Vi är inte rasister men…

Dagens mest tragikomiska måste ha varit när Sverigedemokraternas riksdagsgrupp (flera i folkdräkt!) i vredesmod lämnade Storkyrkan mitt under predikan idag.

Anledningen? Prällen hade pratat om alla människors lika värde och rasism:

I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Detta gjorde alltså att SD lämnade kyrkan. Antar att de kände sig träffade? Men det rimmar ju illa med hur de hela tiden vill få oss att tro att de är för alla människors lika värde och mot rasism. Om det nu hade varit något annat än bara tomma ord från SDs sida så hade de ju suttit kvar, lyssnat och inte tagit åt sig. Nu visade de istället sitt rätta jag.

Själv skulle jag nog inte gått till kyrkan alls, om jag vore riksdagsledamot, då jag är fullständigt rabiat när det gäller vikten av den sekulära staten och noll zipp och ingen religion i politiken – men det är en helt annan diskussion.

Dagens demokrat.

bjorn-von-sydowTill Dagens demokrat utser jag f.d talmannen i Riksdagen, Björn von Sydow. Detta för att han tackar nej till att återigen kandidera till posten eftersom han inte vill bli framröstad av Sverigedemokrater:

Det är riskabelt för mig. Jag vill inte vara i en situation där Sverigedemokraterna kan rösta på mig, av demokratiska skäl. De är inte odemokratiska på alla sätt, men de har en annan syn på fri- och rättigheter. Jag vägrar att ställa upp

von Sydow kunde alltså ha accepterat en nominering till landets näst högsta ämbete men väljer att inte ställa upp p.g.a sin moraliska, politiska och demokratiska kompass. Det är respekt i min bok – är inte alla som skulle välja ideal före en fin tjänst (som han iofs redan har innehavt vilket kanske gjorde beslutet enklare?).

Det där med demokrati.

Jag blir faktiskt en smula förbannad när jag läser att Moderaterna – enligt Expressen – vill förhindra att Sverigedemokraterna ska få utskottsplatser helt enkelt genom att minska antalet ledamöter i dem. Detta trots att jag avskyr Sverigedemokraterna och bara tanken på dem i riksdagen gör mig förtvivlad. Men jag tror på demokratin och de demokratiska spelreglerna. Att genomföra ett demokratiskt tveksamt drag för att stänga ute ett folkvalt parti är inte ok – oavsett vad det partiet har för värderingar.

Att bekämpa mörka politiska krafter med metoder som själva gränsar till icke-demokrati är inte ok – då har man redan förlorat kampen.

För mig är det självklart att alla partier också ska ha plats i utskotten. Oavsett hur vidriga de än må vara.

Förutom det så har jag ett par andra kritiska aspekter mot moderaternas funderingar.

För det första så vad är det som säger att det är just SD som hamnar utanför utskotten om de minskar antalet ledamöter? Vad jag vet så är SD inte det minsta partiet i Riksdagen så i så fall borde det rimliga vara att KD eller Vänsterpartiet förlorar sina utskottsplatser.

För det andra så har vi det ständiga martyrargumentet. Det är tveklöst så att etablissemangets behandling av SD har gjort att partiets popularitet ökat och de behöver verkligen inte mer bränsle på martyrelden.

Därför kan jag faktiskt i vissa stunder tänka att Kristian Luuks vänliga behandling av Jimmie Åkesson var snudd på genialt – trots den massiva kritiken. Han var den första i media som behandlat Åkesson som en människa istället för nåt katten släpat in – och på så sätt är det en av de smartaste avväpningarna av SD som kan ha gjorts. Ingen sarkasm, inget tydligt avståndstagande eller något annat som kan få SD att tända till och peka ut SVT som den store satan med sig själva i offerställning. Så jag tror mycket väl att Luuk visste precis vad han gjorde – utan att bry sig om att det skulle ge kritik.

Inte så fel ute.

Redan dagen före valet skrev jag lite spekulationer om vad Socialdemokraternas dåliga siffror kan bero på:

Ett par av de frågorna jag kommer att tänka på är RUT-avdraget och skattepolitiken.

