Konsten att räkna.

Jag läser en artikel i Expressen om riksdagsledamoternas löner och förmåner. Det jag reagerar på står i sista stycket:

Många ledamöter jobbar från tidiga morgnar till sena kvällar, ofta även på helger.

– Vi är ju alltid i tjänst, så slår man ut vårt arvode på arbetstid, så kostar vi ungefär 15 kronor i timmen. Det är rätt billig arbetskraft, säger Annicka Engblom till Expressen.

Att räkna är tydligen inte ett krav för att sitta i riksdagen, det är en sak som är säker.  Eller så har Annicka väldigt mycket lägre lön än alla andra i Riksdagen. 15 kronor i timmen, dygnet runt, alla 365 dagar om året blir nämligen 131 400 kronor – och eftersom en riksdagslön är (utan alla förmåner) på 58 300 kronor i månaden så antar jag att Annicka bara får lön för lite drygt två månader eller?

Nä du, Annicka Engblom, det är tillbaka till skolbänken som gäller för dig.

Fallet Ganna.

De senaste dagarna har media handlat mycket om Ganna Chyzevska som skulle (ska?) utvisas till Ukraina, trots att hon är över 90 år, dement och halvblind – och saknar familj i hemlandet. Med rätta har folk blivit upprörda. Givetvis ska Sverige både ha råd och plats för en svårt sjuk kvinna som har hela sin familj här i landet (och som även försörjer henne). För mig är det en självklarhet.

Dock så har liksom drevet och ilskan, både från press och ”folk i allmänhet”, blivit en smula vridet – som det ofta blir i känsliga frågor. Det måste hittas syndabockar och de måste hängas offentligt. Problemet är att de utpekade ”syndabockarna” inte egentligen kan påverka frågan.

Vad som behövs är kanske en grundläggande kurs i statskunskap för svenska folket och för svensk media så det förstår att allt inte är svart eller vitt, eller ”glasklara” fall.

Den första syndabocken är Migrationsverket. Troligen en av Sveriges svåraste arbetsplatser. De borde givetvis ha lite mer empati och visa lite mer mänsklighet och inte vara så förbannade paragrafryttare hela tiden. Eller?

Problemet är att en myndighet kan inte det. De måste följa de lagar och förordningar de har fått. Något som i grund och botten är bra. Vi kan inte ha statliga myndigheter som tar beslut utifrån känslomässiga grunder, tycke och smak eller utifrån den allmänna opinionen. Alla ska behandlas lika inför lagen – och inför myndigheten. Och detta måste vara stenhårt reglerat och styrt.

Nackdelen med detta ser vi dock i det här fallet. Lagen och myndigheten säger en sak. Det sunda förnuftet säger en annan. Här kan man diskutera om det inte är så att lagen helt enkelt är för snävt skriven, något det också verkar föras diskussioner om:

Utredningens slutsatser i kombination med ett antal uppmärksammade fall har utlöst en debatt bland politikerna om ordet ”synnerligen” ska bytas ut mot ”särskilt”, vilket är juristsvenska för att ge ett lite större utrymme att bevilja uppehållstillstånd i ömmande fall. Denna diskussion förs nu mellan regeringen och Miljöpartiet inom ramen för den så kallade migrationspolitiska överenskommelsen.

Den andra syndabocken är migrationsminister Tobias Billström. Medierna har ”jagat” honom för uttalanden i frågan och på facebook och andra ställen har folk uppmanats att mailbomba Billström för att försöka påverka avvisningsbeslutet.

Problemet här är att som minister är han bakbunden. Enligt grundlagen. Han kan inte ens uttala sig om ett enskilt ärende. Vilket gör att som minister framstår man som tämligen känslokall så fort den här typen av frågor kommer upp. Han kan bara svara väldigt vagt och svävande. Allt annat är formellt att se som ett grundlagsbrott. Än mindre kan han gå in och påverka ett enskilt ärende. Det kan inte ens regeringen som helhet göra.

Det hjälper sålunda inte ett smack att mailbomba Billström eller statsministern eller nån annan i regeringen. Det enda det kan hjälpa är att påverka dem att ändra lagen. Men det hjälper ju knappast i det aktuella ärendet.

