Subjektiv fyller fem.

Idag fyller faktiskt subjektiv fem år. Den 12 januari 2004 var dagen då jag började blogga här. Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv som nån pionjär men jag bör onekligen – tillsammans med en handfull andra vara en av de tidigare bloggarna i Sverige, som fortfarande existerar (även om jag haft en del både kortare och längre uppehåll).

Det har varit en resa måste jag säga. I och med att jag var ganska tidig med bloggande och hittade nån slags stil som folk av någon konstig anledning verkade gilla så gick jag ganska fort från en blogg med bara närmast sörjande som läsare till rätt så uppmärksammad med tusentals läsare i veckan. Sen efter några år så tröttnade jag. Eller ja tröttnade och tröttnade. Ska jag vara ärlig så fick jag nån slags prestationsångest. I och med att läsarna och uppmärksamheten ökade stadigt hela tiden ställde jag massa krav på mig själv att hela tiden ha något vettigt att säga, och samtidigt skriva bättre och bättre. Bloggandet blev helt enkelt för allvarligt.

I och med att antalet bloggar – även inom ”mitt” område – verkligen ökade dramatiskt så kände jag att jag kunde inte hänga med i konkurrensen. Det fanns så många som gjorde samma sak som jag, fast både bättre och snabbare. Så då lade jag av.

Men sen en tid tillbaka har lusten kommit tillbaka och jag ställer inte längre samma orimliga krav på mig själv. Jag har inte längre några ambitioner att vara ”inflytelserik” eller så. Och jag går heller inte in dagligen och kollar statistiken. Jag bryr mig inte så mycket längre. Och med mitt senaste – och rätt långa – blogguppehåll så känns det som jag är tillbaka på ruta ett. Det är bara de närmast sörjande kvar.

Men de blir i alla fall inte av med mig så lätt den här gången.

Bye bye, borgerligheten.

Ända sedan jag röstade första gången, 1994, har min röst gått till något borgerligt parti. I tur och ordning har jag – i riksdagsvalet – röstat på Moderaterna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet (i kommun- och landstingsval kan jag gjort nån avstickare. I EU-parlamentsvalet minns jag inte). Men nu blir det inget mer. Jag kan inte se mig själv rösta borgerligt längre – i alla fall inte inom en överskådlig framtid.

Jag gör slut med borgarna.

Det är inget beslut jag tagit på en hast utan något som vuxit fram gradvis, en känsla av att jag inte känner mig hemma i ”alliansen” och det borgerliga blocket. Det handlar faktiskt om (*klyschvarning*) att kunna se sig själv i spegeln. Och att kunna se andra människor i ögonen.

Exempelvis kan jag inte stå framför en sjuk eller arbetslös och förklara varför det är en bra idé att jag med jobb och en skaplig lön ska få tusen kronor mer i månaden att leva för samtidigt som de ska få det tuffare och sämre ställt. Det går kanske att förklara rent nationalekonomiskt. Men inte moraliskt. Och jag bygger inte (längre) mina politiska ställningstagande på siffror och uträkningar.

Jag kan heller inte stödja ett politiskt block som röstat igenom några av de mest integritetskränkande lagarna i moderna tid. Och som är på gång att rösta igenom fler.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som i regeringsställning släpper in ett parti som i grunden vilar på religiös tro och vidskepelse.

Jag kan inte stödja ett politiskt block som tycker att Jan ”runka stridskukarna” Björklund ska vara utbildningsminister. En man som vill införa militär disciplin från späd ålder.

Det finns mängder med skäl till men det som var direkt avgörande för att det här beslutet kom just nu är Gazakonflikten.

I en diskussion om konflikten fick jag av signaturen Johnny kommentaren:

Det är obegripligt hur du kan sympatisera med en islam fascistisk shaira diktatur som vill utplåna ett demokratiskt land och dess befolkning.

Detta för att jag hade uppgett stöd för den palestinska civilbefolkningen och kritiserat staten Israel för att de använder sig av – i mitt – tycke oproportionenligt och urskiljningslöst våld.

Nu ska jag givetvis inte generalisera hela borgerligheten utifrån vad Johnny säger – jag vet ju ens om hans politiska sympatier är borgerliga (dock är sannolikheten rätt stora om man säger så…). Problemet är att Johnny inte är ensam. Det är inte bara inom den svenska vänstern som man ser saker i enbart svart eller vitt, där alla typer av nyanser saknas. Det är exakt likadant inom den svenska borgerligheten och högern.

Fast när vänstern lägger all skuld på Israel så lägger istället borgarna all skuld på Palestinierna. Och båda får mig att mer eller mindre koka av ilska.

