Dock så har liksom drevet och ilskan, både från press och “folk i allmänhet”, blivit en smula vridet – som det ofta blir i känsliga frågor. Det måste hittas syndabockar och de måste hängas offentligt. Problemet är att de utpekade “syndabockarna” inte egentligen kan påverka frågan.

Vad som behövs är kanske en grundläggande kurs i statskunskap för svenska folket och för svensk media så det förstår att allt inte är svart eller vitt, eller “glasklara” fall.

Den första syndabocken är Migrationsverket. Troligen en av Sveriges svåraste arbetsplatser. De borde givetvis ha lite mer empati och visa lite mer mänsklighet och inte vara så förbannade paragrafryttare hela tiden. Eller?

Problemet är att en myndighet kan inte det. De måste följa de lagar och förordningar de har fått. Något som i grund och botten är bra. Vi kan inte ha statliga myndigheter som tar beslut utifrån känslomässiga grunder, tycke och smak eller utifrån den allmänna opinionen. Alla ska behandlas lika inför lagen – och inför myndigheten. Och detta måste vara stenhårt reglerat och styrt.

Nackdelen med detta ser vi dock i det här fallet. Lagen och myndigheten säger en sak. Det sunda förnuftet säger en annan. Här kan man diskutera om det inte är så att lagen helt enkelt är för snävt skriven, något det också verkar föras diskussioner om:

Utredningens slutsatser i kombination med ett antal uppmärksammade fall har utlöst en debatt bland politikerna om ordet ”synnerligen” ska bytas ut mot ”särskilt”, vilket är juristsvenska för att ge ett lite större utrymme att bevilja uppehållstillstånd i ömmande fall. Denna diskussion förs nu mellan regeringen och Miljöpartiet inom ramen för den så kallade migrationspolitiska överenskommelsen.

Den andra syndabocken är migrationsminister Tobias Billström. Medierna har “jagat” honom för uttalanden i frågan och på facebook och andra ställen har folk uppmanats att mailbomba Billström för att försöka påverka avvisningsbeslutet.

Problemet här är att som minister är han bakbunden. Enligt grundlagen. Han kan inte ens uttala sig om ett enskilt ärende. Vilket gör att som minister framstår man som tämligen känslokall så fort den här typen av frågor kommer upp. Han kan bara svara väldigt vagt och svävande. Allt annat är formellt att se som ett grundlagsbrott. Än mindre kan han gå in och påverka ett enskilt ärende. Det kan inte ens regeringen som helhet göra.

Det hjälper sålunda inte ett smack att mailbomba Billström eller statsministern eller nån annan i regeringen. Det enda det kan hjälpa är att påverka dem att ändra lagen. Men det hjälper ju knappast i det aktuella ärendet.

Vad som behövs är att lagen om “sista länken” – som avskaffades redan 1997 – återinförs. Den gav en möjlighet för äldre med hela släkten i Sverige men ingen kvar i hemlandet att få stanna här/komma hit. Man får hoppas att detta kommer leda till en debatt om att återinföra den. Det har Sverige både råd och plats med.

Blir också intressant att följa vad Europadomstolen kommer fram till nu när det tillfälligt stoppat utvisningen. Kanske är Sverige tvungna att snabbt skriva om lagen?

Känns fortfarande helt sjukt. Tomt. Jag har gråtit så mycket och kan knappt förstå hur man kan ha en så stor sorg över någon man aldrig kände personligen.

Men för mig är HV som en familj. Jag missar i snitt 1-2 matcher per säsong och alla spelare blir som vänner även om man inte känner dom, och en av de allra bästa vännerna var just Stefan även om han för tillfället var “tjänstledig” från HV.

Jag är relativt lyckligt lottad och har förlorat få närstående genom åren. De jag i vuxen ålder har förlorat är äldre släktingar. Visserligen har de alla varit mig oehört kära, men de hade levt långa liv vilket dämpar smärtan något. Så jag har aldrig sörjt någon så mycket tidigare och detta kommer att bli en tung säsong.

Och jag kan knappt ens föreställa mig hur det känns för Stefans familj och närmaste vänner. Mina tankar går främst till Stefans allra närmaste. Hustrun Anna och sönerna Herman och Harry.

