På ena sidan har vi en regering med kristdemokrater och majorer där nästan all form av socialliberalism eller medmänsklighet har kastats ut med badvattnet till förmån för kyliga kalkyler och kravpolitik.

På den andra sidan har vi en tänkbar regering med Lars Ohly på en ministerpost. Och Mona som statsminister. En kombo som kan ge kalla kårar. Och ett socialdemokratiskt parti som fortfarande är lika dumdryga med storhetsvansinne som vanligt – trots att det är evigheter sen de lockade nästan halva valmanskåren. I ärlighetens namn kan sossarna behöva några mandatperioder till i opposition för att bli av med en hel del bagage de samlat på sig efter att ha haft för mycket makt under för lång tid.

Och där i mellan står de läskiga Sverigedemokraterna. Jag avskyr allt de står för. Jag avskyr deras lilla äckliga svans av näthaverister som förpestar varenda öppet forum på nätet.

Jag skulle nästan påstå att jag avskyr skolpojken Åkesson. Jag brukar kunna skilja på sak och person (jag tycker för fasen t.o.m Ohly och Hägglund är sköna personer) – men skolpojken ger ett så obehagligt intryck bakom den putsade fasaden (som iofs kan vara kopplat till mina åsikter om hans parti). Jag befann mig av en slump tio meter ifrån honom häromdagen – och för första gången någonsin fick jag en tanke i skallen att gå och drämma väskan i huvudet på en person. Givetvis gjorde jag inte det eftersom jag trots allt är helt emot våld samtidigt som jag fullständigt oreserverat är för även sverigedemokraters rätt till åsikter – och deras fulla rätt att slippa både hot och våld. De som agerar odemokratiskt mot politiska motståndare – även de med obehagliga åsikter – kan lägga sig ner och dö nånstans. Eller i alla fall skita på sig.

Nu tappade jag tråden lite här. Åter till ämnet.

Humanisten i mig vill verkligen inte se SD i riksdagen. Speciellt inte som vågmästare. Fy fan rent ut sagt.

Men samtidigt finns det nånstans en liten lekmanna-statsvetare i mig som vill ha in dom bara för att det vore spännande att se vad som händer.

Sen finns det en annan del i mig som tror – eller snarare hoppas – att Sverigedemokraterna är de enda som skulle kunna bryta upp den förbannade blockpolitiken. Jag gör ingen hemlighet att jag skulle vilja att regeringen är en blocköverskridande mittenregering – som står för både för en stark välfärdsstat och ett starkt privat näringsliv. OM SD skulle bli vågmästare så finns i alla fall en liten liten liten möjlighet att det skulle skapas nya koalitioner för att inte ge dom nån makt. Och en sån koalition skulle ha sin starkaste bas i mitten.

Men tyvärr är det väl bara önskedrömmar. De senaste årens alliansbildande till höger och vänster har gjort att jag har vansinnigt svårt att se att nåt parti är beredda att byta sida. Då tror jag trots allt att risken är större att den borgerliga alliansen fortsätter regera fast med nåt slags stöd av SD – trots att de lovat motsatsen. För som alla vet så är politiska löften inte mycket värda. Så det kommer ändå att bli att hoppas att Sverigedemokraterna inte kommer över fyra procent.

Så hur kommer jag att rösta då? I detta pest eller kolera-val. Den alltid kloke Markus “Lake” Berglund (är det inte dags om att officiellt anta Lake som mellannamn nu? ) – som f.ö är en gammal kursare från Högskolan i Jönköping – har försökt få mig att rösta Pirat, jag röstade faktiskt på dem i EU-valet. Men tyvärr – så kommer det inte att bil nu. Jag stöttar helhjärtat deras kamp för den personliga integriteten – och i EU-parlamentet behövs dom verkligen enbart för den sakens skull. Men i Riksdagen (där jag f.ö inte ens tror de hamnar) så måste jag rösta på några som faktiskt har ett politiskt program när det gäller övriga frågor också.

Så jag kommer för första gången i mitt liv att rösta på ett parti ur det icke-borgerliga lägret. Trots vänsterpartiet, Mona och allt annat är de rödgröna det alternativ som jag känner står närmast mitten idag – eller närmast mig. Trots sossarnas retorik så har de idag en position som ligger nära var den s.k borgerliga vänstern befann sig förr.

