Det där med fattigdom.

Jag läser en intressant artikel i SvD om det amerikanska samhället Hungry Horse men jag reagerar över en sak. Artikelförfattaren måste ha rört till det när det kommer till fattigdomsbegreppet. Man kan nämligen läsa:

Närmare 30 procent av de som bor i Hungry Horse lever under fattigdomsgränsen (nio kronor/dag).

Det skulle i såfall innebära att 30 procent av invånarna skulle tillhöra de absolut fattigaste i världen. Vad artikelförfattaren helt enkelt har gjort är att missuppfatta begreppet ”fattigdom”. Ja, det finns en fattigdomsgräns – gränsen för extrem fattigdom – som går vid lite drygt 1 dollar om dagen, men det är som sagt de allra fattigaste på jorden som hamnar under denna gräns. I rika länder, som t.ex USA eller för den delen Sverige, så pratar man istället om relativ fattigdom – det vill säga hur fattiga folk är i relation till samhället i övrigt. Och när man kan läsa att ca 30% av invånarna i Hungry Horses hamnar under fattigdomsgränsen så menar man givetvis gränsen för amerikansk fattigdom. Och den gränsen ligger på knappt 200 kronor om dagen (för ensamstående). Det är visserligen inte mycket – men långt långt ifrån de nio kronor som nämns i artikeln.

Är det för mycket begärt att nån redaktör på SvD själva ska reagera på detta?

Svensk byggnadstradition.

Jag har fått insideinformation om att Sverigedemokraterna kommer lägga en motion om arkitektur. Som många säkert vet så värnar SD om vad de kallar ”svensk byggnadstradition” och därför kommer de i motionen att fastslå att de enda godkända byggnadsstilarna – efter en av partistyrelsen beställd utredning i frågan – i Sverige kommer att vara långhus av vikingatyp (utredarna kom fram till att danska och norska långhus hämtade sin inspiration från det som nu är Sverige), fäbodar, röda stugor med vita (viktigt!!) knutar samt s.k ”mexitegelhus” (dessa kommer dock framöver att kallas ”svensktegelhus”).

Utöver det så kommer man också att kräva för att alla andra byggnadsstilar ska repatrieras till sina ursprungsländer.

Fantastiskt Bodström.

Jag måste säga att jag beundrar f.d justitieminister Thomas Bodström – han måste vara arbetsnarkoman av sällan skådad sort. Han har nämligen klarat av att ha tre lukrativa arbeten samtidigt; som riksdagsman (och ordförande i justitieutskottet), advokat och författare och har därför även lyckats få bra inkomster från tre olika håll. Imponerande. Och helt utan skrupler.

Det här är extra intressant:

I samband med rättegångar och polisutredningar har han inte ägnat sig åt politiskt arbete i pauser eller när han varit på resande fot. Därför har han också fakturerat domstolarna även för tidsspillan med drygt 1000 kronor per timme. Under 21 granskade månader fakturerade han för 1200 timmars arbete och 300 timmars ”tidsspillan”.

Inte illa. Han har alltså lyckats fakturera staten ~300 000 kronor för ”tidsspillan” samtidigt som han utöver det har fått fullt riksdagsarvode med tillägg – från staten – på sammanlagt 64 800 kronor i månaden. För er som inte vet vad ”tidsspillan” är så definieras det så här:

2 § Tidsspillan avser tid då produktivt arbete med något uppdrag inte kan utföras, trots att den ersättningsberättigades arbetstid tas i anspråk.

Man kan tycka att den arbetstid som tas i anspråk borde täckas av den heltidsersättningen han alltså får från Riksdagen, men icke. Självklart ska han ha mer pengar från staten för det. Och nån tanke på att begära nedsättning av riksdagsarvodet för den tiden han får betalt som advokat verkar inte finnas.

Vilken hjälte!

Olämpligt val.

