Ett tips till alla terrorister.

DN Debatt skriver FRAs förra överdirektör (vad fasen gör en sån?) Anders Wik om FRA-lagen. Artikeln handlar mest om att vi inte behöver oroa oss för massövervakning eftersom de inte får syssla med det, att FRA inte får bryta mot lagen och aldrig gör det samt det är lika bra att FRA avlyssnar trafiken eftersom alla andra redan gör det. (Min bror fick en gång en fräsig racercykel som han tjatade till sig med motiveringen ”alla i klassen har en sån”. Han var den första visade det sig när han väl fick den. Well. Detta var bara en parentes.)

Men han skriver även om vad FRA kommer att spana efter – eller rättare sagt INTE kommer att spana efter:

Den som skriver ”bomb, terror, attentat, Usama” i ett mejl hamnar faktiskt inte i FRA:s garn, ens om det formuleras på utländskt språk och skickas till Mellanöstern. Det var ett missgrepp när vi av pedagogiska skäl beskrev våra metoder som urval med ”sofistikerade sökbegrepp”. Vi förenklade för mycket och det ledde tankarna fel, Många trodde att skrev man ”spännande saker” i e-posten så skulle FRA granska det. Och så är det inte.

Nu tillhör jag i och för sig de som aldrig trott att de ägnar sig åt så simpel spaning, men samtidigt – ger han inte bästa tipset till alla terrorister? Från och med nu kommer jag i vilket fall som helst att rekommendera alla terrorister (vilket i ärlighetens namn inte är så många, om nu SÄPO eller FRA läser detta) som jag känner att skippa krypteringar, kodord och annat spionromanjumbo. Bättre att ni skriver rakt ut saker som bomb, terror, attentat och Usama – gärna på arabiska, när ni skickar era mejl till grottan i Afganistan. För FRAs förra överdirektör har ju lovat att dessa mejl inte hamnar i deras garn.

قنبلة
الارهاب
هجوم
اسامة

Mona gör mig (s)å trött.

Idag kom utspelet som vi många väntat på – Mona Sahlin uttalar sig i frågan om FRA. Och det på bästa populistvis:

Mona Sahlin säger till SVT:s Rapport att hon vill riva upp FRA-lagen. Om vänsterblocket vinner valet 2010.
[…]
Om det blir det förslag som låg i riksdagen, då river vi upp det och förändrar lagstiftningen.
[…]
Att inte bara sticka fingret ner i kablarna för att se vad man hittar, utan söka efter vad man ser som misstanke om brott, säger hon till Rapport.

Vaddå riva upp? Socialdemokraterna vill inte alls riva upp lagen och avskaffa en framtida potentiell massavlyssning av folkets elektroniska kommunikation. Jag förstår att hon använder det ordet – kanske kan man locka nån arg borgare som bara ser rubrikerna? Men samtidigt så säger hon ju faktiskt rätt ut att det enbart handlar om att skriva om lagen, kanske bara ytterligare nån kontrollinstans som ska övervaka övervakarna? Men vad gör det för skillnad mot de ”förbättringar” som Annie Johansson och Fredrik Federley fick igenom? Och hur skiljer det sig mot de ytterligare ”förbättringar” som kommer (kanske) att tillkomma under hösten?

Att bara ”söka efter vad man ser som misstanke om brott” hur godtyckligt är inte det liksom? Det handlar fortfarande om att massövervaka kommunikation – fast möjligen med snävare sökramar.

Det känns enbart som en retorisk skillnad.

Ytterligare ett lager guld på bajskorven.

Speciellt med tanke på att det ursprungliga förslaget – som de flesta vet vid det här laget – kom från den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Vi vet även att det ursprungliga för(s)laget – liksom borgarnas – fick av remissinstanser kritik för att det är integritetskränkande och innebär en möjlig massavlyssning.

Till exempel skrev Datainspektionen:

De föreslagna ändringarna synes innebära en långtgående utvidgning i fråga om svenska myndigheters möjligheter att övervaka och avlyssna enskildas kommunikation. […]

Att området för signalspaning utvidgas till att avse även trådbunden kommunikation utgör dock en ny inriktning mot enskildas kommunikation och påverkar därmed enskilda personers rätt att kommunicera utan övervakning mer påtagligt än hittillsvarande mot trådlös kommunikation.

