Ingen kan ju missat att de Sverigedemokraternas övermupp igår hade en debattartikel i Aftonbladet där typ allt som är fel i Sverige skylldes på muslimer. Få kan säkert också ha missat att der välkammade führer inte heller hade speciellt mycket på fötterna när han skrev artikeln.

Givetvis har detta skapat en enorm debatt i riket. Åkessons svagbegåvade fan-base hyllar honom som en modig sanningssägare och ser vind i segeln för det där lilla scheissepartiet han företräder. Tydligen så är man sanningssägare även när man kommer med lögner. Intressant.

Givetvis har kritiken från etablissemanget varit massivt. Konstigt vore annat.

(Har dock en olustig känsla av att kritiken hade varit massiv även om allt i artikeln varit sant. För oavsett vad man har för grundinställning – själv är jag för öppna gränser och pluralism – så går det inte att komma ifrån att det är tabu i Sverige att överhuvudtaget prata kritiskt om invandring eller saker som muslimsk fundamentalism. Rasistkortet spelas ut alltför ofta. Detta är dock en annan diskussion.)

Men debattartikeln har också gett som resultat att en läskig gammal gubbe har krypit fram från den lerpöl han befunnit sig i i typ 15 år. Greve Ian Wachtmeister är nämligen tillbaka. Och han ger – surprise surprise – Åkesson sitt stöd, i en egen debattartikel på Newsmill.

Greve Wachtmeister kommer med fyra “fakta” som alla är intressanta:

1. Vi har på kort tid fått en halv miljon muslimer in i Sverige. Givetvis påverkar detta vårt land.

Har vi? Nu registreras ju inte religiös tillhörighet – tack och lov – i svenska offentliga register, så hur många “muslimer” vi har i Sverige är omöjligt att säga. Dock brukar trovärdiga bedömare nämna att vi har kanske runt 350 000 “muslimer” i Sverige. Men till dessa räknas även alla dessa sekulariserade och/eller icke-religiösa muslimer från exempelvis balkan eller Iran. (Det finns också en möjlighet att många av dessa som räknas som muslimer i själva verket rentav är kristna, men kommer från muslimskt dominerade länder. Vi registrerar som sagt inte religiös tillhörighet.) Utav dessa så brukar bedömarna säga att ungefär nånstans i storleksordningen 100 000 – 150 000 av dessa är aktivt troende, utövande muslimer. En ganska stor grupp förvisso, men långt ifrån en halv miljon.

2. Motsättningarna mellan kristna och muslimer har pågått i två tusen år. Vi måste därför se på dessa frågor i ett historiskt perspektiv och inte med Mona Sahlins “derases kultur är bättre än vår larviga midsommar” sätt att tänka.

Intressant att man måste se saker ur ett historiskt perspektiv samtidigt som gubbfan inte ens vet att att Islam är ca 600 år yngre än kristendomen. Sen har det givetvis inte varit motsättningar under hela den 1400-åriga perioden. Däremot så var kristna kyrkan ganska bra på att starta dessa motsättningar. Hört talas om korstågen, herr greve? Historiskt perspektiv var det.

När det gäller Mona Sahlin-tänket så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Har aldrig hört henne säga att någon annan kultur skulle vara bättre än den svenska, eller för den delen sämre. Däremot så har ett citat genom åren – felaktigt – tillskrivits Mona

Behövs svenska språket? Vad ska vi med det till? Allvarligt talat så kan jag inte bry mig mindre. Jag hatar allt vad bevara gamla traditioner heter. Jag hatar allt genuint typiskt svenskt.

Kanske är det det han tänker på?

3. Alla muslimer är inte terrorister men nästan alla terrorister är muslimer. Detta är ett faktum som mullorna ska förklara. Inte vi.

