En tänkbar förklaring?

Idag är sociala medie-drevet igång igen. Nu rasar man mot påstådd censur från banker gentemot en skräckfilmsbutik på nätet – och en Facebookgrupp har (givetvis) också startats för att rädda butiken. Om det är så att banker stoppar butiker utifrån vad de säljer för produkter så är det givetvis förkastligt och ska fördömas, problemet här är att alla väljer att svälja butikägarens egna ord om att det handlar om censur från bankens sida. Ja, kombinerat med ett olyckligt formulerat uttalande från en Swedbank-representant:

Det är ett ganska kort, allmänt formulerat stycke. Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem. (…)

Vi rättar oss efter de internationella avtal om etik som finns i bankvärlden. Man kan kalla det moralcensur, eller så kan man kalla det för ha en moralisk kompass som man verkar efter.

Så långt allt gott, eller ja ont. Man häpnar över att bankerna leker moraliska väktare på detta sätt. Men jag är ändå nyfiken på om det faktiskt kan vara något annat som ligger bakom. Jag är också nyfiken på om Swedbank verkligen pratar om det aktuella fallet – eller bara generaliserar. När det gäller det sistnämnda så hittar jag snabbt ett svar:

För att klargöra, vi har inte uteslutit någon butik pga att de sysslar med t ex erotisk film eller skräckfilm. Sådana filmer är helt tillåtna enligt Visas och Mastercards regelverk.

Ingen av butikerna i programmet är kund hos oss. Vi vet inget om dessa butikers betaltjänster. Vi vet inte om de uteslutits eller inte av någon annan bank. När vi uttalade oss om reglerna visste vi inte något om de i programmet aktuella butikerna – vi uttalade oss om reglerna för butiksanslutning i allmänhet.

Oftast säger man nej till butik pga rena affärsskäl – butiken är ekonomiskt tveksam och därför ointressant som kund.

Vanligaste skäl att säga upp en butik är att den brutit mot sitta avtal och vållat bedrägerier och andra förluster åt banken.

Det är ytterst ovanligt att neka eller säga upp en butik pga att den sysslar med något som är så grovt att det kan skada varumärke och anseende för Visa och Mastercard och banker som tillhör dessa betalnätverk, t ex sex med djur, tortyr m.m. bestialiskt beteende. Har inte i minne att vi sagt upp en butik pga detta skäl.

Vi har inget intresse att hindra butiker – tvärt om, vi tjänar pengar på att butiker tar emot kort. Under ekonomiskt ordnade förhållanden.

Ok. Det svaret är tyder på att det tidigare svaret alltså bara var ett generellt svar på en generell fråga – precis som jag misstänkte.

Som ni ser så har jag fetat ett par meningar som jag finner intressanta. Kan det vara så att det faktiskt är (vilket låter rimligt) ekonomin som är avgörande. Så jag gör en kreditupplysning på det aktuella företaget, precis som alla banker troligen gör. Det visar sig att:

*Företaget har en mycket låg omsättning – motsvarande en normal svensk inkomst – och gjort förlust motsvarande 25% av omsättningen
*Företaget har betalningsanmärkning.
*Företaget har skuldsaldo hos kronofogden
*Företaget har fem tidigare ansökningar om betalningsföreläggande hos kronofogden
*Företaget har lägsta kreditvärderingen- 1 av 10.
*Ägaren har två tidigare konkurser i bagaget

Jag säger inte att det är så att ekonomin är det som avgjort om företaget fått nåt avtal med banker om kortbetalning eller ej. Men vad tror ni själva låter som den rimligaste förklaringen: att det är pga filmer, som många andra butiker utan problem med banker kan sälja, eller en samlad ekonomisk bedömning av företaget?

Hade jag varit bank så hade jag definitivt aktat mig för det företaget i dagsläget. Och hade jag varit företagaren hade jag kollat upp alla dessa möjligheter som finns till betallösningar utan att behöva ha inlösenavtal och liknande.

Stefan Liv, 1980 – 2011

alltid-saknad

Känns fortfarande helt sjukt. Tomt. Jag har gråtit så mycket och kan knappt förstå hur man kan ha en så stor sorg över någon man aldrig kände personligen.

Men för mig är HV som en familj. Jag missar i snitt 1-2 matcher per säsong och alla spelare blir som vänner även om man inte känner dom, och en av de allra bästa vännerna var just Stefan även om han för tillfället var ”tjänstledig” från HV.