När det gäller RUT-avdraget så är de rödgröna helt enkelt inte i fas med väljarkåren

(…)Nu är visserligen inte RUT-avdraget nån prioriterad fråga för de flesta väljarna, men samtidigt så finns det ändå tendenser till att det kan vara en avgörande fråga – i Stockholms län uppger t.ex 59% av väljarna att det påverkar deras val av parti och då ska vi tänka på att det bara är 25% av stockholmarna som är negativa till RUT.

Idag kan man läsa detta:

37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften.

Jag vill inte påstå att jag var spot on, men jag tycker inte det var så illa att jag i min amatörspekulation dagen före valet pekade ut RUT som den troligaste orsaken, vilket det också verkade vara med facit i hand. Jag var väl inte helt korrekt när det gäller att jag även trodde att skatterna skulle vara avgörande, men jag nämnde att det i såfall är Ohlys skattehöjarpolitik som skrämmer bort väljarna – och där fick jag ju delvis rätt. Och faktum är att skatterna spelade viss roll:

När de skarpa skatteförslagen lades fram på bordet övergav många mittenväljare Socialdemokraterna för Alliansen.

Så jag är ändå hyfsat nöjd med min ”analys” – fast jag borde givetvis förutsett att samarbetet med Vänsterpartiet skulle spela större roll, det är ju trots allt en klassisk socialdemokratisk inställning att man inte vill ha ”kommunister” (verkliga eller inbillade) i regeringen.

Fy fan.

Visst hade man anat ett längre tag att rasisterna skulle komma in i riksdagen, men det blir ändå en chock nu när de väl gjorde det.

Jag är äcklad.

Jag är förbannad.

Jag är nästan gråfärdig.

Jag skiter t.o.m i det parlamentariska läget. Det kommer att lösa sig. Rasisterna kommer inte få igenom en enda av sina punkter. De kanske får hybris nu och väntar samtal från statsministern men det kommer inte att ske. När det gäller exempelvis rasisternas hjärtefråga – invandringen – så verkar de helt ha missat att det råder ganska god konsensus i Sveriges riksdag om detta. Visst – skillnader finns – men det är ändå inget parti – INGET – som står på rasisternas sida.

Så som sagt, det parlamentariska läget oroar mig inte så mycket. Själva kärnfrågan och det som gör att jag kräks en smula är att vi har rasister i riksdagen. Även om de får noll makt så är det illa nog. Vi har rasister i riksdagen.

Jag tar det personligt. Jag har flera vänner och ännu fler kollegor med utländsk bakgrund. Dessa borde inte enligt rasisterna få bo kvar här eller jobba här. Ja, om de inte först underkastar sig fullständigt orimliga krav, som typ bära folkdräkt och äta surströmming och fläsk dagligen. Dessa personer gör dock mer rätt för sig, har gjort mer rätt för sig och kommer göra mer rätt för sig än någon i den pöbel som rasisterna nu kommer skicka till riksdagen. Otvivelaktigt.

Fy fan.

Lite spekulationer

Nu är det visserligen en hel dag till valet men jag känner för att börja spekulera redan nu. Om de rödgröna förlorar valet så tror jag det beror mycket på att de i en del frågor antingen är ur fas med vad väljarkåren tycker eller ger ett osäkert intryck.

Ett par av de frågorna jag kommer att tänka på är RUT-avdraget och skattepolitiken.

När det gäller RUT-avdraget så är de rödgröna helt enkelt inte i fas med väljarkåren:

Två av tre svenskar vill ha kvar Rut, enligt Svenskt Näringsliv. 70 procent är för skattereduktionen, 12 procent emot den, enligt ­Demoskop. Ännu mer talande är Almegas studie av gruppen ”blockosäkra väljare” – här är 75 procent positiva till rut-avdraget medan 16 procent är negativa.