Vad som behövs är att lagen om ”sista länken” – som avskaffades redan 1997 – återinförs. Den gav en möjlighet för äldre med hela släkten i Sverige men ingen kvar i hemlandet att få stanna här/komma hit. Man får hoppas att detta kommer leda till en debatt om att återinföra den. Det har Sverige både råd och plats med.

Blir också intressant att följa vad Europadomstolen kommer fram till nu när det tillfälligt stoppat utvisningen. Kanske är Sverige tvungna att snabbt skriva om lagen?

Idiotcameron.

Efter de fruktansvärda händelserna i Norge för tre veckor sen så fick vi alla se en uppvisning i värdighet och statsmannaskap av statsminister Stoltenberg. Mitt i all tragik så imponerade han på hela världen på ett sätt som få statsmän har gjort.

Istället för att prata i krigsliknande termer om att slå tillbaka eller hämnas så sa Stoltenberg att man bemöter tragedin med mer demokrati, mer öppenhet och mer humanism. Ett uttalande som gjorde varje sann demokrat alldeles varm i själen mitt i allt elände.

Stoltenberg blev där, i det ögonblicket, världens mest sympatiske regeringschef och kärleken till grannlandet i väster blev enorm.

Några veckor senare skakas England av de värsta kravallerna på trettio år och där är tonläget från premiärminister Cameron totalt raka motsatsen mot det från statsminister Stoltenberg.

Istället för demokrati, öppenhet och humanism är det istället mindre demokrati, mer övervakning och mer våld som är lösningen i England.  Då Stoltenberg lät som hämtad ur en handbok för demokrater så låter istället Cameron som han gått i skola hos den syriska eller libyska regimen.

Istället för att försöka komma till rätta med varför kravallerna äger rum så pratar man istället om att med varje till buds stående medel jaga fatt i de skyldiga (med hjälp av militären), hänga ut dem och straffa dem hårt och skoningslöst.

Men man pratar också – vilket är det mest skrämmande – om inskränkningar i yttrandefriheten.

Måltavlan är de sociala medierna.

Logiken är som följer: eftersom huliganerna (i brist på bättre ord) har kunnat kommunicera med varandra genom kanaler som t.ex Twitter och Facebook så måste staten se till att strypa den möjligheten och i realiteten begränsa vad man får säga i sociala medier.

Men det handlar inte enbart om att försöka strypa tillgången till sociala medier för våldsverkare utan man har till och med initierat ett möte med de berörda leverantörerna/operatörerna för att se vilka möjligheter de har att plocka bort material – som regeringen finner olämpligt – från tjänsterna.

Så agerar inte en demokrati.

Så agerar en diktatur.

Sen att Cameron och hans lakejer inte heller verka förstå att sociala medier enbart är kommunikationsverktyg i mängden gör inte det hela mindre skrämmande. Det känns som om de tror att händelserna överhuvudtaget äger rum på grund av den moderna tekniken. Teknik som inte ens var påtänkta vid till exempel – de ännu värre – kravallerna 1981.

Men det blir så lätt att hoppa på och skylla på ny teknik. För skulle man verkligen vilja förhindra att huliganer kan organisera sig så måste man även – exempelvis – reglera telefonsamtal, förbjuda folksamlingar, läsa alla brev etc. Men så långt vill väl inte ens Cameron gå?

Vad man också missar när man kör på med hela sin krigsretorik, sin politik och sina förslag är att den snarare leder till mer konfrontation och fler konflikter och än en större klyfta mellan de som styr och de som inget har. Har man ens funderat på det? Eller är helt enkelt den brittiska högern så korkade?

Men man missar också en annan uppenbar sak: det Cameron nu föreslår är betydligt mer skadligt för samhället i stort och i det långa loppet än vad kravallerna är.

Att bygga upp nedbrända byggnader är enkelt.

Att bygga upp en raserad demokrati är desto svårare.

Dags att reda ut det hela.

I helgen har kvällstidningarna med Aftonbladet i spetsen försökt skapa nån slags skandal över att prins Daniel ”köper sig förbi kön” på Karolinska Institutet:

Prins Daniels betyg räcker inte till.

