Ok. Jag KANSKE kommer tillbaka.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag lägger av att blogga. Det kanske var något förhastat. Jag var deppig, sur, trött och saknade all form av inspiration när jag skrev det. Men nu när jag har funderat en vecka så kanske det kan bli så att jag kommer tillbaka. Men just nu behöver jag en paus, kanske en vecka till, kanske en månad – vi får se. Jag ska i vilket fall som helst försöka avsluta ett annat projekt först.

Sen vad som händer efter det kan jag inte svara på i dagsläget.

No more notes, so take me now.

Ibland når man en punkt, en vägs ände. Så känns det nu som jag har gjort när det gäller bloggandet. Jag har hållt på i drygt två och ett halvt år och spridit dynga, och en och annan vettig tanke, här på subjektiv. Just nu vet jag inte om jag känner för det längre, orken börjar ta slut.

Att skriva ska vara roligt – det känns som jag har tappat den glöden. Det är inte speciellt roligt. Inte just nu. Och har inte varit på länge. Ni som läser här märker säkert det. Inläggen har kanske kommit mer sällan än tidigare, och har även varit sämre – om jag vågar säga det.

Kanske handlar det bara om en brist på inspiration som kommer att komma tillbaka? Kanske är det nåt annat, nåt djupare? Jag kan inte svara på det just nu. Därför känns det logiskt att just nu sluta. Lägga ner. Försvinna från blogghimlen. Bättre att erkänna det än att bara tyna sakta bort.

Jag kanske kommer tillbaka, vem vet. Antingen här på subjektiv eller i nån annan form. Jag kan inte svara på det just nu. Den som lever får helt enkelt se. Nu borde jag ta och svinga mig en bägare och se tillbaka på den tiden som har varit.

I vilket fall som helst vill jag säga till alla som läst mitt dravel, som har mejlat eller kommenterat:

Tack som fan! Kärlek!

IÂ’ve reach a point where I think I have it all.
No more notes, so take me now.

This could be the final song, cosÂ’ I think I have it all.
Only time can tell, but take me now.
CosÂ’ I donÂ’t wanna know if everything must go.
Please let me have this.
Or take me now.

Please let me have this.


Radio Dept. – ”Let me have this”

Borgarsvin.

Nu är Daniel arg. Arg på regeringen. Och då tänker jag inte på att jag vaknade upp till den plågsamma insikten att Jan Björklund är skolminister – utan att de ska börja beskatta min Hem-PC. Jag säger inget om att det införs förmånsbeskattning på Hem-PC, hellre det än att möjligheten försvinner helt, utan faktumet att skatten ser ut att gälla även för alla oss som tecknat avtal innan årsskiftet. Vilket innebär att min dator kan komma att bli nån hundring dyrare, per månad, än beräknat. Och eftersom jag tog en feteburk som redan är på gränsen vad ekonomin klarar av så känns det inte överdrivet kul.

Kan de verkligen göra så? Kan man inte stämma staten för typ medverkan till avtalsbrott eller nåt?

Får hoppas att den utlovade inkomstskattesänkningen kommer att vara minst lika stor som utlovad…

Rätten att vara idiot utmanad igen.

Yttrandefriheten är en av de mest grundläggande friheterna vi har. Jag skulle nästan våga påstå att jag är en yttrandefrihetsfundamentalist. Min grundtanke är att rätten att vara idiot, och uttrycka idiotiska åsikter är större än rätten att slippa känna sig ”kränkt”. Det är rätten att uttrycka idiotiska åsikter som gör att jag och andra bloggare kan fortsätta skriva skit som få bryr sig om.

Men gång på gång så utmanas denna rätten. Oftast säger sig folk vara ”för yttrandefrihet, men…”. Nu senast är det De Handikappades Riksförbund som enligt Resumé har anmält mediah***n och bloggaren Alex Schulman till Handikappsombudsmannen:

Folk får tycka vad som helst. Men frågan är hur mycket människor med funktionshinder ska behöva utstå. Vi anmäler tidningen Stureplan och dess chefredaktör till Handikappombudsmannen. Anmälan gäller diskriminering alternativt hets mot folkgrupp.

Ok. Det låter allvarligt. Men vad har karln egentligen skrivit. Jo, han har i ett blogginlägg skrivit om en rullstolsbunden man han bevittnade på ett restaurangbesök:

Medan jag satt där och petade i maten rullades en kille in i lokalen. Han satt i en avancerad rullstol, med knappar överallt. Han hade slangar i varenda kroppsöppning och såg ut som gamle Superman just innan han dog. En vacker kvinna matade honom och log. Det var vackert och jag tänkte på döden. Jag var alldeles övertygad om att han skulle dö under måltiden, rakt framför mig. Att han skulle falla ihop och att den avancerade rullstolen skulle pipa av larm. Till slut ville jag bara därifrån för att undvika vara med om tumultet med skrikande familjemedlemmar, ambulanspersonal och kaos.

Det må vara korkat/osmakligt/kul/whatever skrivet. Skitsamma, det lägger jag mig inte i. Det jag funderar på är hur DHR motiverar diskrimineringen? Ok, Schulman kanske har en märklig syn på handikappade – men har han diskriminerat dem bara genom att uttrycka en tanke? Eh, knappast. Och hets mot folkgrupp? Var fick ni det ifrån? Snälla nån då. Hade han skrivit t.ex. att rullstolsbundna borde skjutsas ut på en åker och skjutas, eller nåt annat drastiskt så hade jag förstått hets-delen. Nu är det bara obegripligt.