Hmm. Där verkar inte greve Wachtmeister vara överens med Europol:

Den nationalistiska terrorn är på det hela taget ändå ett större säkerhetshot än religiös och ideologisk extremism. Enligt Europol stod baskiska och korsikanska terrorister för tre fjärdedelar av alla planerade eller utförda terrordåd i Europa förra året.

Måste vara läskigt för Ian och Sverigedemokraterna att nationalism anses som större hot än muslimer…

4. Kanelbullefilosofin att alla är mjuka och snälla och menar väl är farlig för att inte säga infantil. Talibaner finns inte bara i Gudrun Schymans prat-prat-prat värld. De finns i verkligheten och planerar att döda svenska soldater.

De kanske inte hade planerat att döda svenska soldater om inte svenska soldater hade befunnit sig i deras – ockuperade – land? Just a thought.

Greven har en annan liten intressant punkt, som dock inte är med bland de fyra, som jag tycker är värt att nämna också:

Att vi numera inte ens har en religion, dvs. saknar en gemensam tro, gör oss underlägsna alla andra, även tokiga fundamentalister.

Jag skulle säga att ju längre ifrån religionen, “gemensam tro”, vi kommer desto bättre är det. Tokiga fundamentalister däremot har ofta en religion, en gemensam tro.

Dagens ord i Subjektivs skola är sålunda demens.

Dagens stora politiksnackis borde väl vara Politikerbloggens “avslöjande” om renoveringar på Harpsund. I en anda av lite vanlig journalistisk ohederlighet väljer bloggen att sätta rubriken:

Reinfeldts bastu lyxrenoverad — kostade 1,9 miljoner kronor

Givetvis hakar den dyngiga kvällspressen på med skandalrubriker och dumheter:

Aftonbladet skriver:

Fredrik Reinfeldts rekreationsbostad har fått en sprillans ny bastu, modell Deluxe.

Och räkningen tar skattebetalarna.

Expressen vill inte vara sämre:

Statsminister Fredrik Reinfeldt kan numera bjuda sina gäster på lyxbastu. Regeringskansliet har låtit renovera västra flygeln på Harpsund för nästan två miljoner kronor. Och det är skattebetalarna som står för kulorna, uppger Politikerbloggen.

Oavsett var man står politiskt så är detta givetvis inget som Reinfeldt varken behöver ta ansvar för eller stå till svars för, även om Politikerbloggen såväl som Aftonbladet och Expressen gärna antyder det.

För det första: Harpsund, om ni inte visste det, ägs av staten och är officiellt statsministerns “rekreationsbostad”, oavsett om statsministern är sosse eller moderat, heter Reinfeldt eller Sahlin. Så det är knappast “Reinfeldts bastu” som Politikerbloggens rubrik vill få oss att tro. Om ett år är det väl inte helt omöjligt att Mona får sitta i den “lyxrenoverade bastun” och dricka en kall öl, liksom…

För det andra: när byggnader som ägs av staten – oavsett om det är slottet, Harpsund eller något annat – renoveras eller byggs om så är det sålunda även fullt naturligt att det är skattepengar som betalar det. Det kan knappast komma som en nyhet för Niklas Svensson eller hans kollegor på kvällspressen.

För det tredje: Det är inte bara en bastu som har byggts/renoverats utan en renovering av en hel paviljong, som enligt Regeringskansliets förvaltningschef var i rätt dåligt skick:

– Det är egentligen inte en renovering av en bastu i sig, utan den västra paviljongen

– När vi gjorde det så upptäckte vi dessutom att den inte renoverats på länge så den var vattenskadad och allt vad den var, och det är en av anledningarna till att det kostat lite mer än vi ursprungligen räknat med. När man börjar riva i det här upptäcker man att det är fuktskador i grunden – som är från 1920-talet – och väggar som är fel. Det som varit dyrt är framförallt arbetskostnaderna. Dessutom är de här fastigheterna så gamla att de är byggnadsminnesmärkta vilket innebär att man måste vara väldigt försiktig med hur man får göra saker.

