Ur Daniels skrivarlåda

Det gick snett redan från början.

Så skulle jag kunna sammanfatta mitt liv så här långt.

Allt beroende på olyckliga omständigheter och – i retroperspektiv – felaktiga val.

Jag kan inte komma på exakt när det började, men det första felaktiga valet jag gjorde var redan i tvåan på lågstadiet. då fick vi erbjudanden om att börja med diverse fritidsaktiviteter i kommunens regi. Hade jag varit smart och tänkt framåt så hade jag ju valt att spela gitarr, eller något annat som kunde grundlagt en rock- eller pop-pojke-med-gitarr-karriär. Flickor smälter av Pojke Med Gitarr. Så är det.

Jag valde det mindre sexiga Färg och Form. Jag gillade ju att rita och måla. Så under något års tid så ägnade jag en dag i veckan åt att dreja fula lervaser och måla hiskeliga akvareller. De enda som blir imponerade av det är välvilliga föräldrar.

Det andra olyckliga var att jag under hela min uppväxt var intresserad av två så ocharmiga saker som datorer och historia. Medeltiden. Riddare, borgar och svärd.

Andra barn började syssla med sport av olika former, sånt som gav både motion och arbetade av barnfläsket, eller hängde på fritidsgården där de kunde träffa flickor. Forever Young var låten som det dansades tryckare till. Själv satt jag hemma med min Commodore 64 och programmerade basic eller spelade Summer Games. Och jag var usel på datorspel. Är det fortfarande. Eller så hängde jag på biblioteket med näsan djupt nere i någon bok med bilder på svärd.

Behöver jag ens säga att jag hade glasögon? Och då ska ni veta att glasögon på 80-talet varken var speciellt snygga eller hippa. Idag däremot bär jag dem med stolthet och har även fått en viss fetisch för flickor med glasögon.

En bokläsande, småtjock datornörd med glasögon. Inte direkt vad flickorna skrek efter.

Inte blev det bättre på högstadiet. Då dejtande och hånglande för de flesta började på allvar. För att ytterligare förbättra mina aktier så började jag spela rollspel. Fyra finniga killar med glasögon instängda i ett svettigt rum där de dödade imaginära orcher har av någon anledning aldrig ansetts vara ett gott val när pojkvän skulle väljas. Att mamma fixade kläder, och att det i många fall handlade om storebrors avlagda, var dödsstöten.

Första hånglet var dagen jag slutade nian. I fyllan och desperationen dög alltså även tönten. Själv däckade jag någon timme senare på en toalett och gick hem. Så så mycket mer blev det inte av det.

På gymnasiet fortsatte jag den utstakade vägen. Som en logisk följd av datorer och rollspel så började jag lyssna på syntmusik. I den småstad jag växte upp i fanns inga tuffa syntklubbar med svartklädda flickor och dito pojkar. Det var en subkultur reserverad för pojkar med glasögon och portföljer som gick natur eller ekonomisk. Och som hyste osexiga ungmoderata åsikter. Glöm alltså allt ni har sett från tuffa syntklubbar i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det var sånt vi knappt kunde drömma om. Och vi kunde ändå aldrig se coola ut hur mycket vi än försökte. De fysiologiska förutsättningarna fanns inte. Freaks and geeks.

Ett minne från gymnasiet som fortfarande sitter kvar är när killen jämte mig på en lektion bad att få låna mitt kollegieblock. Klart han fick. När jag fick tillbaka det strax efter hade han skrivit stort på en sida om vilken tönt jag var. Och så flinade han. Själv fnissade jag lite osäkert. Ville inte visa mig svag. Men i tankarna så raderade jag ut hans flin med en välplacerad vass penna. Han var lång och vältränad. Omsvärmad av flickorna. Märkeskläder och snorrika föräldrar. Sparka på dom som ligger har alltid varit en folksport.

Som så många andra så flyttade jag hemifrån strax efter studenten. Långt hemifrån. Började på universitet. Nu skulle man för första gången i livet hamna med likasinnande. I mitten av rangordningen istället för längst ner. En värld fylld av flickor, tentafester, musik, diskussioner och nya vänner låg framför mig. Trodde jag.

1 reaktion till “Ur Daniels skrivarlåda”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.