Svensk byggnadstradition.

Jag har fått insideinformation om att Sverigedemokraterna kommer lägga en motion om arkitektur. Som många säkert vet så värnar SD om vad de kallar ”svensk byggnadstradition” och därför kommer de i motionen att fastslå att de enda godkända byggnadsstilarna – efter en av partistyrelsen beställd utredning i frågan – i Sverige kommer att vara långhus av vikingatyp (utredarna kom fram till att danska och norska långhus hämtade sin inspiration från det som nu är Sverige), fäbodar, röda stugor med vita (viktigt!!) knutar samt s.k ”mexitegelhus” (dessa kommer dock framöver att kallas ”svensktegelhus”).

Utöver det så kommer man också att kräva för att alla andra byggnadsstilar ska repatrieras till sina ursprungsländer.

Fantastiskt Bodström.

Jag måste säga att jag beundrar f.d justitieminister Thomas Bodström – han måste vara arbetsnarkoman av sällan skådad sort. Han har nämligen klarat av att ha tre lukrativa arbeten samtidigt; som riksdagsman (och ordförande i justitieutskottet), advokat och författare och har därför även lyckats få bra inkomster från tre olika håll. Imponerande. Och helt utan skrupler.

Det här är extra intressant:

I samband med rättegångar och polisutredningar har han inte ägnat sig åt politiskt arbete i pauser eller när han varit på resande fot. Därför har han också fakturerat domstolarna även för tidsspillan med drygt 1000 kronor per timme. Under 21 granskade månader fakturerade han för 1200 timmars arbete och 300 timmars ”tidsspillan”.

Inte illa. Han har alltså lyckats fakturera staten ~300 000 kronor för ”tidsspillan” samtidigt som han utöver det har fått fullt riksdagsarvode med tillägg – från staten – på sammanlagt 64 800 kronor i månaden. För er som inte vet vad ”tidsspillan” är så definieras det så här:

2 § Tidsspillan avser tid då produktivt arbete med något uppdrag inte kan utföras, trots att den ersättningsberättigades arbetstid tas i anspråk.

Man kan tycka att den arbetstid som tas i anspråk borde täckas av den heltidsersättningen han alltså får från Riksdagen, men icke. Självklart ska han ha mer pengar från staten för det. Och nån tanke på att begära nedsättning av riksdagsarvodet för den tiden han får betalt som advokat verkar inte finnas.

Vilken hjälte!

Släkten är värst.

Inte helt oväntat kommer det kritik på att utmärkta Karin Hübinette måste sluta på Agenda för att hennes syster blivit minister. Jag måste bara säga att jag håller med om kritiken; det hade gått att lösa på andra sätt i de fall ”jäv” skulle uppstå. Och vi minns alla att Karin gjorde ett bra jobb under SVTs valbevakning – och hennes syster var lika mycket aktiv moderat då som nu. För min del tycker jag alltså det är synd att Agenda blir av med en bra programledare på grund av familjerelationer. Känns faktiskt väldigt märkligt.

Och man undrar ju var gränsen går egentligen? Men det är väl bäst att gå in och kolla alla familjeförhållandena inom SVT nu.

Det blir också ännu märkligare när man inser att eget engagemang inte verkar sätta käppar i hjulet. KGB som citeras i en av artiklarna ovan var t.ex aktiv moderat, satt i kommunfullmäktige på 70-talet. Det verkar aldrig ha uteslutit honom från att vara SVTs tyngsta politiska kommentator. Eller ta Jens Orback som bara några år efter aktivt SSU-engagemang fick eget samhällsprogram på SVT. Han lär ju inte lämnat politiken helt för det – för bara några år efter sin SVT-karriär blev han socialdemokratisk minister. Axel Gordh Humlesjö på SVTs debatt har varit aktiv inom Grön Ungdom bara några få år innan SVT-karriären. Just to name a few.

Jag säger dock inte att det är fel att politiskt engagerade, eller f.d engagerade, får jobb på SVT – dock är det märkligt att man tydligen inte kan anses som ”neutral” p.g.a släktband.

Just ja, jag glömde Filip Struwe, Rapport-ankaret. Han är ju faktiskt gift med Hanna Zetterberg Struwe, f.d riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Nu är det iofs rätt många år sen hon var det, men ändå. Kan han verkligen förhålla sig neutral till Vänsterpartiet?