Ett annat exempel hämtar vi från Post- och telestyrelsen:

I det avsnitt i utredningen som berör den allmänna bedömningen av den enskilda individens skydd av sin integritet slår utredningen fast att ”en utgångspunkt måste vara att ingen medborgare i varje situation kan hävda rätt till handlingsfrihet eller rätt att bli lämnad i fred.” (sid 102) Denna bedömning, att utgångspunkten måste vara att integritetskränkning är normen snarare än undantaget är anmärkningsvärd.

Med tanke på bakgrunden och vad Sahlin egentligen säger – efter det fina om att ”riva upp lagen” – så blir man onekligen rätt trött.

Jag kommer rätt ofta i kontakt med personer – även vänner – som röstar s, har röstat s eller kan tänka sig att rösta s. Personer med sunda värderingar, och som i många frågor inte står så långt från mig – och som inte alls visar upp klassisk betongsossementalitet, tvärtom. Men sen så kommer partisekreteraren, partiledaren eller någon annan ur partinomenklaturen och visar samma hycklande, ljugande, verklighetsfrånvända och kappvändande sida som jag alltid förknippat med Partiet. Fan. Att de aldrig kan lära sig?

Well, jag fick i alla fall svar på en fråga.

Det är inte lätt att vara en vacklande mittenväljare i dessa tider.

Stoppa omoralen i musiken!

Jag vet inte ens vad jag ska säga om detta:

Hans anställning som estetlärare var en vecka gammal när skolans rektor gav honom sparken. Lärarens medverkan i ett hårdrocksband var högst omoralisk och stred mot skolans värdegrund, ska rektorn ha sagt enligt en anmälning till JO.

När jag läste rubriken – ”Hårdrockande lärare blev uppsagd” – så var jag faktiskt övertygad om att det var i USA, så när man läser att det var i Västervik så blir man onekligen smått chockad. Fast chocken lägger sig tämligen snart, ty nånstans inom sig så inser man ju att Sverige faktiskt inte ligger så långt efter USA när det gäller nymoralism. När man läser mer om ärendet i Västerviks Tidning så blir man dock inte mindre förbannad:

När det stod klart för skolan att den nyutexaminerade och just nyanställde läraren Emil Koverot var med i hårdrockgruppen Blodsrit blev han omedelbart uppsagd.
– Innehållet i bandets texter strider helt mot skolans värdegrund, säger Sven Torstensson som är rektor på Hammargymnasiet i Gamleby.
Torstensson kontaktade juristerna på Sverige kommuner och Landsting innan han fattade beslutet att säga upp Emil Koverot bara en vecka efter det att han provanställts på ett år. Tillsammans analyserade de texterna i gruppen Blodsrits låtar.

Jag vet knappt vad jag ska säga. Det är inte ofta jag blir mållös. Men det måste onekligen varit en syn att se Sven och en bunt jurister sitta och läsa igenom massa dödsmetalltexter, ta dem på blodigt allvar och därav dra slutsatsen att den där Emil, han vill säkert grilla småbarn och bränna kristna – eller vad de nu kom fram till. Vad är nästa steg – kanske gå hem till andra lärare och kolla deras bokhyllor och skivsamlingar? Man vet aldrig vad man kan komma att hitta.

Man ska kanske inte bli så förvånad att Sverige har fått en av västvärldens hårdaste övervakningslagar?

Uppdatering:
Nu har även tidningen vi inte nämner vid namn skrivit om saken. Där kommer en för mig ny – men inte förvånande – anledning fram:

Enligt Emil Koverot sa rektorn att det fanns kollegor som var med i Pingströrelsen och de skulle inte tolerera Emils musikstil.

Om det är sant så vill man ju fasen nästan osäkra något. Och i alla fall citera Emils band:

I drag the worthless priest ashore
He screams endlessly in naked fear
I am an eternal veil of evil torture
And I take pleasure in his agony

Så skäms man över Jönköping igen.

Fan. Ibland när man är nöjd över stan man bor i, Jönköping, som på många sätt är en schysst stad – och som jobbar hårt på att ses som vilken stad som helst – och tvätta bort stämpeln som Den Kristna Högerns starkaste fäste.

Men så ibland kommer ett bakslag som gör att allt detta arbete känns bortkastat. Senast nu var det en debattartikel på DN där ett gäng läkare och annan medicinsk personal predikade sexuell avhållsamhet istället för kondomanvändning – där majoriteten av undertecknarna råkar ha Jönköping som hemort. Och tyvärr så är det ju så att man reflexmässigt reagerar – ”jaha, då är de kristna” – speciellt eftersom det handlar om att ”predika” (i brist på bättre ord…) en vanlig högerkristen ståndpunkt.

