Åsa och jag på samma sida.

Jag och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är sällan överens. Hon företräder allt som ofta en gapig plakatsocialism med svart-vit världsbild som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes texter känns allt som ofta hämtad från en bokstavsvänster förankrad i sjuttiotalets mökigaste rum.

Men nu har det hänt.

Åsa har skrivit en text som jag nästan nickade instämmande till. Nämligen om att  förhatliga AC Milan samlar spelare man älskar.

Nu vill jag inte påstå att jag på något sätt hatar Milan. Såna känslor har jag enbart för vissa svenska ishockeylag. Men vetskapen om att Milan ägs av Berlusconi gör att man kräks lite i munnen varje gång man kommer på sig själv att kolla på deras matcher och hålla på dem lite sådär i smyg.

Och med deras nya anfallskvartet bestående av Ronaldinho, Ibra, Pato och Robinho så vill man heja på dom ännu lite mer. Men så känner jag smaken av lunchens Pytt-i-Panna i munnen igen, uppblandad med lite magsyra. Jävla Berlusconi.

Tänk analogt – fota digitalt

autumn

Jag var ute och fotade en sväng i fredags eftermiddag. Grådassiga höstdagar tycker jag nämligen är utmärkta fotodagar. Vad som skilde denna tur från många andra fototurer är att jag så att säga tänkte analogt – fotade digitalt. Vad jag menar med detta är att jag gick in med en nästan dogma-liknande approach. Jag använde mig av ett modifierat skräpigt plastobjektiv, jobbade enbart med fasta inställningar – fast brännvidd (ca 35 mm), fast bländare 5,6, ISO 400, 1/40 sek slutartid – samt begränsade mig till att ta totalt 36 bilder (dock fuskade jag något här och det blev istället 40 bilder. Fy!). Hade jag vetat hur man gör för att stänga av displayen, och därför inte kunna se resultatet direkt, så hade jag gjort det.

Så varför detta reaktionära förhållningssätt till fotografering? Jo, för det första så ger det där skräpiga plastobjektivet en lomokänsla som jag gillar och lomo är egentligen analogt, med fasta inställningar och begränsat antal bilder på en filmrulle. Sen handlar det också till stor del om att få förståelse för det analoga, och primitiva, sättet att fotografera. Det är så enkelt med modern teknik att dra av 100 bilder på samma motiv och hoppas nån blir bra. Eller fota på nån av de automatiska eller halvautomatiska inställningarna på kameran. Det blir helt enkelt alltför ofta för bra, om ni förstår vad jag menar.

För att behålla den smått reaktionära känslan har jag också photoshoppat bilderna väldigt sparsamt. Det är ju annars ”lätt” att ta en digitalbild och skita till dom i Photoshop för att få en smutsig, analog, lomokänsla. Men det enda jag har gjort är att öka på kontrasten lite samt ljusa upp dom lite och ändra i vitbalansen. Min modifiering av det redan sunkiga objektivet har nämligen egenheten att alla bilder får ett kraftigt gulstick samt blir något mörka/underexponerade.

Allt annat, som t.ex oskärpa, vinjetteringar, brus och liknande är direkt från kameran.

Nu behöver alla givetvis inte gilla bilderna, men jag tyckte det var kul att testa lite. Och eftersom jag gillar arty sunk så tycker jag själv resultatet blev helt ok.

http://dekman.se/foton/index.php?album=autumn

Ge kemipriset till Hemlige Arne!

Idag har det tillkännagivits att Herta Müller får årets nobelpris i Litteratur. Ingen jag hört talas om kan jag väl säga, men det är heller inget jag tänker raljera över (”varför blir det aldrig nån man känner till?”). Jag erkänner gladeligen att jag har stora brister när det kommer till litteraturkunskap.

Jag gillar skräp- och popkultur.

Därför är det heller inte så chockerande att Müller inte funnits i min litterära värld. Men litteraturkritiker – som har bättre koll än jag alltså – verkar tycka det är ett lyckat val, och då är det fine with me.