De har säkert svårt att känna någon glädje men jag hoppas att de känner stolthet men också den enorma kärlek som Stefan och de har fått, inte bara från HVs fans utan från hela landet.

Stefan Liv var en person som inte gick att tycka illa om.

Därför var han också en av Sveriges mest omtyckta idrottsmän.

Och här i Jönköping så var han den störste.

Han hade inte bara nummer ett på sin tröja. Han var också nummer ett i många HV-hjärtan.

Han fattas oss alla. Han fattas oss så mycket att det gör ont.

Samtidigt så känner jag en enorm stolthet över HV71 som förening på det sättet som de har tacklat denna ofattbara tragedi på. Så mycket värdighet och så mycket kärlek. Lördagens minneshögtid var så vacker och så sorglig och de måste ha lagt ner enormt med energi på detta, samtidigt som de varit tvungna att sörja förlusten av HVs främsta profil genom tiderna.

Och Johan Davidsson. Vilken kapten. Vilken människa. Att se honom med sån värdighet under den djupaste sorgen man kan tänka sig ta sig an journalisternas frågor gör mig oehört rörd och stolt.

Jag känner även en stor stolthet och tacksamhet till hela hockeysverige. Det stöd som visats gentemot Stefans familj, vänner, HV, fans m.m från alla andra svenska klubbar och även dess fans gör att man känner hopp om framtiden. Kanske kan vi framöver se en svensk hockey som handlar mer om kärlek än om hat?

Det har varit en helvetisk vecka och vi är många som kommer gråta många tårar till, samtidigt som man så småningom kan börja le åt alla ljusa minnen som finns.

Ta hand om er och era nära och kära!

Istället för att prata i krigsliknande termer om att slå tillbaka eller hämnas så sa Stoltenberg att man bemöter tragedin med mer demokrati, mer öppenhet och mer humanism. Ett uttalande som gjorde varje sann demokrat alldeles varm i själen mitt i allt elände.

Stoltenberg blev där, i det ögonblicket, världens mest sympatiske regeringschef och kärleken till grannlandet i väster blev enorm.

Några veckor senare skakas England av de värsta kravallerna på trettio år och där är tonläget från premiärminister Cameron totalt raka motsatsen mot det från statsminister Stoltenberg.

Istället för demokrati, öppenhet och humanism är det istället mindre demokrati, mer övervakning och mer våld som är lösningen i England.  Då Stoltenberg lät som hämtad ur en handbok för demokrater så låter istället Cameron som han gått i skola hos den syriska eller libyska regimen.

Istället för att försöka komma till rätta med varför kravallerna äger rum så pratar man istället om att med varje till buds stående medel jaga fatt i de skyldiga (med hjälp av militären), hänga ut dem och straffa dem hårt och skoningslöst.

Men man pratar också – vilket är det mest skrämmande – om inskränkningar i yttrandefriheten.

Måltavlan är de sociala medierna.

Logiken är som följer: eftersom huliganerna (i brist på bättre ord) har kunnat kommunicera med varandra genom kanaler som t.ex Twitter och Facebook så måste staten se till att strypa den möjligheten och i realiteten begränsa vad man får säga i sociala medier.

Men det handlar inte enbart om att försöka strypa tillgången till sociala medier för våldsverkare utan man har till och med initierat ett möte med de berörda leverantörerna/operatörerna för att se vilka möjligheter de har att plocka bort material – som regeringen finner olämpligt – från tjänsterna.

Så agerar inte en demokrati.

Så agerar en diktatur.

Sen att Cameron och hans lakejer inte heller verka förstå att sociala medier enbart är kommunikationsverktyg i mängden gör inte det hela mindre skrämmande. Det känns som om de tror att händelserna överhuvudtaget äger rum på grund av den moderna tekniken. Teknik som inte ens var påtänkta vid till exempel – de ännu värre – kravallerna 1981.

Men det blir så lätt att hoppa på och skylla på ny teknik. För skulle man verkligen vilja förhindra att huliganer kan organisera sig så måste man även – exempelvis – reglera telefonsamtal, förbjuda folksamlingar, läsa alla brev etc. Men så långt vill väl inte ens Cameron gå?