Det vidrigaste jag läst i frågan – från högerhåll – är för övrigt detta:

Det är inte många som är oskyldiga i Gaza. De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för ”saken” (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara _rättvisa_.

Att det överhuvudtaget finns en sån syn, som får mängder med medhåll, är för mig vidrigt. Lika vidrigt som att hylla fascisterna i Hamas.

Den omtalade bombhögern finns på riktigt.

Nu säger jag inte att alla inom borgerligheten är onyanserade (eller att alla inom vänstern är det) i Palestinafrågan – men tyvärr verkar det vara den förhärskande åsikten.

Vilket gör att jag känner mig ännu mindre hemma där.

Så det är många saker som ligger bakom. Och jag har funderat på det i flera månader, kanske rentav år. Men nu är beslutet taget. Bye bye, borgerligheten. Det var väl kul att hänga ett tag, men nu är det slut. Och vi kommer nog inte sakna varann.

Nu återstår bara frågan var jag ska hänga nu? Det är ju inte direkt så att vänsterblocket lockar mig heller.

Hur kunde jag missa detta?

Jag borde gå in på Expressens debattsidor oftare. Där kan man hitta en skön blandning av jäkligt udda inlägg kombinerat med riktigt bra diton. Till de mer udda måste jag säga att Clara Lidströms ”Jesus behövs i den svenska skolan” hör. Jag blir väldigt glad när jag läser det – för jag har letat efter tokiga religiösa att såga, och nu finns hon bara där – som en skänk från ovan! Nu ska man kanske inte ge sig på nån stackars troende 22-åring, men om man väljer att skriva debattartiklar i en av landets största tidningar så är man inte vilken 22-åring som helst.

Jag vet knappt var jag ska börja. Men jag ger det ett försök.

Att inte vara religiös är normen, och allt religiöst är undantag. Trots att religiösa människor är i stor majoritet i Sverige.

(…)Och perspektivet man måste ha, är att religiösa människor är i absolut majoritet på jorden.

Hmm. Vi börjar med det första påståendet – att religiösa människor är i ”stor majoritet” i Sverige. Vad har hon fått det ifrån? Nu finns det inget klart svar på hur många som är troende respektive icke-troende i Sverige – men det finns studier som visar att andelen icke-troende ligger nånstans mellan 40-70%. Så även om det råkar ligga på den lägre procenten så är den där ”stora majoriteten” svår att hitta.

Att religiösa/troende människor är i absolut majoritet på jorden betvivlar jag dock inte, men enligt uppgift lär omkring 20% av världens befolkning vara icke-troende – vilket gör det till näst störst ”livsåskådningen” efter kristendomen. Sen ser jag personligen inte problemet. Även om en majoritet av jordens befolkning råkar vara troende så ska vi andra givetvis inte tvingas leva efter deras normer. Mer om det senare.

Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna och objektiva sättet att studera omvärlden på. Naturvetenskapen erbjuder inte den absoluta sanningen. Naturvetenskapliga upptäckter är bara ett sätt att betrakta och undersöka världen på. Filosofi och religion erbjuder andra vägar. Problemet är när ett tankesätt får företräde framför alla andra. Tidigare hade kyrkan den positionen, men nu är naturvetenskapen i dess ställe. Ingen av dem kan göra anspråk på att vara just objektiv.

Ojdå. Här tar vi så det ryker om det. Jag vet inte ens om det är någon idé att förklara skillnaden mellan vetenskap och tro. Visst – naturvetenskap kanske inte erbjuder ”absoluta sanningar”, men det är heller inte dess syfte – tvärtom faktiskt. Syftet med vetenskap är att genom forskning bevisa och motbevisa teser och vetenskapen är alltid föränderlig. Det är därför vetenskapen är trovärdig. Till skillnad från dogmer som exempelvis religion.

Det kan ibland låta som om exempelvis darwinister sitter inne med en absolut, objektiv sanning. Men så är givetvis inte fallet. Skulle det exempelvis komma fram trovärdiga bevis (då menar jag riktiga bevis – inte pseudeovetenskapsbevis som en del kreationstiska forskare ägnar sig åt) som visar att evolutionen är fel, att det minsann var en skapare bakom allt så accepterar man det. Till skillnad från dogmatiska religiösa då – som trots en enorm bevishög mot sig fortfarande kan hävda att jorden är 9000 år. Eller platt.