För det fjärde: statsministern har inte haft något med renoveringen att göra. Han är inte hyresgäst. Hyresgäst är – den opolitiska – Regeringskansliets förvaltningsavdelning. De hade med största sannolikhet beställt renoveringen oavsett vilken statsminister Sverige har för tillfället. I det här fallet litar jag faktiskt på att det kanslichefen samt statsministerns pressekreterare säger:

Renoveringen av bastun har inte initierats av statsministern.

Statsministern har inte varit inblandad i renoveringen på något sätt. Han har inte fått tycka till om någonting, som tex färgval eller materialval och har inte heller påverkat besluten eller själva renoveringsprocessen. Statsministern disponerar endast Harpsund, bland annat för representation och besök av gäster.

Renoveringen har beställts av Förvaltningsavdelningen på Regeringskansliet.

Slutsats: detta är en jävla amatörgranskning som bara för att den är gjord av en “trovärdig blogg” (som ägs av TV4 och drivs av en journalist som fått sparken från Expressen pga tveksamma metoder…) plötsligt blivit en stor nyhet och som helt oförskyllt slänger skit på statsministern.

Dagens ord i Subjektivs skola är sålunda källkritik.

Ända sedan jag röstade första gången, 1994, har min röst gått till något borgerligt parti. I tur och ordning har jag – i riksdagsvalet – röstat på Moderaterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet (i kommun- och landstingsval kan jag gjort nån avstickare. I EU-parlamentsvalet minns jag inte). Men nu blir det inget mer. Jag kan inte se mig själv rösta borgerligt längre – i alla fall inte inom en överskådlig framtid.

Jag gör slut med borgarna.

Det är inget beslut jag tagit på en hast utan något som vuxit fram gradvis, en känsla av att jag inte känner mig hemma i “alliansen” och det borgerliga blocket. Det handlar faktiskt om (*klyschvarning*) att kunna se sig själv i spegeln. Och att kunna se andra människor i ögonen.

Exempelvis kan jag inte stå framför en sjuk eller arbetslös och förklara varför det är en bra idé att jag med jobb och en skaplig lön ska få tusen kronor mer i månaden att leva för samtidigt som de ska få det tuffare och sämre ställt. Det går kanske att förklara rent nationalekonomiskt. Men inte moraliskt. Och jag bygger inte (längre) mina politiska ställningstagande på siffror och uträkningar.

Jag kan heller inte stödja ett politiskt block som röstat igenom några av de mest integritetskränkande lagarna i moderna tid. Och som är på gång att rösta igenom fler.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som i regeringsställning släpper in ett parti som i grunden vilar på religiös tro och vidskepelse.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som tycker att Jan “runka stridskukarna” Björklund ska vara utbildningsminister. En man som vill införa militär disciplin från späd ålder.

Det finns mängder med skäl till men det som var direkt avgörande för att det här beslutet kom just nu är Gazakonflikten.

I en diskussion om konflikten fick jag av signaturen Johnny kommentaren:

Det är obegripligt hur du kan sympatisera med en islam fascistisk shaira diktatur som vill utplåna ett demokratiskt land och dess befolkning.

Detta för att jag hade uppgett stöd för den palestinska civilbefolkningen och kritiserat staten Israel för att de använder sig av – i mitt – tycke oproportionenligt och urskiljningslöst våld.

Nu ska jag givetvis inte generalisera hela borgerligheten utifrån vad Johnny säger – jag vet ju ens om hans politiska sympatier är borgerliga (dock är sannolikheten rätt stora om man säger så…). Problemet är att Johnny inte är ensam. Det är inte bara inom den svenska vänstern som man ser saker i enbart svart eller vitt, där alla typer av nyanser saknas. Det är exakt likadant inom den svenska borgerligheten och högern.

Fast när vänstern lägger all skuld på Israel så lägger istället borgarna all skuld på Palestinierna. Och båda får mig att mer eller mindre koka av ilska.