Jag är relativt lyckligt lottad och har förlorat få närstående genom åren. De jag i vuxen ålder har förlorat är äldre släktingar. Visserligen har de alla varit mig oehört kära, men de hade levt långa liv vilket dämpar smärtan något. Så jag har aldrig sörjt någon så mycket tidigare och detta kommer att bli en tung säsong.

Och jag kan knappt ens föreställa mig hur det känns för Stefans familj och närmaste vänner. Mina tankar går främst till Stefans allra närmaste. Hustrun Anna och sönerna Herman och Harry.

De har säkert svårt att känna någon glädje men jag hoppas att de känner stolthet men också den enorma kärlek som Stefan och de har fått, inte bara från HVs fans utan från hela landet.

Stefan Liv var en person som inte gick att tycka illa om.

Därför var han också en av Sveriges mest omtyckta idrottsmän.

Och här i Jönköping så var han den störste.

Han hade inte bara nummer ett på sin tröja. Han var också nummer ett i många HV-hjärtan.

Han fattas oss alla. Han fattas oss så mycket att det gör ont.

Samtidigt så känner jag en enorm stolthet över HV71 som förening på det sättet som de har tacklat denna ofattbara tragedi på. Så mycket värdighet och så mycket kärlek. Lördagens minneshögtid var så vacker och så sorglig och de måste ha lagt ner enormt med energi på detta, samtidigt som de varit tvungna att sörja förlusten av HVs främsta profil genom tiderna.

Och Johan Davidsson. Vilken kapten. Vilken människa. Att se honom med sån värdighet under den djupaste sorgen man kan tänka sig ta sig an journalisternas frågor gör mig oehört rörd och stolt.

Jag känner även en stor stolthet och tacksamhet till hela hockeysverige. Det stöd som visats gentemot Stefans familj, vänner, HV, fans m.m från alla andra svenska klubbar och även dess fans gör att man känner hopp om framtiden. Kanske kan vi framöver se en svensk hockey som handlar mer om kärlek än om hat?

Det har varit en helvetisk vecka och vi är många som kommer gråta många tårar till, samtidigt som man så småningom kan börja le åt alla ljusa minnen som finns.

Ta hand om er och era nära och kära!

Semesterbilder

semester11

Snart är min långa semester slut och då kanske även Subjektiv vaknar ur sommardvalan. Men tills dess får ni hålla till godo med lite bilder från en weekend jag nyss spenderade på vackra Österlen i Skåne:

http://www.dekman.se/foton/index.php?album=oesterlen

Österlen är f.ö mer än bara en vacker del av Skåne och Sverige för mig. Det är även till stor del av min släkts nutidshistoria. Min far är född i Kristianstad i nordöstra Skåne, men hans far – min farfar – var född och uppvuxen på Österlen och hans släkt härstammar därifrån många generationer tillbaka. Och jag har fortfarande en hel del släktingar kvar i de trakterna.

Men även min mor har rötter delvis på Österlen – då hennes farmor kom från en liten by strax utanför Tomelilla.

Det finns faktiskt en intressant historia kring min mammas farmor och min pappas farmor. Båda var alltså födda och uppvuxna på Österlen i stort sett samtidigt och bara några kilometer ifrån varandra, men de kände inte varandra och kom från helt olika bakgrunder. Faktum är att min pappas farmor mindes när min mammas farmor gifte sig. Det var tydligen en så pass stor händelse i bygden att hon (pappas farmor) fick en paus från sitt arbete som mjölkerska/piga för att bevittna mammas farmors och farfars bröllopsprocession – då de passerade gården där pappas farmor jobbade!

Det är onekligen spännande och intressant att ha en släkt där alla sidor av det svenska klassamhället är representerat – och det inte speciellt långt tillbaka i tiden. Min pappas farmor gick faktiskt inte bort förrän jag var 20 år gammal.

Gestapoligan.

Svensk ishockey har – till skillnad från fotbollen – varit i stort sett förskonad från allvarliga incidenter med stökig publik. Visst har det förekommit lite småbråk och tumult men inget att slå på stora Bodström-trumman för.

Trots detta sitter det småfascister på svenska hockeyligan och funderar på vilka integritetskränkande kontrollmetoder man ska införa. Att man ska införa någon typ av personlig biljett verkar var så gott som klart – men man verkar inte nöja sig med att kontrollera enbart legitimationen på besökarna utan fundera även – på fullt allvar – om det är möjligt att använda sig av t.ex ögonscanner eller fingeravtrycksläsare för att kunna hålla massorna i schack.