Vad man också missar när man kör på med hela sin krigsretorik, sin politik och sina förslag är att den snarare leder till mer konfrontation och fler konflikter och än en större klyfta mellan de som styr och de som inget har. Har man ens funderat på det? Eller är helt enkelt den brittiska högern så korkade?

Men man missar också en annan uppenbar sak: det Cameron nu föreslår är betydligt mer skadligt för samhället i stort och i det långa loppet än vad kravallerna är.

Att bygga upp nedbrända byggnader är enkelt.

Att bygga upp en raserad demokrati är desto svårare.

Snart är min långa semester slut och då kanske även Subjektiv vaknar ur sommardvalan. Men tills dess får ni hålla till godo med lite bilder från en weekend jag nyss spenderade på vackra Österlen i Skåne:

http://www.dekman.se/foton/index.php?album=oesterlen

Österlen är f.ö mer än bara en vacker del av Skåne och Sverige för mig. Det är även till stor del av min släkts nutidshistoria. Min far är född i Kristianstad i nordöstra Skåne, men hans far – min farfar – var född och uppvuxen på Österlen och hans släkt härstammar därifrån många generationer tillbaka. Och jag har fortfarande en hel del släktingar kvar i de trakterna.

Men även min mor har rötter delvis på Österlen – då hennes farmor kom från en liten by strax utanför Tomelilla.

Det finns faktiskt en intressant historia kring min mammas farmor och min pappas farmor. Båda var alltså födda och uppvuxna på Österlen i stort sett samtidigt och bara några kilometer ifrån varandra, men de kände inte varandra och kom från helt olika bakgrunder. Faktum är att min pappas farmor mindes när min mammas farmor gifte sig. Det var tydligen en så pass stor händelse i bygden att hon (pappas farmor) fick en paus från sitt arbete som mjölkerska/piga för att bevittna mammas farmors och farfars bröllopsprocession – då de passerade gården där pappas farmor jobbade!

Det är onekligen spännande och intressant att ha en släkt där alla sidor av det svenska klassamhället är representerat – och det inte speciellt långt tillbaka i tiden. Min pappas farmor gick faktiskt inte bort förrän jag var 20 år gammal.

Edit: Kan har berott på en radbrytning för mycket i functions.php. WTF!

En ökande del av självmorden har en koppling till internet, antingen genom att självmorden annonseras och diskuteras där eller genom att man på nätet kan hitta detaljerade anvisningar om hur man tar sitt liv. Många av inläggen tyder på en bristande kunskap om riskerna med denna typ av kommunikation.

Inte helt oväntat tar man upp fallet med 21-åringen som tog sitt liv efter att ha diskuterat självmord på Flashback:

Ett tragiskt exempel var när en 21-årig man i oktober 2010 startade en diskussionstråd på Flashback där han skrev att han planerade att hänga sig. Flera av dem som deltog i chatten försökte stödja honom, men vissa uppmanade honom att skrida till verket och andra trodde honom inte. Vid ett par tillfällen tvekade 21-åringen, men efter en timmes chattande hängde sig mannen, som även filmade händelsen.

Och lösningen på problemet med “nätsjälvmord” är enligt debattörerna – inte helt oväntat – fler lagar, som alltså i praktiken skulle innebära mer övervakning av nätet och ännu en inskränkning av yttrandefriheten:

I samband med den pågående översynen av den svenska straffrätten och de svenska grundlagarna bör regeringen och riksdagen utreda möjligheten att förbjuda hets till självmord

Jag vågar säga – det finns ingen koppling mellan internet och självmord. Sen nätet slog igenom så har antalet självmord inte på något sätt ökat. Tvärtom. De säger det själva i artikeln, att självmorden i Sverige har minskat. Visserligen har inte antalet minskat bland unga – men de har heller inte ökat. Däremot så är det inte så förvånande om antalet självmord med “koppling” (vad denna koppling egentligen är säger inte författarna speciellt mycket om – mer än hänvisning till det tragiska flashback-fallet) till internet eftersom hela livet idag har en större koppling till nätet.