Det vidrigaste jag läst i frågan – från högerhåll – är för övrigt detta:

Det är inte många som är oskyldiga i Gaza. De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för “saken” (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara _rättvisa_.

Att det överhuvudtaget finns en sån syn, som får mängder med medhåll, är för mig vidrigt. Lika vidrigt som att hylla fascisterna i Hamas.

Den omtalade bombhögern finns på riktigt.

Nu säger jag inte att alla inom borgerligheten är onyanserade (eller att alla inom vänstern är det) i Palestinafrågan – men tyvärr verkar det vara den förhärskande åsikten.

Vilket gör att jag känner mig ännu mindre hemma där.

Så det är många saker som ligger bakom. Och jag har funderat på det i flera månader, kanske rentav år. Men nu är beslutet taget. Bye bye, borgerligheten. Det var väl kul att hänga ett tag, men nu är det slut. Och vi kommer nog inte sakna varann.

Nu återstår bara frågan var jag ska hänga nu? Det är ju inte direkt så att vänsterblocket lockar mig heller.

Jag börjar med att be om ursäkt – men jag måste citera en centerpartist (även om han kallar sig oberoende). Bloggen Bent skriver i ett inlägg om Gazakonflikten nåt som jag verkligen kan hålla med om:

En självklar liberal ståndpunkt i frågan är att ta avstånd både från det som är auktoritärt och religiöst präglat, och det inbegriper faktiskt Israel och deras mer eller mindre vidriga religiöst betingade ställningstaganden i konflikten liksom från det auktoritärt och religiöst präglade ”motståndet” från Hizbollah och Hamas. Judiskhet är inte finare än islamism. Islaminsm är inte finare än judiskhet. Det är samma sida på samma mynt om båda används för att nedvärdera sin motståndares mänsklighet.

Klokt sagt. Fast jag kanske skulle använda mig av “sionism” som motpolen till “islamism” – då islamism är – kan man säga förenklat – en politisk ideologisk gren av islam, såsom sionism är en politisk ideologisk gren av judendomen.

Att stora delar av konflikten och dess histora faktiskt bygger på nåt hämtat ur sagoböcker – upphöjt till ideologi – är på alla sätt skrämmande. Ändå hör man alldeles för lite om att det faktiskt – i väldigt hög utsträckning – är religionens fel. Det blir dock rätt ofta utläggningar om att det minsann inte är religionerna det är fel på – det är tolkningarna, att religionerna minsann är fredliga men att det finns fundamentalister samt att religioner dödar inte – människor dödar.

Det sista är alltså samma typ av logik som vapentokiga rednecks använder när de ska försvara rätten att köpa automatgevär på bensinmackar – och på så sätt blunda för samband som är tydliga för alla andra.

Men alla kloka människor borde givetvis fundera på om det inte är något allvarligt fel i religionerna i grunden som gör att de skapar fundamentalister och gör att människor dödar andra människor i dess namn. Det kanske är så att det inte går att skylla på feltolkningar, utan tvärtom är de korrekta tolkningarna. Ju mer bokstavstroende man är, ju mer fundamentalistisk är man och ju mer våldsam är man. Så kanske är det helt enkelt de s.k moderata religiösa krafterna som är feltolkarna, de som väljer att ta bort delar – av det de påstår vara Guds ord – för att det inte passar in i vårt moderna samhälle?

Det går liksom inte att påstå ena sekunden att det handlar om feltolkningar, att religionerna i grunden är fredliga, samtidigt som man har Bibeln/Koranen/Tanach liggandes hemma – övertygad om att det är Guds ord. (Och om man inte anser det vara Guds ord, eller att bara vissa delar av dem är det så är det ju tveksamt om man egentligen är religiös.)

För om dessa s,k moderata religiösa faktiskt sätter sig ner och läser böckerna, med just utgångspunkten om Guds ord, så borde de ganska snart inse att det till stora delar inte alls är fredligt och kärleksfullt. Det är kanske precis så det ska vara – våldsamt och intolerant.