Därför köper han sig förbi kön till det prestigefulla universitetet Karolinska Institutet.

För 200 000 kronor av skattebetalarnas pengar får han en utbildning i fysiologi.

[…] Men det är fullt lagligt att köpa sig förbi kön, tack vare den statliga förordningen om uppdragsutbildning.

Kolumnisten Lena Melin ”förklarar” det hela ytterligare:

Men för den som, likt hovet, har pengar är det inget problem. Man kan helt enkelt köpa den utbildning man vill ha.

Jag är inte rojalist nånstans men jag känner att jag ändå måste vända mig emot dessa missuppfattningar. Efter tio år som anställd inom den akademiska världen har jag något bättre koll än vad Aftonbladets reportrar och krönikör verkar ha.

För det första: uppdragsutbildning handlar inte om att köpa sig förbi någon ”kö”. Köparen av en uppdragsutbildning tar inte någon annans plats utan det ligger helt vid sidan av ordinarie utbildningsutbud. Betalningen man tar ska ha full kostnadstäckning – och belastar alltså inte högskolans eller universitetets ordinarie utbildningsbudget. Oftast är uppdragsutbildning specialiserad och skräddarsydd för kunden. I de allra flesta fall handlar det om kortare kurser som kompetensutveckling. Uppdragsutbildning behöver inte ens vara poänggivande.

För det andra: ”man” kan inte ”helt enkelt” köpa den utbildning man vill ha bara för att man har pengar, vilket Lena Melin påstår. Uppdragsutbildning kan enbart säljas till juridiska personer, dvs företag eller organisationer. Detta vet med säkerhet Aftonbladet och Lena Melin även om man i sin artikel försöker få läsarna att tro att vem som helst med pengar faktiskt kan köpa sig en utbildning.

Hovet lär knappast vara den första, eller enda, statliga myndighet som faktiskt köper uppdragsutbildning eller kompetensutveckling till sina medarbetare – för skattebetalarnas pengar. Och jag har väldigt svårt att se något fel i det.

Vad media egentligen borde ägnat sitt krut på är att ta reda på hur prins Daniel lyckats med bedriften att enbart få 0,1 på högskoleprovet…

Fattigdom.

De senaste veckorna har det varit stort fokus på svensk barnfattigdom – Rädda Barnen har tagit fram en rapport som säger att 220 000 barn i Sverige lever i ”fattigdom” och Aftonbladet har hakat på med vad de kallar för Barnfattigbloggen.

Jag betvivlar inte alls att det finns någon slags ”fattigdom” i Sverige – absolut inte. Det finns massor med barn som växer upp med ensamstående föräldrar, sjuka föräldrar, arbetslösa föräldrar etc. och som har det knapert och oehört svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.

Den här typen av granskningar dyker upp med jämna mellanrum – och trots att syftet är gott så är det inte alltid så att de relativt välbetalda journalisterna från Stockholms innerstad (journalisterna bakom Aftonbladets blogg bor t.ex på Södermalm respektive Lilla Essingen) alltid ser skillnaden mellan riktig fattigdom och vad man faktiskt kan kalla för i-landsproblem.

När Expressen häromåret gjorde en liknande granskning så tog man t.ex upp Gustav, 14, som inte har råd med de märkeskläderna han vill ha eller Jonny, 15, som drömde om ett par Diesel-skor för 1500 spänn.

Det fanns långa perioder under min uppväxt då min familj inte hade gott ställt – utan levde på en normal inkomst. När jag gick i grundskolan så hade jag knappast några märkeskläder. Min garderob bestod till största delen av billiga lågpriskläder eller av ärvda kläder från brorsan. Jag kunde inte ens drömma om svindyra skor – det fanns liksom inte i begreppsvärlden.

I Aftonbladets nya granskning kan man t.ex läsa om hur dyrt det kan vara att ta studenten:

Jag och reportern Natalia Kazmierska har precis varit på Kista Gymnasium, där eleverna tar studenten imorgon. Vi träffade några av dem, som berättar att det kostar en hel del med alla studentprylar man måste ha nu för tiden. Bara studentmössan kan gå på 1500 kronor, med broderier och märken.