Sen har hon ju missuppfattat begreppen en del. Hon blandar ihop sekularism med ateism. Det är inte ateism som är normen i samhället – utan just sekularismen. Att det inte är religiösa dogmer som styr samhället och forskningen. Att t.ex katolska kyrkan numera har ett öppet sinne för naturvetenskap har alltså inget med ateism att göra. Men mer om ateism vs sekularism senare.

Stellan Skarsgård skriver i Expressen att staten inte ska finansiera religiösa friskolor då staten är sekulär. Men jag frågar mig samtidigt varför kristnas skattepengar ska finansiera ateistiska skolor? Jag vet att många kristna barn och ungdomar känner sig väldigt utsatta när lärare helt öppet proklamerar att Bibeln är en påhittad saga. Lärarens uppgift är ju att vara objektiv.

Här blandar hon ihop begreppen igen. Sekulär kontra ateism alltså. Vi har mig veterligen inga ateistiska skolor i Sverige, däremot är de som sagt sekulära. Dock kan jag hålla med om att det är felaktigt om läraren säger att ”Bibeln är en påhittad saga”. Även om den är det så håller jag med om att läraren ska förhålla sig objektiv.

Många humanister menar att tron ska vara en privatsak och att religionen inte ska blandas med politiken. Men sådana tankegångar är obegripliga för mig. Politik är i sig själv ingenting. Politik är summan av vad människor tycker, tror och hoppas vare sig de är religiösa eller ej.

Hmm, tankar att religion SKA blandas med poltiken är för mig obegripligt. Visst är det så att politik är är på nåt sätt ”summan av vad människor tycker, tror och hoppas” men samtidigt tror jag inte hon riktigt förstått vad som menas med att tron ska vara en privatsak. Det innebär bl.a att religionen inte ska styra våra lagar eller vårt dagliga liv. När religionen var politik så var det obligatoriskt att gå i kyrkan, vetenskapsmän jagades och lagarna vilade på de tio budorden. Det som står i Bibeln kan aldrig styra ett samhälle.

Kristna kan inte och ska inte låta sin tro vara en privatsak. Det kristna perspektivet ska alltid representeras.

Hmm. Nej. Det kristna perspektivet har inte på något sätt mer rätt att ”alltid representeras” än någon annan filosofi eller ideologi.

Till sist:

Vi kristna kan inte med lagar och regler tvinga andra att tycka som oss.

Finally. Äntligen något vettigt sagt.

Ett klokt citat – och lite religionsbashing.

Jag börjar med att be om ursäkt – men jag måste citera en centerpartist (även om han kallar sig oberoende). Bloggen Bent skriver i ett inlägg om Gazakonflikten nåt som jag verkligen kan hålla med om:

En självklar liberal ståndpunkt i frågan är att ta avstånd både från det som är auktoritärt och religiöst präglat, och det inbegriper faktiskt Israel och deras mer eller mindre vidriga religiöst betingade ställningstaganden i konflikten liksom från det auktoritärt och religiöst präglade ”motståndet” från Hizbollah och Hamas. Judiskhet är inte finare än islamism. Islaminsm är inte finare än judiskhet. Det är samma sida på samma mynt om båda används för att nedvärdera sin motståndares mänsklighet.

Klokt sagt. Fast jag kanske skulle använda mig av ”sionism” som motpolen till ”islamism” – då islamism är – kan man säga förenklat – en politisk ideologisk gren av islam, såsom sionism är en politisk ideologisk gren av judendomen.

Att stora delar av konflikten och dess histora faktiskt bygger på nåt hämtat ur sagoböcker – upphöjt till ideologi – är på alla sätt skrämmande. Ändå hör man alldeles för lite om att det faktiskt – i väldigt hög utsträckning – är religionens fel. Det blir dock rätt ofta utläggningar om att det minsann inte är religionerna det är fel på – det är tolkningarna, att religionerna minsann är fredliga men att det finns fundamentalister samt att religioner dödar inte – människor dödar.

Det sista är alltså samma typ av logik som vapentokiga rednecks använder när de ska försvara rätten att köpa automatgevär på bensinmackar – och på så sätt blunda för samband som är tydliga för alla andra.

Men alla kloka människor borde givetvis fundera på om det inte är något allvarligt fel i religionerna i grunden som gör att de skapar fundamentalister och gör att människor dödar andra människor i dess namn. Det kanske är så att det inte går att skylla på feltolkningar, utan tvärtom är de korrekta tolkningarna. Ju mer bokstavstroende man är, ju mer fundamentalistisk är man och ju mer våldsam är man. Så kanske är det helt enkelt de s.k moderata religiösa krafterna som är feltolkarna, de som väljer att ta bort delar – av det de påstår vara Guds ord – för att det inte passar in i vårt moderna samhälle?

