Skönt citat.

Anders Westhgård på Aftonbladet verkar dela min skeptiska syn på blockpolitik:

Den nya blockpolitiken är lite som dåligt lösgodis, sånt som man får hålla tillgodo med när någon annan fått sköta urvalet. Man får svälja den andres dåliga smak, helt enkelt.

När min fru köper godis vet jag att det blir mycket surt och salt, men bara några få lakritsbåtar.

Så blir det också om man kanske väljer alliansen för att man gillar till exempel Marit Paulson, men påsen domineras av Reinfeldt och Jan Björklund. Eller så tar man den rödgröna påsen, njuter av sötsega Mona och gröna Maria men grinar illa vid smaken av Ohly.

Dagens idioter.

Dagens största idioter har bara fått en undanskymd notis i svensk media, men det gör dom ändå inte till mindre idioter för det. Jag pratar om socialnämnden (inte socialtjänsten som det står i artikeln) i moderatstyrda Täby kommun som tycker det är en vettig idé att åka till USA (enligt uppgift New York) för att studera hur man ska ta hand om hemlösa. Till saken hör också att Täby har omkring tio hemlösa – ironiskt nog ungefär lika många som man har ledamöter i socialnämnden.

Ärligt talat, har de ingen jävla skam i kroppen?

Moderater pratar gärna om hur man ska vara försiktig med att använda skattebetalarnas pengar – men det gäller tydligen inte så länge de kan sko sig själva och åka på gratisresor till USA.

Dumstrut på.

Jag hatar blockpolitiken.

De senaste 5-6 åren har jag propagerat för att det svenska politiska samhället ska lämna blockpolitiken bakom sig.

Det har som synes gått rätt dåligt.

Sällan har väl denna förbenade konstruktion varit mer cementerad än de senaste fyra åren. Så man kan snacka om att pissa i motvind.

Jag vet inte om folk i allmänhet stör sig på att Sverige går mer och mer mot ett tvåpartisystem. Jag gör det i alla fall. Väldigt mycket.

Jag vill se nya spännande konstellationer i svensk politik samtidigt som jag med gott samvete vill kunna rösta på det parti jag vill utan att egentligen stödja något av blocken. Jag känner mig inte hemma i Alliansen och borgerligheten men innerst inne är jag kanske nån slags Center- eller Folkpartist – pre-Maud och pre-majoren. Men dom partierna finns inte längre.

Samtidigt har jag en stark dragning, som ni läst om tidigare, åt Miljöpartiet. Ok, det finns en hel del skogsmullah-idéer i partiet men samtidigt så står de för en skön livstilsliberalism som jag kan sympatisera starkt med.  Men samtidigt känner jag mig inte speciellt hemma i den rödgröna alliansen – och bara tanken på att ge Lars Ohly en ministerpost skrämmer mig mer än fyra år till med majoren som utbildningsminister.

Och socialdemokraterna. De är ett kapitel för sig.

Jag känner många oehört kloka och sympatiska människor med socialdemokratiska värderingar. Jag har även träffat många andra kloka och sympatiska människor med dessa värderingar. Hade dessa personer styrt partiet hade t.o.m jag – socialliberal som jag är – kunnat tänka mig att ge dem en röst.

Men de är inte partiet.

För partiet Socialdemokraterna är nämligen inte kloka och sympatiska. Socialdemokratiska partiet har en självbild som är obehaglig och kommer sig av för mycket makt under för lång tid. Man har en självbild som bygger på att det är de som är Sverige och svensk politik – trots att 70% alltså inte röstar på dom.

De kan behöva fler mandatperioder på sig för att lära sig ödmjukhet och normaliseras och de kan även behöva en ny ledning som inte på samma sätt är uppvuxna i partiet på den tiden det var statsbärande.

Då kan de få en ny chans.

Mona Sahlin har varit aktiv inom socialdemokratin längre än jag varit i livet – och då är jag ändå närmare 40 än 30. Inte konstigt att hon då är en smula indoktrinerad om man säger så.

