Fy fan.

Visst hade man anat ett längre tag att rasisterna skulle komma in i riksdagen, men det blir ändå en chock nu när de väl gjorde det.

Jag är äcklad.

Jag är förbannad.

Jag är nästan gråfärdig.

Jag skiter t.o.m i det parlamentariska läget. Det kommer att lösa sig. Rasisterna kommer inte få igenom en enda av sina punkter. De kanske får hybris nu och väntar samtal från statsministern men det kommer inte att ske. När det gäller exempelvis rasisternas hjärtefråga – invandringen – så verkar de helt ha missat att det råder ganska god konsensus i Sveriges riksdag om detta. Visst – skillnader finns – men det är ändå inget parti – INGET – som står på rasisternas sida.

Så som sagt, det parlamentariska läget oroar mig inte så mycket. Själva kärnfrågan och det som gör att jag kräks en smula är att vi har rasister i riksdagen. Även om de får noll makt så är det illa nog. Vi har rasister i riksdagen.

Jag tar det personligt. Jag har flera vänner och ännu fler kollegor med utländsk bakgrund. Dessa borde inte enligt rasisterna få bo kvar här eller jobba här. Ja, om de inte först underkastar sig fullständigt orimliga krav, som typ bära folkdräkt och äta surströmming och fläsk dagligen. Dessa personer gör dock mer rätt för sig, har gjort mer rätt för sig och kommer göra mer rätt för sig än någon i den pöbel som rasisterna nu kommer skicka till riksdagen. Otvivelaktigt.

Fy fan.