Föräldraförsäkringen.

Appråpå den s.k bröstpumpsdebatten (dagens snackis i valdebatten) så har jag funderat på vad jag själv anser om individualiserad föräldraförsäkring. Jag måste säga att jag absolut inte är någon rabiat motståndare. Ett vettigt argument är t.ex att normen för socialförsäkringar är just att de är individualiserade så varför ska det inte kunna gälla även föräldraförsäkringen?

Jag tycker även det ligger mycket i vad den kloka sossen Jonas Morian skriver:

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill “riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Jag har faktiskt själv hört arbetsgivare säga att de medvetet valt bort att anställa kvinnor som funderar på att skaffa barn. Om nu pappor skulle vara hemma i stort sett i samma utsträckning så skulle nog dessa arbetsgivare ta sig en funderare – visst de kanske skulle välja bort även män som går i barntankar, men de skulle kanske även fundera om helt.

En annan aspekt är ju den ekonomiska. Här blir det lite av ett moment 22. En del av de lägre kvinnolönerna beror alltså på föräldraledigheter (och lite sådär allmänt strukturellt förtryck av kvinnor och nervärderande av typiskt “kvinnliga” yrken. Slå i en spik eller programmera värderas högre än t.ex vårda sjuka. Märkligt.) och en stor anledning till kvinnors högre ledighetsuttag beror på att de tjänar sämre än männen och därför är det inte lika stor ekonomisk förlust om de är hemma längre.

En tänkbar modell till att lösa detta – utan kvotering – läste jag på en kommentar till en annan bloggpost:

Ny uträkning av underlaget för föräldrapenning

Om man tog föräldrarnas sammanlagda inkomst och sedan delade den med antalet föräldrar så skulle det kvitta vem som var hemma med barnen – ingen familj skulle kunna skylla uppdelningen på ekonomin.

Till en början tilltalades jag av tanken och undrade – “varför inte?”. Men så började jag räkna lite och kom fram till att mamman (eller den sämst betalda i hushållet – som tyvärr oftast är just mammam) då – under förutsättningen att jag har räknat rätt – kan få ut MER i föräldraförsäkring än vad hon skulle få i lön, vid fall med stort lönegap mellan föräldrarna. Då kan man nog lugnt säga att incitamentet för pappan att vara hemma onekligen sjunker än mer.  Och det skulle vara en tämligen usel affär för staten.

Det skulle enbart fungera om de båda föräldrarnas inkomst redan ligger rätt nära varandra – och där och då behövs ändå troligen inte det incitamentet.

Så där sket sig det förslaget.

Så då återgår jag helt enkelt till den första frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Jag är alltså inte främmande för tanken (som även går att försvara ur ett liberalt perspektiv) men i slutändan (eller iaf för tillfället) tar jag nog det säkra före det osäkra. Nämligen det förslag som exempelvis sossarna står för:

Mona Sahlin (S) har tidigare aviserat att hon vill se en tredelning av föräldraförsäkringen; en tredjedel knuten till var och en av vårdnadshavarna medan den tredje delen ska kunna utnyttjas fritt.

En hederlig svensk kompromiss med andra ord – en blandning av lite “tvång” och lite valfrihet.