Och visst är det så. Som Morgan förtjänstfullt skriver så har de allra flesta av undertecknarna anknytning till organisationen Kristna Läkare och Medicinare (KLM) (bl.a nuvarande ordföranden, Ann-Britt Ekström och före detta ordföranden Gunnar Holmgren) utan att det nånstans nämns i artikeln. Och givetvis har föreningen sitt kansli i Jönköping.

Vi har alltså här ett exempel på den allra värsta formen av kristet propagandaspridande. Nämligen att föra ut en kristen agenda förtäckt i objektivitet och forskning. Till exempel lyckas man få debattartikeln som en ”nyhet” hos SVT – där det heller – givetvis – inte nämns nåt om författarnas kristna engagemang.

Sen kan man givetvis tycka vad man vill i själva frågan, visst – det kanske ligger något i det de säger – men sakfrågan är faktiskt inte det viktigaste. Det väsentliga är att detta är en ideologisk fråga för väldigt många kristna, precis som aborter, homosexualitet etc. Att då ett gäng kristna, från en kristen organisation, för fram denna fråga som en sanning är givetvis oroväckande. Visst – de är säkert medvetna om att färre lyssnar om de skriver under som kristna läkare – men samtidigt så blir nog allmänheten än mer skeptiska när de inte spelar med öppna kort.

Till exempel kan det vara intressant att veta om KLM delar samma syn som deras amerikanska systerorganisation International Christian Medical and Dental Association gör? Kommer nästa debattartikel från dem exempelvis vara emot homosexualitet – ur ett medicinskt perspektiv? Eller vad sägs om dessa fina påståenden:

Acting on homosexual attraction is voluntary. Claims of genetic or environmental determinism do not relieve individuals of moral responsibility for their sexual behavior.
[…]
Homosexual behavior can be changed. There is valid evidence that many individuals who desired to abstain from homosexual acts have been able to do so.
[…]
Among those involved in homosexual acts, there is an increased incidence of drug and/or alcohol dependence, compulsive sexual behavior, anxiety, depression, and suicide.

Jag väntar ivrigt på nästa utspel.

Undrar om Mona blir en bra statsminister?

Jag har en gång i tiden sagt att ”om Mona Sahlin blir statsminister så emigrerar jag”. Jag är beredd att omvärdera det. Jag är nästan beredd att säga ”om Fredrik Reinfeldt sitter kvar som statsminister efter nästa val så emigrerar jag” istället.

Jag ser alltså hellre Sahlin som statsminister efter nästa val än Reinfeldt. Jag ser alltså hellre att sossarna tillsammans med sina stödpartier återtar makten än att dagens regering sitter kvar.

För mig som alltid har röstat borgerligt – i riksdagsvalen – är det i klass med en katolik som säger ”jag förnekar den heliga anden” – det mest oförlåtliga du kan säga. Så känns det nu i alla fall.

Och allt beror på FRA. Eller ja, kanske inte enbart lagen som sådan – utan lika mycket hur allianspartierna har agerat i frågan. Hur de har stått upp med märkliga påståenden om hotbilder för att försvara en lag som är så integritetskränkande att t.o.m SÄPO reagerar. Men även hur man har märkt hur partipiskorna har vinit hårdare än en novembervind från Vättern. (trots att detta tonas ner från samtliga inblandade).

Ni gör mig så besvikna. Speciellt alla som kallar sig ”liberala” – men just i den här frågan glömmer bort det.

Men det finns några små små ljus i mörkret. Det största ljuset är en för mig tidigare okänd folkpartist från Dalarna – Camilla Lindberg. Camilla var den enda borgerliga riksdagsledamoten som stod upp för sin övertygelse och röstade Nej till förslaget:

Jag tror inte på förslaget. Därför röstade jag nej

Fan Camilla, du glädjer så oehört många liberaler tack vare det. Skitsamma att det inte hade någon betydelse – du markerade i alla fall!

Ett litet litet ljus är också Birgitta Ohlsson. Hon röstade i och för sig inte Nej, men hon valde i alla fall att lägga ner sin röst:

Med utgångspunkt i mina liberala värderingar, mitt eget samvete och med respekt för mina väljare kommer jag inte aktivt att kunna stödja regeringens förslag. Därför lade jag ner min röst.