Jag överväger alltså starkt att ge min röst till ett parti som är i allians med två partier som jag inte vill se vid regeringsmakten de kommande fyra åren. Samtidigt som jag känner att alternativet faktiskt är värre. Och det är den förbannade blockpolitikens fel.

Vilket scoop.

Aftonbladet gör en nyhet av Centerpartiet ”klassar” väljare och delar in dom i olika grupper inför sina reklamutskick.

Wow. Vilket scoop.

Detta gör i stort sett alla som sysslar med nån form av direktreklam. Det är knappast Centerpartiet själva som har hittat på dessa benämningar utan de är oftast framtagna av marknadsanalytiker efter grundlig research. Ofta används det s.k Mosaic-systemet som är ett system där man delar in befolkningen i x antal olika grupper med undergrupperingar – ofast utifrån vilket postnummer man bor i. Givetvis väldigt generaliserande men absolut inget kontroversiellt och absolut inget som Centerpartiet bör lastas för att de använder. Jag tror faktiskt alla partier använder liknande system. Det klantiga här är väl att de märkt lådorna med material med dessa grupper – hade varit smartare att skriva ut koder istället så slipper man sånna här missuppfattningar.

Posten har förresten en tjänst där man kan fylla i postnummer och se vilken livstilstyp de boende (generellt) tillhör. Själv tillhör jag tydligen kategorin C06 Minglande singlar:

  • Unga
  • Relativt välutbildade
  • Singlar
  • Medelinkomsttagare
  • Hyresrätt i medelstor stad
  • Sportintresserade med hög nöjeskonsumtion
  • Förändringsbenägna individualister

Spot on nästan. Dammit. Jag är en vandrande klyscha.

Bevara Sverige…svenskt?

Med spelare som Majstorovic (”bosnier”), Safari (”iranier”), Bajrami (”kosovoalban”) och Ibra (”bosnier”/”kroat”) i startelvan så förstår jag att Sverigemuppokraterna verkligen måste älska det svenska fotbollslandslaget.

Just ja, vi har ju Toivonen (”finländare”) också. Men finländare är ju goda invandrare, ofta blonda och resliga (ja om du inte är finsk zigenare vill säga – men de tillhör ju de onda invandrarna) och dricker kopiösa mängder sprit, äter gris och beter sig som folk i allmänhet. Att finländare samtidigt råkar vara en av de invandrargrupper som är absolut mest överrepresenterade i brottsstatistiken (ungefär dubbelt upp mot ”svenskar”) kan vi ju lämna därhän. För de är ju som oss. Nästan.

Sverigedemokraterna.

Jag fick lite info från Sverigedemokraterna i brevlådan igår – första tanken var givetvis att leta rätt på en tång och en destrueringsanläggning men jag valde till sist att läsa vad de skrev. Och precis som man redan vet så handlar i stort sett allt om invandringen, oavsett rubrik.

Som exempel så är den översta frågan när det kommer till förbättrad välfärd för alla att man måste sluta ge vård till papperslösa/illegala flyktingar. Välfärd för alla var det visst.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken så är det viktigaste att kraftigt skära ner på arbetskraftsinvandringen samt att ”svenska jobb ska gå till svenska medborgare”. Vad som menas med ”svenska jobb” framgår dock inte  i den lilla pamfletten – men det är väl alla jobb i Sverige kan jag tro. Känns ju… fräscht. Bland annat skulle det innebära att min egen arbetsplats skulle fullständigt dräneras på kunnigt folk – här är typ 25-30 olika nationaliteter representerade. Det vore en smula jobbigt om SD fick igenom sin politik…

I frågor om brott och straff är givetvis utvisning av kriminella invandrare/utlänningar en springande punkt.

Intressant är att de även lyckas få in främlingsfientligheten när det kommer till djurens villkor. Som första punkt för förbättrade villkor nämner de nämligen att halalslakt ska förbjudas. Jo, för det är verkligen det största problemet för djur i Sverige. Verkligen. Speciellt eftersom det redan är förbjudet.