Hur hade de egentligen tänkt att det ska gå till? Måste man lämna fingeravtryck alternativt ”ögonavtryck” när man köper sin biljett? Eller är det möjligen så att alla hockeybesökares avtryck ska samlas i en stor databas? Kanske lika bra att spara samtliga medborgare när man ändå håller på – man vet ju inte vilka som kan tänkas vilja gå på hockey i framtiden.

Kan ingen säga till hockeyligan att 1984 inte är en instruktionsbok utan en dystopisk framtidsskildring?

PS! Sen har vi ju andra praktiska aspekter med personliga biljetter. Hur har man tänkt göra med alla företag som har säsongsbiljetter som delas ut till kunder och personal? Eller privatpersoner där man är flera som delar på en plats?

Non Sequitur.

De senaste dagarna har man med spänning (nåja…) kunnat följaavslöjandet” om att Ingmar Bergman skulle vara nån slags bortbyting. Det jag som skeptiker och allmänt intresserad av ämnen som juridik och rättskunskap reagerar på är medias missbruk av ord som ”bevis” eller ”sannolikt”.

Vad man har gjort är ett DNA-test där man har jämfört DNA från två frimärken som Bergman påstått slickat på (påstått är här en central punkt, ingenstans får man reda på att det verkligen är regissören själv som slickat på dem) med blodprov från hans systerdotter för att se huruvida de är släkt på mödernet.

DN skriver:

Ingmar Bergman var sannolikt inte släkt med sin egen mor, Karin Bergman. Det är det sensationella resultatet av en ny dna-undersökning från Rättsmedicinalverket.

[…]

i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman.

SvD skriver:

Kontentan är att Veronica Ralston och Ingmar Bergman inte kan vara släkt på mödernet, Karin Bergman kan alltså inte vara biologisk mor till regissören.

Alltså, ärligt talat hur är det med källkritik och lite lite besinning. Visst, det finns indicier som säger att det kan vara så – men inte ett enda riktigt bevis. Det enda man med säkerhet vet är att en okänd person (som kan vara Bergman) inte är släkt med en annan person på mödernet.

Och även om man med hundra procents säkerhet kan säga att det är Bergmans DNA på frmärkena så bevisar det fortfarande inget mer än att han inte på mödernet är släkt med sin systerdotter. Vem vet – hon kanske är adopterad utan att veta om det?

Jag skiter fullständigt i Bergmans släktförhållanden, däremot så är jag kritisk till att media tar så pass skakiga bevis som en i det närmaste fullständig sanning. I en rättsal så skulle i stort sätt vilken brännvinsadvokat som helst fullständigt pulverisera de här ”bevisen”.

Det enda som verkligen skulle bevisa något är om Bergmans påstådda mors efterlevande testas mot Bergmans DNA. Allt annat är bara spekulationer – och långt ifrån den världssensation DN försöker få det till.

Att bli gammal.

Om knappt fyra månader fyller undertcknad 37 år. Jag blir helt enkelt jävligt gammal – även om det inte är nåt som stör nämnvärt. Som gubbe kan man ju t.ex klä sig i kavaj utan att se ut som man ska på skolavslutning eller tycka att Pluras kök är det bästa som finns på TV. Men när jag läste detta så kände jag mig extremt gammal.

Loveboat är festen för dig som vill dansa och ha kul. Här träffas alla som fyllt 37 (OBS) och som upplevde live ”The Golden years of disco” 1975 – 1988.

Ok för att jag gillar en hel del musik från perioden 1975-88 – men jag betvivlar att speciellt mycket av det spelas på en sån tillställning – men det är ändå hemskt att jag snart har åldern inne att gå på Dressmann-fest.

Nä, nu blir det att lyssna på en ännu äldre gubbe än vad jag själv är för att inse att man inte automatiskt måste bli mossig när man passerat en viss ålder.

Ryoji Ikeda (född 1966 – och sålunda i exakt rätt ålder festen ovan…) – ”Data.Microhelix”

Kreativ rubriksättning

Går man in på Expressens hockeysidor kan man idag se följande:

expressen-fbk

Läser man däremot artikeln så står det:

Två spelare från lagen utanför SM-finalerna och kvalserien har tillfrågats i SportExpressen.se:s enkät.
Totalt 16 spelare, alltså.
Frågan: Vilket lag vill du ska vinna SM-guld?
Sammanlagda svaret: 9-7 – till Skellefteå.