Valet av Mario Vargas Llosa (som faktiskt alla med normal allmänbildning hört namnet på, även om det är en svensk folksport att säga att ”vem är det” om litteraturpristagarna) som Nobelpristagare i litteratur är djupt olämpligt. Ja nästan kränkanden. Jag blir faktiskt förbannad bara jag tänker på det.

Varför då undrar ni? Jo skälet till min aversion är enkelt:

Mario Vargas Llosa, en av den spanskspråkiga litteraturens giganter, är lyrisk efter att ha läst Stieg Larssons Millenniumtrilogi i sommar – ”med samma känsla av lycka och febrila upphetsning som när jag som ung läste Dumas, Dickens och Victor Hugo”, skriver författaren i en helsideshyllning i El País, den spanska dagstidningen.

Say what?!

Kan man lämna in en protest nånstans?

Släkten är värst.

Inte helt oväntat kommer det kritik på att utmärkta Karin Hübinette måste sluta på Agenda för att hennes syster blivit minister. Jag måste bara säga att jag håller med om kritiken; det hade gått att lösa på andra sätt i de fall ”jäv” skulle uppstå. Och vi minns alla att Karin gjorde ett bra jobb under SVTs valbevakning – och hennes syster var lika mycket aktiv moderat då som nu. För min del tycker jag alltså det är synd att Agenda blir av med en bra programledare på grund av familjerelationer. Känns faktiskt väldigt märkligt.

Och man undrar ju var gränsen går egentligen? Men det är väl bäst att gå in och kolla alla familjeförhållandena inom SVT nu.

Det blir också ännu märkligare när man inser att eget engagemang inte verkar sätta käppar i hjulet. KGB som citeras i en av artiklarna ovan var t.ex aktiv moderat, satt i kommunfullmäktige på 70-talet. Det verkar aldrig ha uteslutit honom från att vara SVTs tyngsta politiska kommentator. Eller ta Jens Orback som bara några år efter aktivt SSU-engagemang fick eget samhällsprogram på SVT. Han lär ju inte lämnat politiken helt för det – för bara några år efter sin SVT-karriär blev han socialdemokratisk minister. Axel Gordh Humlesjö på SVTs debatt har varit aktiv inom Grön Ungdom bara några få år innan SVT-karriären. Just to name a few.

Jag säger dock inte att det är fel att politiskt engagerade, eller f.d engagerade, får jobb på SVT – dock är det märkligt att man tydligen inte kan anses som ”neutral” p.g.a släktband.

Just ja, jag glömde Filip Struwe, Rapport-ankaret. Han är ju faktiskt gift med Hanna Zetterberg Struwe, f.d riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Nu är det iofs rätt många år sen hon var det, men ändå. Kan han verkligen förhålla sig neutral till Vänsterpartiet?

Eller för att gå in på mitt favoritämne, hockey. Marie Lehmann på hockeykväll är ju faktiskt gift med Tommy Lehmann – med över 300 matcher för AIK i bagaget. Deras son, Niklas, har också spelat för klubben. Ska hon verkligen – med troligtvis AIK-hjärta -  få leda ett så viktigt program? Nu i år alltså, när gnaget gör ett gästspel i Elitserien.

Vi är inte rasister men…

Dagens mest tragikomiska måste ha varit när Sverigedemokraternas riksdagsgrupp (flera i folkdräkt!) i vredesmod lämnade Storkyrkan mitt under predikan idag.

Anledningen? Prällen hade pratat om alla människors lika värde och rasism:

I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Detta gjorde alltså att SD lämnade kyrkan. Antar att de kände sig träffade? Men det rimmar ju illa med hur de hela tiden vill få oss att tro att de är för alla människors lika värde och mot rasism. Om det nu hade varit något annat än bara tomma ord från SDs sida så hade de ju suttit kvar, lyssnat och inte tagit åt sig. Nu visade de istället sitt rätta jag.

Själv skulle jag nog inte gått till kyrkan alls, om jag vore riksdagsledamot, då jag är fullständigt rabiat när det gäller vikten av den sekulära staten och noll zipp och ingen religion i politiken – men det är en helt annan diskussion.