Bidragssverige.

Jag har fullständigt missat den här filmen från Centerpartiet. Och jag måste i ärlighetens namn säga att jag trodde den var satir första gången jag såg den – men så kommer Maud in i slutet och med förakt i rösten säger ”ska vi gå tillbaka till bidrags-sverige?”.

Missförstå mig rätt – jag vill också hellre att folk jobbar än går på bidrag – men i alliansens, och den här centerfilmens, retorik utmålas ”bidragstagare”* som nåt fult och smutsigt, nåt föraktfullt. Man angriper inte bara systemen utan även människorna.

Visst, det finns en liten liten klick människor som är arbetsskygga eller fuskar men de är inte normen. De allra allra flesta människor som står utanför arbetsmarknaden vill inget hellre än jobba, få vara friska och leva ett drägligt liv. De däremot är normen.

Men med alliansens politik pekas de ut som en börda och för att göra det ännu jävligare skär man ner på deras ersättningar. Som om inte stressen av att inte få ett jobb/inte kunna arbeta är tillräckligt stor, nu ska man få lite extra ekonomisk stress också. För hungriga lejon jagar bäst – eller hur?

Jag är dock medveten om att det givetvis har funnits – och finns – problem med socialförsäkringarna och det har varit lätt att fullt arbetsföra individer att hamna i bidragsfällan. MEN – att försämra för de som har det sämst så att jag samtidigt ska kunna få några hundra mer i månaden är inte rätt väg. Om vi säger så här – som ett räkneexempel – tusen kronor mindre för en arbetslös eller sjukskriven har en betydligt större negativ inverkan än vad tusen kronor mer för mig har en positiv dito.

Jag har inget emot skattesänkningar som så. Det är alltid trevligt med mer pengar över – men när det sker på de sämst ställdas bekostnad så måste man reagera. Gör om – gör rätt, så att säga.

Och när man läser sånt här – en riktig rapport, från den verkliga världen, fri från kvällstidningsjournalistikens förenklanden, så blir man fan i mig både illamående och gråtfärdig.

En gång i tiden fanns det borgerliga partier som stod för både stark välfärd och fri marknad. De verkar ha försvunnit helt. Förr var partier som Centern och Folkpartiet nån slags borgerliga vakthundar för välfärden, så att inte moderater skulle få fritt spelrum. Men det är de inte längre. Idag har Folkpartiet och Centern tagit moderaternas gamla retorik och i dragit den ytterligare ett steg till.

Jag är fortfarande ”borgerlig” i meningen att jag tror på fria marknader, fritt näringsliv, frihandel och icke-socialism. Jag är fortfarande socialliberal då jag tror man kan kombinera detta med en väl fungerande offentligt finansierad välfärd.

Jag är nog fortfarande nån slags folkpartist snedstreck centerpartist. Problemet är att de själva inte är det längre. Istället är de idag nåt slags moderater. Och moderaterna i sin tur är bara konstiga och verkar ha en enorm identitetskris.

Jag är alltså inte i grunden emot en borgerlig regering – bara den nuvarande. Även om jag helst – som jag så många gånger sagt – ser en blocköverskridande regering. Vänsterblockets medkänsla och välfärd för alla kombinerat med borgerlighetens tro på individernas kraft, starkt näringsliv och icke-socialism vore fortfarande det bästa.

(Jag var påväg att nånstans i texten få in meningen ”när jag ser Jan Björklund så osäkrar jag min revolver” men jag avstod eftersom satir är en svår konst och alltför många människor har förmågan att läsa allt bokstavligt)

Fotnot*: det många kallar ”bidrag” är ju i själva verket försäkringar; a-kassa och sjukförsäkring som vi själva betalar för – antingen via de sociala avgifterna eller själva. Därför är det en smula märkligt varför arbetslösa och sjuka så ofta får benämningen ”bidragstagare” i den borgerliga retoriken.

1 reaktion till “Bidragssverige.”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.