Say what?

Kårordföranden i Jönköping är inte helt positiv till att kårobligatoriet ser ut att avskaffas:

På Studentkåren i Jönköping har Ordförande Emil Jungåker svårt att se vart finansieringen ska komma ifrån om kårobligatoriet avskaffas.
– Studentkåren vill inte bli ekonomiskt beroende av någon annan när det gäller finansieringen, menar Jungåker.

Ähum. Okej, jag köper oberoendeargumentet – skönt att höra att de inte vill leva på staten, men borde inte den viktigaste frågan att ställa sig vara:

Hur gör vi som studentkår för att vara tillräckligt attraktiva så att huvuddelen av studenterna vill vara med utan att tvingas in i det med hjälp av en odemokratisk lag?

Det borde väl rimligen vara det viktigaste? Eller är det kanske så att de inser att kåren är så oviktig och ointressant att de vet att det kommer att bli en massflykt? Nä, nu ser det ut som det (äntligen) är upp till bevis för Sveriges studentkårer att faktiskt kämpa för sitt existensberättigande.

2 reaktioner till “Say what?”

  1. Jag är själv aktiv i tidningen i en studentkår, och känner igen mentaliteten. Kårhöjdarna är så uppslukade av sin verksamhet och dess förträfflighet som de inte tycker att medlemmarna förstår. Man arbetar hårt, 95% av medlemmarna bryr sig inte.

    Och så länge vi har tvångsanslutning finns inte några ekonomiska incitament för att övertyga finansiärerna om att kårarbetet faktiskt spelar roll. Resultatet blir naturligtvis att inte behöver anstränga sig mycket för att nå ut till medlemmarna. Istället kan man investera i svindyra kök, högteknologisk utrustning och tidningar – pengarna kommer oavsett vad man gör med dem.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.