Jag är i grunden positiv till avregleringen av apoteksmonopolet. Speciellt delen när det gäller att sälja receptfria läkemedel i livsmedelsbutiker. Det är en av de största frihetsreformerna som gjorts i Sverige på många år och en reform som underlättar för miljoner människor.
Den andra delen av avregleringen är jag dock betydligt mer skeptisk till. Jag förstår vitsen med att släppa monopolet och tillåta privata apotek. Men det innebär inte att jag tycker det är rätt att i en hast sälja ut i stort sett alla apotek. Det känns som det skett för fort och för slarvigt för att regeringen ville hinna med det innan en eventuell valförlust. Man vet att det är svårare för en eventuell ny regering att återskapa monopolet om alla apotek redan är sålda. Att med tvång förstatliga privata företag är inte speciellt populärt och vore självmord för en eventuell rödgrön regering. Detta vet alliansen mycket väl.
Därför har man i relativ snabb hast genomfört en privatisering som troligen saknar motstycke inom svensk historia. En privatisering som vad jag kan se inte har gagnat oss konsumenter speciellt mycket. I bästa fall är det status quo – ett statligt monopol har ersatts av ett annat de facto-monopol – i alla fall lokalt. Ta min gamla hemort, Gränna, som exempel. Före reformen fanns det bara ett apotek – efter reformen finns det fortfarande bara ett apotek – fast nu drivs det av Kronans Droghandel.
Istället för att t.ex underlätta för privata apotek att nyetablera – och på så sätt skapa konkurrens – så har man alltså bara sålt ut de befintliga och summan apotek är densamma. Fast sämre. För som jag skriver ovan så är det status quo – i bästa fall. Men det verkar som väldigt väldigt många istället upplever en försämring bl.a sämre sortiment och vattentäta skott mellan de olika apoteksbolagen – vilket gör att många får fara mellan flera olika apotek för att få tag på rätt medicin.
Ett annat problem läser jag om i Aftonbladet idag – hur människor med små ekonomiska resurser av privata apotek nekas kredit och kanske inte längre har råd att hämta ut sin medicin. Det gör mig riktigt förbannad. Speciellt när man – som jag skriver ovan – bara har ersatt ett statligt apotek med ett privat. Om man bor i Gränna och nekas kredit på Kronans Droghandel så finns det idag ingen annanstans att ta vägen om man inte vill åka fyra mil söderut.
Det blir ju inte bättre av att socialministerns pressekreterare inte riktigt vill se allvaret:
Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare.
Jag är ingen lagivrare men nu verkar det bestämt som om branschen fortfarande inte har löst problemet och då ser inte jag nån annan lösning än just lagstiftningen, tyvärr. Apotek och mediciner är nämligen så pass samhällsviktiga att det aldrig får finnas nån som nekas köp. Men de fattigaste i samhället kanske inte räknas till verklighetens folk?
Vi ska vara stolta över att vi har så pass generösa regler; högkostnadsskyddet för receptbelagda läkemedel ligger på 1800 kronor om året – en summa som alla egentligen borde ha råd med. Men man får också acceptera att det finns människor med små ekonomiska ramar som kanske inte har råd att lägga ut det på en gång (det är lätt hänt med dyra läkemedel att man “slår i taket” på ett enda köp) och vill inte företagen ge kredit till dessa så måste antingen staten tvinga dom att göra det eller själva stå för krediten. Det är djupt ovärdigt ett modernt samhälle att det finns folk som inte har råd med livsviktiga läkemedel. Det får aldrig ske. Aldrig.
Jag känner att jag glider allt längre från alliansen ju närmare valet vi kommer. Synd bara att alternativet heller inte är någon höjdare – men de kanske i alla fall inte så regelbundet pissar på de som har det sämst i samhället.