Men så fort det kommer till litteraturpriset så har folk en massa åsikter. Och den förhärskande åsikten verkar vara som vanligt att eftersom jag inte hört talas om personen så är det inte en värdig pristagare. Det hade givetvis varit en intressant åsikt om det hade varit så att svenska folket hade varit ett ytterst beläst och intellektuellt folk, väl bevandrad i ”finare” litteratur från hela världen. Men nu är det inte så.

De allra allra flesta svenskar gillar skräp- och pokultur av olika slag.

Precis som jag.

Det räcker med att se en lista över de bäst säljande böckerna i Sverige för tillfället för att man ska förstå varför majoriteten av svenskar inte känner till litteraturpristagarna. Att 32 av de 40 bäst säljande böckerna i Sverige för hela 2008 var skrivna av svenska författare visar också att det finns en viss snävhet i svenska folkets smak (24 av de 32 var för övrigt deckare…).

Men nu är inte litteraturpriset ett popularitets-, heders- eller folklighetspris, det finns det andra priser för. Det är världens förnämsta litteraturpris – och därför är det ganska vettigt att pristagaren utses av en liten klick ”elitister” med stort litterärt kunnande. Och heller inte chockerande att de så ofta hittar värdiga kandidater som vi i vår lilla ankdamm aldrig hört talas om.

Därför blir det snudd på tragikkomiskt när Aftonbladets läsare fick nominera sina egna kandidater. Ett par av de som brukar nämnas av kännarna kom med, som Joyce Carol Oates och Tomas Tranströmer. Men även ett par märkliga giganter som Jan Guillou och Camilla Läckberg. Och givetvis Astrid Lindgren. Ständigt denna Astrid. Som för övrigt vann omröstningen fullständigt överlägset. Att hon varit död i sju år hindrar inte Aftonbladets läsare.

Dock lär det hindra akademien, då de – av naturliga skäl – inte får tilldela priset till avlidna (dock kan personen hinna dö innan prisutdelningen).

Men detta hindrar inte från att man lär få läsa en hel del bloggar och kommentarer som tycker det är förskräckeligt att Astrid inte fick priset – i år heller. Men kan ni inte bara sluta tjata om det? SNÄLLA.

(Det är möjligt att Astrid Lindgren kanske förtjänade priset under sin levnad, men att barn- och ungdomslitteratur inte ansetts fint nog. Det vet jag inte, jag är inte rätt person att bedöma det, men hon fick så mycket andra priser – bl.a Svenska Akademiens stora guldmedalj – OCH folkets kärlek. Så jag tror hon var rätt nöjd ändå. Hon har ju även gett namn till världens förnämsta barnbokspris. Ironiskt nog tror jag ganska få svenskar hört talas om dess pristagare…)

Men hur i hela friden kom Guillou med på listan? Och ännu värre – Camilla Läckberg? CAMILLA LÄCKBERG? Alla som har föreslagit eller röstat på henne har liksom uteslutit sig själva från all framtida litteraturdebatt och alla diskussioner om Nobelpriset i litteratur.

Vad är nästa steg? Föreslå att Hemliga Arne ska få kemipriset, Jan Bergqvist medicinpriset och Staffan och Bengt fysikpriset?

Fast det är klart. När det kommer till de andra nobelpriserna så brukar folk lita på att experterna har rätt. Men läsa, det kan ju alla göra, så därför måste man ju ha en åsikt.

Stackars Uggla…

Idag kan man i Aftonblaskan läsa om hur Magnus Uggla (med en förmögenhet på närmare 30 miljoner, om nån är intresserad) fullständigt ”rasar” mot Spotify och den ”dåliga” ersättningen:

När jag fick den första avräkningen från Spotify visade det sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag.

Nu vet jag inte exakt hur pengarna från Spotify fördelas, men jag kan inte tänka mig att det är enorma summor per lyssning. Det är ju inte så att jag laddar hem och behåller låten, utan lyssnar strömmande – att jämföra med on-demand radio, ungefär.

För radio så betalar STIM ut ca 70 kr/minut för spelningar i P3 och 1-3 kr/min för spelningar i reklamradio. Så om man jämför Spotify med en reklamradiostation så borde ersättningen alltså vara rätt låg.

