Bagdad Bob Ulvskog snackar skit – igen.

Såg precis nyheterna på TV4 och det handlade om partistöd från privatpersoner och organisationer – och om dessa bidrag ska offentligöras eller ej. I inslaget intervjuades sossarnas partisekreterare Marita Bagdad Bob Ulvskog som slängde ur sig dumheter på löpande band. Hon var upprörd över att moderaterna förra året fick över 30 miljoner i ”oredovisat stöd”. Eftersom jag inte hittar inslaget på nätet än så ska jag ge mig på att kortfattat sammanfatt vad Ulvskog sa:

– Moderaternas ”oredovisade bidrag” motsvarar nästan hela Sossarnas valbudget
– Moderaterna vann kanske valet p.g.a detta bidrag*
– Det liknar en bananrepublik med ”hemliga” bidragsgivare
– Hur kan man med oredovisade bidrag ge garantier för att inte finansiärerna påverkar politiken?

Ja, ni förstår säkert varthän det barkar.

Ok. Moderaterna hade en officiell valbudget på ca. 24 miljoner – så antingen spenderade de en jävla massa pengar inofficiellt – om de 30 miljonerna nu var avsedda enbart för valet (oavlönat kampanjarbete inte inräknat) – eller så är siffrorna helt tagna ur luften. Socialdemokraternas officiella valbudget var på 50 miljoner. Alltså nästan dubbelt så mycket som de 30 miljonerna Ulvskog orerar över. Då har jag givetvis heller inte där räknat in kampanjarbete. Heller inte de 20 extra miljoner som LO hade i extra – (s)-märkt – valbudget.

Och på tal om LO – varför är inte LOs ekonomiska stöd – ca. 20 miljoner per år, ”bananreupblikvarning” för? Nu är det visserligen ”öppet” (ja, förutom det där ”oavlönade” – LO-anställda som på arbetstid kampanjar för Partiet – arbetet då, och egna LO-kampanjer med tydlig (s)-märkning) redovisade. Men det rör sig ändå om en herrans massa pengar från en enda organisation. Och vad lämnar sossarna för garantier att LO som organisation inte påverkar politiken. Eller just det – det är ju det de gör. Har svårt att se någon enskild, ”fristående” organisation, i någon västdemokrati som har påverkat ett regeringsparti så mycket som LO har påverkat sossarna. Men jag antar att i Ulvskogs värld är inte det några problem. Problem blir det först när motståndarna börjar köra med samma arbetsmetoder.

Nä du, fru Ulvskog – gör om – gör rätt – och tänk för guds (buddas, darwins, satans, min) skull innan du pratar. Annars finns det en risk för att partiordförande Sahlin hittar en ny partsekreterare som är lite smidigare än en full elefant i en för liten porslinsaffär.

PS! Jag vill tillägga att undertecknad tycker det vore en självklarhet att stora bidrag redovisas öppet enligt t.ex amerikansk modell. Och undertecknad hade säkerligen inte blivit lika upprörd om någon annan än sossarnas representant – p.g.a deras LO-prassel – hade uttalat kritik mot moderaternas ovilja att redovisa detta öppet. DS!

Fotnot *: vore intressant att se huruvida sossarnas valanalytiker har samma ”funderingar”. I så fall lär det dröja länge innan vi ser en ny socialdemokratisk regering. Om pengar vore avgörande så borde Centern, med sin valbudget på 50 miljoner, varit klart största borgerliga parti. Men varför analysera sin politik, den måste väl vare eh… perfekt.

Varför flyttar du inte, Roger?

En glädjande nyhet till alla er som lägger ner väldigt mycket tid på era hobbies, nu kan ni få det klassade som handikapp och ägna mer tid åt det ni älskar – på statens bekostnad. Det är bara att säga grattis till hårdrocksberoende Roger, och konstatera att det är tur för honom att han inte hade ett fysiskt handikapp.

