The internet is to blame. As usual.

Som så ofta förr så har internet – det där hemska nätet – blivit slagpåse och ska stå till svars för all möjlig skit som händer. Nu senast är det självmord som enligt ett gäng debattörer har en ”ökad koppling till internet”:

En ökande del av självmorden har en koppling till internet, antingen genom att självmorden annonseras och diskuteras där eller genom att man på nätet kan hitta detaljerade anvisningar om hur man tar sitt liv. Många av inläggen tyder på en bristande kunskap om riskerna med denna typ av kommunikation.

Inte helt oväntat tar man upp fallet med 21-åringen som tog sitt liv efter att ha diskuterat självmord på Flashback:

Ett tragiskt exempel var när en 21-årig man i oktober 2010 startade en diskussionstråd på Flashback där han skrev att han planerade att hänga sig. Flera av dem som deltog i chatten försökte stödja honom, men vissa uppmanade honom att skrida till verket och andra trodde honom inte. Vid ett par tillfällen tvekade 21-åringen, men efter en timmes chattande hängde sig mannen, som även filmade händelsen.

Och lösningen på problemet med ”nätsjälvmord” är enligt debattörerna – inte helt oväntat – fler lagar, som alltså i praktiken skulle innebära mer övervakning av nätet och ännu en inskränkning av yttrandefriheten:

I samband med den pågående översynen av den svenska straffrätten och de svenska grundlagarna bör regeringen och riksdagen utreda möjligheten att förbjuda hets till självmord

Jag vågar säga – det finns ingen koppling mellan internet och självmord. Sen nätet slog igenom så har antalet självmord inte på något sätt ökat. Tvärtom. De säger det själva i artikeln, att självmorden i Sverige har minskat. Visserligen har inte antalet minskat bland unga – men de har heller inte ökat. Däremot så är det inte så förvånande om antalet självmord med ”koppling” (vad denna koppling egentligen är säger inte författarna speciellt mycket om – mer än hänvisning till det tragiska flashback-fallet) till internet eftersom hela livet idag har en större koppling till nätet.

En kommentar till artikeln säger det väldigt bra:

Om självmordsfrekvensen är oförändrad för åldersgruppen, men antalet självmord med koppling till internet ökar, så måste alltså antalet självmord minska någon annan stans. Vilket snarast tyder på att självmorden bara flyttar sig till internet, så att börja med inskränkningar och reglering av nätet skulle (i bästa fall) bara innebära att självmorden flyttade bort därifrån igen, inte att de försvann.

Det finns heller inget som talar för att det s.k flashbacksfallet hade kunnat undvikas vare sig utan internet eller utan de ”påtryckningar” han fick. Är man fast besluten att ta sitt liv så tror jag man skiter i om nån okänd på internet säger vare sig bu eller bä.

Sen blir jag irriterad över att det fallet tas upp allt som oftast för att ”bevisa” hur hemskt internet är – och flashback i synnerhet. Sällan blir det rubriker när nätet faktiskt räddar liv, vilket troligen är i fler fall än tvärtom. Till och med det elaka hemska läskiga Flashback har förhindrat självmord!

På bara några månader räddades två unga människor av Flashback-användare – men av någon anledning blev det aldrig några löpsedlar på kvällspressen. Och det nämns inte något om det i artikeln, tvärtom försöker man ge Flashback skulden.

Fattigdom.

De senaste veckorna har det varit stort fokus på svensk barnfattigdom – Rädda Barnen har tagit fram en rapport som säger att 220 000 barn i Sverige lever i ”fattigdom” och Aftonbladet har hakat på med vad de kallar för Barnfattigbloggen.

Jag betvivlar inte alls att det finns någon slags ”fattigdom” i Sverige – absolut inte. Det finns massor med barn som växer upp med ensamstående föräldrar, sjuka föräldrar, arbetslösa föräldrar etc. och som har det knapert och oehört svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.

Den här typen av granskningar dyker upp med jämna mellanrum – och trots att syftet är gott så är det inte alltid så att de relativt välbetalda journalisterna från Stockholms innerstad (journalisterna bakom Aftonbladets blogg bor t.ex på Södermalm respektive Lilla Essingen) alltid ser skillnaden mellan riktig fattigdom och vad man faktiskt kan kalla för i-landsproblem.