Och så fortsätter det. Sverigedemokraterna är ett smutsigt parti. Jag har ofta försvarat den hetsjakt som bedrivits mot aktiva sverigedemokrater på skolor, i fackförbund och på arbetsplatser. Men jag börjar vackla. Hela deras politik bygger på förföljelse så de kan gott få smaka på medicinen, de jävlarna.

Dagens ord är sålunda begåvningshandikappad.

Föräldraförsäkringen.

Appråpå den s.k bröstpumpsdebatten (dagens snackis i valdebatten) så har jag funderat på vad jag själv anser om individualiserad föräldraförsäkring. Jag måste säga att jag absolut inte är någon rabiat motståndare. Ett vettigt argument är t.ex att normen för socialförsäkringar är just att de är individualiserade så varför ska det inte kunna gälla även föräldraförsäkringen?

Jag tycker även det ligger mycket i vad den kloka sossen Jonas Morian skriver:

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill ”riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Jag har faktiskt själv hört arbetsgivare säga att de medvetet valt bort att anställa kvinnor som funderar på att skaffa barn. Om nu pappor skulle vara hemma i stort sett i samma utsträckning så skulle nog dessa arbetsgivare ta sig en funderare – visst de kanske skulle välja bort även män som går i barntankar, men de skulle kanske även fundera om helt.

En annan aspekt är ju den ekonomiska. Här blir det lite av ett moment 22. En del av de lägre kvinnolönerna beror alltså på föräldraledigheter (och lite sådär allmänt strukturellt förtryck av kvinnor och nervärderande av typiskt ”kvinnliga” yrken. Slå i en spik eller programmera värderas högre än t.ex vårda sjuka. Märkligt.) och en stor anledning till kvinnors högre ledighetsuttag beror på att de tjänar sämre än männen och därför är det inte lika stor ekonomisk förlust om de är hemma längre.

En tänkbar modell till att lösa detta – utan kvotering – läste jag på en kommentar till en annan bloggpost:

Ny uträkning av underlaget för föräldrapenning

Om man tog föräldrarnas sammanlagda inkomst och sedan delade den med antalet föräldrar så skulle det kvitta vem som var hemma med barnen – ingen familj skulle kunna skylla uppdelningen på ekonomin.

Till en början tilltalades jag av tanken och undrade – ”varför inte?”. Men så började jag räkna lite och kom fram till att mamman (eller den sämst betalda i hushållet – som tyvärr oftast är just mammam) då – under förutsättningen att jag har räknat rätt – kan få ut MER i föräldraförsäkring än vad hon skulle få i lön, vid fall med stort lönegap mellan föräldrarna. Då kan man nog lugnt säga att incitamentet för pappan att vara hemma onekligen sjunker än mer.  Och det skulle vara en tämligen usel affär för staten.

Det skulle enbart fungera om de båda föräldrarnas inkomst redan ligger rätt nära varandra – och där och då behövs ändå troligen inte det incitamentet.

Så där sket sig det förslaget.

Så då återgår jag helt enkelt till den första frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Jag är alltså inte främmande för tanken (som även går att försvara ur ett liberalt perspektiv) men i slutändan (eller iaf för tillfället) tar jag nog det säkra före det osäkra. Nämligen det förslag som exempelvis sossarna står för:

Mona Sahlin (S) har tidigare aviserat att hon vill se en tredelning av föräldraförsäkringen; en tredjedel knuten till var och en av vårdnadshavarna medan den tredje delen ska kunna utnyttjas fritt.

En hederlig svensk kompromiss med andra ord – en blandning av lite ”tvång” och lite valfrihet.

Straff eller rehabilitering?

De senaste dagarna har man kunnat läsa om hur en kommunal chef i mellansverige har fått sluta sitt jobb då det har framkommit att han dömdes för mord för 25 år sen.

Jag tänker inte gå in på det enskilda fallet då jag är för dåligt insatt men det väcker onekligen en del funderingar på hur man kan se på det där med straff i rättssamhället. Vill man ha straff enbart för hämndbehovet ska stillas eller vill man också att det ska fungera för att brottslingarna ska bli hederliga medborgare när de väl kommer ut?