Jag tänker inte ens gå in och försöka diskutera huruvida hårdrock är ett handikapp eller ej. Hade ni frågat mig som tonåring så hade jag garanterat sagt ett rungande ”JA!” – och krävt tvångsdeportation till något arbetsläger för omskolning. Men med tiden så har även jag mognat. Jag har lärt mig att många hårdrockare faktiskt tillhör kategorin Världens Trevligaste Människor. Och sen har faktiskt Fireside vunnit grammis för Bästa Hårdrock (vilket iofs kanske säger mer om grammisjuryn).

Hela saken är egentligen för konstig för att dra stora växlar på. Det är t.o.m tveksamt om man kan säga ”typiskt Sverige” – visserligen är kanske Sverige ett av få länder i världen där hårdrock kan klassas som handikapp – men det är knappast något som sker dagligen. Antar jag.

Min främsta fundering rör faktiskt Roger själv. Varför jobbar han liksom inte i musikbranschen istället? Alltså – om man går på 300 konserter om året och spelar i två olika band så måste ju möjligheterna vara enorma? Och varför i hela friden väljer han att bo kvar i Hässleholm för? Av alla platser på jorden har jag svårt att se det som en speciellt stor hårdrocksort. Nädu Roger, ett tips i all välmening – ta och flytta. Göteborg, Malmö, Stockholm, London whatever. Då kanske du t.o.m kan få ett jobb inom specialområdet. Och i vilket fall som helst lär du få betydligt närmare till konserterna du åker på. Så – då var det problemet löst.

"Åk till Kramfors, för h-vete!"

Satt och googlade lite för en sak på jobbet och snubblade över en veckogammal notis på Dagens Media (tar tid att vakna ur bloggdvalan):

TV4s morgonprogram ska sända tennisveckan i Båstad och från Visby i sommar. En förhoppning om att bättre spegla hela Sverige ligger bakom sommarturnén.
– Så här gör vi alltid. Sverige är större än Stockholm, vi vill ju spegla hela landet. Vi rör oss mer och mer runt om i Sverige men fortfarande lite för lite kan jag tycka, säger Christina Bellander som är aktualitetschef på TV4.

Ooo. Spegla hela landet. Sverige är mer än Stockholm. Bra tänkt. MEN VARFÖR I HELA FRIDEN (< — Kalle Anka-arg) väljer ni då att åka till Visby och Båstad för då? Mitt i sommaren?

För er som inte vet det så töms de ställena på allt vad lokalbefolkning heter under semestern och fylls upp med invasionshorder från vår Kära Huvudstad (med stor andel fläskkotlettfrisyrer)*. Så att åka dit under den tiden med motiveringen att “spegla hela landet” är ungefär som att förflytta studion ut till Djursholm. Det är inte Stockholms innerstad, men heller knappast nåt som vi vanliga landsortssvennar känner oss hemma i.

Men jag antar att TV4 inte vill vara sämre än Stureplan.se.

Som en polare sa: “Åk till Kramfors för h-vete!”. Då kanske man får en bättre bild av Sverige. Det riktiga Sverige.

Det är f.ö inte första gången som TV4 lämnar sin trygga Stockholmsmiljö – i vintras förflyttade de sig faktiskt till Åre – och som Christina Bellander säger: “Sänder vi från skidbacken i Åre ser programmet självklart annorlunda ut än om vi sänder från studion i Stockholm”.

Japp. Klart det gör. I Åre så kan man se stockholmare i skidkläder.

Fotnot *: Och en stor del lantisar som försöker leka rika, som sparar hela året för att åka iväg och spruta skumpa över sina glansigaste MQ-skjortor.

Moderata BluffAkademiker?

Okej, känns konstigt att skriva ett första inlägg på Subjektiv på flera månader med att agera nån slags Djävulens Advokat åt en minister – till råga på allt en moderat minister.

Men jag måste lufta mina tankar om Littorins ”MBA-examen” som onekligen tagit rätt stora proportioner – detta i ett land där akademiska meriter inte på något sätt verkar anses vara en merit för en politisk karriär.

