Irriterande

Jag har gjort ett nytt WP-tema till bloggen men jag måste gjort något fel för admin-gränssnittet fungerar icke som jag vill. Märkligt eftersom jag inte har pillat på det.

Edit: Kan har berott på en radbrytning för mycket i functions.php. WTF!

Dags att reda ut det hela.

I helgen har kvällstidningarna med Aftonbladet i spetsen försökt skapa nån slags skandal över att prins Daniel ”köper sig förbi kön” på Karolinska Institutet:

Prins Daniels betyg räcker inte till.

Därför köper han sig förbi kön till det prestigefulla universitetet Karolinska Institutet.

För 200 000 kronor av skattebetalarnas pengar får han en utbildning i fysiologi.

[…] Men det är fullt lagligt att köpa sig förbi kön, tack vare den statliga förordningen om uppdragsutbildning.

Kolumnisten Lena Melin ”förklarar” det hela ytterligare:

Men för den som, likt hovet, har pengar är det inget problem. Man kan helt enkelt köpa den utbildning man vill ha.

Jag är inte rojalist nånstans men jag känner att jag ändå måste vända mig emot dessa missuppfattningar. Efter tio år som anställd inom den akademiska världen har jag något bättre koll än vad Aftonbladets reportrar och krönikör verkar ha.

För det första: uppdragsutbildning handlar inte om att köpa sig förbi någon ”kö”. Köparen av en uppdragsutbildning tar inte någon annans plats utan det ligger helt vid sidan av ordinarie utbildningsutbud. Betalningen man tar ska ha full kostnadstäckning – och belastar alltså inte högskolans eller universitetets ordinarie utbildningsbudget. Oftast är uppdragsutbildning specialiserad och skräddarsydd för kunden. I de allra flesta fall handlar det om kortare kurser som kompetensutveckling. Uppdragsutbildning behöver inte ens vara poänggivande.

För det andra: ”man” kan inte ”helt enkelt” köpa den utbildning man vill ha bara för att man har pengar, vilket Lena Melin påstår. Uppdragsutbildning kan enbart säljas till juridiska personer, dvs företag eller organisationer. Detta vet med säkerhet Aftonbladet och Lena Melin även om man i sin artikel försöker få läsarna att tro att vem som helst med pengar faktiskt kan köpa sig en utbildning.

Hovet lär knappast vara den första, eller enda, statliga myndighet som faktiskt köper uppdragsutbildning eller kompetensutveckling till sina medarbetare – för skattebetalarnas pengar. Och jag har väldigt svårt att se något fel i det.

Vad media egentligen borde ägnat sitt krut på är att ta reda på hur prins Daniel lyckats med bedriften att enbart få 0,1 på högskoleprovet…

The internet is to blame. As usual.

Som så ofta förr så har internet – det där hemska nätet – blivit slagpåse och ska stå till svars för all möjlig skit som händer. Nu senast är det självmord som enligt ett gäng debattörer har en ”ökad koppling till internet”:

En ökande del av självmorden har en koppling till internet, antingen genom att självmorden annonseras och diskuteras där eller genom att man på nätet kan hitta detaljerade anvisningar om hur man tar sitt liv. Många av inläggen tyder på en bristande kunskap om riskerna med denna typ av kommunikation.

Inte helt oväntat tar man upp fallet med 21-åringen som tog sitt liv efter att ha diskuterat självmord på Flashback:

Ett tragiskt exempel var när en 21-årig man i oktober 2010 startade en diskussionstråd på Flashback där han skrev att han planerade att hänga sig. Flera av dem som deltog i chatten försökte stödja honom, men vissa uppmanade honom att skrida till verket och andra trodde honom inte. Vid ett par tillfällen tvekade 21-åringen, men efter en timmes chattande hängde sig mannen, som även filmade händelsen.

Och lösningen på problemet med ”nätsjälvmord” är enligt debattörerna – inte helt oväntat – fler lagar, som alltså i praktiken skulle innebära mer övervakning av nätet och ännu en inskränkning av yttrandefriheten:

I samband med den pågående översynen av den svenska straffrätten och de svenska grundlagarna bör regeringen och riksdagen utreda möjligheten att förbjuda hets till självmord

Jag vågar säga – det finns ingen koppling mellan internet och självmord. Sen nätet slog igenom så har antalet självmord inte på något sätt ökat. Tvärtom. De säger det själva i artikeln, att självmorden i Sverige har minskat. Visserligen har inte antalet minskat bland unga – men de har heller inte ökat. Däremot så är det inte så förvånande om antalet självmord med ”koppling” (vad denna koppling egentligen är säger inte författarna speciellt mycket om – mer än hänvisning till det tragiska flashback-fallet) till internet eftersom hela livet idag har en större koppling till nätet.

