Apoteket.

Jag är i grunden positiv till avregleringen av apoteksmonopolet. Speciellt delen när det gäller att sälja receptfria läkemedel i livsmedelsbutiker. Det är en av de största frihetsreformerna som gjorts i Sverige på många år och en reform som underlättar för miljoner människor.

Den andra delen av avregleringen är jag dock betydligt mer skeptisk till. Jag förstår vitsen med att släppa monopolet och tillåta privata apotek. Men det innebär inte att jag tycker det är rätt att i en hast sälja ut i stort sett alla apotek. Det känns som det skett för fort och för slarvigt för att regeringen ville hinna med det innan en eventuell valförlust. Man vet att det är svårare för en eventuell ny regering att återskapa monopolet om alla apotek redan är sålda. Att med tvång förstatliga privata företag är inte speciellt populärt och vore självmord för en eventuell rödgrön regering. Detta vet alliansen mycket väl.

Därför har man i relativ snabb hast genomfört en privatisering som troligen saknar motstycke inom svensk historia. En privatisering som vad jag kan se inte har gagnat oss konsumenter speciellt mycket. I bästa fall är det status quo – ett statligt monopol har ersatts av ett annat de facto-monopol – i alla fall lokalt. Ta min gamla hemort, Gränna, som exempel. Före reformen fanns det bara ett apotek – efter reformen finns det fortfarande bara ett apotek – fast nu drivs det av Kronans Droghandel.

Istället för att t.ex underlätta för privata apotek att nyetablera – och på så sätt skapa konkurrens – så har man alltså bara sålt ut de befintliga och summan apotek är densamma. Fast sämre. För som jag skriver ovan så är det status quoi bästa fall. Men det verkar som väldigt väldigt många istället upplever en försämring bl.a sämre sortiment och vattentäta skott mellan de olika apoteksbolagen – vilket gör att många får fara mellan flera olika apotek för att få tag på rätt medicin.

Ett annat problem läser jag om i Aftonbladet idag – hur människor med små ekonomiska resurser av privata apotek nekas kredit och kanske inte längre har råd att hämta ut sin medicin. Det gör mig riktigt förbannad. Speciellt när man – som jag skriver ovan – bara har ersatt ett statligt apotek med ett privat. Om man bor i Gränna och nekas kredit på Kronans Droghandel så finns det idag ingen annanstans att ta vägen om man inte vill åka fyra mil söderut.

Det blir ju inte bättre av att socialministerns pressekreterare inte riktigt vill se allvaret:

Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare.

Jag är ingen lagivrare men nu verkar det bestämt som om branschen fortfarande inte har löst problemet och då ser inte jag nån annan lösning än just lagstiftningen, tyvärr. Apotek och mediciner är nämligen så pass samhällsviktiga att det aldrig får finnas nån som nekas köp. Men de fattigaste i samhället kanske inte räknas till verklighetens folk?

Vi ska vara stolta över att vi har så pass generösa regler; högkostnadsskyddet för receptbelagda läkemedel ligger på 1800 kronor om året – en summa som alla egentligen borde ha råd med. Men man får också acceptera att det finns människor med små ekonomiska ramar som kanske inte har råd att lägga ut det på en gång (det är lätt hänt med dyra läkemedel att man ”slår i taket” på ett enda köp) och vill inte företagen ge kredit till dessa så måste antingen staten tvinga dom att göra det eller själva stå för krediten. Det är djupt ovärdigt ett modernt samhälle att det finns folk som inte har råd med livsviktiga läkemedel. Det får aldrig ske. Aldrig.

Jag känner att jag glider allt längre från alliansen ju närmare valet vi kommer. Synd bara att alternativet heller inte är någon höjdare – men de kanske i alla fall inte så regelbundet pissar på de som har det sämst i samhället.

Vilka pengar Mona?

Jag läser på Text-TV idag att Mona Sahlin vill avskaffa RUT-avdraget:

Mona Sahlin sade även att rut-avdraget för hushållsnära tjänster ska bort och pengarna i stället satsas på välfärden om de rödgröna vinner valet.