Att studenter inte har råd att köpa studentmössa för 1500 jävla spänn har inget med fattigdom att göra. Det är ren lyxkonsumtion. Det är som om jag skulle kalla mig själv fattig för jag inte har råd med en Jaeger LeCoultre Master Control för sisådär 50 000.

Alltså, det är klart studenten ska ha en studentmössa, missförstå mig rätt, men duger inte Wigéns klassiska mössor som kostar 179 spänn, plus 149 för brodyr om man vill ha det. Alltså lite drygt 300 spänn – långt ifrån de 1500 som nämns ovan. Den dög åt mig – och då gick jag ändå på en snobbskola på gymnasiet.

Det är fler tossigheter i den texten:

– Själva tårtan till min studentmottagning gick på 650 kronor. Kläder, hår och skor kostade 3000, berättar Elif Teke, som går ut Handelsprogrammet.

Hon hoppas kunna betala tillbaka lite av summan för festen till sina föräldrar i framtiden.

Även att få stå på flaket är dyrt, mellan 800-1000 kronor. En del elever måste avstå, eller låna ihop pengar för att kunna följa med sina klasskamrater.

Ok. Jag ser heller inte det som ett uttryck för fattigdom att alla inte har råd eller för den delen lust att lägga tusentals kronor på tårtor, kläder, flak etc. Det är snarare uttryck för en galen konsumtionshets. Och varför är det ingen av kidsen i artikeln som säger att man kan betala sin egen student? Typ, sommarjobba ihop pengarna? Det rör sig trots allt om myndiga människor som av staten anses vara fullt ansvarsdugliga individer.

Att försöka illustrera barnfattigdom med det här studentexemplet blir enbart patetiskt.

Ett annat exempel av det mindre verklighetsnära slaget är det om semesterresa på kredit:

Vi har varit utomlands två gånger. Båda gångerna tog vi lån, mamma ville verkligen att vi skulle få uppleva något annat, säger Thor.

[…]

Lånet till Egypten-resan svider fortfarande varje månad, men det var det värt. Det var en fantastisk resa, säger Fia.

För det första så ingår knappast brist på utlandsresor i fattigdomsbegreppet. Det är inte en mänsklig rättighet att flyga iväg till något varmt land.

Återigen vill jag gå tillbaka till min egna uppväxt. Förutom några kortare besök i våra nordiska grannländer så var första längre utlandssemestern när jag var 16 år. Med bil. I värmebölja. Utan AC. Till Österrike.

Första gången jag flög så var jag tjugo år. Då flög jag så långt bort som till Paris.

Visst det hade varit kul att åka på fler semestrar – då i synnerhet utlandsresor. Men det var kul att åka runt i Sverige de gånger vi kunde det – annars fick man roa sig på hemmaplan. Man får ju intrycket när man läser sånna här granskningar att i stort sett alla, ja förutom fattigbarnen, är bortresta hela somrarna – antingen i sina sommarhus (som tydligen de flesta har) eller på långa utlandsresor. Så var det i alla fall inte där jag växte upp. Och då snackar vi inte slum – utan vanlig svensk medelklassbyggd. De flesta ungarna var trots allt hemma större delen av det långa sommarlovet så det fanns allt som oftast nån att hänga med.

Sen började jag i och för sig sommarjobba redan som 13-åring vilket tog en del av tiden i anspråk.

En annan sak som de här granskningarna också har lite svårt för är det där med absolut och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är det stora problemet. Det är de som har det rejält tufft och som i vissa fall t.o.m har svårt att få ihop mat på bordet. I och för sig borde man kanske i ett rikt land som Sverige benämna den som relativ absolut fattigdom (för att krångla till det ytterligare) – eftersom en person som ligger på gränsen till den svenska absoluta fattigdomen ändå tillhör de 10-15% som är rikast i världen.

Aftonbladet fattigblogg säger sig handla om den absoluta fattigdomen i Sverige (vilket de ovanstående exemplen verkligen är bevis för…) samtidigt som man publicerar en text om hur man utrotar fattigdomsgapet – som helt och hållet berör den relativa fattigdomen (skillnaden mellan dessa definitioner nämner man givetvis inte i texten).