Jag tillhör väl den mjukare (mesigare) skolan. Jag tror inte på hämnd. Jag tror också att en viktig del för kriminalvården – och för den delen också rättspsyk – faktiskt är att vårda – inte förvara. Jag tror också att alla har rätt till en andra chans. Om man har begått ett brott, blivit straffad för detta och sen kommer ut så anser jag att man ska behandlas som vilken annan individ som helst. Lever man i fortsättningen ett hederligt liv, jobbar och gör rätt för sig så ska man ha all rätt i världen att göra det.

Jag vet som sagt för lite om det aktuella fallet och hur den här personen har levt eller hur han fungerar på jobbet. Men om han nu har hållt sig undan kriminalitet och gjort ett bra jobb så finner jag det märkligt om man inte ska kunna jobba kvar för nåt som hände för 25 år sen. Jag har visserligen full förståelse för kollegor etc som tycker det känns olustigt att jobba tillsammans med en dömd mördare och jag vet inte själv hur jag skulle reagera. Men i teorin så anser jag att en sån här person ska behandlas av samhället som andra blir behandlade – utfrån vem han är idag, inte för 25 år sen.

Men det beror på att jag inte tror på hämnd.

På diverse internetforum om brott och straff, forum med lätt fascistiska böjelser, så går diskussionen vild om att man egentligen borde ta och hänga ut varenda dömd mördare, dråpare, rånar, våldtäktsman etc så att de alla blir omöjliga både i arbetslivet och i det sociala livet. I min värld känns inte det speciellt fräscht.

Men det beror på att jag inte tror på hämnd.

Vilket tror ni är det bästa för samhället? Att dessa numera fria brottslingar lever laglydiga liv ute i samhället och gör rätt för sig på alla sätt, eller att de tack vare en mobb tvingas ut i skuggorna och där med stor sannolikhet riskerar att hamna i ett liv fyllt av missbruk och återupprepad brottslighet? Det förstnämnda borde i alla civiliserade samhällen vara att föredra.

Men det beror på att jag inte tror på hämnd.

Den här mobben säger sig stå på offrens sida men de skiter troligtvis fullständigt i alla offer. Det enda som driver dom är ett hämndbegär mot personer de inte ens har nån relation till. Hämndbegäret är enbart politiskt. Jag tror inte anhöriga mår bättre av att allt rivs upp igen 20-25-30 år senare.

Men det beror på att jag inte tror på hämnd.

P.S: Jag vill påpeka att allt givetvis inte är svart eller vitt. Det finns människor som kanske aldrig borde släppas ut i samhället igen. Det finns även en del fall där påföljderna har varit provocerande låga i förhållande till brottets art. Sen finns det en del andra saker att ta hänsyn till, t.ex är det inte speciellt lämpligt att låta en dömd pedofil jobba med barn – oavsett om han avtjänat straff eller ej.

Dunderdumt. Megafel.

Det finns två saker man kan göra i perioder av hög arbetslöshet – man kan antingen hjälpa till att stimulera arbetsmarknaden på olika sätt för att få in fler i arbete eller så kan man fullständigt ignorera problemet och istället komma med förslag som skulle försvåra för t.ex unga att komma in på arbetsmarknaden.

Lars Ohly väljer det sistnämnda.

Vänsterpartiet driver nämligen förslaget (troligen utarbetat efter en lång festnat. Jag misstänker att även olagliga substanser använts) att arbetsgivaravgiften ska höjas för vikarier:

Lars Ohly (V) anser att ”det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället”.

Jag trodde faktiskt det var mer skadligt för den enskilde och för samhället att folk går arbetslösa istället för att arbeta.

Ohly tror kanske att det kommer leda till fler fasta anställningar för vikarier. Det tror inte jag. Det kommer snarare att leda till ökad arbetsbelastning för många anställda på många företag. I förlängningen finns alltså en risk för högre arbetslöshet, färre ungdomar som kommer in på arbetsmarknaden samt fler som riskerar att gå in i väggen. Tack Lars Ohly. Tack.