En kommentar till artikeln säger det väldigt bra:

Om självmordsfrekvensen är oförändrad för åldersgruppen, men antalet självmord med koppling till internet ökar, så måste alltså antalet självmord minska någon annan stans. Vilket snarast tyder på att självmorden bara flyttar sig till internet, så att börja med inskränkningar och reglering av nätet skulle (i bästa fall) bara innebära att självmorden flyttade bort därifrån igen, inte att de försvann.

Det finns heller inget som talar för att det s.k flashbacksfallet hade kunnat undvikas vare sig utan internet eller utan de ”påtryckningar” han fick. Är man fast besluten att ta sitt liv så tror jag man skiter i om nån okänd på internet säger vare sig bu eller bä.

Sen blir jag irriterad över att det fallet tas upp allt som oftast för att ”bevisa” hur hemskt internet är – och flashback i synnerhet. Sällan blir det rubriker när nätet faktiskt räddar liv, vilket troligen är i fler fall än tvärtom. Till och med det elaka hemska läskiga Flashback har förhindrat självmord!

På bara några månader räddades två unga människor av Flashback-användare – men av någon anledning blev det aldrig några löpsedlar på kvällspressen. Och det nämns inte något om det i artikeln, tvärtom försöker man ge Flashback skulden.

Fattigdom.

De senaste veckorna har det varit stort fokus på svensk barnfattigdom – Rädda Barnen har tagit fram en rapport som säger att 220 000 barn i Sverige lever i ”fattigdom” och Aftonbladet har hakat på med vad de kallar för Barnfattigbloggen.

Jag betvivlar inte alls att det finns någon slags ”fattigdom” i Sverige – absolut inte. Det finns massor med barn som växer upp med ensamstående föräldrar, sjuka föräldrar, arbetslösa föräldrar etc. och som har det knapert och oehört svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.

Den här typen av granskningar dyker upp med jämna mellanrum – och trots att syftet är gott så är det inte alltid så att de relativt välbetalda journalisterna från Stockholms innerstad (journalisterna bakom Aftonbladets blogg bor t.ex på Södermalm respektive Lilla Essingen) alltid ser skillnaden mellan riktig fattigdom och vad man faktiskt kan kalla för i-landsproblem.

När Expressen häromåret gjorde en liknande granskning så tog man t.ex upp Gustav, 14, som inte har råd med de märkeskläderna han vill ha eller Jonny, 15, som drömde om ett par Diesel-skor för 1500 spänn.

Det fanns långa perioder under min uppväxt då min familj inte hade gott ställt – utan levde på en normal inkomst. När jag gick i grundskolan så hade jag knappast några märkeskläder. Min garderob bestod till största delen av billiga lågpriskläder eller av ärvda kläder från brorsan. Jag kunde inte ens drömma om svindyra skor – det fanns liksom inte i begreppsvärlden.

I Aftonbladets nya granskning kan man t.ex läsa om hur dyrt det kan vara att ta studenten:

Jag och reportern Natalia Kazmierska har precis varit på Kista Gymnasium, där eleverna tar studenten imorgon. Vi träffade några av dem, som berättar att det kostar en hel del med alla studentprylar man måste ha nu för tiden. Bara studentmössan kan gå på 1500 kronor, med broderier och märken.

Att studenter inte har råd att köpa studentmössa för 1500 jävla spänn har inget med fattigdom att göra. Det är ren lyxkonsumtion. Det är som om jag skulle kalla mig själv fattig för jag inte har råd med en Jaeger LeCoultre Master Control för sisådär 50 000.

Alltså, det är klart studenten ska ha en studentmössa, missförstå mig rätt, men duger inte Wigéns klassiska mössor som kostar 179 spänn, plus 149 för brodyr om man vill ha det. Alltså lite drygt 300 spänn – långt ifrån de 1500 som nämns ovan. Den dög åt mig – och då gick jag ändå på en snobbskola på gymnasiet.

Det är fler tossigheter i den texten:

– Själva tårtan till min studentmottagning gick på 650 kronor. Kläder, hår och skor kostade 3000, berättar Elif Teke, som går ut Handelsprogrammet.

Hon hoppas kunna betala tillbaka lite av summan för festen till sina föräldrar i framtiden.

Även att få stå på flaket är dyrt, mellan 800-1000 kronor. En del elever måste avstå, eller låna ihop pengar för att kunna följa med sina klasskamrater.

Ok. Jag ser heller inte det som ett uttryck för fattigdom att alla inte har råd eller för den delen lust att lägga tusentals kronor på tårtor, kläder, flak etc. Det är snarare uttryck för en galen konsumtionshets. Och varför är det ingen av kidsen i artikeln som säger att man kan betala sin egen student? Typ, sommarjobba ihop pengarna? Det rör sig trots allt om myndiga människor som av staten anses vara fullt ansvarsdugliga individer.

Att försöka illustrera barnfattigdom med det här studentexemplet blir enbart patetiskt.