När Expressen häromåret gjorde en liknande granskning så tog man t.ex upp Gustav, 14, som inte har råd med de märkeskläderna han vill ha eller Jonny, 15, som drömde om ett par Diesel-skor för 1500 spänn.

Det fanns långa perioder under min uppväxt då min familj inte hade gott ställt – utan levde på en normal inkomst. När jag gick i grundskolan så hade jag knappast några märkeskläder. Min garderob bestod till största delen av billiga lågpriskläder eller av ärvda kläder från brorsan. Jag kunde inte ens drömma om svindyra skor – det fanns liksom inte i begreppsvärlden.

I Aftonbladets nya granskning kan man t.ex läsa om hur dyrt det kan vara att ta studenten:

Jag och reportern Natalia Kazmierska har precis varit på Kista Gymnasium, där eleverna tar studenten imorgon. Vi träffade några av dem, som berättar att det kostar en hel del med alla studentprylar man måste ha nu för tiden. Bara studentmössan kan gå på 1500 kronor, med broderier och märken.

Att studenter inte har råd att köpa studentmössa för 1500 jävla spänn har inget med fattigdom att göra. Det är ren lyxkonsumtion. Det är som om jag skulle kalla mig själv fattig för jag inte har råd med en Jaeger LeCoultre Master Control för sisådär 50 000.

Alltså, det är klart studenten ska ha en studentmössa, missförstå mig rätt, men duger inte Wigéns klassiska mössor som kostar 179 spänn, plus 149 för brodyr om man vill ha det. Alltså lite drygt 300 spänn – långt ifrån de 1500 som nämns ovan. Den dög åt mig – och då gick jag ändå på en snobbskola på gymnasiet.

Det är fler tossigheter i den texten:

– Själva tårtan till min studentmottagning gick på 650 kronor. Kläder, hår och skor kostade 3000, berättar Elif Teke, som går ut Handelsprogrammet.

Hon hoppas kunna betala tillbaka lite av summan för festen till sina föräldrar i framtiden.

Även att få stå på flaket är dyrt, mellan 800-1000 kronor. En del elever måste avstå, eller låna ihop pengar för att kunna följa med sina klasskamrater.

Ok. Jag ser heller inte det som ett uttryck för fattigdom att alla inte har råd eller för den delen lust att lägga tusentals kronor på tårtor, kläder, flak etc. Det är snarare uttryck för en galen konsumtionshets. Och varför är det ingen av kidsen i artikeln som säger att man kan betala sin egen student? Typ, sommarjobba ihop pengarna? Det rör sig trots allt om myndiga människor som av staten anses vara fullt ansvarsdugliga individer.

Att försöka illustrera barnfattigdom med det här studentexemplet blir enbart patetiskt.

Ett annat exempel av det mindre verklighetsnära slaget är det om semesterresa på kredit:

Vi har varit utomlands två gånger. Båda gångerna tog vi lån, mamma ville verkligen att vi skulle få uppleva något annat, säger Thor.

[…]

Lånet till Egypten-resan svider fortfarande varje månad, men det var det värt. Det var en fantastisk resa, säger Fia.

För det första så ingår knappast brist på utlandsresor i fattigdomsbegreppet. Det är inte en mänsklig rättighet att flyga iväg till något varmt land.

Återigen vill jag gå tillbaka till min egna uppväxt. Förutom några kortare besök i våra nordiska grannländer så var första längre utlandssemestern när jag var 16 år. Med bil. I värmebölja. Utan AC. Till Österrike.

Första gången jag flög så var jag tjugo år. Då flög jag så långt bort som till Paris.

Visst det hade varit kul att åka på fler semestrar – då i synnerhet utlandsresor. Men det var kul att åka runt i Sverige de gånger vi kunde det – annars fick man roa sig på hemmaplan. Man får ju intrycket när man läser sånna här granskningar att i stort sett alla, ja förutom fattigbarnen, är bortresta hela somrarna – antingen i sina sommarhus (som tydligen de flesta har) eller på långa utlandsresor. Så var det i alla fall inte där jag växte upp. Och då snackar vi inte slum – utan vanlig svensk medelklassbyggd. De flesta ungarna var trots allt hemma större delen av det långa sommarlovet så det fanns allt som oftast nån att hänga med.