Och man kan givetvis heller inte jämföra varje enskild lyssning med en spelning på reklamradio, men däremot är det rimligt att säg 50 000-100 000 lyssningar av en låt på spotify motsvarar ersättningen man får från reklamradion (det är jämförbart med lyssnarantalet på en lokal reklamradiostation).

Så om man rent hypotetiskt säger att en miljon lyssningar har gjorts av Uggla-låtar så motsvarar det kanske 10-20 spelningar på en reklamradiostation, och räknar vi då ett snitt på 4 minuter per låt så innebär det alltså att han ska ha betalt för ca 40-80 min spelning enligt reklamtaxan, dvs (med högsta taxan, maximalt antal minuter) 240 spänn. Som en gatumusikant ungefär.

Nu är detta givetvis bara ett hypotetiskt exempel, men det lär var nåt liknande sätt ersättningen från Spotify räknas ut på. Sen tror jag iofs att deras ersättning är högre än vad man får i STIM-pengar från reklamradion, men den går ju aldrig, aldrig, aldrig att jämföra med den ersättningen artister får om nån köper en download från t.ex iTunes – helt enkelt för att du inte får behålla filen. Men hur ska man förklara det för en artist med ynka 30 miljoner på banken?

Men det kan ju också vara så enkelt att väldigt få människor, förhoppningsvis, har lyssnat på Uggla. Och även att en del av pengarna för spelningar av usla artister går som straffskatt tillbaka till staten, men det är bara en önskedröm.

(Man får heller inte glömma att Spotify fortfarande är i utvecklingsstadiet, ersättningar lär väl öka ju mer pengar företaget drar in. Förhoppningsvis. Sen är det också möjligt att artisterna blir rejält våldtagna av de giriga skivbolagen, men då är mitt tips att starta egna bolag och äga sina egna rättigheter – istället för att penningkåta skivbolag och förlag ska sno en stor del av kakan.)

En låt för er som har Spotify: http://open.spotify.com/track/08iFLcVgXtu5mgtFfgZXfP

Uppdatering: Enligt uppgift får artister ca 0,0001 kr/min en låt lyssnas på, dvs ca 0,0004 kr per fyraminuters låt. Visst – det är verkligen inte mycket – alltså ca. 40 spänn om 100 000 personer lyssnar på en låt. Så för att återknyta till min jämförelse med reklamradion så får artisten, om samma låt spelas på en station med typ 100 000 lyssnare, som max 12 kronor. Om vi då med mitt exempel ovan säger att musiken har spelats motsvarande 80 min på reklamradio så ger reklamradion fortfarande bara 240 kronor, men Spotify ger alltså för en likvärdig exponering ungefär 800 kronor. Spotify ger alltså – i dagsläget – mer än tre gånger så bra betalt som exponering i reklamradio.

Problemet är väl att en del artister, som exempelvis Uggla, inte förstår skillnaden mellan strömmande media och nedladdningsbar media. Självklart ska du som upphovsman ha bra betalt om nån köper en digital fil med din musik än om någon bara lyssnar på musiken. Och eftersom då Spotify är mer lönande än reklamradio så borde de kanske inte klaga…

Att Uggla handlar mer om pengar än att sprida bra musik borde man förstå bara genom att lyssna på skiten och det är ganska talande att han inte ens – längre – finns på Myspace – där artisterna, utan ersättning, strömmar musik till oss vanliga dödliga.

Intressant att notera i sammanhanget är också att STIM inte har något emot Spotify, tvärtom, och att Spotifys betalningsmodell är intäktsbaserad – ju mer de tjänar ju mer ger de till artisterna:

Men vi tillämpar en royaltybaserad ersättningsmodell. Det betyder att ju mer intäkter Spotify drar in, desto mer blir det till rättighetshavarna. Spotify har existerat mindre än ett år men har redan etablerat sig som en omtyckt musiktjänst som genererat mer än en halv miljon till musikens upphovsmän för de första 2-5 månaderna. Detta plus den noggranna musikrapporteringen vi får från Spotify indikerar fortsatt ökade och säkra intäkter till musikskaparna.

