Det känns som valet om några veckor står mellan två rätt usla alternativ.
På ena sidan har vi en regering med kristdemokrater och majorer där nästan all form av socialliberalism eller medmänsklighet har kastats ut med badvattnet till förmån för kyliga kalkyler och kravpolitik.
På den andra sidan har vi en tänkbar regering med Lars Ohly på en ministerpost. Och Mona som statsminister. En kombo som kan ge kalla kårar. Och ett socialdemokratiskt parti som fortfarande är lika dumdryga med storhetsvansinne som vanligt – trots att det är evigheter sen de lockade nästan halva valmanskåren. I ärlighetens namn kan sossarna behöva några mandatperioder till i opposition för att bli av med en hel del bagage de samlat på sig efter att ha haft för mycket makt under för lång tid.
Och där i mellan står de läskiga Sverigedemokraterna. Jag avskyr allt de står för. Jag avskyr deras lilla äckliga svans av näthaverister som förpestar varenda öppet forum på nätet.
Jag skulle nästan påstå att jag avskyr skolpojken Åkesson. Jag brukar kunna skilja på sak och person (jag tycker för fasen t.o.m Ohly och Hägglund är sköna personer) – men skolpojken ger ett så obehagligt intryck bakom den putsade fasaden (som iofs kan vara kopplat till mina åsikter om hans parti). Jag befann mig av en slump tio meter ifrån honom häromdagen – och för första gången någonsin fick jag en tanke i skallen att gå och drämma väskan i huvudet på en person. Givetvis gjorde jag inte det eftersom jag trots allt är helt emot våld samtidigt som jag fullständigt oreserverat är för även sverigedemokraters rätt till åsikter – och deras fulla rätt att slippa både hot och våld. De som agerar odemokratiskt mot politiska motståndare – även de med obehagliga åsikter – kan lägga sig ner och dö nånstans. Eller i alla fall skita på sig.
Nu tappade jag tråden lite här. Åter till ämnet.
Humanisten i mig vill verkligen inte se SD i riksdagen. Speciellt inte som vågmästare. Fy fan rent ut sagt.
Men samtidigt finns det nånstans en liten lekmanna-statsvetare i mig som vill ha in dom bara för att det vore spännande att se vad som händer.
Sen finns det en annan del i mig som tror – eller snarare hoppas – att Sverigedemokraterna är de enda som skulle kunna bryta upp den förbannade blockpolitiken. Jag gör ingen hemlighet att jag skulle vilja att regeringen är en blocköverskridande mittenregering – som står för både för en stark välfärdsstat och ett starkt privat näringsliv. OM SD skulle bli vågmästare så finns i alla fall en liten liten liten möjlighet att det skulle skapas nya koalitioner för att inte ge dom nån makt. Och en sån koalition skulle ha sin starkaste bas i mitten.
Men tyvärr är det väl bara önskedrömmar. De senaste årens alliansbildande till höger och vänster har gjort att jag har vansinnigt svårt att se att nåt parti är beredda att byta sida. Då tror jag trots allt att risken är större att den borgerliga alliansen fortsätter regera fast med nåt slags stöd av SD – trots att de lovat motsatsen. För som alla vet så är politiska löften inte mycket värda. Så det kommer ändå att bli att hoppas att Sverigedemokraterna inte kommer över fyra procent.
Så hur kommer jag att rösta då? I detta pest eller kolera-val. Den alltid kloke Markus “Lake” Berglund (är det inte dags om att officiellt anta Lake som mellannamn nu? 
) – som f.ö är en gammal kursare från Högskolan i Jönköping – har försökt få mig att rösta Pirat, jag röstade faktiskt på dem i EU-valet. Men tyvärr – så kommer det inte att bil nu. Jag stöttar helhjärtat deras kamp för den personliga integriteten – och i EU-parlamentet behövs dom verkligen enbart för den sakens skull. Men i Riksdagen (där jag f.ö inte ens tror de hamnar) så måste jag rösta på några som faktiskt har ett politiskt program när det gäller övriga frågor också.
Så jag kommer för första gången i mitt liv att rösta på ett parti ur det icke-borgerliga lägret. Trots vänsterpartiet, Mona och allt annat är de rödgröna det alternativ som jag känner står närmast mitten idag – eller närmast mig. Trots sossarnas retorik så har de idag en position som ligger nära var den s.k borgerliga vänstern befann sig förr.
Och miljöpartiet. Visst de har en del tokiga idéer kvar – men jag försöker intala mig att de är det nya Centerpartiet och att man som glad (nåja…) socialliberal faktiskt inte känner sig helt främmande där. Miljöpartiet är också det utav de etablerade partierna som tar frågorna om integritet och personlig frihet på störst allvar. I miljöpartiet är det inte en jävel som bryr sig om hur du ser ut, vad du har på dig, vad du heter, vem du älskar eller vilken hudfärg du har.
Miljöpartiet är idag det parti som bäst förenar tanken på välfärd för alla med en positiv syn på entreprenörskap och en skön laissez-faire-attityd när det gäller hur du är som individ. Visst de har som sagt en del tokerier. Och Yvonne Ruwaida. Men wtf – det har alla partier. Ja, kanske inte Ruwaida – men motsvarande.
Och jag har alltid lite i smyg gillat Peter och Maria (den sistnämnda har också tveklöst den bästa musiksmaken av alla partiledare – vilket givetvis är sjukt viktigt).
Så min röst kommer att gå till miljöpartiet. Jag vill ge dom den chansen. Mitt förtroende.
Till sist så är det en smula intressant att särskåda min egna politiska resa. Det brukar påstås att man går mot höger när man blir äldre – men i mitt fall är det tvärtom. Jag har på fem val gått från hårdnackad nyliberal moderat till … miljöpartist – via folkpartiet och centern.
Hur fan gick det till?
Jag vet knappt själv.
Men det är väl en kombination av påverkan från personer som står mig nära till en insikt att välfärdsstaten har faktiskt gett mig jävligt mycket. Har man t.ex gått arbetslös, haft lite problem med ångest/depression eller haft svår sjukdom i familjen så får man andra värderingar och inser att det där med att privatisera rubbet eller sänka skatten med hälften inte är de viktigaste frågorna i livet. Det är värt att fundera på.
(Att man jobbat i nästan tio år på något av ett högerfäste spelar in också…)
PS! Om nån miljöpartist läser detta så är jag inte helt främmande för att byta jobb efter 19 september – jag behöver ingen ministerpost, statssekreterare duger
Ni skulle behöva nån som ser till att den påbörjade flörten med socialliberaler faktiskt blommar ut i en passionerad kärleksaffär.