Och miljöpartiet. Visst de har en del tokiga idéer kvar – men jag försöker intala mig att de är det nya Centerpartiet och att man som glad (nåja…) socialliberal faktiskt inte känner sig  helt främmande där. Miljöpartiet är också det utav de etablerade partierna som tar frågorna om integritet och personlig frihet på störst allvar. I miljöpartiet är det inte en jävel som bryr sig om hur du ser ut, vad du har på dig, vad du heter, vem du älskar eller vilken hudfärg du har.

Miljöpartiet är idag det parti som bäst förenar tanken på välfärd för alla med en positiv syn på entreprenörskap och en skön laissez-faire-attityd när det gäller hur du är som individ. Visst de har som sagt en del tokerier. Och Yvonne Ruwaida. Men wtf – det har alla partier. Ja, kanske inte Ruwaida – men motsvarande.

Och jag har alltid lite i smyg gillat Peter och Maria (den sistnämnda har också tveklöst den bästa musiksmaken av alla partiledare – vilket givetvis är sjukt viktigt).

Så min röst kommer att gå till miljöpartiet. Jag vill ge dom den chansen. Mitt förtroende.

Till sist så är det en smula intressant att särskåda min egna politiska resa. Det brukar påstås att man går mot höger när man blir äldre – men i mitt fall är det tvärtom. Jag har på fem val gått från hårdnackad nyliberal moderat till … miljöpartist – via folkpartiet och centern.

Hur fan gick det till?

Jag vet knappt själv.

Men det är väl en kombination av påverkan från personer som står mig nära till en insikt att välfärdsstaten har faktiskt gett mig jävligt mycket. Har man t.ex gått arbetslös, haft lite problem med ångest/depression eller haft svår sjukdom i familjen så får man andra värderingar och inser att det där med att privatisera rubbet eller sänka skatten med hälften inte är de viktigaste frågorna i livet. Det är värt att fundera på.

(Att man jobbat i nästan tio år på något av ett högerfäste spelar in också…)

PS! Om nån miljöpartist läser detta så är jag inte helt främmande för att byta jobb efter 19 september – jag behöver ingen ministerpost, statssekreterare duger

Ni skulle behöva nån som ser till att den påbörjade flörten med socialliberaler faktiskt blommar ut i en passionerad kärleksaffär.

Men nu har det hänt.

Åsa har skrivit en text som jag nästan nickade instämmande till. Nämligen om att  förhatliga AC Milan samlar spelare man älskar.

Nu vill jag inte påstå att jag på något sätt hatar Milan. Såna känslor har jag enbart för vissa svenska ishockeylag. Men vetskapen om att Milan ägs av Berlusconi gör att man kräks lite i munnen varje gång man kommer på sig själv att kolla på deras matcher och hålla på dem lite sådär i smyg.

Och med deras nya anfallskvartet bestående av Ronaldinho, Ibra, Pato och Robinho så vill man heja på dom ännu lite mer. Men så känner jag smaken av lunchens Pytt-i-Panna i munnen igen, uppblandad med lite magsyra. Jävla Berlusconi.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan i juli i år:

Jag tror att vi står inför en spännande valrörelse, men det finns stor risk för övertramp. Därför föreslår jag ett fair play-kontrakt (…)

Jag tycker att det är bra att man tydliggör kontraster mellan de olika partierna men när det går till personangrepp blir det fel. Valrörelsen ska handla om politiken och inte om påhopp och negativ tv-reklam

Nu.

Socialdemokraterna lanserar en annonskampanj i Sveriges största dagstidningar vars huvudsyfte verkar vara att hoppa på statsministern med fru för att de har fått stora skattesänkningar.

Jag antar att kontraktet inte blev av. Annars riskerar i alla fall ett parti att åka dit för kontraktsbrott.

Om rubriken.

Rubriken har givetvis inget med Baylans etniska ursprung att göra. Jag har tidigare gett förra partisekreteraren Marita Ulvskog det tillnamnet just för hennes förmåga att snacka skit i enorma proportioner. Precis som Bagdad Bob.