Det må vara hänt att Schulmans text är en (verbal) ”jäkla snyting” mot handikappade – men att anmäla den för diskriminering alt. hets mot folkgrupp är faktiskt en ”jäkla snyting” mot yttrandefriheten. Mot rätten att vara idiot. Låt Schylman vara en skitstövel (hans specialitet kan tyckas) och ägna er åt viktigare saker (och personer) istället.

Ring inte mig.

Innan Reinfeldt får för sig att ringa mig för att bli minister i regeringen så vill jag säga – gör inte det. Den senaste tidens granskning har nämligen visat sig att det är fullständigt omöjligt att leva ett normalt liv och vara minister, man måste vara frommare än sweet evil Jesus himself.

Jag har ”slarvat” med tv-licensen, jag har jobbat svart, jag har väl låtit nån räkning gå till kronofogden när jag har haft ont om pengar, har säkerligen hänt att jag bjudit sprit till någon som är under 20, har själv köpt hembränt nån gång när jag var ung, har säkert snattat nån chokladkaka som barn, har använt piratkopierade program, laddar hem film och musik ibland, har varit på svartklubb vid flertalet tillfällen osv.

Så, Reinfeldt, som du ser är det ingen idé att ringa mig.

Say what?

Kårordföranden i Jönköping är inte helt positiv till att kårobligatoriet ser ut att avskaffas:

På Studentkåren i Jönköping har Ordförande Emil Jungåker svårt att se vart finansieringen ska komma ifrån om kårobligatoriet avskaffas.
– Studentkåren vill inte bli ekonomiskt beroende av någon annan när det gäller finansieringen, menar Jungåker.

Ähum. Okej, jag köper oberoendeargumentet – skönt att höra att de inte vill leva på staten, men borde inte den viktigaste frågan att ställa sig vara:

Hur gör vi som studentkår för att vara tillräckligt attraktiva så att huvuddelen av studenterna vill vara med utan att tvingas in i det med hjälp av en odemokratisk lag?

Det borde väl rimligen vara det viktigaste? Eller är det kanske så att de inser att kåren är så oviktig och ointressant att de vet att det kommer att bli en massflykt? Nä, nu ser det ut som det (äntligen) är upp till bevis för Sveriges studentkårer att faktiskt kämpa för sitt existensberättigande.

På popvänsterfronten inget nytt.

Christopher Sander från popgruppen Ingenting har i radio idag utnyttjat hela sin hjärnkapacitet:

Jag kommer förmodligen att bli skjuten i någon hiss nu, men kan inte någon passa på att hänga den där jävla kulturministern?

Du behöver inte oroa dig Chrille lille, det där med att hota folk att till exempelvis skjuta dem är nåt som vi lämnar åt er popvänstermänniskor. Det nöjet kan ni få behålla.

Men han kanske har en radikal idé där annars – dödsstraff för de som slarvar med sin TV-licens. Det skulle nog i alla fall få mig att betala. Och nånstans innerst inne ha ett litet hopp om att alla fina kulturkoftor inte är så fantastiskt duktiga som de säger sig vara… (oj, föll jag i popvänsterfällan själv där?)

Förresten… vad menar han med

När Expressen.se ringer upp Sander för en kommentar säger han att han inte tänkte på vilken kulturminister han riktade uttalandet till.

Finns det flera? Och är det inte att fördel att veta vem man egentligen vill hänga?

Dagens kulturkofta.

Okej. Sverige har alltså fått en ny regering idag som säkerligen ingen har missat. Den ser väl intressant ut, några val är väntade, några oväntade, några intressanta och några fullständiga skrällar. Den största skrällen måste anses vara kulturministern, Cecilia Stegö Chilò, som hämtats från Timbro – den där otäcka konspiratoriska sekten som vill ta över Sverige. Jag vet väl ungefär lika lite som vem som helst om hon blir bra eller ej på sin post. Hon kanske skippar att odla skägg och gå på premiärer som hennes företrädare, men vem vet? Men troligen går jorden under, demokratin avskaffas och vi kommer att få en lång nukleär vinter på kulturområdet. I alla fall om man ska lyssna på en bedömmare ur kulturkofteetablissemanget:

Sophia Artin, teaterchef Galeasen:
– Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån.

Fan. Jag tycker det är skönt med en sån kommentar. Så långt från politisk korrekthet och, tja, sans och vett man kan komma. Äntligen en person som vågar vara ärlig och befäster på nåt sätt fördommarna om en arg kulturvänster. Nån som svävar så högt över verkligheten att all kontakt med den är borta sen länge. Det känns tryggt på nåt sätt.

Resten av svaren är löjligt mesiga av typen ”spännande!” – kom igen nu kulturmänniskor! Fega inte ur. Visserligen börjar teaterproducenten Hanna Sersam lovande med att säga att ”Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin” men sen mesar även hon till sig. Trist.

Mitt tips till vår nya kulturminister är – jobba för att öka det statliga stödet till teater Galeasen. Ös pengar över dem. Berätta gärna offentligt hur viktiga de är, hur bra de är osv. Klappa dem på huvudet. Inget, jag garanterar inget, skulle faktiskt göra dem mer upprörda än just det. Ironi i dess skönaste form.