Ett annat exempel av det mindre verklighetsnära slaget är det om semesterresa på kredit:

Vi har varit utomlands två gånger. Båda gångerna tog vi lån, mamma ville verkligen att vi skulle få uppleva något annat, säger Thor.

[…]

Lånet till Egypten-resan svider fortfarande varje månad, men det var det värt. Det var en fantastisk resa, säger Fia.

För det första så ingår knappast brist på utlandsresor i fattigdomsbegreppet. Det är inte en mänsklig rättighet att flyga iväg till något varmt land.

Återigen vill jag gå tillbaka till min egna uppväxt. Förutom några kortare besök i våra nordiska grannländer så var första längre utlandssemestern när jag var 16 år. Med bil. I värmebölja. Utan AC. Till Österrike.

Första gången jag flög så var jag tjugo år. Då flög jag så långt bort som till Paris.

Visst det hade varit kul att åka på fler semestrar – då i synnerhet utlandsresor. Men det var kul att åka runt i Sverige de gånger vi kunde det – annars fick man roa sig på hemmaplan. Man får ju intrycket när man läser sånna här granskningar att i stort sett alla, ja förutom fattigbarnen, är bortresta hela somrarna – antingen i sina sommarhus (som tydligen de flesta har) eller på långa utlandsresor. Så var det i alla fall inte där jag växte upp. Och då snackar vi inte slum – utan vanlig svensk medelklassbyggd. De flesta ungarna var trots allt hemma större delen av det långa sommarlovet så det fanns allt som oftast nån att hänga med.

Sen började jag i och för sig sommarjobba redan som 13-åring vilket tog en del av tiden i anspråk.

En annan sak som de här granskningarna också har lite svårt för är det där med absolut och relativ fattigdom. Absolut fattigdom är det stora problemet. Det är de som har det rejält tufft och som i vissa fall t.o.m har svårt att få ihop mat på bordet. I och för sig borde man kanske i ett rikt land som Sverige benämna den som relativ absolut fattigdom (för att krångla till det ytterligare) – eftersom en person som ligger på gränsen till den svenska absoluta fattigdomen ändå tillhör de 10-15% som är rikast i världen.

Aftonbladet fattigblogg säger sig handla om den absoluta fattigdomen i Sverige (vilket de ovanstående exemplen verkligen är bevis för…) samtidigt som man publicerar en text om hur man utrotar fattigdomsgapet – som helt och hållet berör den relativa fattigdomen (skillnaden mellan dessa definitioner nämner man givetvis inte i texten).

Det relativa fattigdomsbegreppet anser dock jag – i alla fall i det här sammanhanget – vara fullständigt ointressant. Det bygger enbart på hur lite en person tjänar i förhållande till andra i samma land eller region (enligt EU så är du ”fattig” om du tjänar under 60% av medianinkomsten). Det säger alltså egentligen inget om personens köpkraft eller ”misär” – alltså fattigdom. En lågavlönad i ett rikt land kan mycket väl ha en tämligen god levnadsstandard.

För att visa hur jag menar så tar jag ner det till mikronivå och gör ett övertydligt (och en smula överdrivet) exempel:

I mitt egna postnummer tjänar jag ungefär 10-15% mer än medianinkomsten idag – ett vanligt medelklassområde i stadsmiljö. Skulle jag däremot flytta – utan att öka min lön – till ett av Sveriges rikaste postnummer, i Bromma, så skulle samma inkomst ligga på ungefär hälften av dess medianinkomst. Sålunda skulle jag – på mikroplanet – räknas som fattig, enligt den relativa metoden. Och jag skulle troligen också känna mig som värsta fattiglappen i kvarteret även om jag behöll exakt samma levnadsstandard som jag har idag.

Tillägg:

Jag insåg att jag glömde en sak när det gäller att ta lån till semester. Har man råd att ta lån till semestern (under förutsättning att man alltså betalar tillbaka i rätt tid) så är man inte fattig. Har man råd att betala i efterhand så har man råd att lägga undan i förväg. Att låna till en resa är enbart att skjuta upp problemet, samt göra resan betydligt dyrare.

Tyvärr handlar det om att många saknar framförhållning – det är så enkelt att bara ta ett privatlån och åka direkt istället för att planera och spara till resan. Och själva månadskostnaden på lånet behöver inte ens bli speciellt hög så därför ser man inte att resan egentligen kostat tusentals kronor mer, med ränta och avgifter.

Många tar alltför lång återbetalningstid på sina lån för att hålla nere kostnaden per månad men det medför istället otroligt höga merkostnader. Ett lån på 20 000 kronor med tio års återbetalningstid och tio procent i ränta (vilket inte alls är en ovanligt hög ränta på ett privatlån – speciellt inte om låntagaren inte har så hög kreditvärdighet) så har det lånet totalt kostat över 31 000 kronor när det är återbetalt.