De senaste 5-6 åren har jag propagerat för att det svenska politiska samhället ska lämna blockpolitiken bakom sig.
Det har som synes gått rätt dåligt.
Sällan har väl denna förbenade konstruktion varit mer cementerad än de senaste fyra åren. Så man kan snacka om att pissa i motvind.
Jag vet inte om folk i allmänhet stör sig på att Sverige går mer och mer mot ett tvåpartisystem. Jag gör det i alla fall. Väldigt mycket.
Jag vill se nya spännande konstellationer i svensk politik samtidigt som jag med gott samvete vill kunna rösta på det parti jag vill utan att egentligen stödja något av blocken. Jag känner mig inte hemma i Alliansen och borgerligheten men innerst inne är jag kanske nån slags Center- eller Folkpartist – pre-Maud och pre-majoren. Men dom partierna finns inte längre.
Samtidigt har jag en stark dragning, som ni läst om tidigare, åt Miljöpartiet. Ok, det finns en hel del skogsmullah-idéer i partiet men samtidigt så står de för en skön livstilsliberalism som jag kan sympatisera starkt med. Men samtidigt känner jag mig inte speciellt hemma i den rödgröna alliansen – och bara tanken på att ge Lars Ohly en ministerpost skrämmer mig mer än fyra år till med majoren som utbildningsminister.
Och socialdemokraterna. De är ett kapitel för sig.
Jag känner många oehört kloka och sympatiska människor med socialdemokratiska värderingar. Jag har även träffat många andra kloka och sympatiska människor med dessa värderingar. Hade dessa personer styrt partiet hade t.o.m jag – socialliberal som jag är – kunnat tänka mig att ge dem en röst.
Men de är inte partiet.
För partiet Socialdemokraterna är nämligen inte kloka och sympatiska. Socialdemokratiska partiet har en självbild som är obehaglig och kommer sig av för mycket makt under för lång tid. Man har en självbild som bygger på att det är de som är Sverige och svensk politik – trots att 70% alltså inte röstar på dom.
De kan behöva fler mandatperioder på sig för att lära sig ödmjukhet och normaliseras och de kan även behöva en ny ledning som inte på samma sätt är uppvuxna i partiet på den tiden det var statsbärande.
Då kan de få en ny chans.
Mona Sahlin har varit aktiv inom socialdemokratin längre än jag varit i livet – och då är jag ändå närmare 40 än 30. Inte konstigt att hon då är en smula indoktrinerad om man säger så.
Jag överväger alltså starkt att ge min röst till ett parti som är i allians med två partier som jag inte vill se vid regeringsmakten de kommande fyra åren. Samtidigt som jag känner att alternativet faktiskt är värre. Och det är den förbannade blockpolitikens fel.
Det finns för och uppenbara nackdelar med blockpolitik. Jag är inte heller någon som vill se en cementerad blockpolitik, men som du säger, Alliansen grundades i första hand för att kunna plocka bort sossarna från makten och trycka ner dem ett par pinnhål, och det behövs nog minst en mandatperiod till, innan de fattat det.
Och eftersom Alliansen finns så måste de rödgröna förhålla sig till detta och bilda en motsvarande “allians” på sin sida, för att vara ett något sånär trovärdigt regeringsalternativ.
Det är faktiskt skönt att kunna säga att jag röstade PP, även om de sannolikt kommer att stödja ett av blocken, så behöver jag i alla fall inte ta mer än indirekt ansvar för den politik som först, utöver demokrati, yttrandefrihets, integritets och rättssäkerhetsfrågorna då…