Nu är visserligen inte RUT-avdraget nån prioriterad fråga för de flesta väljarna, men samtidigt så finns det ändå tendenser till att det kan vara en avgörande fråga – i Stockholms län uppger t.ex 59% av väljarna att det påverkar deras val av parti och då ska vi tänka på att det bara är 25% av stockholmarna som är negativa till RUT.

När det gäller skattepolitiken så är det så att ens ens egna plånbok trots allt är väldigt viktig. Och faktum är att de allra flesta faktiskt har fått det ekonomiskt bättre under den borgerliga regeringen, tack vare skattesänkningarna. Nu har visserligen en del avgifter höjts istället – men för de som har arbeten är ändå skattesänkningen märkbart högre än avgiftshöjningarna.

Nu går ju inte de rödgröna till val på skattehöjningar – i alla fall inte av inkomstskatten – men de ger inte ett direkt glasklart intryck utan det känns som de svävar på målet lite. Förutom Lars Ohly då som inte hymlar med att han vill höja varenda skatt som finns (förutom för fotbollsspelare i Djurgården vill säga…).

När denna osäkerhet (verklig eller inbillad) kring skatterma finns så är det nog en hel del som tvekar i att ge de rödgröna sin röst. Man vill helt enkelt inte riskera att få det sämre ekonomiskt (de flesta lever i nuet, att man kan bli sjuk eller arbetslös är inget de flesta människorna – troligen – funderar på).

En intressant sak är också att arbetslösheten rankas högst – som den viktigaste frågan. Och här har borgerligheten större trovärdighet än de rödgröna, trots att arbetslösheten är högre nu än för fyra år sen. Så här måste de rödgröna verkligen ha skitit sig i näven. Att en sittande regering har högre trovärdighet när det gäller att lösa arbetslösheten trots att den ökat under deras tid tyder på att oppositionen antingen saknar idéer eller är extremt dåliga på att föra fram dem.

Sen så tror jag även att de rödgröna förlorar mest på Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna. Alliansen ser -trots SD – ut att kunna matcha förra valets resultat, t.o.m chans att man får ett bättre resultat. De rödgröna däremot ser ut att minska. Och samtidigt så ökar SD.

Nu ska man kanske inte dra slutsatsen automatiskt att SD tar väljarna vänsterifrån. Så enkelt är det inte. Alliansen får säkerligen en hel del f.d rödgröna röster samtidigt som en del borgerliga väljare går till SD. Sverigedemokraterna tar säkerligen röster från alla håll. Men det går heller inte att komma ifrån att Sverigedemokraterna har stor röstandel bland grupper som traditionellt sätt ansetts vara socialdemokratiska – företrädelsevis yngre män med typiska LO-jobb, bosatta i mindre orter.

Det är ett faktum som alltid har varit en smula besvärande för socialdemokraterna.

Sen finns det en annan – inte helt oviktig – anledning till att de rödgröna inte går så bra som förväntat.

Mona Sahlin.

Oavsett vad man tycker om Mona så går det inte att komma ifrån att hon inte är speciellt populär hos det svenska folket. Tvärtom. Nu är det visserligen inte ett presidentval men det är tveklöst så att det är problematiskt att den ena av två statsministerkandidater är så opopulär. Speciellt när motkandidaten samtidigt är Sveriges populäraste politiker.

Partiernas död.

Efter att ha plågat mig igenom fredagkvällens slutdebatt så är det en sak som är glasklar: den svenska partipolitiken är död.

Om man bortser från de korta slutanförandena så märktes inget av parti-individualism. Partiledarna var inte där som representanter för sina partier – de var där för sina block. Inte nån gång var det nån som stod upp för ”vi i Partiet tycker si-så” utan det var hela tiden ”vi i alliansen” respektive ”vi rödgröna”. Detta lär knappast ha underlättat för de som inte bestämt parti utan det enda jag kan känna är att det gynnar det två stora eller möjligen att man väljer den som var ”trevligast”. Eller i värsta fall att man lägger sin röst på nån skit som t.ex Sverigedemokraterna.