Det relativa fattigdomsbegreppet anser dock jag – i alla fall i det här sammanhanget – vara fullständigt ointressant. Det bygger enbart på hur lite en person tjänar i förhållande till andra i samma land eller region (enligt EU så är du ”fattig” om du tjänar under 60% av medianinkomsten). Det säger alltså egentligen inget om personens köpkraft eller ”misär” – alltså fattigdom. En lågavlönad i ett rikt land kan mycket väl ha en tämligen god levnadsstandard.

För att visa hur jag menar så tar jag ner det till mikronivå och gör ett övertydligt (och en smula överdrivet) exempel:

I mitt egna postnummer tjänar jag ungefär 10-15% mer än medianinkomsten idag – ett vanligt medelklassområde i stadsmiljö. Skulle jag däremot flytta – utan att öka min lön – till ett av Sveriges rikaste postnummer, i Bromma, så skulle samma inkomst ligga på ungefär hälften av dess medianinkomst. Sålunda skulle jag – på mikroplanet – räknas som fattig, enligt den relativa metoden. Och jag skulle troligen också känna mig som värsta fattiglappen i kvarteret även om jag behöll exakt samma levnadsstandard som jag har idag.

Tillägg:

Jag insåg att jag glömde en sak när det gäller att ta lån till semester. Har man råd att ta lån till semestern (under förutsättning att man alltså betalar tillbaka i rätt tid) så är man inte fattig. Har man råd att betala i efterhand så har man råd att lägga undan i förväg. Att låna till en resa är enbart att skjuta upp problemet, samt göra resan betydligt dyrare.

Tyvärr handlar det om att många saknar framförhållning – det är så enkelt att bara ta ett privatlån och åka direkt istället för att planera och spara till resan. Och själva månadskostnaden på lånet behöver inte ens bli speciellt hög så därför ser man inte att resan egentligen kostat tusentals kronor mer, med ränta och avgifter.

Många tar alltför lång återbetalningstid på sina lån för att hålla nere kostnaden per månad men det medför istället otroligt höga merkostnader. Ett lån på 20 000 kronor med tio års återbetalningstid och tio procent i ränta (vilket inte alls är en ovanligt hög ränta på ett privatlån – speciellt inte om låntagaren inte har så hög kreditvärdighet) så har det lånet totalt kostat över 31 000 kronor när det är återbetalt.

Mona och siffrorna.

DN har idag en intervju med Mona Sahlin där jag retar mig enormt på svaret på sista frågan:

Vad tycker du om att den nya S-ledningen saknar medlemmar med utomeuropeisk bakgrund?

– Det tycker jag är allvarligt. Vi pratar om ungefär 20 procent av Sveriges befolkning och jag är övertygad om att vi medvetet och envetet ska lyfta fram individer som kan vara förebilder och representanter för det Sverige som vi lever i i dag.

Antingen så har Mona missat att frågan handlar om utomeuropéer eller så räknar hon totalt galet. Nej Mona, 20 procent av Sveriges befolkning har inte utomeuropeisk bakgrund. Möjligen är det så högt som 20 % av Sveriges befolkning som kan räknas som invandrare (födda utomlands eller födda i Sverige av utrikes födda föräldrar) – men utav dessa så har ungefär 2/3 europeiskt ursprung, vilket alltså betyder att nånstans runt 6-8% har en utomeuropeisk bakgrund.

Visst är det illa att denna grupp (om man nu vill/måste se dem som en enhet…) saknar representation i S-ledningen – men några 20% av befolkningen kommer de aldrig att representera. Det är ju knappt ens att sossarna som helhet gör det.

Varför retar jag mig på detta? Jo, det är kanske inte så konstigt om Sverigedemokrater och andra invandringskritiska och främlingsfientliga krafter kraftigt överdriver i sina siffror när t.o.m de från de invandringsvänliga sidorna gör det också. När personer som Mona Sahlin överdriver t.ex antalet utomeuropeiska invandrare eller antalet muslimer i Sverige så öppenar det upp för en ökad legitimitet när SD och dess vänner gör samma sak.

Gestapoligan.

Svensk ishockey har – till skillnad från fotbollen – varit i stort sett förskonad från allvarliga incidenter med stökig publik. Visst har det förekommit lite småbråk och tumult men inget att slå på stora Bodström-trumman för.