Sen började jag i och för sig sommarjobba redan som 13-åring vilket tog en del av tiden i anspråk.

En annan sak som de här granskningarna också har lite svårt för är det där med absolut och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är det stora problemet. Det är de som har det rejält tufft och som i vissa fall t.o.m har svårt att få ihop mat på bordet. I och för sig borde man kanske i ett rikt land som Sverige benämna den som relativ absolut fattigdom (för att krångla till det ytterligare) – eftersom en person som ligger på gränsen till den svenska absoluta fattigdomen ändå tillhör de 10-15% som är rikast i världen.

Aftonbladet fattigblogg säger sig handla om den absoluta fattigdomen i Sverige (vilket de ovanstående exemplen verkligen är bevis för…) samtidigt som man publicerar en text om hur man utrotar fattigdomsgapet – som helt och hållet berör den relativa fattigdomen (skillnaden mellan dessa definitioner nämner man givetvis inte i texten).

Det relativa fattigdomsbegreppet anser dock jag – i alla fall i det här sammanhanget – vara fullständigt ointressant. Det bygger enbart på hur lite en person tjänar i förhållande till andra i samma land eller region (enligt EU så är du ”fattig” om du tjänar under 60% av medianinkomsten). Det säger alltså egentligen inget om personens köpkraft eller ”misär” – alltså fattigdom. En lågavlönad i ett rikt land kan mycket väl ha en tämligen god levnadsstandard.

För att visa hur jag menar så tar jag ner det till mikronivå och gör ett övertydligt (och en smula överdrivet) exempel:

I mitt egna postnummer tjänar jag ungefär 10-15% mer än medianinkomsten idag – ett vanligt medelklassområde i stadsmiljö. Skulle jag däremot flytta – utan att öka min lön – till ett av Sveriges rikaste postnummer, i Bromma, så skulle samma inkomst ligga på ungefär hälften av dess medianinkomst. Sålunda skulle jag – på mikroplanet – räknas som fattig, enligt den relativa metoden. Och jag skulle troligen också känna mig som värsta fattiglappen i kvarteret även om jag behöll exakt samma levnadsstandard som jag har idag.

Tillägg:

Jag insåg att jag glömde en sak när det gäller att ta lån till semester. Har man råd att ta lån till semestern (under förutsättning att man alltså betalar tillbaka i rätt tid) så är man inte fattig. Har man råd att betala i efterhand så har man råd att lägga undan i förväg. Att låna till en resa är enbart att skjuta upp problemet, samt göra resan betydligt dyrare.

Tyvärr handlar det om att många saknar framförhållning – det är så enkelt att bara ta ett privatlån och åka direkt istället för att planera och spara till resan. Och själva månadskostnaden på lånet behöver inte ens bli speciellt hög så därför ser man inte att resan egentligen kostat tusentals kronor mer, med ränta och avgifter.

Många tar alltför lång återbetalningstid på sina lån för att hålla nere kostnaden per månad men det medför istället otroligt höga merkostnader. Ett lån på 20 000 kronor med tio års återbetalningstid och tio procent i ränta (vilket inte alls är en ovanligt hög ränta på ett privatlån – speciellt inte om låntagaren inte har så hög kreditvärdighet) så har det lånet totalt kostat över 31 000 kronor när det är återbetalt.

Mona och siffrorna.

DN har idag en intervju med Mona Sahlin där jag retar mig enormt på svaret på sista frågan:

Vad tycker du om att den nya S-ledningen saknar medlemmar med utomeuropeisk bakgrund?

– Det tycker jag är allvarligt. Vi pratar om ungefär 20 procent av Sveriges befolkning och jag är övertygad om att vi medvetet och envetet ska lyfta fram individer som kan vara förebilder och representanter för det Sverige som vi lever i i dag.

