WordPress

Igår bestämde jag mig för att äntligen uppdatera WordPress, från version 1.2 (som kom 2004…) till den senaste 2.6.3. Det var nödvändigt – för det första var den gamla installationen helt enkelt bara gammal (det har hänt en del om man säger så…), men den hade även allvarliga säkerthetsbrister.

Men det var inte det enklaste – normalt uppgraderar man ju inte så stora steg på en gång, vilket onekligen ställde till problem. Det blev en massa konflikter i databasen som gjorde att jag trots att jag är admin inte hade fullständiga rättigheter till min egna blogg. Så efter en in i helskotta massa trixande i php och direkt i databasen gav jag helt enkelt upp. Jag gjorde en helt ny databas och importerade alla inlägg från den gamla (vilket tog en massa tid, då WP inte klarade att importera så mycket data från en xml-fil, utan jag fick dela upp den i flera).

Efter det så stötte jag på lite andra problem – utan att gå in i detalj så slet jag mitt hår och var nästan gråtfärdig (jag hade vid det här laget suttit i >5 timmar och slitit). Men det löste sig till slut efter lite trixande i databasen.

Sen så försvann även min gamla layout vid uppgraderingen – eftersom themes-hanteringen i den gamla inte funkade som i den nya så sparades helt enkelt min gamla layout över. Nu gör i och för sig det inte så mycket – eftersom jag ändå kände att det var dags för något nytt. Men då tiden gick åt till att problemlösa, när jag istället hade tänkt ägna den åt design så blev det så att jag laddade hem ett tema som jag bara fixade lite färger etc. med. Fast den är helt ok, så jag behåller nog den ett tag (trots att jag är professionell webdesigner och vill göra sånt själv).

Så, det blev ett långt inlägg om egentligen ingenting. Vad jag egentligen skulle säga är att bytet av databasen gjorde av någon konstig anledning att inläggen (vet inte om det gäller alla) har fått nya adresser/id-nummer. Så nu vet ni det.

Ytterligare politiker med hjärnsläpp.

Att politiker får hjärnsläpp är snarare regel än undantag, men ibland kommer det någon som lyckas sticka ut lite mer än andra. Den senaste i raden på kontrollkåta politruker som borde entledigas är vänsterpartiets rättspolitiska talesperson, Lena Olsson. Inspirerad av den sista sovjetstaten, Norge, så vill hon följa deras exempel och förbjuda sexköp för svenska medborgare – UTOMLANDS:

Norge har ju dessutom tagit ytterligare ett steg, genom att det blir förbjudet att köpa sexuella tjänster utomlands. Jag tycker absolut att vi ska följa deras exempel, säger hon till SvD.se.

I ärlighetens namn är det inte bara Lena Olsson som har den uppfattningen, utan den verkar delas av flera inom den svenska politiska ankdammen. Tomas Bodström som gjort det till en konstart att förfölja svenskar (och skylla på de borgerliga) delar också synen:

Det är glädjande att Norge har tagit det här steget, efter att ha funderat i flera år, säger han till SvD.se.

Folkapartisten och ”liberalen” Birgitta Ohlsson ställer sig dock något tvekande – men enbart av praktiska skäl:

Men det vara ganska svårt rent, rent praktiskt, att lagföra ett sådant här brott som skett utomlands, säger hon.

No shit? Speciellt om det inte ens är ett brott i landet där det sker…

För min del handlar det inte om det moraliskt riktiga eller förkastliga med att köpa sexuella tjänster – utan synen som dessa politiker har på sitt eget lands medborgare. Vad dessa verklighetsfrånvända politiker har missat är att lagar är knutet till ett territorium – inte till medborgarskap. I Sverige gäller svensk lag – oavsett var du kommer ifrån. I Tyskland gäller tysk lag. I Kina kinesisk osv. Den svenska staten har varken rätt eller möjlighet att kontrollera vad vi gör utomlands (speciellt inte rätt).

I Tyskland är det lagligt att köpa sex. Detta gäller givetvis även för svenskar i Tyskland. I Holland får man röka på – därför har även svenskar rätt att röka på om de är där. I Tyskland får jag köra 180 på vissa sträckor av Autobahn – men vi kanske ska skicka dit svensk trafikpolis som övervakar svenska billister på genomresa? Och så vidare.

Problemet är att detta är en feministisk/jämställdhetsfråga – och ibland känns det som att de är liksom höjda över andra lagar och principer. Om man kritiserar ett lagförslag vars syfte kanske är ”gott” – att skydda utsatta kvinnor så framstår man rätt lätt som en okänslig typ. Men som sagt – det handlar inte om det, det handlar om rättsprinciper. Det är okej att övervaka svenskar med lagen inom Sverige, men utanför Sverige finns det andra länders lagar som tar över.

(Är dock medveten om att det kan finnas gråzoner här. T.ex blev en svensk man friad för våldtäkt på sin maka, då våldtäkten skedde i Tunisien. Och där är våldtäkt inom äktenskapet inte att betrakta som brott – vilket i sig är en ganska vidrig syn på kvinnors rättigheter.)

PS! Var tvungen att uppgradera mitt wordpress, och då försvann min design (samt av nån anledning alla mina kategorier). Ska fixa en ny snygg form så fort jag hinner…

De hemska datorspelen, del 20835.

Det krävdes tydligen något riktigt idiotiskt för att jag skulle skaka liv i bloggen igen. Det idiotiska jag pratar om är ”nyheten” om 15-åringen som ”kollapsade av dataspel” – som slagits upp stort i dagens nyhetsflöde. Inte bara av den fördummande kvällspressen och de minst lika fördummande TV4 utan även av nästan seriösa SVT.

Och i alla källorna får man lära sig om hur hemskt datorspelandet är – och då speciellt WoW. Och givetvis hänvisar de alla till bondfångarpsykologen Owe Sandberg som har byggt en karriär på sitt korståg mot denna ungdomskultur, vår tids dansbaneelände. På Expressen/KvP får han t.o.m extra utrymme i form av en hel artikel där han som ”expert” skrämmer upp föräldrar genom att påstå att uppåt 40 000 ungdomar är i riskzonen för grava spelmissbruksproblem.

Varför blir jag då så upprörd över detta? Jo för detta är så typiskt slaskjournalistik. Så fort det allra minsta händer någon ungdom som spelar datorspel så slåss det upp som en jättenyhet av typen ”titta på hur farligt datorspel är” även om det råkar vara väldigt isolerade händelser inom den enorma kultur som datorspelande är. Och varje gång ringer de den där Sandberg.

Det är inte seriös journalistik. Det är sensationsjournalistik. Det är samma mekanismer som exempelvis låg bakom hårdbevakningen av ravekulturen i mitten av 1990-talet. Så fort en ravefest stoppades av nitiska poliser och några åkte dit för droginnehav så blev det skräckrubriker om ”knarkkultur” (och troligen var säker Sandberg ”expert” även på det området…) trots att drogerna flödade betydligt mer på krogarna på fina gatan. Men det är lättare att hacka ner på en ungdomskultur som journalisterna inte förstår (drogkulturen kring Stureplan var/är dock många journalister en del av, kanske förklarar varför det var större tystnad om det…).

Ska det finnas någon rättvisa så borde väl bli en stor riksnyhet varje gång exempelvis nån kollapsar när de tränar någon sport/idrott? Det lär ju hända betydligt oftare än kollaps under datorspel – enligt min ödmjuka uppfattning. Men sport och idrott är ju nyttigt, folkligt och karaktärsdanande till skillnad från de där hemska datorspelen.