Jag och Obama

Jag roade mig med att göra ett test som visar vilken amerikansk presidentkandidat jag ligger närmast. Pennans spets är min position, och som ni ser ligger jag otäckt nära Obama. Det är jag och Mona Sahlin.

Dock vill jag påpeka att det var inga frågor om exempelvis frihandel – där jag har förstått att Obama har en betydligt mer protektionistisk inställning än undertecknad.

I samband med detta gick jag även tillbaka och gjorde testet hos Political Compass, som jag gör nån gång ibland med ojämna mellanrum. Sist jag gjorde det testet var för drygt tre år sedan och då hamnade jag 1,63 på (ekonomiska) höger/vänster-skalan (dvs något till höger om mitten) och -5,49 på den ”sociala” (liberal/auktoritär) skalan, dvs en ganska frihetlig syn när det gäller personlig frihet. När jag gjorde testet nu så fick jag 0,0 på den ekonomiska skalan, och -6,51 på den ”sociala”. Så på tre år har jag sålunda gått något vänster i synen på ekonomi men fått en än mer frihetlig syn vad folk får göra med sina liv. Socialliberal anarkist med andra ord 😉

PS! Inför förra presidentvalet i USA skrev jag om Amerikansk politik för dummies – en text som fortfarande kan vara intressant, även om de kandidater jag nämner vid namn inte längre är så aktuella.

Bara i Sverige, barn. Bara i Sverige.

I kategorin Ägna tid åt meningslösheter har nu Vägverket tillsammans med JämO firat nya triumfer:

Vägverket har efter samråd med Jämo tagit fram en alternativ vägskylt för övergångsställen. Den nya skyltens figur bär kjol och har längre hår än den klassiska Herr Gårman.

Fru Gårman ska ha samma betydelse som de gamla skyltarna som kommer att fortsätta användas parallellt. Vägverkets förslag har överlämnats till regeringen.

Personligen måste jag onekligen säga att den gamla streckgubben kändes hyfsat könlös – det var liksom bara en stiliserad människogestalt, som jag tror få känt sig diskriminerade av. Men det nya förslaget till alternativ – med kjol och långt hår – däremot är klart exkluderande. Och faktiskt så befäster den könsfördomar mer än vad den klassiska skylten gör. För nu så ska en kvinna – enligt JämO och VV – alltså ha långt hår och kjol för att identifieras som just kvinna. Välkommen till 1950-talet.

Är fulla ambulansförare ett problem?

Är det någon som vet om fulla ambulansförare är ett problem i Sverige? Händer det ofta att de tar sig ett järn på jobbet och sen kör iväg på lyran? Kraschar de med ambulans och personal för att de drack några bira till lunchen? Jag har försökt googla det, men hittar något bevis för att det har hänt i Sverige. Men det borde vara ett jätteproblem – hur kom de annars på tanken att installera alkolås i ambulanserna – som fördröjer utryckningen med ca 30 sekunder:

Under september månad testar ambulansen i Jönköping de nya alkomätarna som ska förhindra att förarna kör onyktra. Men systemet gör att det dröjer 30 sekunder extra innan förarna kommer iväg.

30 sekunder kanske inte låter mycket – men vi snackar alltså om ett yrke där man verkligen jagar sekunder. Där en halv minut faktiskt kan vara skillnaden mellan liv och död.

Visst – man kanske kan se det som förebyggande arbete, men i ärlighetens namn – är det inte bättre att först kolla hur verkligheten ser ut? Nu blir det så där typiskt svenskt – på det dåliga sättet. Vi ska skyddas från nåt som ingen i ärlighetens namn verkar veta om vi behövs skyddas ifrån. Som fulla ambulansförare.

I'm obviously not a gangsta.

Jag brukar verkligen inte moralisera – i alla fall inte i onödan – men hur tänkte det lokala haket som ordnar en fest, för studenter, med temat Pimps n’ Hoes (hallickar och horor om ni mot all förmodan inte förstod det)? Okej, det kanske är ett tecken på att jag inte fattar, är down with da kidz liksom, att jag börjar bli gammal. Men känns det inte jävligt unket?

