Känns fortfarande helt sjukt. Tomt. Jag har gråtit så mycket och kan knappt förstå hur man kan ha en så stor sorg över någon man aldrig kände personligen.

Men för mig är HV som en familj. Jag missar i snitt 1-2 matcher per säsong och alla spelare blir som vänner även om man inte känner dom, och en av de allra bästa vännerna var just Stefan även om han för tillfället var “tjänstledig” från HV.

Jag är relativt lyckligt lottad och har förlorat få närstående genom åren. De jag i vuxen ålder har förlorat är äldre släktingar. Visserligen har de alla varit mig oehört kära, men de hade levt långa liv vilket dämpar smärtan något. Så jag har aldrig sörjt någon så mycket tidigare och detta kommer att bli en tung säsong.

Och jag kan knappt ens föreställa mig hur det känns för Stefans familj och närmaste vänner. Mina tankar går främst till Stefans allra närmaste. Hustrun Anna och sönerna Herman och Harry.

De har säkert svårt att känna någon glädje men jag hoppas att de känner stolthet men också den enorma kärlek som Stefan och de har fått, inte bara från HVs fans utan från hela landet.

Stefan Liv var en person som inte gick att tycka illa om.

Därför var han också en av Sveriges mest omtyckta idrottsmän.

Och här i Jönköping så var han den störste.

Han hade inte bara nummer ett på sin tröja. Han var också nummer ett i många HV-hjärtan.

Han fattas oss alla. Han fattas oss så mycket att det gör ont.

Samtidigt så känner jag en enorm stolthet över HV71 som förening på det sättet som de har tacklat denna ofattbara tragedi på. Så mycket värdighet och så mycket kärlek. Lördagens minneshögtid var så vacker och så sorglig och de måste ha lagt ner enormt med energi på detta, samtidigt som de varit tvungna att sörja förlusten av HVs främsta profil genom tiderna.

Och Johan Davidsson. Vilken kapten. Vilken människa. Att se honom med sån värdighet under den djupaste sorgen man kan tänka sig ta sig an journalisternas frågor gör mig oehört rörd och stolt.

Jag känner även en stor stolthet och tacksamhet till hela hockeysverige. Det stöd som visats gentemot Stefans familj, vänner, HV, fans m.m från alla andra svenska klubbar och även dess fans gör att man känner hopp om framtiden. Kanske kan vi framöver se en svensk hockey som handlar mer om kärlek än om hat?

Det har varit en helvetisk vecka och vi är många som kommer gråta många tårar till, samtidigt som man så småningom kan börja le åt alla ljusa minnen som finns.

Ta hand om er och era nära och kära!

Snart är min långa semester slut och då kanske även Subjektiv vaknar ur sommardvalan. Men tills dess får ni hålla till godo med lite bilder från en weekend jag nyss spenderade på vackra Österlen i Skåne:

http://www.dekman.se/foton/index.php?album=oesterlen

Österlen är f.ö mer än bara en vacker del av Skåne och Sverige för mig. Det är även till stor del av min släkts nutidshistoria. Min far är född i Kristianstad i nordöstra Skåne, men hans far – min farfar – var född och uppvuxen på Österlen och hans släkt härstammar därifrån många generationer tillbaka. Och jag har fortfarande en hel del släktingar kvar i de trakterna.

Men även min mor har rötter delvis på Österlen – då hennes farmor kom från en liten by strax utanför Tomelilla.

Det finns faktiskt en intressant historia kring min mammas farmor och min pappas farmor. Båda var alltså födda och uppvuxna på Österlen i stort sett samtidigt och bara några kilometer ifrån varandra, men de kände inte varandra och kom från helt olika bakgrunder. Faktum är att min pappas farmor mindes när min mammas farmor gifte sig. Det var tydligen en så pass stor händelse i bygden att hon (pappas farmor) fick en paus från sitt arbete som mjölkerska/piga för att bevittna mammas farmors och farfars bröllopsprocession – då de passerade gården där pappas farmor jobbade!

Det är onekligen spännande och intressant att ha en släkt där alla sidor av det svenska klassamhället är representerat – och det inte speciellt långt tillbaka i tiden. Min pappas farmor gick faktiskt inte bort förrän jag var 20 år gammal.

Trots detta sitter det småfascister på svenska hockeyligan och funderar på vilka integritetskränkande kontrollmetoder man ska införa. Att man ska införa någon typ av personlig biljett verkar var så gott som klart – men man verkar inte nöja sig med att kontrollera enbart legitimationen på besökarna utan fundera även – på fullt allvar – om det är möjligt att använda sig av t.ex ögonscanner eller fingeravtrycksläsare för att kunna hålla massorna i schack.

Hur hade de egentligen tänkt att det ska gå till? Måste man lämna fingeravtryck alternativt “ögonavtryck” när man köper sin biljett? Eller är det möjligen så att alla hockeybesökares avtryck ska samlas i en stor databas? Kanske lika bra att spara samtliga medborgare när man ändå håller på – man vet ju inte vilka som kan tänkas vilja gå på hockey i framtiden.

Kan ingen säga till hockeyligan att 1984 inte är en instruktionsbok utan en dystopisk framtidsskildring?

PS! Sen har vi ju andra praktiska aspekter med personliga biljetter. Hur har man tänkt göra med alla företag som har säsongsbiljetter som delas ut till kunder och personal? Eller privatpersoner där man är flera som delar på en plats?

Vad man har gjort är ett DNA-test där man har jämfört DNA från två frimärken som Bergman påstått slickat på (påstått är här en central punkt, ingenstans får man reda på att det verkligen är regissören själv som slickat på dem) med blodprov från hans systerdotter för att se huruvida de är släkt på mödernet.