Det går liksom inte att påstå ena sekunden att det handlar om feltolkningar, att religionerna i grunden är fredliga, samtidigt som man har Bibeln/Koranen/Tanach liggandes hemma – övertygad om att det är Guds ord. (Och om man inte anser det vara Guds ord, eller att bara vissa delar av dem är det så är det ju tveksamt om man egentligen är religiös.)

För om dessa s,k moderata religiösa faktiskt sätter sig ner och läser böckerna, med just utgångspunkten om Guds ord, så borde de ganska snart inse att det till stora delar inte alls är fredligt och kärleksfullt. Det är kanske precis så det ska vara – våldsamt och intolerant.

Eller så är det helt enkelt så – och här kommer kovändningen – att inga lyckas tolka skrifterna korrekt. För att det nämligen är fullständigt omöjligt, att vilken människa som helst som skulle försöka sig på att följa dessa heliga skrifter till punkt och pricka skulle bli svårt psykiskt sjuk, ja mer än en vanlig religiös alltså. För Guds ord innehåller nämligen så mycket motsägelser och logiska kullerbyttor att det gör en bokstavstrogen tolkning i princip helt omöjlig. Men samtidigt – vem vågar påstå det? Gud ska ju vara ofelbar, eller? Vad vet jag, Gud kanske ÄR ofelbar – fast en jävligt jobbig författare som ändrar sig hela tiden och hans redaktör missade att stryka alla motsägelser innan boken gick på tryck.

PS! Det verkar vara svårare att passera mitt spamfilter på kommentarerna än för en syndare att komma till himlen. Så om någon känner sig kränkt över att kommentarer som skrevs för flera veckor sen inte har synts förrän nu så ber jag högaktningsfullt om ursäkt. Jag har helt enkelt glömt att kolla efter. Om någon religiös känner sig kränkt av att jag kallar deras tro för sagor så bryr jag mig inte. Vi har åsiktsfrihet i det här landet.

Kompassens kortslutning är komplett.

Vi börjar med att fastslå två saker:

1. Iran är en fundamentalistisk religiös stat som sedan revolutionen 1979 bygger på (shia)muslimska principer och lagar baserade på koranen och sharia. Till exempel är det dödsstraff för homosexualitet och otrohet samt tvång för kvinnor att bära huvudduk, hijab.

2. Hamas är en fundamentalistisk religiös organisation som inte bara vänder sig mot Israels ockupation utan mot hela Israels existens. Man har som långsiktigt mål att – efter Israels utplånande – ersätta Israel, Västbanken och Gaza med en islamistisk palestinsk stat.

Iran stödjer Hamas i deras kamp, inte bara motståndet mot den israeliska ockupationen utan även kampen för Israels utplånande.

Detta är faktum.

Iran är sålunda inte någon mysig demokrati som står på de utsattas sida. Hamas är heller inte någon mysig motståndsrörelse som vill kicka ut en ockupationsmakt för att skapa ett eget fritt land baserat på demokratiska, sekulära principer.

Jag fortsätter sen med att diskutera det gamla fina ordspråket ”min fiendes fiende är min vän” som var en vanligt förekommande devis att leva efter under exempelvis kalla krigets dagar.

Till exempel så samarbetade gärna USA med de mest vidriga figurer och regimer så fort de var anti-sovjetiska/anti-kommunistiska.

Och på hemmaplan hade vi exempelvis en rad borgare som tyckte Pinochet var en hygglig snubbe, för han kastade ut socialisten Allende och diggade marknadsekonomi.

Men vi hade även – och det i betydligt större skala – en stor skara sektvänstermänniskor som i sin avsky mot USA och marknadsekonomi gärna visade sitt stöd för de mest avskyvärda profilerna inom det kommunistiska blocket. Mao, Stalin, Pol Pot, Hoxha, Castro, Kim il Sung. Listan kan göras hur lång som helst.

Som ni säkert förstår så tycker jag detta är en avskyvärd devis att leva efter då det i alldeles för många fall leder till att man samarbetar/stödjer avskum.

Vad har då detta med Iran och Hamas att göra? Jo, även om det känns som fler och fler i vårt kalla land överger principen med ”min fiendes fiende…” så dyker dom upp titt som tätt. Nu senast i den intensifierade Gazakonflikten så har vänsterdebattören och (f.d?) syndikalisten Andreas Malm en debattartikel på Newsmill som är ett modernt skolexempel på denna princip. Artikelns rubrik är – håll i er nu: Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik.