Den andra delen av avregleringen är jag dock betydligt mer skeptisk till. Jag förstår vitsen med att släppa monopolet och tillåta privata apotek. Men det innebär inte att jag tycker det är rätt att i en hast sälja ut i stort sett alla apotek. Det känns som det skett för fort och för slarvigt för att regeringen ville hinna med det innan en eventuell valförlust. Man vet att det är svårare för en eventuell ny regering att återskapa monopolet om alla apotek redan är sålda. Att med tvång förstatliga privata företag är inte speciellt populärt och vore självmord för en eventuell rödgrön regering. Detta vet alliansen mycket väl.

Därför har man i relativ snabb hast genomfört en privatisering som troligen saknar motstycke inom svensk historia. En privatisering som vad jag kan se inte har gagnat oss konsumenter speciellt mycket. I bästa fall är det status quo – ett statligt monopol har ersatts av ett annat de facto-monopol – i alla fall lokalt. Ta min gamla hemort, Gränna, som exempel. Före reformen fanns det bara ett apotek – efter reformen finns det fortfarande bara ett apotek – fast nu drivs det av Kronans Droghandel.

Istället för att t.ex underlätta för privata apotek att nyetablera – och på så sätt skapa konkurrens – så har man alltså bara sålt ut de befintliga och summan apotek är densamma. Fast sämre. För som jag skriver ovan så är det status quo – i bästa fall. Men det verkar som väldigt väldigt många istället upplever en försämring bl.a sämre sortiment och vattentäta skott mellan de olika apoteksbolagen – vilket gör att många får fara mellan flera olika apotek för att få tag på rätt medicin.

Ett annat problem läser jag om i Aftonbladet idag – hur människor med små ekonomiska resurser av privata apotek nekas kredit och kanske inte längre har råd att hämta ut sin medicin. Det gör mig riktigt förbannad. Speciellt när man – som jag skriver ovan – bara har ersatt ett statligt apotek med ett privat. Om man bor i Gränna och nekas kredit på Kronans Droghandel så finns det idag ingen annanstans att ta vägen om man inte vill åka fyra mil söderut.

Det blir ju inte bättre av att socialministerns pressekreterare inte riktigt vill se allvaret:

Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare.

Jag är ingen lagivrare men nu verkar det bestämt som om branschen fortfarande inte har löst problemet och då ser inte jag nån annan lösning än just lagstiftningen, tyvärr. Apotek och mediciner är nämligen så pass samhällsviktiga att det aldrig får finnas nån som nekas köp. Men de fattigaste i samhället kanske inte räknas till verklighetens folk?

Vi ska vara stolta över att vi har så pass generösa regler; högkostnadsskyddet för receptbelagda läkemedel ligger på 1800 kronor om året – en summa som alla egentligen borde ha råd med. Men man får också acceptera att det finns människor med små ekonomiska ramar som kanske inte har råd att lägga ut det på en gång (det är lätt hänt med dyra läkemedel att man “slår i taket” på ett enda köp) och vill inte företagen ge kredit till dessa så måste antingen staten tvinga dom att göra det eller själva stå för krediten. Det är djupt ovärdigt ett modernt samhälle att det finns folk som inte har råd med livsviktiga läkemedel. Det får aldrig ske. Aldrig.

Jag känner att jag glider allt längre från alliansen ju närmare valet vi kommer. Synd bara att alternativet heller inte är någon höjdare – men de kanske i alla fall inte så regelbundet pissar på de som har det sämst i samhället.

Mona Sahlin sade även att rut-avdraget för hushållsnära tjänster ska bort och pengarna i stället satsas på välfärden om de rödgröna vinner valet.

Men då undrar jag en sak, Mona – vilka pengar? För vad jag har förstått det som så går RUT-avdraget jämnt upp och är t.o.m påväg att ge vinst för staten. D.v.s de pengar som den här subventionen kostar kommer tillbaka till staten i form av ökad sysselsättning och mer skatteintäkter. Om det nu stämmer att 11 000 har fått jobb tack vare detta – och sålunda gått från bidrag till jobb (eller från svartarbete till vitt arbete) -  så vore det väl megafel och dunderdumt att helt plötsligt avskaffa det och göra tusentals (främst kvinnor) arbetslösa. Ja, om de inte ska sköta tvättservicen i tunnelbanan vill säga…

Jag kan förstå de känslomässiga och ideologiska resonemangen att inte vilja subventionera vissa typer av tjänster – men att börja gaffla om att flytta pengarna till välfärden istället köper jag icke – speciellt inte när det rör sig om icke-pengar.

