En glädjande nyhet till alla er som lägger ner väldigt mycket tid på era hobbies, nu kan ni få det klassade som handikapp och ägna mer tid åt det ni älskar – på statens bekostnad. Det är bara att säga grattis till hårdrocksberoende Roger, och konstatera att det är tur för honom att han inte hade ett fysiskt handikapp.
Jag tänker inte ens gå in och försöka diskutera huruvida hårdrock är ett handikapp eller ej. Hade ni frågat mig som tonåring så hade jag garanterat sagt ett rungande “JA!” – och krävt tvångsdeportation till något arbetsläger för omskolning. Men med tiden så har även jag mognat. Jag har lärt mig att många hårdrockare faktiskt tillhör kategorin Världens Trevligaste Människor. Och sen har faktiskt Fireside vunnit grammis för Bästa Hårdrock (vilket iofs kanske säger mer om grammisjuryn).
Hela saken är egentligen för konstig för att dra stora växlar på. Det är t.o.m tveksamt om man kan säga “typiskt Sverige” – visserligen är kanske Sverige ett av få länder i världen där hårdrock kan klassas som handikapp – men det är knappast något som sker dagligen. Antar jag.
Min främsta fundering rör faktiskt Roger själv. Varför jobbar han liksom inte i musikbranschen istället? Alltså – om man går på 300 konserter om året och spelar i två olika band så måste ju möjligheterna vara enorma? Och varför i hela friden väljer han att bo kvar i Hässleholm för? Av alla platser på jorden har jag svårt att se det som en speciellt stor hårdrocksort. Nädu Roger, ett tips i all välmening – ta och flytta. Göteborg, Malmö, Stockholm, London whatever. Då kanske du t.o.m kan få ett jobb inom specialområdet. Och i vilket fall som helst lär du få betydligt närmare till konserterna du åker på. Så – då var det problemet löst.
Eller vänd på frågan – varför flyttar vi inte alla till hässleholm, där kan man få pengar från staten för att pyssla med sin hobby!
LOL
för jag tror jag skulle ta livet av mig i Hässleholm