Åsa och jag på samma sida.

Jag och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är sällan överens. Hon företräder allt som ofta en gapig plakatsocialism med svart-vit världsbild som jag har fruktansvärt svårt för. Hennes texter känns allt som ofta hämtad från en bokstavsvänster förankrad i sjuttiotalets mökigaste rum.

Men nu har det hänt.

Åsa har skrivit en text som jag nästan nickade instämmande till. Nämligen om att  förhatliga AC Milan samlar spelare man älskar.

Nu vill jag inte påstå att jag på något sätt hatar Milan. Såna känslor har jag enbart för vissa svenska ishockeylag. Men vetskapen om att Milan ägs av Berlusconi gör att man kräks lite i munnen varje gång man kommer på sig själv att kolla på deras matcher och hålla på dem lite sådär i smyg.

Och med deras nya anfallskvartet bestående av Ronaldinho, Ibra, Pato och Robinho så vill man heja på dom ännu lite mer. Men så känner jag smaken av lunchens Pytt-i-Panna i munnen igen, uppblandad med lite magsyra. Jävla Berlusconi.

Bagdad Bob strikes back.

Då.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan i juli i år:

Jag tror att vi står inför en spännande valrörelse, men det finns stor risk för övertramp. Därför föreslår jag ett fair play-kontrakt (…)

Jag tycker att det är bra att man tydliggör kontraster mellan de olika partierna men när det går till personangrepp blir det fel. Valrörelsen ska handla om politiken och inte om påhopp och negativ tv-reklam

Nu.

Socialdemokraterna lanserar en annonskampanj i Sveriges största dagstidningar vars huvudsyfte verkar vara att hoppa på statsministern med fru för att de har fått stora skattesänkningar.

Jag antar att kontraktet inte blev av. Annars riskerar i alla fall ett parti att åka dit för kontraktsbrott.

Om rubriken.

Rubriken har givetvis inget med Baylans etniska ursprung att göra. Jag har tidigare gett förra partisekreteraren Marita Ulvskog det tillnamnet just för hennes förmåga att snacka skit i enorma proportioner. Precis som Bagdad Bob.