Bye bye, borgerligheten.

Ända sedan jag röstade första gången, 1994, har min röst gått till något borgerligt parti. I tur och ordning har jag – i riksdagsvalet – röstat på Moderaterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet (i kommun- och landstingsval kan jag gjort nån avstickare. I EU-parlamentsvalet minns jag inte). Men nu blir det inget mer. Jag kan inte se mig själv rösta borgerligt längre – i alla fall inte inom en överskådlig framtid.

Jag gör slut med borgarna.

Det är inget beslut jag tagit på en hast utan något som vuxit fram gradvis, en känsla av att jag inte känner mig hemma i ”alliansen” och det borgerliga blocket. Det handlar faktiskt om (*klyschvarning*) att kunna se sig själv i spegeln. Och att kunna se andra människor i ögonen.

Exempelvis kan jag inte stå framför en sjuk eller arbetslös och förklara varför det är en bra idé att jag med jobb och en skaplig lön ska få tusen kronor mer i månaden att leva för samtidigt som de ska få det tuffare och sämre ställt. Det går kanske att förklara rent nationalekonomiskt. Men inte moraliskt. Och jag bygger inte (längre) mina politiska ställningstagande på siffror och uträkningar.

Jag kan heller inte stödja ett politiskt block som röstat igenom några av de mest integritetskränkande lagarna i moderna tid. Och som är på gång att rösta igenom fler.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som i regeringsställning släpper in ett parti som i grunden vilar på religiös tro och vidskepelse.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som tycker att Jan ”runka stridskukarna” Björklund ska vara utbildningsminister. En man som vill införa militär disciplin från späd ålder.

Det finns mängder med skäl till men det som var direkt avgörande för att det här beslutet kom just nu är Gazakonflikten.

I en diskussion om konflikten fick jag av signaturen Johnny kommentaren:

Det är obegripligt hur du kan sympatisera med en islam fascistisk shaira diktatur som vill utplåna ett demokratiskt land och dess befolkning.

Detta för att jag hade uppgett stöd för den palestinska civilbefolkningen och kritiserat staten Israel för att de använder sig av – i mitt – tycke oproportionenligt och urskiljningslöst våld.

Nu ska jag givetvis inte generalisera hela borgerligheten utifrån vad Johnny säger – jag vet ju ens om hans politiska sympatier är borgerliga (dock är sannolikheten rätt stora om man säger så…). Problemet är att Johnny inte är ensam. Det är inte bara inom den svenska vänstern som man ser saker i enbart svart eller vitt, där alla typer av nyanser saknas. Det är exakt likadant inom den svenska borgerligheten och högern.

Fast när vänstern lägger all skuld på Israel så lägger istället borgarna all skuld på Palestinierna. Och båda får mig att mer eller mindre koka av ilska.

Det vidrigaste jag läst i frågan – från högerhåll – är för övrigt detta:

Det är inte många som är oskyldiga i Gaza. De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för ”saken” (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara _rättvisa_.

Att det överhuvudtaget finns en sån syn, som får mängder med medhåll, är för mig vidrigt. Lika vidrigt som att hylla fascisterna i Hamas.

Den omtalade bombhögern finns på riktigt.

Nu säger jag inte att alla inom borgerligheten är onyanserade (eller att alla inom vänstern är det) i Palestinafrågan – men tyvärr verkar det vara den förhärskande åsikten.

Vilket gör att jag känner mig ännu mindre hemma där.

Så det är många saker som ligger bakom. Och jag har funderat på det i flera månader, kanske rentav år. Men nu är beslutet taget. Bye bye, borgerligheten. Det var väl kul att hänga ett tag, men nu är det slut. Och vi kommer nog inte sakna varann.

Nu återstår bara frågan var jag ska hänga nu? Det är ju inte direkt så att vänsterblocket lockar mig heller.

3 reaktioner till “Bye bye, borgerligheten.”

  1. Jag gjorde samma resa inför förra valet. Helt plötsligt insåg jag, som alltid röstat på moderaterna sedan mitt första val, som också var 94, att jag inte hörde hemma i borgerligheten längre. För mig var det kylan i de sociala frågorna som avgjorde. Även om man kunde hålla med i mycket kunde jag inte fördra att jag och borgerligheten uppenbarligen inte hade samma människosyn. Sedan var det egentligen ganska lätt att välja parti. Sossarna är ett trött parti som helt saknar visioner och idéer, vänstern är lite för orealistisk. Då återstod endast MP. De är inte perfekta, men bäst enligt uteslutningsmetoden.

    Tråkigt är att blockpolitiken är så cemnterad, jag känner mig nämligen inte helt vänster, men är det antingen eller är valet lätt för mig idag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.