Vad är nästa steg, ordna fest på temat Massa and Nigga kanske?

PS! Alltså jag är inte helt tappad bakom en ladugård, jag vet att det är ett uttryck populariserat av hiphopkulturen. Men den sexistiska, vålds- och brottsromantiserande ådran som finns kommer jag aldrig att sympatisera med. Biatch.

Jag snor från Betnér.

Jag var inne och läste på Magnus Betnérs blogg och inser att jag nog vill beskriva mig själv på exakt samma sätt som han beskriver sig:

Jag är mot högern, vänstern och mitten. Men det verkar inte hjälpa. Det verkar inte heller hjälpa att jag kallar mig både Liberal, feminist och ateist. Eftersom de ettiketterna tydligen inte räknas. Säger man feminist så tror folk att man går runt i batiktröja och hatar män. Utom de feminister som faktiskt gör det då… De tycker inte jag kan vara feminist alls. Säger man att man är Liberal så tror folk att man är någon jävla korsning mellan folkpartiet och amerikansk bombhöger. Ateist fattar ju folk i alla fall. Även om det verkar som att de flesta har en känsla av att man ändå någonstans måste tro på någonting.

Jag har svårt att förstå varför man måste försöka sätta en partipolitisk stämpel på mig när det uppenbarligen inte finns något parti som tycker som jag. Ibland tycker jag som Lars Ohly, ibland tycker jag Reinfeldt gör rätt. Ofta någonstans därimellan och ännu oftare suckar jag bara och tycker att alla har fel.

För övrigt så tycker jag det är intressant hur oppositionen plötsligt anammar delar av borgarnas politik. Miljöpartiet vill behålla jobbskatteavdraget och sossarna vill ställa högre krav på de sjuka. Nu väntar jag bara på att Vänsterpartiet ska anamma moderaternas återfunna rysskräck.

Hur tänkte du nu?

Idag skriver Alexander Bard en debattartikel i Expressen där han förklarar varför han har blivit folkpartist (jag förstår att man måste gå ut offentligt och motivera det, eftersom det i mångas ögon är helt obegripligt). Det är främst ett stycke som fascinerar mig:

Jag beundrar Camilla Lindberg för hennes övertygelse och styrka att stå emot trycket från omgivningen. Hon har inspirerat mig att gå med i Folkpartiet.
Jag har visserligen alltid varit pragmatiskt liberal. Integritet och individualism är och har alltid varit viktiga värden för mig – hela min yrkeskarriär vittnar om det.

Men… jag förstår inte. Det där är ju argument för att inte gå med i Volkpartiet?! Att Camilla Lindberg som enda folkpartist vågade stå upp för sina liberala värderingar i ett parti där partipiskan ven på ett sällan skådat sätt – på vilket sätt inspirerar det någon att gå med? För oss andra är det liksom run for your life-varning på det. Fly innan herrar Björklund und Pehrson har kramat ut den sista droppen liberalism ur partiet.

Och det är ju knappast så att folkpartiet på senare tid är de som stått upp starkast för integritet och individualism heller för den delen. Men visst – det kanske går att förändra inifrån, att dra partiet åt det liberala hållet. Men i praktiken kan man faktiskt gå med i vilket parti som helst och försöka samma sak. För bara för att folkpartiet råkar ha liberalerna som tillägg till partinamnet så betyder det inte att det är det parti som står närmast de liberala värdena.

PS! På tal om folkpartiet så såg jag den utmärkta tyska filmen Die Welle häromdagen. Jag kom på mig själv att tänka på Jan Björklunds drömskola när jag såg den, i alla fall i första halvan. Utan att avslöja för mycket så är det en lärare som experimenterar med autokrati (=diktatur) i klassrummet. Bland annat måste alla elever hälsa honom med herr Wenger, stå upp när de talar samt bära skoluniform. Björklund skulle drömma våta drömmar om han såg det.