En kommentar till artikeln säger det väldigt bra:

Om självmordsfrekvensen är oförändrad för åldersgruppen, men antalet självmord med koppling till internet ökar, så måste alltså antalet självmord minska någon annan stans. Vilket snarast tyder på att självmorden bara flyttar sig till internet, så att börja med inskränkningar och reglering av nätet skulle (i bästa fall) bara innebära att självmorden flyttade bort därifrån igen, inte att de försvann.

Det finns heller inget som talar för att det s.k flashbacksfallet hade kunnat undvikas vare sig utan internet eller utan de “påtryckningar” han fick. Är man fast besluten att ta sitt liv så tror jag man skiter i om nån okänd på internet säger vare sig bu eller bä.

Sen blir jag irriterad över att det fallet tas upp allt som oftast för att “bevisa” hur hemskt internet är – och flashback i synnerhet. Sällan blir det rubriker när nätet faktiskt räddar liv, vilket troligen är i fler fall än tvärtom. Till och med det elaka hemska läskiga Flashback har förhindrat självmord!

På bara några månader räddades två unga människor av Flashback-användare – men av någon anledning blev det aldrig några löpsedlar på kvällspressen. Och det nämns inte något om det i artikeln, tvärtom försöker man ge Flashback skulden.

Jag betvivlar inte alls att det finns någon slags “fattigdom” i Sverige – absolut inte. Det finns massor med barn som växer upp med ensamstående föräldrar, sjuka föräldrar, arbetslösa föräldrar etc. och som har det knapert och oehört svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.

Den här typen av granskningar dyker upp med jämna mellanrum – och trots att syftet är gott så är det inte alltid så att de relativt välbetalda journalisterna från Stockholms innerstad (journalisterna bakom Aftonbladets blogg bor t.ex på Södermalm respektive Lilla Essingen) alltid ser skillnaden mellan riktig fattigdom och vad man faktiskt kan kalla för i-landsproblem.

När Expressen häromåret gjorde en liknande granskning så tog man t.ex upp Gustav, 14, som inte har råd med de märkeskläderna han vill ha eller Jonny, 15, som drömde om ett par Diesel-skor för 1500 spänn.

Det fanns långa perioder under min uppväxt då min familj inte hade gott ställt – utan levde på en normal inkomst. När jag gick i grundskolan så hade jag knappast några märkeskläder. Min garderob bestod till största delen av billiga lågpriskläder eller av ärvda kläder från brorsan. Jag kunde inte ens drömma om svindyra skor – det fanns liksom inte i begreppsvärlden.

I Aftonbladets nya granskning kan man t.ex läsa om hur dyrt det kan vara att ta studenten:

Jag och reportern Natalia Kazmierska har precis varit på Kista Gymnasium, där eleverna tar studenten imorgon. Vi träffade några av dem, som berättar att det kostar en hel del med alla studentprylar man måste ha nu för tiden. Bara studentmössan kan gå på 1500 kronor, med broderier och märken.

Att studenter inte har råd att köpa studentmössa för 1500 jävla spänn har inget med fattigdom att göra. Det är ren lyxkonsumtion. Det är som om jag skulle kalla mig själv fattig för jag inte har råd med en Jaeger LeCoultre Master Control för sisådär 50 000.

Alltså, det är klart studenten ska ha en studentmössa, missförstå mig rätt, men duger inte Wigéns klassiska mössor som kostar 179 spänn, plus 149 för brodyr om man vill ha det. Alltså lite drygt 300 spänn – långt ifrån de 1500 som nämns ovan. Den dög åt mig – och då gick jag ändå på en snobbskola på gymnasiet.

Det är fler tossigheter i den texten:

- Själva tårtan till min studentmottagning gick på 650 kronor. Kläder, hår och skor kostade 3000, berättar Elif Teke, som går ut Handelsprogrammet.

Hon hoppas kunna betala tillbaka lite av summan för festen till sina föräldrar i framtiden.

Även att få stå på flaket är dyrt, mellan 800-1000 kronor. En del elever måste avstå, eller låna ihop pengar för att kunna följa med sina klasskamrater.