Jag vill också ge ett slags hedersomnämnande till moderaten Karl Sigfrid. Om det stämmer som HAX skriver – om det enorma tryck han fick från sin egen partigrupp, om den vuxenmobbingen som mer eller mindre tvingade Karl att kvitta ut sig – så får han min respekt.

Några som dock ser ut att ha tappat min respekt, det på bara några timmar (jag har högjutt försvarat dom inför vänner under onsdagen) är tyvärr Annie Johansson och Fredrik Federley. För om det är sant som Camilla säger så blir jag sjukt besviken:

Fram till i går tisdag på eftermiddagen hade hon en pakt med partikamraten Birgitta Ohlsson och centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson om att rösta nej och fälla förslaget.
– Sedan plötsligt avviker två, två från det andra partiet, det är väldigt, väldigt synd tycker jag.

Jag blir förbannad när jag läser det. Men mest ledsen. Sorgsen. Jag gillar ju dom. Båda. Jag kryssade t.o.m på Annie i valet. Jag tänker dock inte gå så långt – som en del gör – att skylla allt på dom, det finns ju trots allt sisådär 170 andra borgerliga ledamöter som inte ens förskt göra ett skit, eller sagt ett ljud i debatten. Men ändå.

Jag tänker heller inte helt ge upp hoppet om dom. Visst var det här en fruktansvärt viktig fråga – men det kommer fler viktiga frågor och nästa gång kanske de inte glömmer bort sin liberala övertygelse? Och i så fall var min röst inte helt bortkastad. Men – I’ll be watching you! (Och FRA will be watching me..)

Men i nästa val blir det någon annan. Då blir det nog – som jag sagt – överhuvudtaget inte någon borgare.

Och fan vet om jag ens kommer att rösta alls. Med tanke på alternativen.

(Jag kommer iofs extrakolla vad skogsmullohrna i Miljöpartiet egentligen vill driva för politik bakom skäggen och koftorna – för faktum är att jag blev väldigt impad av flera miljöpartister under FRA-debatten. Fast hur är det – de var emot kärnkraften va?)

Blandade FRA-tankar.

Vi börjar med det uppenbara. Tyvärr, Annie och Federley vek sig för allianstrycket.

Visst – det var säkert skitjobbigt för dom, jag led t.ex verkligen med Federley under hans tal. Det syntes att han tyckt hela uppståndelsen och pressen varit skitjobbigt. Och jag tyckte Annies tal var väldigt bra – hård kritik både mot förslaget och sosse-hyckleri (mer om det nedan). Men i slutändan var det inget annat än brasklappar från dem båda – ni vet ”härtill är jag nödd och tvungen”. Dock måste man ge dem lite cred för att de ändå lyckades få till en återremiss med ökad övervakning av övervakarna. Men det är ändå långt ifrån en seger, vilket de säkert inser själva trots en positiv fasad utåt.

Att det ens finns en myndighet som kommer att behöva mängder med olika kontrollinstanser för att ”garantera” den personliga integriteten är i sig tillräckligt för att alla varningsklockor ska ringa.

Även med alla dessa nya kontrollinstanser kommer hela FRA-förslaget vara fundamentalt fel. Nämligen möjligheten att en statlig myndighet kan massavlyssna sina medborgare helt urskiljningslöst, utan att någon misstanke föreligger. Det kvittar om det sitter en miljon människor och kontrollerar att de inte har kränkt den personliga integriteten – kränkningen har ju redan skett innan.

Men hoppet är det sista som överger människan. För trots att Federley och Annie troligen kommer att rösta igenom det ”nya” uppsminkade förslaget så vet vi ju inte om det duger åt de andra kritikerna inom allianspartierna.

För visst borde det finnas några liberala krafter som ser det fundamentala felet i lagen, trots sminket? De som ser att en bajskorv målad i guld fortfarande är en bajskorv. Och som känner att den fortfarande stinker.

Ni kan fortfarande rösta NEJ, och sänka förslaget.

Och är ni rädda för partipiskan så har jag ett förslag: gå ur era partier. Bli politiska vildar. Rösta efter eget huvud. Sen efter detta kan ni bilda en egen liten grupp i riksdagen för oberoende liberaler. Visst vore det vackert?