Men då undrar jag en sak, Mona – vilka pengar? För vad jag har förstått det som så går RUT-avdraget jämnt upp och är t.o.m påväg att ge vinst för staten. D.v.s de pengar som den här subventionen kostar kommer tillbaka till staten i form av ökad sysselsättning och mer skatteintäkter. Om det nu stämmer att 11 000 har fått jobb tack vare detta – och sålunda gått från bidrag till jobb (eller från svartarbete till vitt arbete) -  så vore det väl megafel och dunderdumt att helt plötsligt avskaffa det och göra tusentals (främst kvinnor) arbetslösa. Ja, om de inte ska sköta tvättservicen i tunnelbanan vill säga…

Jag kan förstå de känslomässiga och ideologiska resonemangen att inte vilja subventionera vissa typer av tjänster – men att börja gaffla om att flytta pengarna till välfärden istället köper jag icke – speciellt inte när det rör sig om icke-pengar.

Stackars lilla SD.

Handen upp alla som är trötta på Sverigedemokraternas offermentalitet!

Partiet ser sig som offer i allt, alltid. De är själva sinnebilden för den svenska offermentaliteten och lättkränktheten.

I politiken ser de sig som offer för den hemsa mångkulturen och då kanske främst islam. Islamiseringen av Sverige är ett återkommande tema (med islamiseringen av Sverige innebär alltså att muslimer inte tvingas köpa griskött på ICA, att kvinnor får bära slöja samt att det är tillåtet att döpa barn till Mohammed. I korta drag).

Men inget slår den offermentaliteten de visar så fort nån i media är lite dumma mot dom. Nu senast är det Expressens tur. Tydligen får stackars lilla SD inte vara med och leka i Expressens valstuga. Stackarna.

Jag vet inte vad SD vill införa för lagar när det gäller pressfrihet och näringsfrihet. Men i min värld – och i den verkliga världen får givetvis en privatägd tidning bestämma helt själva vilka de vill ha som gäster på sina arrangemang. Nu har man – förståeligt – valt att inte bjuda in mupparna så deras gråt biter knappast på mig.

Arbetarpartiet del 2

Redan inför förra valet noterade jag att Moderaternas retorik om det nya arbetarpartiet hade gjort avtryck även på riksdagslistorna. I år profilerar man sig rentav som det enda arbetarpartiet – vilket givetvis syns även bland deras kandidater (återigen får Stockholm illustrera det):

  1. Fredrik Reinfeldt, Statsminister, 45 år
  2. Beatrice Ask, Justitieminister, 54 år
  3. Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister, 54 år
  4. Maria Abrahamsson, Jurist och samhällsdebattör, 47 år
  5. Sofia Arkelsten, Riksdagsledamot, 33 år
  6. Anna König Jerlmyr, Riksdagsledamot, 32 år
  7. HG Wessberg, Statssekreterare, 58 år
  8. Mats Johansson, Riksdagsledamot, 58 år
  9. Johan Forssell, Civilekonom, 30 år
  10. Gustav Blix, Riksdagsledamot, 36 år
  11. Jessica Rosencrantz, Studerande, 22 år
  12. Amir Adan, Redovisningsansvarig, 25 år
  13. Margareta Cederfelt, Riksdagsledamot, sjuksköterska, 50 år
  14. Cecilia Brinck, Redaktör, 48 år
  15. Anton Abele, Samhällsdebattör, 18 år
  16. Christoffer Järkeborn, Politiskt sakkunnig, 25 år
  17. Mohamoud M. Enow, Företagare, 55 år
  18. Tobias Sjö, Jur. kand., 38 år
  19. Marianne Watz, Riksdagsledamot, fil. mag., 70 år
  20. Edvard Unsgaard, Politiskt sakkunnig, journalist, 35 år

I år har man nämligen sjuksköterskan avancerat till trettonde plats! Tre platser bättre än 2006.

Arbetarpartiet onekligen.

Det är annat än exempelvis ett sånt rödvinsvänsterparti som Rättvisepartiet Socialisterna. Småborgare hela bunten:

  1. Jonas Brännberg, kommunfullmäktigeledamot, Luleå
  2. Lina Thörnblom, kommunfullmäktigeledamot, Haninge
  3. Kaan Özsan, sparkad bilarbetare, Göteborg
  4. Lucia Collazos, barnskötare, Rinkeby
  5. Per Johansson, sjuksköterska, Sundsvall
  6. Elin Gauffin, hyresrättsaktivist, Stockholm
  7. Kristofer Lundberg, distriktsordf. RS Göteborg
  8. Johanna Evans, ordf. Elevkampanjen, Luleå
  9. Ammar Khorshed, studerande, Lund
  10. Sigbritt Herbert, lärare, Östersund

En lärare på topp tio? Fnys. Jävla folkpartister i smyg.