Visst finns det en del fördelar med tydliga regeringsalternativ – att man vet redan innan regeringsbildandet exakt (nåja..) vilken politik som kommer att föras. Men samtidigt är det fruktansvärt tråkigt om ideologier och parti-individualism får stå tillbaka på grund av detta. Det är då kanske inte speciellt förvånande att många väljare med mig är helt desillusionerade.

Jag vill ha bråkiga småpartier, gärna i mitten, som inte kompromissar bort sina ideal för regeringsmakten. Jag vill ha partier som är beredda att säga fuck-off till sina samarbetspartier om det behövs.

Men den tiden är borta.

Det enda bråkiga småpartiet vi kan ha i Riksdagen på måndag är Sverigedemokraterna sen är det två stora kolosser med multipla partiledare. Och den tanken gör att jag kräks en smula i munnen.

Bidragssverige.

Jag har fullständigt missat den här filmen från Centerpartiet. Och jag måste i ärlighetens namn säga att jag trodde den var satir första gången jag såg den – men så kommer Maud in i slutet och med förakt i rösten säger ”ska vi gå tillbaka till bidrags-sverige?”.

Missförstå mig rätt – jag vill också hellre att folk jobbar än går på bidrag – men i alliansens, och den här centerfilmens, retorik utmålas ”bidragstagare”* som nåt fult och smutsigt, nåt föraktfullt. Man angriper inte bara systemen utan även människorna.

Visst, det finns en liten liten klick människor som är arbetsskygga eller fuskar men de är inte normen. De allra allra flesta människor som står utanför arbetsmarknaden vill inget hellre än jobba, få vara friska och leva ett drägligt liv. De däremot är normen.

Men med alliansens politik pekas de ut som en börda och för att göra det ännu jävligare skär man ner på deras ersättningar. Som om inte stressen av att inte få ett jobb/inte kunna arbeta är tillräckligt stor, nu ska man få lite extra ekonomisk stress också. För hungriga lejon jagar bäst – eller hur?

Jag är dock medveten om att det givetvis har funnits – och finns – problem med socialförsäkringarna och det har varit lätt att fullt arbetsföra individer att hamna i bidragsfällan. MEN – att försämra för de som har det sämst så att jag samtidigt ska kunna få några hundra mer i månaden är inte rätt väg. Om vi säger så här – som ett räkneexempel – tusen kronor mindre för en arbetslös eller sjukskriven har en betydligt större negativ inverkan än vad tusen kronor mer för mig har en positiv dito.

Jag har inget emot skattesänkningar som så. Det är alltid trevligt med mer pengar över – men när det sker på de sämst ställdas bekostnad så måste man reagera. Gör om – gör rätt, så att säga.

Och när man läser sånt här – en riktig rapport, från den verkliga världen, fri från kvällstidningsjournalistikens förenklanden, så blir man fan i mig både illamående och gråtfärdig.

En gång i tiden fanns det borgerliga partier som stod för både stark välfärd och fri marknad. De verkar ha försvunnit helt. Förr var partier som Centern och Folkpartiet nån slags borgerliga vakthundar för välfärden, så att inte moderater skulle få fritt spelrum. Men det är de inte längre. Idag har Folkpartiet och Centern tagit moderaternas gamla retorik och i dragit den ytterligare ett steg till.

Jag är fortfarande ”borgerlig” i meningen att jag tror på fria marknader, fritt näringsliv, frihandel och icke-socialism. Jag är fortfarande socialliberal då jag tror man kan kombinera detta med en väl fungerande offentligt finansierad välfärd.

Jag är nog fortfarande nån slags folkpartist snedstreck centerpartist. Problemet är att de själva inte är det längre. Istället är de idag nåt slags moderater. Och moderaterna i sin tur är bara konstiga och verkar ha en enorm identitetskris.

Jag är alltså inte i grunden emot en borgerlig regering – bara den nuvarande. Även om jag helst – som jag så många gånger sagt – ser en blocköverskridande regering. Vänsterblockets medkänsla och välfärd för alla kombinerat med borgerlighetens tro på individernas kraft, starkt näringsliv och icke-socialism vore fortfarande det bästa.