Ingen gillar FBK? Det är väl att ta i så man spricker. Eller så missade rubriksättaren lektionerna i matematik.

Själv var jag på besök i Norrland (alltså norr om Dalälven) en sommar i slutet av 80-talet samt anser att allt ont kommer från Värmland, så var mina sympatier ligger kan ni säkert gissa.

Ranelid.

Det är nåt med Björn Ranelid som gör att det är lätt att reta sig på honom och därför kläcka ur sig elakheter om densamme. Han har en självbild som inte ens Jan Guillou kan slå. Han är störst, bäst och vackrast helt enkelt. Men han älskar också att känga till allt och alla han inte gillar – gärna i fantastiskt underhållande formuleringar. Och han älskar att stå i rampljuset.

Samtidigt klarar han inte av kritik. Om någon kritiserar honom eller hans skapande så slår han ifrån sig och på sisodär fyratusen ord förklarar varför han är den störste författaren det här lilla landet har sett. Om någon så mycket kläcker den minsta elakhet eller lustighet om honom så svarar han med en drapa mot vederbörande kritiker som är mångfalt elakare och mer svaveldoftande än nån någonsin sagt om honom själv.

Han är helt enkelt ett tacksamt mål. Och eftersom han alltså är den störste författaren det här landet har sett – kanske rentav den störste människan – så slår man alltså aldrig neråt om man säger nåt elakt om Ranelid.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för att Ranelid har hamnat i ett underhållande bloggbråk med Svenska Akademiens Peter Englund. Englund har på sin blogg nämligen skrivit:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Elakt? Javisst. Olämpligt uttalande av Akademiens ständige sekreterare? Javisst. Roligt? Oja. Hysteriskt roligt i mitt tycke. En skön liten drapa helt i min smak.

Ranelids svar till Englund via kvällspressen går heller inte av för hackor. Fast det är kanske roligt på ett helt annat plan.

Det han har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man.

I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.

Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?

Han är en habil skribent, väl påläst. Men han är absolut ingen skönlitterär författare. Han kan inte skriva mina romaner. Det vet han om också.

Han har inte rätt att i Svenska Akademiens namn sitta och döma ut ett helt författarskap. Det innebär att han som en av de livstidsdömda att dela ut priser redan har bestämt sig för att jag aldrig kan komma i fråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat solklart fall av tjänstefel.

Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget.

Jösses.

Ranelid har nästan lika svårt som undertecknad att uttrycka sig kortfattat.

Sen kan man i en stilla undran fråga sig om inte Ranelid, som den gigant han är, inser att det inte alltid är ett likhetstecken mellan populärast och mest begåvad. Kulturen är snarare sprängfylld av exempel på motsatsen.

Svensk byggnadstradition.

Jag har fått insideinformation om att Sverigedemokraterna kommer lägga en motion om arkitektur. Som många säkert vet så värnar SD om vad de kallar ”svensk byggnadstradition” och därför kommer de i motionen att fastslå att de enda godkända byggnadsstilarna – efter en av partistyrelsen beställd utredning i frågan – i Sverige kommer att vara långhus av vikingatyp (utredarna kom fram till att danska och norska långhus hämtade sin inspiration från det som nu är Sverige), fäbodar, röda stugor med vita (viktigt!!) knutar samt s.k ”mexitegelhus” (dessa kommer dock framöver att kallas ”svensktegelhus”).

Utöver det så kommer man också att kräva för att alla andra byggnadsstilar ska repatrieras till sina ursprungsländer.

Olämpligt val.

Valet av Mario Vargas Llosa (som faktiskt alla med normal allmänbildning hört namnet på, även om det är en svensk folksport att säga att ”vem är det” om litteraturpristagarna) som Nobelpristagare i litteratur är djupt olämpligt. Ja nästan kränkanden. Jag blir faktiskt förbannad bara jag tänker på det.

Varför då undrar ni? Jo skälet till min aversion är enkelt:

Mario Vargas Llosa, en av den spanskspråkiga litteraturens giganter, är lyrisk efter att ha läst Stieg Larssons Millenniumtrilogi i sommar – ”med samma känsla av lycka och febrila upphetsning som när jag som ung läste Dumas, Dickens och Victor Hugo”, skriver författaren i en helsideshyllning i El País, den spanska dagstidningen.

Say what?!

Kan man lämna in en protest nånstans?