Partiernas död.

Efter att ha plågat mig igenom fredagkvällens slutdebatt så är det en sak som är glasklar: den svenska partipolitiken är död.

Om man bortser från de korta slutanförandena så märktes inget av parti-individualism. Partiledarna var inte där som representanter för sina partier – de var där för sina block. Inte nån gång var det nån som stod upp för ”vi i Partiet tycker si-så” utan det var hela tiden ”vi i alliansen” respektive ”vi rödgröna”. Detta lär knappast ha underlättat för de som inte bestämt parti utan det enda jag kan känna är att det gynnar det två stora eller möjligen att man väljer den som var ”trevligast”. Eller i värsta fall att man lägger sin röst på nån skit som t.ex Sverigedemokraterna.

Visst finns det en del fördelar med tydliga regeringsalternativ – att man vet redan innan regeringsbildandet exakt (nåja..) vilken politik som kommer att föras. Men samtidigt är det fruktansvärt tråkigt om ideologier och parti-individualism får stå tillbaka på grund av detta. Det är då kanske inte speciellt förvånande att många väljare med mig är helt desillusionerade.

Jag vill ha bråkiga småpartier, gärna i mitten, som inte kompromissar bort sina ideal för regeringsmakten. Jag vill ha partier som är beredda att säga fuck-off till sina samarbetspartier om det behövs.

Men den tiden är borta.

Det enda bråkiga småpartiet vi kan ha i Riksdagen på måndag är Sverigedemokraterna sen är det två stora kolosser med multipla partiledare. Och den tanken gör att jag kräks en smula i munnen.