Ok. Jag ser heller inte det som ett uttryck för fattigdom att alla inte har råd eller för den delen lust att lägga tusentals kronor på tårtor, kläder, flak etc. Det är snarare uttryck för en galen konsumtionshets. Och varför är det ingen av kidsen i artikeln som säger att man kan betala sin egen student? Typ, sommarjobba ihop pengarna? Det rör sig trots allt om myndiga människor som av staten anses vara fullt ansvarsdugliga individer.

Att försöka illustrera barnfattigdom med det här studentexemplet blir enbart patetiskt.

Ett annat exempel av det mindre verklighetsnära slaget är det om semesterresa på kredit:

Vi har varit utomlands två gånger. Båda gångerna tog vi lån, mamma ville verkligen att vi skulle få uppleva något annat, säger Thor.

[...]

Lånet till Egypten-resan svider fortfarande varje månad, men det var det värt. Det var en fantastisk resa, säger Fia.

För det första så ingår knappast brist på utlandsresor i fattigdomsbegreppet. Det är inte en mänsklig rättighet att flyga iväg till något varmt land.

Återigen vill jag gå tillbaka till min egna uppväxt. Förutom några kortare besök i våra nordiska grannländer så var första längre utlandssemestern när jag var 16 år. Med bil. I värmebölja. Utan AC. Till Österrike.

Första gången jag flög så var jag tjugo år. Då flög jag så långt bort som till Paris.

Visst det hade varit kul att åka på fler semestrar – då i synnerhet utlandsresor. Men det var kul att åka runt i Sverige de gånger vi kunde det – annars fick man roa sig på hemmaplan. Man får ju intrycket när man läser sånna här granskningar att i stort sett alla, ja förutom fattigbarnen, är bortresta hela somrarna – antingen i sina sommarhus (som tydligen de flesta har) eller på långa utlandsresor. Så var det i alla fall inte där jag växte upp. Och då snackar vi inte slum – utan vanlig svensk medelklassbyggd. De flesta ungarna var trots allt hemma större delen av det långa sommarlovet så det fanns allt som oftast nån att hänga med.

Sen började jag i och för sig sommarjobba redan som 13-åring vilket tog en del av tiden i anspråk.

En annan sak som de här granskningarna också har lite svårt för är det där med absolut och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är det stora problemet. Det är de som har det rejält tufft och som i vissa fall t.o.m har svårt att få ihop mat på bordet. I och för sig borde man kanske i ett rikt land som Sverige benämna den som relativ absolut fattigdom (för att krångla till det ytterligare) – eftersom en person som ligger på gränsen till den svenska absoluta fattigdomen ändå tillhör de 10-15% som är rikast i världen.

Aftonbladet fattigblogg säger sig handla om den absoluta fattigdomen i Sverige (vilket de ovanstående exemplen verkligen är bevis för…) samtidigt som man publicerar en text om hur man utrotar fattigdomsgapet - som helt och hållet berör den relativa fattigdomen (skillnaden mellan dessa definitioner nämner man givetvis inte i texten).

Det relativa fattigdomsbegreppet anser dock jag – i alla fall i det här sammanhanget – vara fullständigt ointressant. Det bygger enbart på hur lite en person tjänar i förhållande till andra i samma land eller region (enligt EU så är du “fattig” om du tjänar under 60% av medianinkomsten). Det säger alltså egentligen inget om personens köpkraft eller “misär” – alltså fattigdom. En lågavlönad i ett rikt land kan mycket väl ha en tämligen god levnadsstandard.

För att visa hur jag menar så tar jag ner det till mikronivå och gör ett övertydligt (och en smula överdrivet) exempel:

I mitt egna postnummer tjänar jag ungefär 10-15% mer än medianinkomsten idag – ett vanligt medelklassområde i stadsmiljö. Skulle jag däremot flytta – utan att öka min lön – till ett av Sveriges rikaste postnummer, i Bromma, så skulle samma inkomst ligga på ungefär hälften av dess medianinkomst. Sålunda skulle jag – på mikroplanet – räknas som fattig, enligt den relativa metoden. Och jag skulle troligen också känna mig som värsta fattiglappen i kvarteret även om jag behöll exakt samma levnadsstandard som jag har idag.