Jag är fullt medveten om att en röst på rödgröna också är en röst på vänsterpartiet vilket gör mig en smula illamående. Nu hoppas jag verkligen att S och Mp tar avstånd från dessa tossigheter annars får jag nog söka mig nån annanstans trots allt. Piratpartiet here I come…maybe.

Tillägg

Intressant att notera är att man vill ha undtantag för tjänstledighet men min erfarenhet säger mig att just generösa tjänstledighetsregler är en stor bov till att vi har så många vikariat på arbetsmarknaden.

Också då intressant i sammanhanget att notera att Lars Ohly själv har varit tjänstledig från SJ i 16 år. 16 jävla år. Jag vet inte om det beror på att han fortfarande vill kunna säga att ha egentligen är tågmästare eller ej. I vilket fall som helst så måste det vara en trygghet att veta att även om han gör bort sig kapitalt och måste avgå och inte ens får en GD eller landshövdingspost som plåster på såren så kan han alltid gå tillbaka till SJ. En f.ö inte helt oangenäm tanke.

Jag är helt klart för möjligheten att få vara tjänstledig för att studera, testa nya jobb etc. Men är det inte en smula absurt att man kan få vara tjänstledig uppåt ett halvt arbetsliv?

Pest eller kolera.

Det känns som valet om några veckor står mellan två rätt usla alternativ.

På ena sidan har vi en regering med kristdemokrater och majorer där nästan all form av socialliberalism eller medmänsklighet har kastats ut med badvattnet till förmån för kyliga kalkyler och kravpolitik.

På den andra sidan har vi en tänkbar regering med Lars Ohly på en ministerpost. Och Mona som statsminister. En kombo som kan ge kalla kårar. Och ett socialdemokratiskt parti som fortfarande är lika dumdryga med storhetsvansinne som vanligt – trots att det är evigheter sen de lockade nästan halva valmanskåren. I ärlighetens namn kan sossarna behöva några mandatperioder till i opposition för att bli av med en hel del bagage de samlat på sig efter att ha haft för mycket makt under för lång tid.

Och där i mellan står de läskiga Sverigedemokraterna. Jag avskyr allt de står för. Jag avskyr deras lilla äckliga svans av näthaverister som förpestar varenda öppet forum på nätet.

Jag skulle nästan påstå att jag avskyr skolpojken Åkesson. Jag brukar kunna skilja på sak och person (jag tycker för fasen t.o.m Ohly och Hägglund är sköna personer) – men skolpojken ger ett så obehagligt intryck bakom den putsade fasaden (som iofs kan vara kopplat till mina åsikter om hans parti). Jag befann mig av en slump tio meter ifrån honom häromdagen – och för första gången någonsin fick jag en tanke i skallen att gå och drämma väskan i huvudet på en person. Givetvis gjorde jag inte det eftersom jag trots allt är helt emot våld samtidigt som jag fullständigt oreserverat är för även sverigedemokraters rätt till åsikter – och deras fulla rätt att slippa både hot och våld. De som agerar odemokratiskt mot politiska motståndare – även de med obehagliga åsikter – kan lägga sig ner och dö nånstans. Eller i alla fall skita på sig.

Nu tappade jag tråden lite här. Åter till ämnet.

Humanisten i mig vill verkligen inte se SD i riksdagen. Speciellt inte som vågmästare. Fy fan rent ut sagt.

Men samtidigt finns det nånstans en liten lekmanna-statsvetare i mig som vill ha in dom bara för att det vore spännande att se vad som händer.

Sen finns det en annan del i mig som tror – eller snarare hoppas – att Sverigedemokraterna är de enda som skulle kunna bryta upp den förbannade blockpolitiken. Jag gör ingen hemlighet att jag skulle vilja att regeringen är en blocköverskridande mittenregering – som står för både för en stark välfärdsstat och ett starkt privat näringsliv. OM SD skulle bli vågmästare så finns i alla fall en liten liten liten möjlighet att det skulle skapas nya koalitioner för att inte ge dom nån makt. Och en sån koalition skulle ha sin starkaste bas i mitten.