(Jag var påväg att nånstans i texten få in meningen ”när jag ser Jan Björklund så osäkrar jag min revolver” men jag avstod eftersom satir är en svår konst och alltför många människor har förmågan att läsa allt bokstavligt)

Fotnot*: det många kallar ”bidrag” är ju i själva verket försäkringar; a-kassa och sjukförsäkring som vi själva betalar för – antingen via de sociala avgifterna eller själva. Därför är det en smula märkligt varför arbetslösa och sjuka så ofta får benämningen ”bidragstagare” i den borgerliga retoriken.

Skönt citat.

Anders Westhgård på Aftonbladet verkar dela min skeptiska syn på blockpolitik:

Den nya blockpolitiken är lite som dåligt lösgodis, sånt som man får hålla tillgodo med när någon annan fått sköta urvalet. Man får svälja den andres dåliga smak, helt enkelt.

När min fru köper godis vet jag att det blir mycket surt och salt, men bara några få lakritsbåtar.

Så blir det också om man kanske väljer alliansen för att man gillar till exempel Marit Paulson, men påsen domineras av Reinfeldt och Jan Björklund. Eller så tar man den rödgröna påsen, njuter av sötsega Mona och gröna Maria men grinar illa vid smaken av Ohly.

Jag hatar blockpolitiken.

De senaste 5-6 åren har jag propagerat för att det svenska politiska samhället ska lämna blockpolitiken bakom sig.

Det har som synes gått rätt dåligt.

Sällan har väl denna förbenade konstruktion varit mer cementerad än de senaste fyra åren. Så man kan snacka om att pissa i motvind.

Jag vet inte om folk i allmänhet stör sig på att Sverige går mer och mer mot ett tvåpartisystem. Jag gör det i alla fall. Väldigt mycket.

Jag vill se nya spännande konstellationer i svensk politik samtidigt som jag med gott samvete vill kunna rösta på det parti jag vill utan att egentligen stödja något av blocken. Jag känner mig inte hemma i Alliansen och borgerligheten men innerst inne är jag kanske nån slags Center- eller Folkpartist – pre-Maud och pre-majoren. Men dom partierna finns inte längre.

Samtidigt har jag en stark dragning, som ni läst om tidigare, åt Miljöpartiet. Ok, det finns en hel del skogsmullah-idéer i partiet men samtidigt så står de för en skön livstilsliberalism som jag kan sympatisera starkt med.  Men samtidigt känner jag mig inte speciellt hemma i den rödgröna alliansen – och bara tanken på att ge Lars Ohly en ministerpost skrämmer mig mer än fyra år till med majoren som utbildningsminister.

Och socialdemokraterna. De är ett kapitel för sig.

Jag känner många oehört kloka och sympatiska människor med socialdemokratiska värderingar. Jag har även träffat många andra kloka och sympatiska människor med dessa värderingar. Hade dessa personer styrt partiet hade t.o.m jag – socialliberal som jag är – kunnat tänka mig att ge dem en röst.

Men de är inte partiet.

För partiet Socialdemokraterna är nämligen inte kloka och sympatiska. Socialdemokratiska partiet har en självbild som är obehaglig och kommer sig av för mycket makt under för lång tid. Man har en självbild som bygger på att det är de som är Sverige och svensk politik – trots att 70% alltså inte röstar på dom.

De kan behöva fler mandatperioder på sig för att lära sig ödmjukhet och normaliseras och de kan även behöva en ny ledning som inte på samma sätt är uppvuxna i partiet på den tiden det var statsbärande.

Då kan de få en ny chans.

Mona Sahlin har varit aktiv inom socialdemokratin längre än jag varit i livet – och då är jag ändå närmare 40 än 30. Inte konstigt att hon då är en smula indoktrinerad om man säger så.

Jag överväger alltså starkt att ge min röst till ett parti som är i allians med två partier som jag inte vill se vid regeringsmakten de kommande fyra åren. Samtidigt som jag känner att alternativet faktiskt är värre. Och det är den förbannade blockpolitikens fel.