Trots detta sitter det småfascister på svenska hockeyligan och funderar på vilka integritetskränkande kontrollmetoder man ska införa. Att man ska införa någon typ av personlig biljett verkar var så gott som klart – men man verkar inte nöja sig med att kontrollera enbart legitimationen på besökarna utan fundera även – på fullt allvar – om det är möjligt att använda sig av t.ex ögonscanner eller fingeravtrycksläsare för att kunna hålla massorna i schack.

Hur hade de egentligen tänkt att det ska gå till? Måste man lämna fingeravtryck alternativt ”ögonavtryck” när man köper sin biljett? Eller är det möjligen så att alla hockeybesökares avtryck ska samlas i en stor databas? Kanske lika bra att spara samtliga medborgare när man ändå håller på – man vet ju inte vilka som kan tänkas vilja gå på hockey i framtiden.

Kan ingen säga till hockeyligan att 1984 inte är en instruktionsbok utan en dystopisk framtidsskildring?

PS! Sen har vi ju andra praktiska aspekter med personliga biljetter. Hur har man tänkt göra med alla företag som har säsongsbiljetter som delas ut till kunder och personal? Eller privatpersoner där man är flera som delar på en plats?

Restaurangmomsen.

Jag noterar att Håkan Juholt varit på besök här i Jönnet. Bland annat passade han på att dänga till regeringen när det gäller deras förslag på sänkt restaurangmoms:

De pengar som går förlorade vid en sänkt restaurangmoms räcker till att anställa 10 000 lärare. Det är oansvarig att regeringen hellre finansierar våra krogbesök än vår utbildning

Billig retorik minst sagt.

För det första kan det vara värt att nämna att så sent som förra hösten tyckte socialdemokraterna – tillsammans med sina lekkamrater – exakt samma sak som regeringen gör idag, nämligen att man borde halvera restaurangmomsen. Men det är väl lättare att inte låtsas om det. Blir ju inte samma schvung att säga att det är oansvarigt att ens eget parti ville samma sak för bara ett knappt år sen.

För det andra så är ju inte ekonomi något nollsummespel även om man kan förledas att tro det ibland. Man kan ju även se det som så att sänkt restaurangmoms skapar en ökad omsättning för restaurangbranschen samt ett antal tusen nya arbetstillfällen.

Skulle restaurangernas omsättning i Sverige öka med sig tio procent tack vare detta så skulle det innebära att kostnaden för reformen i stort sätt äts upp (pun intended…) och kostnaden för staten blir alltså i stort sett noll.

Och då har jag alltså inte räknat med antalet nya arbetstillfällen det kan skapa. Det finns de som säger att det kan skapas upp till 10 000 – 15 000 nya jobb i branschen (bl.a baserat på tillväxten i andra länder som sänkt sin restaurangmoms). Säg att vi räknar lågt – att 5 000 arbetslösa ungdomar (för det är främst ungdomar som jobbar i branschen) får jobb. Då går dessa från bidragstagare till skattebetalare och på så sätt genererar pengar till statskassan istället för tvärtom. Och då bör man även tillägga att ökad inkomst leder till ökad konsumtion vilket leder till mer intäkter till staten. Ja, ni förstår. Det kallas tillväxt.

Så retoriken, den rätt uttjatade klassiska sosse-retoriken (Juholt gör skäl för sitt gråsoss-epitet), om att man tar pengar från en grupp (lärarna) och ger till en annan (elaka restaurangkapitalister) känns väl inte helt fair, eller?

Så Håkan Juholt kanske skulle ägna mer tid åt mustaschkampen än åt att plocka billiga retoriska poänger.

Nej tack till PK-helg.

I tävlingen ”konsten att vara så politiskt korrekt som möjlig” så tar socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin (alltså inte nån obetydlig lokalmupp – utan en verklig maktfaktor i Sveriges största parti) en stor ledning. Människan öppnar för att den muslimska högtiden Eid al-fitr ska kunna bli officiell helgdag i Sverige.

Jag är normalt en tolerant jävel; jag är för det öppna samhället, invandring, mångkultur och allt det där men det finns gränser för när ”tolerans” bara blir smetig PK-smörja. Här är den gränsen passerad.