Eller så är det helt enkelt så – och här kommer kovändningen – att inga lyckas tolka skrifterna korrekt. För att det nämligen är fullständigt omöjligt, att vilken människa som helst som skulle försöka sig på att följa dessa heliga skrifter till punkt och pricka skulle bli svårt psykiskt sjuk, ja mer än en vanlig religiös alltså. För Guds ord innehåller nämligen så mycket motsägelser och logiska kullerbyttor att det gör en bokstavstrogen tolkning i princip helt omöjlig. Men samtidigt – vem vågar påstå det? Gud ska ju vara ofelbar, eller? Vad vet jag, Gud kanske ÄR ofelbar – fast en jävligt jobbig författare som ändrar sig hela tiden och hans redaktör missade att stryka alla motsägelser innan boken gick på tryck.

PS! Det verkar vara svårare att passera mitt spamfilter på kommentarerna än för en syndare att komma till himlen. Så om någon känner sig kränkt över att kommentarer som skrevs för flera veckor sen inte har synts förrän nu så ber jag högaktningsfullt om ursäkt. Jag har helt enkelt glömt att kolla efter. Om någon religiös känner sig kränkt av att jag kallar deras tro för sagor så bryr jag mig inte. Vi har åsiktsfrihet i det här landet.

Vi börjar med att fastslå två saker:

1. Iran är en fundamentalistisk religiös stat som sedan revolutionen 1979 bygger på (shia)muslimska principer och lagar baserade på koranen och sharia. Till exempel är det dödsstraff för homosexualitet och otrohet samt tvång för kvinnor att bära huvudduk, hijab.

2. Hamas är en fundamentalistisk religiös organisation som inte bara vänder sig mot Israels ockupation utan mot hela Israels existens. Man har som långsiktigt mål att – efter Israels utplånande – ersätta Israel, Västbanken och Gaza med en islamistisk palestinsk stat.

Iran stödjer Hamas i deras kamp, inte bara motståndet mot den israeliska ockupationen utan även kampen för Israels utplånande.

Detta är faktum.

Iran är sålunda inte någon mysig demokrati som står på de utsattas sida. Hamas är heller inte någon mysig motståndsrörelse som vill kicka ut en ockupationsmakt för att skapa ett eget fritt land baserat på demokratiska, sekulära principer.

Jag fortsätter sen med att diskutera det gamla fina ordspråket “min fiendes fiende är min vän” som var en vanligt förekommande devis att leva efter under exempelvis kalla krigets dagar.

Till exempel så samarbetade gärna USA med de mest vidriga figurer och regimer så fort de var anti-sovjetiska/anti-kommunistiska.

Och på hemmaplan hade vi exempelvis en rad borgare som tyckte Pinochet var en hygglig snubbe, för han kastade ut socialisten Allende och diggade marknadsekonomi.

Men vi hade även – och det i betydligt större skala – en stor skara sektvänstermänniskor som i sin avsky mot USA och marknadsekonomi gärna visade sitt stöd för de mest avskyvärda profilerna inom det kommunistiska blocket. Mao, Stalin, Pol Pot, Hoxha, Castro, Kim il Sung. Listan kan göras hur lång som helst.

Som ni säkert förstår så tycker jag detta är en avskyvärd devis att leva efter då det i alldeles för många fall leder till att man samarbetar/stödjer avskum.

Vad har då detta med Iran och Hamas att göra? Jo, även om det känns som fler och fler i vårt kalla land överger principen med “min fiendes fiende…” så dyker dom upp titt som tätt. Nu senast i den intensifierade Gazakonflikten så har vänsterdebattören och (f.d?) syndikalisten Andreas Malm en debattartikel på Newsmill som är ett modernt skolexempel på denna princip. Artikelns rubrik är – håll i er nu: Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik.