Eller för att gå in på mitt favoritämne, hockey. Marie Lehmann på hockeykväll är ju faktiskt gift med Tommy Lehmann – med över 300 matcher för AIK i bagaget. Deras son, Niklas, har också spelat för klubben. Ska hon verkligen – med troligtvis AIK-hjärta -  få leda ett så viktigt program? Nu i år alltså, när gnaget gör ett gästspel i Elitserien.

Vi är inte rasister men…

Dagens mest tragikomiska måste ha varit när Sverigedemokraternas riksdagsgrupp (flera i folkdräkt!) i vredesmod lämnade Storkyrkan mitt under predikan idag.

Anledningen? Prällen hade pratat om alla människors lika värde och rasism:

I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Detta gjorde alltså att SD lämnade kyrkan. Antar att de kände sig träffade? Men det rimmar ju illa med hur de hela tiden vill få oss att tro att de är för alla människors lika värde och mot rasism. Om det nu hade varit något annat än bara tomma ord från SDs sida så hade de ju suttit kvar, lyssnat och inte tagit åt sig. Nu visade de istället sitt rätta jag.

Själv skulle jag nog inte gått till kyrkan alls, om jag vore riksdagsledamot, då jag är fullständigt rabiat när det gäller vikten av den sekulära staten och noll zipp och ingen religion i politiken – men det är en helt annan diskussion.

Dagens demokrat.

bjorn-von-sydowTill Dagens demokrat utser jag f.d talmannen i Riksdagen, Björn von Sydow. Detta för att han tackar nej till att återigen kandidera till posten eftersom han inte vill bli framröstad av Sverigedemokrater:

Det är riskabelt för mig. Jag vill inte vara i en situation där Sverigedemokraterna kan rösta på mig, av demokratiska skäl. De är inte odemokratiska på alla sätt, men de har en annan syn på fri- och rättigheter. Jag vägrar att ställa upp

von Sydow kunde alltså ha accepterat en nominering till landets näst högsta ämbete men väljer att inte ställa upp p.g.a sin moraliska, politiska och demokratiska kompass. Det är respekt i min bok – är inte alla som skulle välja ideal före en fin tjänst (som han iofs redan har innehavt vilket kanske gjorde beslutet enklare?).

Det där med demokrati.

Jag blir faktiskt en smula förbannad när jag läser att Moderaterna – enligt Expressen – vill förhindra att Sverigedemokraterna ska få utskottsplatser helt enkelt genom att minska antalet ledamöter i dem. Detta trots att jag avskyr Sverigedemokraterna och bara tanken på dem i riksdagen gör mig förtvivlad. Men jag tror på demokratin och de demokratiska spelreglerna. Att genomföra ett demokratiskt tveksamt drag för att stänga ute ett folkvalt parti är inte ok – oavsett vad det partiet har för värderingar.

Att bekämpa mörka politiska krafter med metoder som själva gränsar till icke-demokrati är inte ok – då har man redan förlorat kampen.

För mig är det självklart att alla partier också ska ha plats i utskotten. Oavsett hur vidriga de än må vara.

Förutom det så har jag ett par andra kritiska aspekter mot moderaternas funderingar.

För det första så vad är det som säger att det är just SD som hamnar utanför utskotten om de minskar antalet ledamöter? Vad jag vet så är SD inte det minsta partiet i Riksdagen så i så fall borde det rimliga vara att KD eller Vänsterpartiet förlorar sina utskottsplatser.

För det andra så har vi det ständiga martyrargumentet. Det är tveklöst så att etablissemangets behandling av SD har gjort att partiets popularitet ökat och de behöver verkligen inte mer bränsle på martyrelden.

Därför kan jag faktiskt i vissa stunder tänka att Kristian Luuks vänliga behandling av Jimmie Åkesson var snudd på genialt – trots den massiva kritiken. Han var den första i media som behandlat Åkesson som en människa istället för nåt katten släpat in – och på så sätt är det en av de smartaste avväpningarna av SD som kan ha gjorts. Ingen sarkasm, inget tydligt avståndstagande eller något annat som kan få SD att tända till och peka ut SVT som den store satan med sig själva i offerställning. Så jag tror mycket väl att Luuk visste precis vad han gjorde – utan att bry sig om att det skulle ge kritik.

Inte så fel ute.

Redan dagen före valet skrev jag lite spekulationer om vad Socialdemokraternas dåliga siffror kan bero på:

Ett par av de frågorna jag kommer att tänka på är RUT-avdraget och skattepolitiken.