Jämtin hänvisar bl.a till att vi är ett ”multikulturellt samhälle” men då gör hon ett misstag som många numera gör – nämligen att likställa multikulturalism med att vi har muslimer i landet. Detta innebär att man gärna särbehandlar just muslimerna – vilket i sin tur har helt klart påverkat t.ex Sverigedemokraternas framgångar.

Förutom muslimer finns det mängder med andra kulturer och religiösa och etniska grupper representerade i Sverige – som tillsammans är betydligt fler än den muslimska gruppen. Andelen muslimer i Sverige är – högt räknat – fem procent av befolkningen (då räknar jag även med ”muslimer” som inte är aktiva religiösa utövare).

Därför vore det helt vansinnigt att med hänvisning till ”multikultur” införa muslimska högtider som officiell helgdag i Sverige.

Varför skulle islam få denna helgdag när andra religiösa minoriteter inte får sina högtidsdagar som helgdag? Borde inte judarna också få det också då? Visst, de är långt ifrån lika många – men de har en betydligt längre historia i Sverige än muslimerna. Eller alla olika kristna inriktningar som inte nödvändigtvis delar helgdagar med vår svenska lutheranska tradition. T.ex katoliker, syrisk-ortodoxa, grekisk-ortodoxa m.fl.

Och sen har vi mängder med andra ”kulturer” som också borde få sina behov tillgodosedda. Som Iniskogen påpekar så bor det ju faktiskt fler finnländare än muslimer i Sverige, så givetvis borde Finlands nationaldag också vara helgdag.

Sen får vi inte heller glömma alla oss ateister som inte har några egna helgdagar alls, trots att 17% av befolkningen är uttalade ateister – alltså mer än tre gånger så många som antalet muslimer. Då är det alltså lågt räknat – andelen verkliga icke-troende är väldigt mycket högre än de som faktiskt säger sig vara ateister.

Nu är ju visserligen första maj och nationaldagen icke-religiösa helgdagar men det är ändå inga ateistiska helgdagar – den ena är politisk och den andra nationalistisk. Och är man som jag icke-socialist och icke-nationalist så är dessa heller inga helgdagar som jag firar alltför mycket.

Skulle man införa en ny helgdag i Sverige så är mitt förslag att man gör den 10:e december, Nobeldagen, till en helgdag för att fira vetenskapens och förnuftets triumfer över religion och vidskeplighet. Men det lär ju aldrig bli så, för det är inte ett förslag man kan ta några PK-poänger på.

PS! Jämtin tror inte på fler helgdagar utan att man i såfall måste byta ut någon av de existerande. Och det är klart – skulle hon föreslå att byta ut första maj mot en muslimsk helgdag så kanske man ska ta förslaget på lite större allvar…

Bakom stängda dörrar.

December 2010: socialdemokrater ”hängs ut” i Wikileaks för påstådda uttalanden. Svaret från utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin är:

Urban Ahlin förnekar det som ambassadören skriver att han ville att amerikanerna skulle hjälpa till med att en afghansk politiker kom till Sverige.
– Vi sossar kan få hit afghanska politiker själva, säger Urban Ahlin.
Han säger sig inte ha något att göra med att Afghanistans utrikesminister senare kom till Sverige.
– En sådan sak kan inte en oppositionspolitiker påverka, säger Urban Ahlin.
Urban Ahlin tror att ambassadören friserade uppgifterna om deras möte i rapporten hem för att utöva påtryckning mot Washington.

Januari 2011: moderater ”hängs ut” i Wikileaks för påstådda uttalanden. Mona Sahlin uttalar sig:

Jag brukar vara försiktig med att använda ord som skandalöst, men det här är en skandal. Det här är verkligen politiskt hyckleri. De pratar i riksdagen om att Sverigedemokraterna är ett problem, och sen talar de så här bakom stängda dörrar.

Så om jag har förstått det rätt: om socialdemokrater sagt nåt kontroversiellt enligt amerikanska ambassadrapporter så är det ”friserat”, och om moderater sagt nåt kontroversiellt i liknande rapporter så är det ”skandal” och så de talar ”bakom stängda dörrar”.