Antingen så har Mona missat att frågan handlar om utomeuropéer eller så räknar hon totalt galet. Nej Mona, 20 procent av Sveriges befolkning har inte utomeuropeisk bakgrund. Möjligen är det så högt som 20 % av Sveriges befolkning som kan räknas som invandrare (födda utomlands eller födda i Sverige av utrikes födda föräldrar) – men utav dessa så har ungefär 2/3 europeiskt ursprung, vilket alltså betyder att nånstans runt 6-8% har en utomeuropeisk bakgrund.

Visst är det illa att denna grupp (om man nu vill/måste se dem som en enhet…) saknar representation i S-ledningen – men några 20% av befolkningen kommer de aldrig att representera. Det är ju knappt ens att sossarna som helhet gör det.

Varför retar jag mig på detta? Jo, det är kanske inte så konstigt om Sverigedemokrater och andra invandringskritiska och främlingsfientliga krafter kraftigt överdriver i sina siffror när t.o.m de från de invandringsvänliga sidorna gör det också. När personer som Mona Sahlin överdriver t.ex antalet utomeuropeiska invandrare eller antalet muslimer i Sverige så öppenar det upp för en ökad legitimitet när SD och dess vänner gör samma sak.

Gestapoligan.

Svensk ishockey har – till skillnad från fotbollen – varit i stort sett förskonad från allvarliga incidenter med stökig publik. Visst har det förekommit lite småbråk och tumult men inget att slå på stora Bodström-trumman för.

Trots detta sitter det småfascister på svenska hockeyligan och funderar på vilka integritetskränkande kontrollmetoder man ska införa. Att man ska införa någon typ av personlig biljett verkar var så gott som klart – men man verkar inte nöja sig med att kontrollera enbart legitimationen på besökarna utan fundera även – på fullt allvar – om det är möjligt att använda sig av t.ex ögonscanner eller fingeravtrycksläsare för att kunna hålla massorna i schack.

Hur hade de egentligen tänkt att det ska gå till? Måste man lämna fingeravtryck alternativt ”ögonavtryck” när man köper sin biljett? Eller är det möjligen så att alla hockeybesökares avtryck ska samlas i en stor databas? Kanske lika bra att spara samtliga medborgare när man ändå håller på – man vet ju inte vilka som kan tänkas vilja gå på hockey i framtiden.

Kan ingen säga till hockeyligan att 1984 inte är en instruktionsbok utan en dystopisk framtidsskildring?

PS! Sen har vi ju andra praktiska aspekter med personliga biljetter. Hur har man tänkt göra med alla företag som har säsongsbiljetter som delas ut till kunder och personal? Eller privatpersoner där man är flera som delar på en plats?

Non Sequitur.

De senaste dagarna har man med spänning (nåja…) kunnat följaavslöjandet” om att Ingmar Bergman skulle vara nån slags bortbyting. Det jag som skeptiker och allmänt intresserad av ämnen som juridik och rättskunskap reagerar på är medias missbruk av ord som ”bevis” eller ”sannolikt”.

Vad man har gjort är ett DNA-test där man har jämfört DNA från två frimärken som Bergman påstått slickat på (påstått är här en central punkt, ingenstans får man reda på att det verkligen är regissören själv som slickat på dem) med blodprov från hans systerdotter för att se huruvida de är släkt på mödernet.

DN skriver:

Ingmar Bergman var sannolikt inte släkt med sin egen mor, Karin Bergman. Det är det sensationella resultatet av en ny dna-undersökning från Rättsmedicinalverket.

[…]

i det slutliga utlåtandet konstaterar de två att personerna bakom de inlämnade proven, det vill säga Veronica Ralston och Ingmar Bergman, inte är släkt på mödernet. Med andra ord: Karin Bergman är inte biologisk mor till Ingmar Bergman.

SvD skriver:

Kontentan är att Veronica Ralston och Ingmar Bergman inte kan vara släkt på mödernet, Karin Bergman kan alltså inte vara biologisk mor till regissören.

Alltså, ärligt talat hur är det med källkritik och lite lite besinning. Visst, det finns indicier som säger att det kan vara så – men inte ett enda riktigt bevis. Det enda man med säkerhet vet är att en okänd person (som kan vara Bergman) inte är släkt med en annan person på mödernet.

