Det är nåt med Björn Ranelid som gör att det är lätt att reta sig på honom och därför kläcka ur sig elakheter om densamme. Han har en självbild som inte ens Jan Guillou kan slå. Han är störst, bäst och vackrast helt enkelt. Men han älskar också att känga till allt och alla han inte gillar – gärna i fantastiskt underhållande formuleringar. Och han älskar att stå i rampljuset.
Samtidigt klarar han inte av kritik. Om någon kritiserar honom eller hans skapande så slår han ifrån sig och på sisodär fyratusen ord förklarar varför han är den störste författaren det här lilla landet har sett. Om någon så mycket kläcker den minsta elakhet eller lustighet om honom så svarar han med en drapa mot vederbörande kritiker som är mångfalt elakare och mer svaveldoftande än nån någonsin sagt om honom själv.
Han är helt enkelt ett tacksamt mål. Och eftersom han alltså är den störste författaren det här landet har sett – kanske rentav den störste människan – så slår man alltså aldrig neråt om man säger nåt elakt om Ranelid.
Varför skriver jag nu detta? Jo, för att Ranelid har hamnat i ett underhållande bloggbråk med Svenska Akademiens Peter Englund. Englund har på sin blogg nämligen skrivit:
Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
Elakt? Javisst. Olämpligt uttalande av Akademiens ständige sekreterare? Javisst. Roligt? Oja. Hysteriskt roligt i mitt tycke. En skön liten drapa helt i min smak.
Ranelids svar till Englund via kvällspressen går heller inte av för hackor. Fast det är kanske roligt på ett helt annat plan.
Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man.
I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.
Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?
Han är en habil skribent, väl påläst. Men han är absolut ingen skönlitterär författare. Han kan inte skriva mina romaner. Det vet han om också.
Han har inte rätt att i Svenska Akademiens namn sitta och döma ut ett helt författarskap. Det innebär att han som en av de livstidsdömda att dela ut priser redan har bestämt sig för att jag aldrig kan komma i fråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat solklart fall av tjänstefel.
Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget.
Jösses.
Ranelid har nästan lika svårt som undertecknad att uttrycka sig kortfattat.
Sen kan man i en stilla undran fråga sig om inte Ranelid, som den gigant han är, inser att det inte alltid är ett likhetstecken mellan populärast och mest begåvad. Kulturen är snarare sprängfylld av exempel på motsatsen.