Jag kan förstå uppståndelsen om det nu är så att Littorin verkligen köpt en Corn Flakes-examen, medvetet. Men jag tror faktiskt inte så är fallet. Han bör iofs ha fattat att det inte direkt rör sig om en MBA i Harvard-klass. Men om det nu är så att han lagt ner tid på att skriva nån slags uppsats (som han t.o.m säger sig ha hemma) – på ett distansuniversitet som först några år efter De Littorinska Studierna blev formellt av med sin examensrätt (inte så att de var ackrediterade innan, det var helt enkelt så att Louisiana först 1999 beslutade om att ”högre utbildning” måste godkännas av ett delstatligt beslutsorgan) – så är det lite väl hårt att kalla examen en bluff.

Han kan helt enkelt ha trott att det rörde sig om en riktig akademisk examen. Visserligen inte en som imponerar på amerikanarna, men tillräcklig för att den genomsnittliga svenska moderaten, som får nåt vått i blicken vid orden MBA (trots att typ 99% av befolkningen inte har den blekaste vad en MBA egentligen är) OCH USA, ska tycka att den där Littorin han är en bra kille.

För hur ska man annars förklara att han har valt att ha med den i sin meritförteckning på regeringens webbplats – både på svenska och på engelska? Om han nu är medveten om att hela examen och hela skolan är en bluff? Något som är så lätt att kontrollera. Nej, det håller helt enkelt inte. Jag är nästan helt övertygad om att Littorin i alla år faktiskt på fullt allvar trott på sin examen, att han helt enkelt har agerat i vad jurister skulle kalla ”god tro”.

Sen kan man tycka att den gode Sven-Otto har varit synnerligen korkad och naiv som inte fattat bättre – men hej kom igen – dumhet brukar inte hindra folk från att bli ministrar i det här landet.

Så – vad kommer att hända med Littorin nu då? Troligen inget. Oppositionen – och kanske speciellt bloggar – kommer gnöla på ett tag – avgångskraven kommer givetvis att höras. Vilket är fullt naturligt. Littorin kommer kanske att visa nån slags uppsats han skrivit – och så blir Reinfeldt nöjd. Det är ju inte direkt så att han fått jobbet som minister p.g.a sina akademiska meriter. Nu tänker jag inte heller påstå att han fått det tack vare sin stora kompetens heller. Som vanligt handlar det om att tycka rätt saker och känna rätt människor för att lyckas i politiken. Det är ju knappast någon nyhet.

Den stora allmänheten kommer knappast att bry sig. Och om en vecka eller två är det glömt och allt fortsätter som vanligt.

Som avslutning kan jag väl lite ironiskt säga att en MBA från Fairfax hamnar väl i ungefär samma liga som de svenska magistexamina som horder av utländska studenter har tagit i Sverige i tron att de utomlands är godkända som masterexamen.

Det är nämligen så att under en herrans massa år har svenska högskolor och universitet marknadsfört sina magisterprogram som master-program på den utländska marknaden. Det har varit snarare regel än undantag att svenska magistrar har översatts till t.ex master of science – trots att de i många länder har ansetts hålla för ”låg” kvalitet. Många har nämligen ansett att en svensk magister ligger på s.k ”under-graduate”-nivå, dvs på samma nivå som en kandidat (bachelor), medans en korrekt master-degree är på s.k. ”graduate-nivå”. Så hit har alltså intet ont anande utländska studenter kommit till Sverige i tron om att få en välmeriterande master – och så har de kommit hem och den har inte godkänts som mer än en Bachelor. Till många studenters stora förtret givetvis. (Bör påpekas att fr.o.m 2007 har Sverige master-program enligt europeisk standard).

Så när ni nu i Littorin-gates kölvatten fått lära er det nya ordet ”Diploma-mill” så kan ni ta er en funderare på om det egentligen inte är en gammal god svensk affärsidé?