Grattis, Andreas. Om du nånsin haft en demokratisk kompass – vilket man onekligen betvivlar – så befinner den sig numera i botten på marianergraven utan något som helst hopp om att återfinnas.

Detta väcker också frågor om hur vänstern ställer sig till frågor om religion kontra ateism. Nu tänker jag givetvis inte generalisera hela vänstern utifrån Malms gullande med religiös extremism, men jag känner att det från många inom vänster finns en förståelse inte bara för fundamentalistiska muslimska rörelser som aktivt motarbetar USA och Israel, utan för islam som helhet. Detta trots att vänsterrörelser och socialistiska rörelser har en lång och – måste jag säga – fin tradition av aktiv ateism och antireligion. Vad hände med den? Men det är kanske en annan diskussion som jag lär få anledning att återkomma till.

PS! Kan vara intressant i sammanhanget att nämna att Hamas även har stöd ifrån den svenska extremhögern. Min fiendes fiende är min vän var det ja.

PS2! Rubriken på det här inlägget är lånat från en debattartikel av Rasmus Fleischer sist Malm var igång och stödde islamistisk extremism i form av Guds Parti (Hizbollah).

Jag tänkte först gå in på ett något slags krångligt och genomtänkt politiskt resonemang om den rådande situationen mellan Israel och Palestinier men det finns säkert de som gör det där betydligt bättre och mer insatt än vad jag har ork att göra – utan nedanstående text kommer främst att bygga på känslomässig argumentation, inte på massa historia och storpolitik.

Det känns som det enda jag kan säga är “sluta bomba för helvete”. Israel gör det onekligen svårt för oss som tycker de ska existera som egen stat, och som anser att de är en demokrati – den enda i mellanöstern och så vidare.

Man kan diskutera i oändlighet vad som är rätt och fel angående Israels existens, att allt kanske inte sköttes så jäkla smart sådär för drygt 60 år sen när Israel bildades. Men gjort är gjort – det är historia nu. Israel existerar och kommer att existera även i morgon. Det är ett faktum.

Visst kommer det att finnas de som alltid kommer att gapa om att förgöra Israel och radera ut dom från kartan – men det är ju budskap som hörs främst från människor med en ganska luddig demokratisk kompass, eller ja – fullständig avsaknad av sådann om man ska vara ärlig.

Men Israel borde samtidigt förstå att deras agerande skapar mer aggresioner, att de förlorar vänner på detta. Att det inte bara skapar fler som (fullt legitimt) är emot den förda politiken utan mot hela dess existens som självständig stat.

Vad de egentligen borde göra är att skita i att några skäggiga fundamentalister skjuter granater mot deras land. Man borde helt enkelt riva den där satans muren/barriären/stängslet, skita i att diskriminera och mura in palestinier. Och givetvis borde de aktivt hjälpa till i bildandet av en palestinsk självständig stat. Då skulle det troligen bli betydligt svårare för Hamas och andra fundamentalistiska organisationer att rekrytera medlemmar.

Sen borde man givetvis släppa Jerusalem också. Men det borde palestinierna/muslimerna också. Hela staden borde ställas under typ FNs flagga med fritt tillträde för alla, oavsett om de är kristna, muslimer, judar eller whatever.

Men detta kommer nog aldrig att hända tyvärr. Och ska jag ändå drömma så kan jag ju likaväl ta det hela ett steg längre och presentera den ultimata lösningen:

Kasta ut religionen ur Israel och Palestina – och inför EN stat. En enda jäkla stat. En enda jäkla sekulär demokratisk stat för både israeler och palestinier. En enda jäkla sekulär demokratisk stat för både israeler och palestinier där religionen är förvisad till att vara en privatsak och inte politik. Då snackar vi dröm.