Grattis, Andreas. Om du nånsin haft en demokratisk kompass – vilket man onekligen betvivlar – så befinner den sig numera i botten på marianergraven utan något som helst hopp om att återfinnas.

Detta väcker också frågor om hur vänstern ställer sig till frågor om religion kontra ateism. Nu tänker jag givetvis inte generalisera hela vänstern utifrån Malms gullande med religiös extremism, men jag känner att det från många inom vänster finns en förståelse inte bara för fundamentalistiska muslimska rörelser som aktivt motarbetar USA och Israel, utan för islam som helhet. Detta trots att vänsterrörelser och socialistiska rörelser har en lång och – måste jag säga – fin tradition av aktiv ateism och antireligion. Vad hände med den? Men det är kanske en annan diskussion som jag lär få anledning att återkomma till.

PS! Kan vara intressant i sammanhanget att nämna att Hamas även har stöd ifrån den svenska extremhögern. Min fiendes fiende är min vän var det ja.

PS2! Rubriken på det här inlägget är lånat från en debattartikel av Rasmus Fleischer sist Malm var igång och stödde islamistisk extremism i form av Guds Parti (Hizbollah).

Sluta bomba för helvete.

Jag tänkte först gå in på ett något slags krångligt och genomtänkt politiskt resonemang om den rådande situationen mellan Israel och Palestinier men det finns säkert de som gör det där betydligt bättre och mer insatt än vad jag har ork att göra – utan nedanstående text kommer främst att bygga på känslomässig argumentation, inte på massa historia och storpolitik.

Det känns som det enda jag kan säga är ”sluta bomba för helvete”. Israel gör det onekligen svårt för oss som tycker de ska existera som egen stat, och som anser att de är en demokrati – den enda i mellanöstern och så vidare.

Man kan diskutera i oändlighet vad som är rätt och fel angående Israels existens, att allt kanske inte sköttes så jäkla smart sådär för drygt 60 år sen när Israel bildades. Men gjort är gjort – det är historia nu. Israel existerar och kommer att existera även i morgon. Det är ett faktum.

Visst kommer det att finnas de som alltid kommer att gapa om att förgöra Israel och radera ut dom från kartan – men det är ju budskap som hörs främst från människor med en ganska luddig demokratisk kompass, eller ja – fullständig avsaknad av sådann om man ska vara ärlig.

Men Israel borde samtidigt förstå att deras agerande skapar mer aggresioner, att de förlorar vänner på detta. Att det inte bara skapar fler som (fullt legitimt) är emot den förda politiken utan mot hela dess existens som självständig stat.

Vad de egentligen borde göra är att skita i att några skäggiga fundamentalister skjuter granater mot deras land. Man borde helt enkelt riva den där satans muren/barriären/stängslet, skita i att diskriminera och mura in palestinier. Och givetvis borde de aktivt hjälpa till i bildandet av en palestinsk självständig stat. Då skulle det troligen bli betydligt svårare för Hamas och andra fundamentalistiska organisationer att rekrytera medlemmar.

Sen borde man givetvis släppa Jerusalem också. Men det borde palestinierna/muslimerna också. Hela staden borde ställas under typ FNs flagga med fritt tillträde för alla, oavsett om de är kristna, muslimer, judar eller whatever.

Men detta kommer nog aldrig att hända tyvärr. Och ska jag ändå drömma så kan jag ju likaväl ta det hela ett steg längre och presentera den ultimata lösningen:

Kasta ut religionen ur Israel och Palestina – och inför EN stat. En enda jäkla stat. En enda jäkla sekulär demokratisk stat för både israeler och palestinier. En enda jäkla sekulär demokratisk stat för både israeler och palestinier där religionen är förvisad till att vara en privatsak och inte politik. Då snackar vi dröm.

Till sist: I lördags råkade jag nästan hamna mitt i ett demonstrationståg för Palestina. Jag har full förståelse för deras lidande men när det enda man hörde dom ropa var ”Allahu Akbar” så fick jag rysningar. Att gå i deras tåg har mer att göra med att stödja religiös fundamentalism och Hamas än att visa sitt stöd för barnen som dör (undrar dock om de svenska vänstertanterna längst bak i tåget förstår det?). Hade jag inte haft andra planer så blev jag nästan lite sugen på att fixa ett plakat med texten ”Gud ut ur Palestina och Israel!” – men då hade man väl antagligen åkt på rejält med spö av nåt uppretat skägg. Trots att det vore den bästa lösningen på hela konflikten. Vad som behövs i mellanöstern är en rejäl dos antiteism!