Hur kunde jag missa detta?

Jag borde gå in på Expressens debattsidor oftare. Där kan man hitta en skön blandning av jäkligt udda inlägg kombinerat med riktigt bra diton. Till de mer udda måste jag säga att Clara Lidströms ”Jesus behövs i den svenska skolan” hör. Jag blir väldigt glad när jag läser det – för jag har letat efter tokiga religiösa att såga, och nu finns hon bara där – som en skänk från ovan! Nu ska man kanske inte ge sig på nån stackars troende 22-åring, men om man väljer att skriva debattartiklar i en av landets största tidningar så är man inte vilken 22-åring som helst.

Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag ger det ett försök.

Att inte vara religiös är normen, och allt religiöst är undantag. Trots att religiösa människor är i stor majoritet i Sverige.

(…)Och perspektivet man måste ha, är att religiösa människor är i absolut majoritet på jorden.

Hmm. Vi börjar med det första påståendet – att religiösa människor är i ”stor majoritet” i Sverige. Vad har hon fått det ifrån? Nu finns det inget klart svar på hur många som är troende respektive icke-troende i Sverige – men det finns studier som visar att andelen icke-troende ligger nånstans mellan 40-70%. Så även om det råkar ligga på den lägre procenten så är den där ”stora majoriteten” svår att hitta.

Att religiösa/troende människor är i absolut majoritet på jorden betvivlar jag dock inte, men enligt uppgift lär omkring 20% av världens befolkning vara icke-troende – vilket gör det till näst störst ”livsåskådningen” efter kristendomen. Sen ser jag personligen inte problemet. Även om en majoritet av jordens befolkning råkar vara troende så ska vi andra givetvis inte tvingas leva efter deras normer. Mer om det senare.

Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna och objektiva sättet att studera omvärlden på. Naturvetenskapen erbjuder inte den absoluta sanningen. Naturvetenskapliga upptäckter är bara ett sätt att betrakta och undersöka världen på. Filosofi och religion erbjuder andra vägar. Problemet är när ett tankesätt får företräde framför alla andra. Tidigare hade kyrkan den positionen, men nu är naturvetenskapen i dess ställe. Ingen av dem kan göra anspråk på att vara just objektiv.

Ojdå. Här tar vi så det ryker om det. Jag vet inte ens om det är någon idé att förklara skillnaden mellan vetenskap och tro. Visst – naturvetenskap kanske inte erbjuder ”absoluta sanningar”, men det är heller inte dess syfte – tvärtom faktiskt. Syftet med vetenskap är att genom forskning bevisa och motbevisa teser och vetenskapen är alltid föränderlig. Det är därför vetenskapen är trovärdig. Till skillnad från dogmer som exempelvis religion.

Det kan ibland låta som om exempelvis darwinister sitter inne med en absolut, objektiv sanning. Men så är givetvis inte fallet. Skulle det exempelvis komma fram trovärdiga bevis (då menar jag riktiga bevis – inte pseudeovetenskapsbevis som en del kreationstiska forskare ägnar sig åt) som visar att evolutionen är fel, att det minsann var en skapare bakom allt så accepterar man det. Till skillnad från dogmatiska religiösa då – som trots en enorm bevishög mot sig fortfarande kan hävda att jorden är 9000 år. Eller platt.

Sen har hon ju missuppfattat begreppen en del. Hon blandar ihop sekularism med ateism. Det är inte ateism som är normen i samhället – utan just sekularismen. Att det inte är religiösa dogmer som styr samhället och forskningen. Att t.ex katolska kyrkan numera har ett öppet sinne för naturvetenskap har alltså inget med ateism att göra. Men mer om ateism vs sekularism senare.

Stellan Skarsgård skriver i Expressen att staten inte ska finansiera religiösa friskolor då staten är sekulär. Men jag frågar mig samtidigt varför kristnas skattepengar ska finansiera ateistiska skolor? Jag vet att många kristna barn och ungdomar känner sig väldigt utsatta när lärare helt öppet proklamerar att Bibeln är en påhittad saga. Lärarens uppgift är ju att vara objektiv.