Till sist: I lördags råkade jag nästan hamna mitt i ett demonstrationståg för Palestina. Jag har full förståelse för deras lidande men när det enda man hörde dom ropa var “Allahu Akbar” så fick jag rysningar. Att gå i deras tåg har mer att göra med att stödja religiös fundamentalism och Hamas än att visa sitt stöd för barnen som dör (undrar dock om de svenska vänstertanterna längst bak i tåget förstår det?). Hade jag inte haft andra planer så blev jag nästan lite sugen på att fixa ett plakat med texten “Gud ut ur Palestina och Israel!” – men då hade man väl antagligen åkt på rejält med spö av nåt uppretat skägg. Trots att det vore den bästa lösningen på hela konflikten. Vad som behövs i mellanöstern är en rejäl dos antiteism!

Att politiker får hjärnsläpp är snarare regel än undantag, men ibland kommer det någon som lyckas sticka ut lite mer än andra. Den senaste i raden på kontrollkåta politruker som borde entledigas är vänsterpartiets rättspolitiska talesperson, Lena Olsson. Inspirerad av den sista sovjetstaten, Norge, så vill hon följa deras exempel och förbjuda sexköp för svenska medborgare – UTOMLANDS:

Norge har ju dessutom tagit ytterligare ett steg, genom att det blir förbjudet att köpa sexuella tjänster utomlands. Jag tycker absolut att vi ska följa deras exempel, säger hon till SvD.se.

I ärlighetens namn är det inte bara Lena Olsson som har den uppfattningen, utan den verkar delas av flera inom den svenska politiska ankdammen. Tomas Bodström som gjort det till en konstart att förfölja svenskar (och skylla på de borgerliga) delar också synen:

Det är glädjande att Norge har tagit det här steget, efter att ha funderat i flera år, säger han till SvD.se.

Folkapartisten och “liberalen” Birgitta Ohlsson ställer sig dock något tvekande – men enbart av praktiska skäl:

Men det vara ganska svårt rent, rent praktiskt, att lagföra ett sådant här brott som skett utomlands, säger hon.

No shit? Speciellt om det inte ens är ett brott i landet där det sker…

För min del handlar det inte om det moraliskt riktiga eller förkastliga med att köpa sexuella tjänster – utan synen som dessa politiker har på sitt eget lands medborgare. Vad dessa verklighetsfrånvända politiker har missat är att lagar är knutet till ett territorium – inte till medborgarskap. I Sverige gäller svensk lag – oavsett var du kommer ifrån. I Tyskland gäller tysk lag. I Kina kinesisk osv. Den svenska staten har varken rätt eller möjlighet att kontrollera vad vi gör utomlands (speciellt inte rätt).

I Tyskland är det lagligt att köpa sex. Detta gäller givetvis även för svenskar i Tyskland. I Holland får man röka på – därför har även svenskar rätt att röka på om de är där. I Tyskland får jag köra 180 på vissa sträckor av Autobahn – men vi kanske ska skicka dit svensk trafikpolis som övervakar svenska billister på genomresa? Och så vidare.

Problemet är att detta är en feministisk/jämställdhetsfråga – och ibland känns det som att de är liksom höjda över andra lagar och principer. Om man kritiserar ett lagförslag vars syfte kanske är “gott” – att skydda utsatta kvinnor så framstår man rätt lätt som en okänslig typ. Men som sagt – det handlar inte om det, det handlar om rättsprinciper. Det är okej att övervaka svenskar med lagen inom Sverige, men utanför Sverige finns det andra länders lagar som tar över.

(Är dock medveten om att det kan finnas gråzoner här. T.ex blev en svensk man friad för våldtäkt på sin maka, då våldtäkten skedde i Tunisien. Och där är våldtäkt inom äktenskapet inte att betrakta som brott – vilket i sig är en ganska vidrig syn på kvinnors rättigheter.)

PS! Var tvungen att uppgradera mitt wordpress, och då försvann min design (samt av nån anledning alla mina kategorier). Ska fixa en ny snygg form så fort jag hinner…