Och även om man med hundra procents säkerhet kan säga att det är Bergmans DNA på frmärkena så bevisar det fortfarande inget mer än att han inte på mödernet är släkt med sin systerdotter. Vem vet – hon kanske är adopterad utan att veta om det?

Jag skiter fullständigt i Bergmans släktförhållanden, däremot så är jag kritisk till att media tar så pass skakiga bevis som en i det närmaste fullständig sanning. I en rättsal så skulle i stort sätt vilken brännvinsadvokat som helst fullständigt pulverisera de här ”bevisen”.

Det enda som verkligen skulle bevisa något är om Bergmans påstådda mors efterlevande testas mot Bergmans DNA. Allt annat är bara spekulationer – och långt ifrån den världssensation DN försöker få det till.

Restaurangmomsen.

Jag noterar att Håkan Juholt varit på besök här i Jönnet. Bland annat passade han på att dänga till regeringen när det gäller deras förslag på sänkt restaurangmoms:

De pengar som går förlorade vid en sänkt restaurangmoms räcker till att anställa 10 000 lärare. Det är oansvarig att regeringen hellre finansierar våra krogbesök än vår utbildning

Billig retorik minst sagt.

För det första kan det vara värt att nämna att så sent som förra hösten tyckte socialdemokraterna – tillsammans med sina lekkamrater – exakt samma sak som regeringen gör idag, nämligen att man borde halvera restaurangmomsen. Men det är väl lättare att inte låtsas om det. Blir ju inte samma schvung att säga att det är oansvarigt att ens eget parti ville samma sak för bara ett knappt år sen.

För det andra så är ju inte ekonomi något nollsummespel även om man kan förledas att tro det ibland. Man kan ju även se det som så att sänkt restaurangmoms skapar en ökad omsättning för restaurangbranschen samt ett antal tusen nya arbetstillfällen.

Skulle restaurangernas omsättning i Sverige öka med sig tio procent tack vare detta så skulle det innebära att kostnaden för reformen i stort sätt äts upp (pun intended…) och kostnaden för staten blir alltså i stort sett noll.

Och då har jag alltså inte räknat med antalet nya arbetstillfällen det kan skapa. Det finns de som säger att det kan skapas upp till 10 000 – 15 000 nya jobb i branschen (bl.a baserat på tillväxten i andra länder som sänkt sin restaurangmoms). Säg att vi räknar lågt – att 5 000 arbetslösa ungdomar (för det är främst ungdomar som jobbar i branschen) får jobb. Då går dessa från bidragstagare till skattebetalare och på så sätt genererar pengar till statskassan istället för tvärtom. Och då bör man även tillägga att ökad inkomst leder till ökad konsumtion vilket leder till mer intäkter till staten. Ja, ni förstår. Det kallas tillväxt.

Så retoriken, den rätt uttjatade klassiska sosse-retoriken (Juholt gör skäl för sitt gråsoss-epitet), om att man tar pengar från en grupp (lärarna) och ger till en annan (elaka restaurangkapitalister) känns väl inte helt fair, eller?

Så Håkan Juholt kanske skulle ägna mer tid åt mustaschkampen än åt att plocka billiga retoriska poänger.

Mustaschkampen

Jag har valt att lägga in en banner för HV-spelaren Oscar Sundhs insamling i Mustaschkampen.

Oscar är inte bara en jäkligt bra hockeyspelare utan även en förebild vid sidan av isen: 2008 vann han hela tävlingen i Mustaschkampen och skänkte även priset – en motorcykel – till en auktion till förmån för Cancerfonden.

Så nu tycker jag alla ska hjälpa till så Oscar vinner i år också!

Men…hur tänkte ni nu?

Om det är någon som undrar varför det går utför med svenska skolelevers kunskaper så kan detta vara en delförklaring:

På många skolor får eleverna ha med sig mobilen in på provskrivningen – även vid nationella prov.
– Det finns risker med allt, säger rektorn Bo-Åke Andersson som tillåter det även på sin skola. (…)

På många skolor får man ha med sig mobilen in på provskrivningen. Bo-Åke Andersson är rektor på Praktiska gymnasiet i Stockholm där man tillåter att eleverna har med sig mobiltelefonen på provet.