Sure, ni kanske bränner era partipolitiska karriärer i respektive parti – i alla fall för ett tag framöver. Men – i ärlighetens namn, vem fasen vill göra karriär i ett parti som tvingar en att svika sina ideal? (JaÂ…jag vet – innerst inne så har alla partikarriärister nånstans på vägen svikit idealen, men ändå.) Men framtiden ser ändå ljus ut för er – finns väl hur många organisationer och företag som helst som kan tänka sig att jobba med folk som har lite cohones.

Sen vill jag bara ta och nämna lite om hela debatten kring FRA. Visst har det blivit en del vulgärdebatt om det hela? Från båda sidor.

JA-sidan har ju slagit nåt slags rekord i ”niiiiine eleven”-referenser (i ett avsnitt av Family Guy driver dom med att politiker bara behöver nämna ”niiiine eleven” så får man folket med sig). Mycket snack om att kunna hitta hot mot Sverige i form av bl.a internationell terrorism och annat. Något som Sveriges främsta terroristexpert säger mer eller mindre är bullshit (vilket jag kan förstå, om Sverige får världens mest kända övervakningssystem så tror jag terrorister aktar sig lite extra noga för vad de skriverÂ…).

Man framför t.ex bombningarna i London och Madrid som exempel på vad man ska skyddas mot. MenÂ… begicks inte dessa dåd av personer bosatta i länderna? Där planeringen skedde inom länderna? I London var det väl t.o.m brittiska medborgare? Så hur är det ett argument FÖR spaning? Blir ju väldigt märkligt med tanke på att alla så bestämt hävdar att FRA inte får spana inom landet. Men de kanske tror att det förs öppna mejlkonversationer mellan inhemska terrorister och nåt skägg i en grotta?

Ett annat argument som hördes under gårdagens riksdagsdebatt är att systemet behövs för att skydda svensk trupp utomlands.

Japp. Det funkar säkert.

Tar vi t.ex. den svenska truppen i Afganistan så är det absolut främst hotet s.k IED – Improvised Explosive Devices. Hemmabyggda bomber alltså, ihopsatta av motståndsgubbar i nåt garage eller nån grotta. Men det förstår ju alla att de säkert har fått order från Sverige, eller laddat ner beskrivningarna från nån svensk webbplats. Det säger sig ju självt liksom. De har säkert hitta dom på Flashback, och i så fall får ju myndigheterna en anledning att äntligen stänga ner denna nagel i ögat.

När det gäller NEJ-sidan så är det i många fall en överdriven rädsla för vad som kommer att övervakas och sparas. Missförstå mig rätt – de allra flesta har den sunda och sakliga kritiken, men samtidigt så har en del haverister och foliehjälmar fått ett större utrymme i NEJ-sidan än vad de kanske förtjänar.

Dom kommer inte sitta och läsa varenda mejl och SMS på FRA. De kommer inte att lyssna på alla telefonsamtal. Och de kommer heller inte att sälja ut politiska flyktingar i Sverige till sina hemregimer. Och de kommer inte att kontrollera vilka som skickar tipps till media. Det handlar faktiskt inte om STASI som en del motståndare använder som argument.

(Att en del av de argaste kritikerna säkerligen tillhör kategorin som anser att man har rätt att inneha automatgevär som man får skjuta statliga tjänstemän med, tycker att all stat är av ondo och att skatt är stöld kan vi lämna därhän…)

Men bara att vi funderar på att bygga upp ett system som definitivt skulle underlätta för att en framtida regering ska kunna övervaka allt medborgarna gör är faktiskt argument nog – det behövs faktiskt inte vulgariseras ytterligare.

Sen i en egen kategori i vulgärdebatten så har vi ju sossarna. Ständigt dessa sossar. Som i den här debatten stått upp och låtit som om de är integritetens försvarare, när nu nästan samtliga svenskar vet att det var deras förslag ursprungligen – men som skrivits om lite sen dess. Det blir nästan pinsamt att höra. Socialdemokraterna påbörjade övervakningssamhället – alliansen ”bara” slutför det sista steget. De är lika goda kålsupare – sossar och alliansare.

Herr Pehrson och partipiskan.

