Reflektioner kring ett val.

Äntligen! Och då menar jag inte primärt att det blev maktskifte i Riksdagen, utan äntligen är valrörelsen över.

Men jag måste ändå konstatera att jag är nöjd med att Göran är borta. Han och hans parti har haft tolv långa år på sig att förverkliga sina löften, ändå har de låtit som ett oppositionsparti i debatterna. Göran behövde pensioneras. Det behöver man inte vara speciellt anti-sosse för att tycka. Flera bekanta till mig som kanske står närmare socialdemokraterna än alliansen röstade i det här valet borgerligt som ett misstroende till statsministern och hans regering.

Nu är det verkligen upp till bevis för alliansen. För första gången i historien så har de chansen att ta över ett Sverige i ekonomiskt gynsamt läge. De får inte slarva bort det den här gången. Misslyckas de med den primära uppgiften att skapa sysselsättning så är de nog körda för mycket lång tid framöver.

I övrigt har jag ingen större tro på nåt ”systemskifte” som domedagsprofeterna pratar om – även om fyra år kommer vi att ha en marknadsekonomisk välfärdsstat, fast kanske lite friare (med en stor bunt reservationer – det liberala inslaget i den nya regeringen är väl inte alltför stort).

Glädjande är att Centerpartiet gick framåt – och att det ser ut som om Federley kommer in i riksdagen. Kul. Han kan i så fall bli Sveriges mest liberala riksdagsledamot. Tyvärr fick Centern bara ett mandat från Jönköpings Län, så det lutar åt att Annie inte kommer in – om inte många har kryssat henne. Vi kan ju alltid hoppas.

Glädjande är också att Folkpartiets hårdare tag-politik inte verkar gått hem en gång till. Kanske dags för ett nygammalt folkparti igen?

Mest tragiskomiskt är nog Vänsterpartiet. Trots att de tappade nästan en tredjedel av sina väljare står Ohly och ler och säger sig vara nöjd, att de har ett stort stöd för sin politik. Trots att drygt 94 % av väljarna valde att inte rösta på dem. Självförnekelse är en fin sport.

Mest bara tragiskt är att Sverigedemokraterna gått fram enormt i en hel del kommuner, främst i Skåne. I Landskronas kommunalval tog de hela 22,3 % av rösterna. Trist. Kanske dags att engagera sig i Gräv bort Skåne

På det lokala planet, i Jönköpings kommun, verkar läget vara väldigt ovisst. Här har C och S styrt i koalition, men blev av med sin majoritet. Vill de fortsätta styra så måste de ha stöd av Mp och V. Eller möjligen Mp och Fp. Annars kan det bli borgerligt styre, med ett starkt KD, vilket inte direkt är något jag välkomnar. Jag tycker faktiskt att S och C har skött sig bra. Kommunen har en framtidstro, det byggs överallt, arbetslösheten är låg, samarbetet mellan näringsliv och kommun verkar fungera bra. Så jag är skeptisk till ett maktskifte här, speciellt när kristdemokraterna är så pass starka. Men vi får se hur det blir. I dagsläget är det väldigt osäkert.

Jag bryter ett löfte.

Okej, jag kanske ska bli politiker. Jag tänker nämligen bryta ett vallöfte – innan valet ens har varit. Som ni säkert vet har det blivit en viss uppståndelse i media kring att jag via bloggen har sålt min röst till högstbjudande. Tyvärr måste göra en del besvikna, jag kommer inte att fullfölja mitt åtagande.

Jag skrev det från början dels på skämt, dels på allvar – och allt bottnade i att jag var så trött på politiken, en gröt på mitten där det egentligen kvittar vilka som har regeringsmakten. Ett syfte var att få igång lite debatt, och på sätt och vis lyckades jag väl med det. Även om det blev lite väl mycket uppmärksamhet ett tag – en uppmärksamhet som jag inte direkt bett om.

Jag hade börjat förlika mig med att faktiskt hålla vad jag lovade, trots att budet stannat på Vänsterpartiet. Men senaste veckan har jag faktiskt börjat må mer och mer rent dåligt över det. Tanken att sälja ut mina ideal billigt har helt enkelt inte kännts rätt. Även om jag fortfarande inte tror på nån större skillnad vid regeringsskifte – rent pragmatiskt så blir det mittenstyre oavsett vilka som vinner. Även om det kan dra lite åt ena eller andra hållet. Grunden, en marknadsekonomisk välfärdsstat finns där. Men – åter till saken – jag är liberal, vänsterpartiet är antiliberaler. Så det har varit förenat med viss ovilja. Och jag har även som sagt var insett att sossarna, eller snarare Göran Persson, måste bort.