– Det finns alltid risker med allt, man kan aldrig förhindra allt. Men enligt reglerna ska de varken synas eller höras och det finns en vuxen i rummet, säger han.

Please. Får inte synas och höras? Ja, då är det väl bara att sätta den på ljudlöst och gömma mobilen under bordet…

Men den kära rektorn kommer även med ett uttalande som nästan gör mig Kalle Anka-arg:

Varför tar ni inte bort telefonerna?

– Jag tycker det är en rättighet i dagens samhälle att man ska få ha en mobiltelefon.

Nej. Det. Är. Det. INTE.

Speciellt inte på prov.

Pucko.

Nej tack till PK-helg.

I tävlingen ”konsten att vara så politiskt korrekt som möjlig” så tar socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin (alltså inte nån obetydlig lokalmupp – utan en verklig maktfaktor i Sveriges största parti) en stor ledning. Människan öppnar för att den muslimska högtiden Eid al-fitr ska kunna bli officiell helgdag i Sverige.

Jag är normalt en tolerant jävel; jag är för det öppna samhället, invandring, mångkultur och allt det där men det finns gränser för när ”tolerans” bara blir smetig PK-smörja. Här är den gränsen passerad.

Jämtin hänvisar bl.a till att vi är ett ”multikulturellt samhälle” men då gör hon ett misstag som många numera gör – nämligen att likställa multikulturalism med att vi har muslimer i landet. Detta innebär att man gärna särbehandlar just muslimerna – vilket i sin tur har helt klart påverkat t.ex Sverigedemokraternas framgångar.

Förutom muslimer finns det mängder med andra kulturer och religiösa och etniska grupper representerade i Sverige – som tillsammans är betydligt fler än den muslimska gruppen. Andelen muslimer i Sverige är – högt räknat – fem procent av befolkningen (då räknar jag även med ”muslimer” som inte är aktiva religiösa utövare).

Därför vore det helt vansinnigt att med hänvisning till ”multikultur” införa muslimska högtider som officiell helgdag i Sverige.

Varför skulle islam få denna helgdag när andra religiösa minoriteter inte får sina högtidsdagar som helgdag? Borde inte judarna också få det också då? Visst, de är långt ifrån lika många – men de har en betydligt längre historia i Sverige än muslimerna. Eller alla olika kristna inriktningar som inte nödvändigtvis delar helgdagar med vår svenska lutheranska tradition. T.ex katoliker, syrisk-ortodoxa, grekisk-ortodoxa m.fl.

Och sen har vi mängder med andra ”kulturer” som också borde få sina behov tillgodosedda. Som Iniskogen påpekar så bor det ju faktiskt fler finnländare än muslimer i Sverige, så givetvis borde Finlands nationaldag också vara helgdag.

Sen får vi inte heller glömma alla oss ateister som inte har några egna helgdagar alls, trots att 17% av befolkningen är uttalade ateister – alltså mer än tre gånger så många som antalet muslimer. Då är det alltså lågt räknat – andelen verkliga icke-troende är väldigt mycket högre än de som faktiskt säger sig vara ateister.

Nu är ju visserligen första maj och nationaldagen icke-religiösa helgdagar men det är ändå inga ateistiska helgdagar – den ena är politisk och den andra nationalistisk. Och är man som jag icke-socialist och icke-nationalist så är dessa heller inga helgdagar som jag firar alltför mycket.

Skulle man införa en ny helgdag i Sverige så är mitt förslag att man gör den 10:e december, Nobeldagen, till en helgdag för att fira vetenskapens och förnuftets triumfer över religion och vidskeplighet. Men det lär ju aldrig bli så, för det är inte ett förslag man kan ta några PK-poänger på.

PS! Jämtin tror inte på fler helgdagar utan att man i såfall måste byta ut någon av de existerande. Och det är klart – skulle hon föreslå att byta ut första maj mot en muslimsk helgdag så kanske man ska ta förslaget på lite större allvar…