När det gäller RUT-avdraget så är de rödgröna helt enkelt inte i fas med väljarkåren

(…)Nu är visserligen inte RUT-avdraget nån prioriterad fråga för de flesta väljarna, men samtidigt så finns det ändå tendenser till att det kan vara en avgörande fråga – i Stockholms län uppger t.ex 59% av väljarna att det påverkar deras val av parti och då ska vi tänka på att det bara är 25% av stockholmarna som är negativa till RUT.

Idag kan man läsa detta:

37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till kärnkraften.

Jag vill inte påstå att jag var spot on, men jag tycker inte det var så illa att jag i min amatörspekulation dagen före valet pekade ut RUT som den troligaste orsaken, vilket det också verkade vara med facit i hand. Jag var väl inte helt korrekt när det gäller att jag även trodde att skatterna skulle vara avgörande, men jag nämnde att det i såfall är Ohlys skattehöjarpolitik som skrämmer bort väljarna – och där fick jag ju delvis rätt. Och faktum är att skatterna spelade viss roll:

När de skarpa skatteförslagen lades fram på bordet övergav många mittenväljare Socialdemokraterna för Alliansen.

Så jag är ändå hyfsat nöjd med min ”analys” – fast jag borde givetvis förutsett att samarbetet med Vänsterpartiet skulle spela större roll, det är ju trots allt en klassisk socialdemokratisk inställning att man inte vill ha ”kommunister” (verkliga eller inbillade) i regeringen.

Fy fan.

Visst hade man anat ett längre tag att rasisterna skulle komma in i riksdagen, men det blir ändå en chock nu när de väl gjorde det.

Jag är äcklad.

Jag är förbannad.

Jag är nästan gråfärdig.

Jag skiter t.o.m i det parlamentariska läget. Det kommer att lösa sig. Rasisterna kommer inte få igenom en enda av sina punkter. De kanske får hybris nu och väntar samtal från statsministern men det kommer inte att ske. När det gäller exempelvis rasisternas hjärtefråga – invandringen – så verkar de helt ha missat att det råder ganska god konsensus i Sveriges riksdag om detta. Visst – skillnader finns – men det är ändå inget parti – INGET – som står på rasisternas sida.

Så som sagt, det parlamentariska läget oroar mig inte så mycket. Själva kärnfrågan och det som gör att jag kräks en smula är att vi har rasister i riksdagen. Även om de får noll makt så är det illa nog. Vi har rasister i riksdagen.

Jag tar det personligt. Jag har flera vänner och ännu fler kollegor med utländsk bakgrund. Dessa borde inte enligt rasisterna få bo kvar här eller jobba här. Ja, om de inte först underkastar sig fullständigt orimliga krav, som typ bära folkdräkt och äta surströmming och fläsk dagligen. Dessa personer gör dock mer rätt för sig, har gjort mer rätt för sig och kommer göra mer rätt för sig än någon i den pöbel som rasisterna nu kommer skicka till riksdagen. Otvivelaktigt.

Fy fan.

Lite spekulationer

Nu är det visserligen en hel dag till valet men jag känner för att börja spekulera redan nu. Om de rödgröna förlorar valet så tror jag det beror mycket på att de i en del frågor antingen är ur fas med vad väljarkåren tycker eller ger ett osäkert intryck.

Ett par av de frågorna jag kommer att tänka på är RUT-avdraget och skattepolitiken.

När det gäller RUT-avdraget så är de rödgröna helt enkelt inte i fas med väljarkåren:

Två av tre svenskar vill ha kvar Rut, enligt Svenskt Näringsliv. 70 procent är för skattereduktionen, 12 procent emot den, enligt ­Demoskop. Ännu mer talande är Almegas studie av gruppen ”blockosäkra väljare” – här är 75 procent positiva till rut-avdraget medan 16 procent är negativa.

Nu är visserligen inte RUT-avdraget nån prioriterad fråga för de flesta väljarna, men samtidigt så finns det ändå tendenser till att det kan vara en avgörande fråga – i Stockholms län uppger t.ex 59% av väljarna att det påverkar deras val av parti och då ska vi tänka på att det bara är 25% av stockholmarna som är negativa till RUT.