Tillägg:

Jag insåg att jag glömde en sak när det gäller att ta lån till semester. Har man råd att ta lån till semestern (under förutsättning att man alltså betalar tillbaka i rätt tid) så är man inte fattig. Har man råd att betala i efterhand så har man råd att lägga undan i förväg. Att låna till en resa är enbart att skjuta upp problemet, samt göra resan betydligt dyrare.

Tyvärr handlar det om att många saknar framförhållning – det är så enkelt att bara ta ett privatlån och åka direkt istället för att planera och spara till resan. Och själva månadskostnaden på lånet behöver inte ens bli speciellt hög så därför ser man inte att resan egentligen kostat tusentals kronor mer, med ränta och avgifter.

Många tar alltför lång återbetalningstid på sina lån för att hålla nere kostnaden per månad men det medför istället otroligt höga merkostnader. Ett lån på 20 000 kronor med tio års återbetalningstid och tio procent i ränta (vilket inte alls är en ovanligt hög ränta på ett privatlån – speciellt inte om låntagaren inte har så hög kreditvärdighet) så har det lånet totalt kostat över 31 000 kronor när det är återbetalt.

Vad tycker du om att den nya S-ledningen saknar medlemmar med utomeuropeisk bakgrund?

– Det tycker jag är allvarligt. Vi pratar om ungefär 20 procent av Sveriges befolkning och jag är övertygad om att vi medvetet och envetet ska lyfta fram individer som kan vara förebilder och representanter för det Sverige som vi lever i i dag.

Antingen så har Mona missat att frågan handlar om utomeuropéer eller så räknar hon totalt galet. Nej Mona, 20 procent av Sveriges befolkning har inte utomeuropeisk bakgrund. Möjligen är det så högt som 20 % av Sveriges befolkning som kan räknas som invandrare (födda utomlands eller födda i Sverige av utrikes födda föräldrar) – men utav dessa så har ungefär 2/3 europeiskt ursprung, vilket alltså betyder att nånstans runt 6-8% har en utomeuropeisk bakgrund.

Visst är det illa att denna grupp (om man nu vill/måste se dem som en enhet…) saknar representation i S-ledningen – men några 20% av befolkningen kommer de aldrig att representera. Det är ju knappt ens att sossarna som helhet gör det.

Varför retar jag mig på detta? Jo, det är kanske inte så konstigt om Sverigedemokrater och andra invandringskritiska och främlingsfientliga krafter kraftigt överdriver i sina siffror när t.o.m de från de invandringsvänliga sidorna gör det också. När personer som Mona Sahlin överdriver t.ex antalet utomeuropeiska invandrare eller antalet muslimer i Sverige så öppenar det upp för en ökad legitimitet när SD och dess vänner gör samma sak.

Trots detta sitter det småfascister på svenska hockeyligan och funderar på vilka integritetskränkande kontrollmetoder man ska införa. Att man ska införa någon typ av personlig biljett verkar var så gott som klart – men man verkar inte nöja sig med att kontrollera enbart legitimationen på besökarna utan fundera även – på fullt allvar – om det är möjligt att använda sig av t.ex ögonscanner eller fingeravtrycksläsare för att kunna hålla massorna i schack.

Hur hade de egentligen tänkt att det ska gå till? Måste man lämna fingeravtryck alternativt “ögonavtryck” när man köper sin biljett? Eller är det möjligen så att alla hockeybesökares avtryck ska samlas i en stor databas? Kanske lika bra att spara samtliga medborgare när man ändå håller på – man vet ju inte vilka som kan tänkas vilja gå på hockey i framtiden.

Kan ingen säga till hockeyligan att 1984 inte är en instruktionsbok utan en dystopisk framtidsskildring?

PS! Sen har vi ju andra praktiska aspekter med personliga biljetter. Hur har man tänkt göra med alla företag som har säsongsbiljetter som delas ut till kunder och personal? Eller privatpersoner där man är flera som delar på en plats?