Ge kemipriset till Hemlige Arne!

Idag har det tillkännagivits att Herta Müller får årets nobelpris i Litteratur. Ingen jag hört talas om kan jag väl säga, men det är heller inget jag tänker raljera över (”varför blir det aldrig nån man känner till?”). Jag erkänner gladeligen att jag har stora brister när det kommer till litteraturkunskap.

Jag gillar skräp- och popkultur.

Därför är det heller inte så chockerande att Müller inte funnits i min litterära värld. Men litteraturkritiker – som har bättre koll än jag alltså – verkar tycka det är ett lyckat val, och då är det fine with me.

Men så fort det kommer till litteraturpriset så har folk en massa åsikter. Och den förhärskande åsikten verkar vara som vanligt att eftersom jag inte hört talas om personen så är det inte en värdig pristagare. Det hade givetvis varit en intressant åsikt om det hade varit så att svenska folket hade varit ett ytterst beläst och intellektuellt folk, väl bevandrad i ”finare” litteratur från hela världen. Men nu är det inte så.

De allra allra flesta svenskar gillar skräp- och pokultur av olika slag.

Precis som jag.

Det räcker med att se en lista över de bäst säljande böckerna i Sverige för tillfället för att man ska förstå varför majoriteten av svenskar inte känner till litteraturpristagarna. Att 32 av de 40 bäst säljande böckerna i Sverige för hela 2008 var skrivna av svenska författare visar också att det finns en viss snävhet i svenska folkets smak (24 av de 32 var för övrigt deckare…).

Men nu är inte litteraturpriset ett popularitets-, heders- eller folklighetspris, det finns det andra priser för. Det är världens förnämsta litteraturpris – och därför är det ganska vettigt att pristagaren utses av en liten klick ”elitister” med stort litterärt kunnande. Och heller inte chockerande att de så ofta hittar värdiga kandidater som vi i vår lilla ankdamm aldrig hört talas om.

Därför blir det snudd på tragikkomiskt när Aftonbladets läsare fick nominera sina egna kandidater. Ett par av de som brukar nämnas av kännarna kom med, som Joyce Carol Oates och Tomas Tranströmer. Men även ett par märkliga giganter som Jan Guillou och Camilla Läckberg. Och givetvis Astrid Lindgren. Ständigt denna Astrid. Som för övrigt vann omröstningen fullständigt överlägset. Att hon varit död i sju år hindrar inte Aftonbladets läsare.

Dock lär det hindra akademien, då de – av naturliga skäl – inte får tilldela priset till avlidna (dock kan personen hinna dö innan prisutdelningen).

Men detta hindrar inte från att man lär få läsa en hel del bloggar och kommentarer som tycker det är förskräckeligt att Astrid inte fick priset – i år heller. Men kan ni inte bara sluta tjata om det? SNÄLLA.

(Det är möjligt att Astrid Lindgren kanske förtjänade priset under sin levnad, men att barn- och ungdomslitteratur inte ansetts fint nog. Det vet jag inte, jag är inte rätt person att bedöma det, men hon fick så mycket andra priser – bl.a Svenska Akademiens stora guldmedalj – OCH folkets kärlek. Så jag tror hon var rätt nöjd ändå. Hon har ju även gett namn till världens förnämsta barnbokspris. Ironiskt nog tror jag ganska få svenskar hört talas om dess pristagare…)

Men hur i hela friden kom Guillou med på listan? Och ännu värre – Camilla Läckberg? CAMILLA LÄCKBERG? Alla som har föreslagit eller röstat på henne har liksom uteslutit sig själva från all framtida litteraturdebatt och alla diskussioner om Nobelpriset i litteratur.

Vad är nästa steg? Föreslå att Hemliga Arne ska få kemipriset, Jan Bergqvist medicinpriset och Staffan och Bengt fysikpriset?

Fast det är klart. När det kommer till de andra nobelpriserna så brukar folk lita på att experterna har rätt. Men läsa, det kan ju alla göra, så därför måste man ju ha en åsikt.

3 reaktioner till “Ge kemipriset till Hemlige Arne!”

  1. Tack 😀

    Har faktiskt inte skrivit så mycket om nobelpriset, dock sågade jag väl Pinters politiska gärning när det begav sig…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.