När det gäller skattepolitiken så är det så att ens ens egna plånbok trots allt är väldigt viktig. Och faktum är att de allra flesta faktiskt har fått det ekonomiskt bättre under den borgerliga regeringen, tack vare skattesänkningarna. Nu har visserligen en del avgifter höjts istället – men för de som har arbeten är ändå skattesänkningen märkbart högre än avgiftshöjningarna.

Nu går ju inte de rödgröna till val på skattehöjningar – i alla fall inte av inkomstskatten – men de ger inte ett direkt glasklart intryck utan det känns som de svävar på målet lite. Förutom Lars Ohly då som inte hymlar med att han vill höja varenda skatt som finns (förutom för fotbollsspelare i Djurgården vill säga…).

När denna osäkerhet (verklig eller inbillad) kring skatterma finns så är det nog en hel del som tvekar i att ge de rödgröna sin röst. Man vill helt enkelt inte riskera att få det sämre ekonomiskt (de flesta lever i nuet, att man kan bli sjuk eller arbetslös är inget de flesta människorna – troligen – funderar på).

En intressant sak är också att arbetslösheten rankas högst – som den viktigaste frågan. Och här har borgerligheten större trovärdighet än de rödgröna, trots att arbetslösheten är högre nu än för fyra år sen. Så här måste de rödgröna verkligen ha skitit sig i näven. Att en sittande regering har högre trovärdighet när det gäller att lösa arbetslösheten trots att den ökat under deras tid tyder på att oppositionen antingen saknar idéer eller är extremt dåliga på att föra fram dem.

Sen så tror jag även att de rödgröna förlorar mest på Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna. Alliansen ser -trots SD – ut att kunna matcha förra valets resultat, t.o.m chans att man får ett bättre resultat. De rödgröna däremot ser ut att minska. Och samtidigt så ökar SD.

Nu ska man kanske inte dra slutsatsen automatiskt att SD tar väljarna vänsterifrån. Så enkelt är det inte. Alliansen får säkerligen en hel del f.d rödgröna röster samtidigt som en del borgerliga väljare går till SD. Sverigedemokraterna tar säkerligen röster från alla håll. Men det går heller inte att komma ifrån att Sverigedemokraterna har stor röstandel bland grupper som traditionellt sätt ansetts vara socialdemokratiska – företrädelsevis yngre män med typiska LO-jobb, bosatta i mindre orter.

Det är ett faktum som alltid har varit en smula besvärande för socialdemokraterna.

Sen finns det en annan – inte helt oviktig – anledning till att de rödgröna inte går så bra som förväntat.

Mona Sahlin.

Oavsett vad man tycker om Mona så går det inte att komma ifrån att hon inte är speciellt populär hos det svenska folket. Tvärtom. Nu är det visserligen inte ett presidentval men det är tveklöst så att det är problematiskt att den ena av två statsministerkandidater är så opopulär. Speciellt när motkandidaten samtidigt är Sveriges populäraste politiker.

Partiernas död.

Efter att ha plågat mig igenom fredagkvällens slutdebatt så är det en sak som är glasklar: den svenska partipolitiken är död.

Om man bortser från de korta slutanförandena så märktes inget av parti-individualism. Partiledarna var inte där som representanter för sina partier – de var där för sina block. Inte nån gång var det nån som stod upp för ”vi i Partiet tycker si-så” utan det var hela tiden ”vi i alliansen” respektive ”vi rödgröna”. Detta lär knappast ha underlättat för de som inte bestämt parti utan det enda jag kan känna är att det gynnar det två stora eller möjligen att man väljer den som var ”trevligast”. Eller i värsta fall att man lägger sin röst på nån skit som t.ex Sverigedemokraterna.

Visst finns det en del fördelar med tydliga regeringsalternativ – att man vet redan innan regeringsbildandet exakt (nåja..) vilken politik som kommer att föras. Men samtidigt är det fruktansvärt tråkigt om ideologier och parti-individualism får stå tillbaka på grund av detta. Det är då kanske inte speciellt förvånande att många väljare med mig är helt desillusionerade.

Jag vill ha bråkiga småpartier, gärna i mitten, som inte kompromissar bort sina ideal för regeringsmakten. Jag vill ha partier som är beredda att säga fuck-off till sina samarbetspartier om det behövs.

Men den tiden är borta.

Det enda bråkiga småpartiet vi kan ha i Riksdagen på måndag är Sverigedemokraterna sen är det två stora kolosser med multipla partiledare. Och den tanken gör att jag kräks en smula i munnen.