Partiet ser sig som offer i allt, alltid. De är själva sinnebilden för den svenska offermentaliteten och lättkränktheten.

I politiken ser de sig som offer för den hemsa mångkulturen och då kanske främst islam. Islamiseringen av Sverige är ett återkommande tema (med islamiseringen av Sverige innebär alltså att muslimer inte tvingas köpa griskött på ICA, att kvinnor får bära slöja samt att det är tillåtet att döpa barn till Mohammed. I korta drag).

Men inget slår den offermentaliteten de visar så fort nån i media är lite dumma mot dom. Nu senast är det Expressens tur. Tydligen får stackars lilla SD inte vara med och leka i Expressens valstuga. Stackarna.

Jag vet inte vad SD vill införa för lagar när det gäller pressfrihet och näringsfrihet. Men i min värld – och i den verkliga världen får givetvis en privatägd tidning bestämma helt själva vilka de vill ha som gäster på sina arrangemang. Nu har man – förståeligt – valt att inte bjuda in mupparna så deras gråt biter knappast på mig.

Dulee Johnson petas

Allsvensk stjärna åtalad för sexköp

Do the math.

1. Fredrik Reinfeldt, Statsminister, 45 år
2. Beatrice Ask, Justitieminister, 54 år
3. Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister, 54 år
4. Maria Abrahamsson, Jurist och samhällsdebattör, 47 år
5. Sofia Arkelsten, Riksdagsledamot, 33 år
6. Anna König Jerlmyr, Riksdagsledamot, 32 år
7. HG Wessberg, Statssekreterare, 58 år
8. Mats Johansson, Riksdagsledamot, 58 år
9. Johan Forssell, Civilekonom, 30 år
10. Gustav Blix, Riksdagsledamot, 36 år
11. Jessica Rosencrantz, Studerande, 22 år
12. Amir Adan, Redovisningsansvarig, 25 år
13. Margareta Cederfelt, Riksdagsledamot, sjuksköterska, 50 år
14. Cecilia Brinck, Redaktör, 48 år
15. Anton Abele, Samhällsdebattör, 18 år
16. Christoffer Järkeborn, Politiskt sakkunnig, 25 år
17. Mohamoud M. Enow, Företagare, 55 år
18. Tobias Sjö, Jur. kand., 38 år
19. Marianne Watz, Riksdagsledamot, fil. mag., 70 år
20. Edvard Unsgaard, Politiskt sakkunnig, journalist, 35 år

I år har man nämligen sjuksköterskan avancerat till trettonde plats! Tre platser bättre än 2006.

Arbetarpartiet onekligen.

Det är annat än exempelvis ett sånt rödvinsvänsterparti som Rättvisepartiet Socialisterna. Småborgare hela bunten:

1. Jonas Brännberg, kommunfullmäktigeledamot, Luleå
2. Lina Thörnblom, kommunfullmäktigeledamot, Haninge
3. Kaan Özsan, sparkad bilarbetare, Göteborg
4. Lucia Collazos, barnskötare, Rinkeby
5. Per Johansson, sjuksköterska, Sundsvall
6. Elin Gauffin, hyresrättsaktivist, Stockholm
7. Kristofer Lundberg, distriktsordf. RS Göteborg
8. Johanna Evans, ordf. Elevkampanjen, Luleå
9. Ammar Khorshed, studerande, Lund
10. Sigbritt Herbert, lärare, Östersund

En lärare på topp tio? Fnys. Jävla folkpartister i smyg.

When everything is lonely I can be my own best friend
I’ll get a coffee and the paper, have my own conversations
with the sidewalk and the pigeons and my window reflection
The mask I polish in the evening by the morning looks like shit

[...]

And I’m not sure what the trouble was that started all of this
The reasons all have run away, but the feeling never did
It’s not something I would recommend, but it is one way to live
Cause what is simple in the moonlight by the morning never is

Bright Eyes – Lua