Kompassens kortslutning är komplett.

Vi börjar med att fastslå två saker:

1. Iran är en fundamentalistisk religiös stat som sedan revolutionen 1979 bygger på (shia)muslimska principer och lagar baserade på koranen och sharia. Till exempel är det dödsstraff för homosexualitet och otrohet samt tvång för kvinnor att bära huvudduk, hijab.

2. Hamas är en fundamentalistisk religiös organisation som inte bara vänder sig mot Israels ockupation utan mot hela Israels existens. Man har som långsiktigt mål att – efter Israels utplånande – ersätta Israel, Västbanken och Gaza med en islamistisk palestinsk stat.

Iran stödjer Hamas i deras kamp, inte bara motståndet mot den israeliska ockupationen utan även kampen för Israels utplånande.

Detta är faktum.

Iran är sålunda inte någon mysig demokrati som står på de utsattas sida. Hamas är heller inte någon mysig motståndsrörelse som vill kicka ut en ockupationsmakt för att skapa ett eget fritt land baserat på demokratiska, sekulära principer.

Jag fortsätter sen med att diskutera det gamla fina ordspråket ”min fiendes fiende är min vän” som var en vanligt förekommande devis att leva efter under exempelvis kalla krigets dagar.

Till exempel så samarbetade gärna USA med de mest vidriga figurer och regimer så fort de var anti-sovjetiska/anti-kommunistiska.

Och på hemmaplan hade vi exempelvis en rad borgare som tyckte Pinochet var en hygglig snubbe, för han kastade ut socialisten Allende och diggade marknadsekonomi.

Men vi hade även – och det i betydligt större skala – en stor skara sektvänstermänniskor som i sin avsky mot USA och marknadsekonomi gärna visade sitt stöd för de mest avskyvärda profilerna inom det kommunistiska blocket. Mao, Stalin, Pol Pot, Hoxha, Castro, Kim il Sung. Listan kan göras hur lång som helst.

Som ni säkert förstår så tycker jag detta är en avskyvärd devis att leva efter då det i alldeles för många fall leder till att man samarbetar/stödjer avskum.

Vad har då detta med Iran och Hamas att göra? Jo, även om det känns som fler och fler i vårt kalla land överger principen med ”min fiendes fiende…” så dyker dom upp titt som tätt. Nu senast i den intensifierade Gazakonflikten så har vänsterdebattören och (f.d?) syndikalisten Andreas Malm en debattartikel på Newsmill som är ett modernt skolexempel på denna princip. Artikelns rubrik är – håll i er nu: Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik.

Grattis, Andreas. Om du nånsin haft en demokratisk kompass – vilket man onekligen betvivlar – så befinner den sig numera i botten på marianergraven utan något som helst hopp om att återfinnas.

Detta väcker också frågor om hur vänstern ställer sig till frågor om religion kontra ateism. Nu tänker jag givetvis inte generalisera hela vänstern utifrån Malms gullande med religiös extremism, men jag känner att det från många inom vänster finns en förståelse inte bara för fundamentalistiska muslimska rörelser som aktivt motarbetar USA och Israel, utan för islam som helhet. Detta trots att vänsterrörelser och socialistiska rörelser har en lång och – måste jag säga – fin tradition av aktiv ateism och antireligion. Vad hände med den? Men det är kanske en annan diskussion som jag lär få anledning att återkomma till.

PS! Kan vara intressant i sammanhanget att nämna att Hamas även har stöd ifrån den svenska extremhögern. Min fiendes fiende är min vän var det ja.

PS2! Rubriken på det här inlägget är lånat från en debattartikel av Rasmus Fleischer sist Malm var igång och stödde islamistisk extremism i form av Guds Parti (Hizbollah).