Idiotcameron.

Efter de fruktansvärda händelserna i Norge för tre veckor sen så fick vi alla se en uppvisning i värdighet och statsmannaskap av statsminister Stoltenberg. Mitt i all tragik så imponerade han på hela världen på ett sätt som få statsmän har gjort.

Istället för att prata i krigsliknande termer om att slå tillbaka eller hämnas så sa Stoltenberg att man bemöter tragedin med mer demokrati, mer öppenhet och mer humanism. Ett uttalande som gjorde varje sann demokrat alldeles varm i själen mitt i allt elände.

Stoltenberg blev där, i det ögonblicket, världens mest sympatiske regeringschef och kärleken till grannlandet i väster blev enorm.

Några veckor senare skakas England av de värsta kravallerna på trettio år och där är tonläget från premiärminister Cameron totalt raka motsatsen mot det från statsminister Stoltenberg.

Istället för demokrati, öppenhet och humanism är det istället mindre demokrati, mer övervakning och mer våld som är lösningen i England.  Då Stoltenberg lät som hämtad ur en handbok för demokrater så låter istället Cameron som han gått i skola hos den syriska eller libyska regimen.

Istället för att försöka komma till rätta med varför kravallerna äger rum så pratar man istället om att med varje till buds stående medel jaga fatt i de skyldiga (med hjälp av militären), hänga ut dem och straffa dem hårt och skoningslöst.

Men man pratar också – vilket är det mest skrämmande – om inskränkningar i yttrandefriheten.

Måltavlan är de sociala medierna.

Logiken är som följer: eftersom huliganerna (i brist på bättre ord) har kunnat kommunicera med varandra genom kanaler som t.ex Twitter och Facebook så måste staten se till att strypa den möjligheten och i realiteten begränsa vad man får säga i sociala medier.

Men det handlar inte enbart om att försöka strypa tillgången till sociala medier för våldsverkare utan man har till och med initierat ett möte med de berörda leverantörerna/operatörerna för att se vilka möjligheter de har att plocka bort material – som regeringen finner olämpligt – från tjänsterna.

Så agerar inte en demokrati.

Så agerar en diktatur.

Sen att Cameron och hans lakejer inte heller verka förstå att sociala medier enbart är kommunikationsverktyg i mängden gör inte det hela mindre skrämmande. Det känns som om de tror att händelserna överhuvudtaget äger rum på grund av den moderna tekniken. Teknik som inte ens var påtänkta vid till exempel – de ännu värre – kravallerna 1981.

Men det blir så lätt att hoppa på och skylla på ny teknik. För skulle man verkligen vilja förhindra att huliganer kan organisera sig så måste man även – exempelvis – reglera telefonsamtal, förbjuda folksamlingar, läsa alla brev etc. Men så långt vill väl inte ens Cameron gå?

Vad man också missar när man kör på med hela sin krigsretorik, sin politik och sina förslag är att den snarare leder till mer konfrontation och fler konflikter och än en större klyfta mellan de som styr och de som inget har. Har man ens funderat på det? Eller är helt enkelt den brittiska högern så korkade?

Men man missar också en annan uppenbar sak: det Cameron nu föreslår är betydligt mer skadligt för samhället i stort och i det långa loppet än vad kravallerna är.

Att bygga upp nedbrända byggnader är enkelt.

Att bygga upp en raserad demokrati är desto svårare.

Semesterbilder

semester11

Snart är min långa semester slut och då kanske även Subjektiv vaknar ur sommardvalan. Men tills dess får ni hålla till godo med lite bilder från en weekend jag nyss spenderade på vackra Österlen i Skåne:

http://www.dekman.se/foton/index.php?album=oesterlen

Österlen är f.ö mer än bara en vacker del av Skåne och Sverige för mig. Det är även till stor del av min släkts nutidshistoria. Min far är född i Kristianstad i nordöstra Skåne, men hans far – min farfar – var född och uppvuxen på Österlen och hans släkt härstammar därifrån många generationer tillbaka. Och jag har fortfarande en hel del släktingar kvar i de trakterna.

Men även min mor har rötter delvis på Österlen – då hennes farmor kom från en liten by strax utanför Tomelilla.

Det finns faktiskt en intressant historia kring min mammas farmor och min pappas farmor. Båda var alltså födda och uppvuxna på Österlen i stort sett samtidigt och bara några kilometer ifrån varandra, men de kände inte varandra och kom från helt olika bakgrunder. Faktum är att min pappas farmor mindes när min mammas farmor gifte sig. Det var tydligen en så pass stor händelse i bygden att hon (pappas farmor) fick en paus från sitt arbete som mjölkerska/piga för att bevittna mammas farmors och farfars bröllopsprocession – då de passerade gården där pappas farmor jobbade!

Det är onekligen spännande och intressant att ha en släkt där alla sidor av det svenska klassamhället är representerat – och det inte speciellt långt tillbaka i tiden. Min pappas farmor gick faktiskt inte bort förrän jag var 20 år gammal.