Här blandar hon ihop begreppen igen. Sekulär kontra ateism alltså. Vi har mig veterligen inga ateistiska skolor i Sverige, däremot är de som sagt sekulära. Dock kan jag hålla med om att det är felaktigt om läraren säger att ”Bibeln är en påhittad saga”. Även om den är det så håller jag med om att läraren ska förhålla sig objektiv.

Många humanister menar att tron ska vara en privatsak och att religionen inte ska blandas med politiken. Men sådana tankegångar är obegripliga för mig. Politik är i sig själv ingenting. Politik är summan av vad människor tycker, tror och hoppas vare sig de är religiösa eller ej.

Hmm, tankar att religion SKA blandas med poltiken är för mig obegripligt. Visst är det så att politik är är på nåt sätt ”summan av vad människor tycker, tror och hoppas” men samtidigt tror jag inte hon riktigt förstått vad som menas med att tron ska vara en privatsak. Det innebär bl.a att religionen inte ska styra våra lagar eller vårt dagliga liv. När religionen var politik så var det obligatoriskt att gå i kyrkan, vetenskapsmän jagades och lagarna vilade på de tio budorden. Det som står i Bibeln kan aldrig styra ett samhälle.

Kristna kan inte och ska inte låta sin tro vara en privatsak. Det kristna perspektivet ska alltid representeras.

Hmm. Nej. Det kristna perspektivet har inte på något sätt mer rätt att ”alltid representeras” än någon annan filosofi eller ideologi.

Till sist:

Vi kristna kan inte med lagar och regler tvinga andra att tycka som oss.

Finally. Äntligen något vettigt sagt.

De hemska datorspelen, del 20835.

Det krävdes tydligen något riktigt idiotiskt för att jag skulle skaka liv i bloggen igen. Det idiotiska jag pratar om är ”nyheten” om 15-åringen som ”kollapsade av dataspel” – som slagits upp stort i dagens nyhetsflöde. Inte bara av den fördummande kvällspressen och de minst lika fördummande TV4 utan även av nästan seriösa SVT.

Och i alla källorna får man lära sig om hur hemskt datorspelandet är – och då speciellt WoW. Och givetvis hänvisar de alla till bondfångarpsykologen Owe Sandberg som har byggt en karriär på sitt korståg mot denna ungdomskultur, vår tids dansbaneelände. På Expressen/KvP får han t.o.m extra utrymme i form av en hel artikel där han som ”expert” skrämmer upp föräldrar genom att påstå att uppåt 40 000 ungdomar är i riskzonen för grava spelmissbruksproblem.

Varför blir jag då så upprörd över detta? Jo för detta är så typiskt slaskjournalistik. Så fort det allra minsta händer någon ungdom som spelar datorspel så slåss det upp som en jättenyhet av typen ”titta på hur farligt datorspel är” även om det råkar vara väldigt isolerade händelser inom den enorma kultur som datorspelande är. Och varje gång ringer de den där Sandberg.

Det är inte seriös journalistik. Det är sensationsjournalistik. Det är samma mekanismer som exempelvis låg bakom hårdbevakningen av ravekulturen i mitten av 1990-talet. Så fort en ravefest stoppades av nitiska poliser och några åkte dit för droginnehav så blev det skräckrubriker om ”knarkkultur” (och troligen var säker Sandberg ”expert” även på det området…) trots att drogerna flödade betydligt mer på krogarna på fina gatan. Men det är lättare att hacka ner på en ungdomskultur som journalisterna inte förstår (drogkulturen kring Stureplan var/är dock många journalister en del av, kanske förklarar varför det var större tystnad om det…).

Ska det finnas någon rättvisa så borde väl bli en stor riksnyhet varje gång exempelvis nån kollapsar när de tränar någon sport/idrott? Det lär ju hända betydligt oftare än kollaps under datorspel – enligt min ödmjuka uppfattning. Men sport och idrott är ju nyttigt, folkligt och karaktärsdanande till skillnad från de där hemska datorspelen.