Men tyvärr är det väl bara önskedrömmar. De senaste årens alliansbildande till höger och vänster har gjort att jag har vansinnigt svårt att se att nåt parti är beredda att byta sida. Då tror jag trots allt att risken är större att den borgerliga alliansen fortsätter regera fast med nåt slags stöd av SD – trots att de lovat motsatsen. För som alla vet så är politiska löften inte mycket värda. Så det kommer ändå att bli att hoppas att Sverigedemokraterna inte kommer över fyra procent.

Så hur kommer jag att rösta då? I detta pest eller kolera-val. Den alltid kloke Markus ”Lake” Berglund (är det inte dags om att officiellt anta Lake som mellannamn nu? ;)) – som f.ö är en gammal kursare från Högskolan i Jönköping – har försökt få mig att rösta Pirat, jag röstade faktiskt på dem i EU-valet. Men tyvärr – så kommer det inte att bil nu. Jag stöttar helhjärtat deras kamp för den personliga integriteten – och i EU-parlamentet behövs dom verkligen enbart för den sakens skull. Men i Riksdagen (där jag f.ö inte ens tror de hamnar) så måste jag rösta på några som faktiskt har ett politiskt program när det gäller övriga frågor också.

Så jag kommer för första gången i mitt liv att rösta på ett parti ur det icke-borgerliga lägret. Trots vänsterpartiet, Mona och allt annat är de rödgröna det alternativ som jag känner står närmast mitten idag – eller närmast mig. Trots sossarnas retorik så har de idag en position som ligger nära var den s.k borgerliga vänstern befann sig förr.

Och miljöpartiet. Visst de har en del tokiga idéer kvar – men jag försöker intala mig att de är det nya Centerpartiet och att man som glad (nåja…) socialliberal faktiskt inte känner sig  helt främmande där. Miljöpartiet är också det utav de etablerade partierna som tar frågorna om integritet och personlig frihet på störst allvar. I miljöpartiet är det inte en jävel som bryr sig om hur du ser ut, vad du har på dig, vad du heter, vem du älskar eller vilken hudfärg du har.

Miljöpartiet är idag det parti som bäst förenar tanken på välfärd för alla med en positiv syn på entreprenörskap och en skön laissez-faire-attityd när det gäller hur du är som individ. Visst de har som sagt en del tokerier. Och Yvonne Ruwaida. Men wtf – det har alla partier. Ja, kanske inte Ruwaida – men motsvarande.

Och jag har alltid lite i smyg gillat Peter och Maria (den sistnämnda har också tveklöst den bästa musiksmaken av alla partiledare – vilket givetvis är sjukt viktigt).

Så min röst kommer att gå till miljöpartiet. Jag vill ge dom den chansen. Mitt förtroende.

Till sist så är det en smula intressant att särskåda min egna politiska resa. Det brukar påstås att man går mot höger när man blir äldre – men i mitt fall är det tvärtom. Jag har på fem val gått från hårdnackad nyliberal moderat till … miljöpartist – via folkpartiet och centern.

Hur fan gick det till?

Jag vet knappt själv.

Men det är väl en kombination av påverkan från personer som står mig nära till en insikt att välfärdsstaten har faktiskt gett mig jävligt mycket. Har man t.ex gått arbetslös, haft lite problem med ångest/depression eller haft svår sjukdom i familjen så får man andra värderingar och inser att det där med att privatisera rubbet eller sänka skatten med hälften inte är de viktigaste frågorna i livet. Det är värt att fundera på.

(Att man jobbat i nästan tio år på något av ett högerfäste spelar in också…)

PS! Om nån miljöpartist läser detta så är jag inte helt främmande för att byta jobb efter 19 september – jag behöver ingen ministerpost, statssekreterare duger 😉

Ni skulle behöva nån som ser till att den påbörjade flörten med socialliberaler faktiskt blommar ut i en passionerad kärleksaffär.