DN.se uttalar sig volkparteiets gruppenführer Johan Pehrson om hur partidemokratin fungerar i Sveriges f.d liberala parti:

Jag förväntar mig att mina [min fetning] riksdagsledamöter röstar för både vårbudgeten, FRA-lagen och annat som ligger på riksdagens bord […]

Det är ju inte så att vi röstar hur vi vill i folkpartiet. [min fetning] Regeln är att vi har en hård och bra diskussion internt och sen kommer till en slutsats. Om vi inte gör det har vi ju ingen svensk riksdag utan en polsk riksdag.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag har förståelse för att det finns en ”partilinje” – men samtidigt så borde ju riksdagsledamöternas huvudsakliga ansvar vara gentemot väljarna – inte Partiet. Har man gått till val på en viss ståndpunkt, och fått röster kanske mycket tack vare den ståndpunkten, man kanske till och med har kryssats in så borde ju givetvis det räknas. Speciellt om Partiets officiella hållning, som kanske rentav saknar stöd ute i distrikten, rentav bryter mot grundläggande demokratiska och liberala (även om liberalismen i folkpartiet numera är lika svag som socialismen hos socialdemokraterna) principer.

Samtidigt är det även intressant att folkpartiet väldigt tydligt är för utökade personval:

Låt väljarnas kryss helt avgöra vilka personer som blir invalda. Partierna kan fortfarande rangordna kandidaterna som rekommendation, men det blir kryssen som blir helt avgörande.

Vad är då vitsen med personval om man ändå inte kan rösta efter sin övertygelse? Att kombinera personval med partipiska är på alla sätt ett demokratiskt självmord. Visst finns det länder där just ett sådant system används, exempelvis Kuba – men att folkpartiet skulle få demokratiska inspirationer därifrån var faktiskt ganska otippat.

Jag trodde faktiskt i min enfald att ökat personval mer skulle hämta inspiration från USA, där partierna mer fungerar som paraplyorganisationer men där kongressens ledamöter främst företräder sina väljare – och inte sina partier.

Sen kan man ju också stillsamt undra vad herr Pehrson tycker om att folkpartiet genom åren varit ganska stenhårda i sin kritik mot den påstådda socialdemokratiska partipiskan? Och vad tycker herr Pehrson om att t.o.m riksdagsledamöter från hans egna parti öppet har pratat väl om friheten i partiet:

Visst viner partipiskan i riksdagsgrupperna. I Folkpartiet är dock tillåtet att anmäla avvikande mening. Det gjorde jag t ex då det gällde frågan om övergångsregler och inte tryckte på samma knapp som partiledaren.

Och var det inte samma folkparti som i valet 2002 hade med Mauricio Rojas på valsedlarna som ”oberoende liberal”, dvs han var inte medlem i partiet. Och om jag inte minns fel så var folkpartiet stolta över detta – för att man vågade testa nya grepp, fjärran från den vanliga partipolitiken.

Men numera är tonläget alltså annorlunda. Nu när en lag – som en ohygglig majoritet av svenska folket ställer sig emot och som enligt remissinstanser, allt från Justitiedepartementet till SÄPO, hävdar är grundlagsvidrigt och ett ohyggligt ingrepp i den personliga integriteten – är påväg att röstas igenom, ja då är allt detta som bortblåst. Då är det bara att ställa sig i raka led och göra som ledaren säger.

Jag skäms över att jag tidigare har röstat på folkpartiet. Jag skäms över att jag tyckte folkpartiet var ett bra alternativt, ett liberalt mittenparti med stark demokratisk förankring och ett stort socialt patos. Jag skäms så mycket att jag nästan blir gråtfärdig.

Dra åt helvete folkpartiet. Jag vill aldrig mer ha med er att göra.

There’s no trust. Not anymore
This time you’ve gone too far
So step aside. Out of my life
Take your troubles out the door

Please, get out, get lost. You’ve hurt me one last time
I’ve had enough, the deal is off

Uppdatering:
Idag på SVT Morgon så fortsätter gruppenführer Pehrson mosa de liberala idealen:

Vi är trots allt individer som ställer upp för ett Parti. Inte ett parti som ska ställa upp för en individ.

Dags för folkpartiet att införa en ny partisång:

Die Partei, die Partei,
Sie hat immer recht
Und Genossen es bleibe dabei,
Wer da kämpft für das Recht,
Der hat immer recht
Gegen Lüge und Ausbeuterei.
Wer das Leben beleidigt,
Ist dumm oder schlecht,
Wer die Menschen verteidigt,
Hat immer recht.
So aus Lenin’schem Geist
Wird von Stalin geschweißt
Die Partei, die Partei, die Partei.