DN skriver:

Ingmar Bergman var sannolikt inte släkt med sin egen mor, Karin Bergman. Det är det sensationella resultatet av en ny dna-undersökning från Rättsmedicinalverket.

[...]

i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman.

SvD skriver:

Kontentan är att Veronica Ralston och Ingmar Bergman inte kan vara släkt på mödernet, Karin Bergman kan alltså inte vara biologisk mor till regissören.

Alltså, ärligt talat hur är det med källkritik och lite lite besinning. Visst, det finns indicier som säger att det kan vara så – men inte ett enda riktigt bevis. Det enda man med säkerhet vet är att en okänd person (som kan vara Bergman) inte är släkt med en annan person på mödernet.

Och även om man med hundra procents säkerhet kan säga att det är Bergmans DNA på frmärkena så bevisar det fortfarande inget mer än att han inte på mödernet är släkt med sin systerdotter. Vem vet – hon kanske är adopterad utan att veta om det?

Jag skiter fullständigt i Bergmans släktförhållanden, däremot så är jag kritisk till att media tar så pass skakiga bevis som en i det närmaste fullständig sanning. I en rättsal så skulle i stort sätt vilken brännvinsadvokat som helst fullständigt pulverisera de här “bevisen”.

Det enda som verkligen skulle bevisa något är om Bergmans påstådda mors efterlevande testas mot Bergmans DNA. Allt annat är bara spekulationer – och långt ifrån den världssensation DN försöker få det till.

Loveboat är festen för dig som vill dansa och ha kul. Här träffas alla som fyllt 37 (OBS) och som upplevde live “The Golden years of disco” 1975 – 1988.

Ok för att jag gillar en hel del musik från perioden 1975-88 – men jag betvivlar att speciellt mycket av det spelas på en sån tillställning – men det är ändå hemskt att jag snart har åldern inne att gå på Dressmann-fest.

Nä, nu blir det att lyssna på en ännu äldre gubbe än vad jag själv är för att inse att man inte automatiskt måste bli mossig när man passerat en viss ålder.

Ryoji Ikeda (född 1966 – och sålunda i exakt rätt ålder festen ovan…) – “Data.Microhelix”

Läser man däremot artikeln så står det:

Två spelare från lagen utanför SM-finalerna och kvalserien har tillfrågats i SportExpressen.se:s enkät.
Totalt 16 spelare, alltså.
Frågan: Vilket lag vill du ska vinna SM-guld?
Sammanlagda svaret: 9-7 – till Skellefteå.

Ingen gillar FBK? Det är väl att ta i så man spricker. Eller så missade rubriksättaren lektionerna i matematik.

Själv var jag på besök i Norrland (alltså norr om Dalälven) en sommar i slutet av 80-talet samt anser att allt ont kommer från Värmland, så var mina sympatier ligger kan ni säkert gissa.

Samtidigt klarar han inte av kritik. Om någon kritiserar honom eller hans skapande så slår han ifrån sig och på sisodär fyratusen ord förklarar varför han är den störste författaren det här lilla landet har sett. Om någon så mycket kläcker den minsta elakhet eller lustighet om honom så svarar han med en drapa mot vederbörande kritiker som är mångfalt elakare och mer svaveldoftande än nån någonsin sagt om honom själv.

Han är helt enkelt ett tacksamt mål. Och eftersom han alltså är den störste författaren det här landet har sett – kanske rentav den störste människan – så slår man alltså aldrig neråt om man säger nåt elakt om Ranelid.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för att Ranelid har hamnat i ett underhållande bloggbråk med Svenska Akademiens Peter Englund. Englund har på sin blogg nämligen skrivit:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Elakt? Javisst. Olämpligt uttalande av Akademiens ständige sekreterare? Javisst. Roligt? Oja. Hysteriskt roligt i mitt tycke. En skön liten drapa helt i min smak.

Ranelids svar till Englund via kvällspressen går heller inte av för hackor. Fast det är kanske roligt på ett helt annat plan.

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man.

I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Han är en habil skribent, väl påläst. Men han är absolut ingen skönlitterär författare. Han kan inte skriva mina romaner. Det vet han om också.

Han har inte rätt att i Svenska Akademiens namn sitta och döma ut ett helt författarskap. Det innebär att han som en av de livstidsdömda att dela ut priser redan har bestämt sig för att jag aldrig kan komma i fråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat solklart fall av tjänstefel.

Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget.

Jösses.

Ranelid har nästan lika svårt som undertecknad att uttrycka sig kortfattat.

Sen kan man i en stilla undran fråga sig om inte Ranelid, som den gigant han är, inser att det inte alltid är ett likhetstecken mellan populärast och mest begåvad. Kulturen är snarare sprängfylld av exempel på motsatsen.

Utöver det så kommer man också att kräva för att alla andra byggnadsstilar ska repatrieras till sina ursprungsländer.

Varför då undrar ni? Jo skälet till min aversion är enkelt:

Mario Vargas Llosa, en av den spanskspråkiga litteraturens giganter, är lyrisk efter att ha läst Stieg Larssons Millenniumtrilogi i sommar – ”med samma känsla av lycka och febrila upphetsning som när jag som ung läste Dumas, Dickens och Victor Hugo”, skriver författaren i en helsideshyllning i El País, den spanska dagstidningen.

Say what?!

Kan man lämna in en protest nånstans?

Sverige är en profil fattigare. Holger Nilsson har lämnat oss, endast 67 år gammal. Blupp blupp, Holger.