Därför bestämde jag mig idag för att bryta mitt löfte, skita i ett ingånget vad. Jag lyckades ju trots allt bestämma mig alldeles själv. Och som tur var så har högsta budet lagts av en god vän (även om jag anar att hon valt Vänsterpartiet som alternativ enbart för att jävlas…) som visade förståelse för att jag är en svikare. Hon har faktiskt senaste tiden sagt att jag inte behöver följa det, varpå jag har svarat att jag står vid mitt ord. Vilket jag alltså inte gör – jag är nog sosse trots allt.

Så nu tänker jag på söndag gå och kryssa Annie, hon är en ung, liberal centerpartist med vettiga värderingar. Och så länkar hon till min blogg – vilken egentligen räcker som skäl (ja, min röst är billig).

Och istället för att bli bjuden på en lunch för en röst på Ohlys kamrater så tror jag det hela slutade med att jag lovade att bjuda min budgivare på lunch istället, för att jag är ett sånt borgarsvin som inte står vid mitt ord. Hmm. Så kan det gå.

"Skandal!"

Göran Persson till Expressen:

De andra borgarna kallar det mobbning från din sida?
– Ja, det kanske de gör i någon missriktad solidaritet med Lars Leijonborg. Men vi har haft en av de största skandalerna i svensk politik och allt är inte klarlagt. Om de borgerliga vinner valet kan det mycket väl vara just därför att man gjort de här intrången i våra datorer. Det är en demokratisk skandal, säger Persson.

Det är till att vara rättvis och balanserad. Visst är det förjävligt att några enstaka folkpartister har begått de här intrången, det är alla överens om. Men lite perspektiv händelsen efterlyses, tack!

Om borgarna vinner på söndag så kan man gissa att det snarare hänger ihop med vad Expressen skriver i sin ledare idag:

Göran Persson har haft tolv år på sig att förverkliga allt han vill och kan med Sverige. Det han inte har gjort på tolv år lär han inte göra under nästa fyra år.
Valet på söndag handlar därför om huruvida man är nöjd med sakernas tillstånd i Sverige eller om man ser problem och brister som man vill göra någonting åt. Det valet borde vara enkelt.

Men att Göran Persson ska komma med något som liknar äkta självinsikt har vi för länge sen slutat tro på.

Han måste bort. Nu är det personligt. Även om jag skulle vilja slå alliansledarna på käften så fort jag ser och hör dem (för att citera en god vän) så står jag inte ut med att den självgoda *** vinner igen.

Jag är beredd att hålla med HAX – Jag röstar inte så mycket för som emot.

Are you nucking futs?

Efter några kloka kommentarer till det här inlägget så har jag insett att jag överreagerade. Men jag låter det stå kvar ändå, för jag gillar rubriken. Och att jag inte är historierevisionist.

I kategorin bisarra knep för att försöka vinna röster så ligger F!s tilltag att få stöd av Jane Fonda i vinnarhögen. Inte nog med att hon verkar ha dålig koll på partiet hon säger sig stödja, hon verkar även ha tappat kontakten med verkligheten. :

Enligt henne kan den feministiska rörelsen vara svaret på många frågor.
– Endast när vi alla har blivit jämlika kan vi göra något åt fattigdomen i världen, sade filmstjärnan.

Are you nucking futs, människa?!?!

Enligt all logik, för er som besitter sån, så borde det vara exakt tvärtom. Först när vi har gjort något åt fattigdomen i världen så kan vi bli jämlika. Jag förstår ärligt talat inte vad människan menar. För det är väl inte så att hon vill bara kämpa för jämställdhet i vår egen lilla del av världen, i våra egna länder? För ser man globalt på det så måste fattigdomsbekämpningen komma först. Fattigdom är den främsta orsaken till ojämlikhet och förtryck av kvinnor över världen. Ju rikare ett land blir desto större är chansen att kvinnorna kan bryta sig ur och skapa sig ett eget liv som oberoende individer. Det gäller att börja i rätt ände.

Men med sådanna vänner behöver F! inga f!ender.

På en saklig nivå…

Aftonbladet skriver idag om ett temanummer av Galago – som har använts i valkampanjen av både fackfolk och SSUare. Serien är lätt ett lågvattenmärke inom svensk satir, lite samma nivå som när en 15-årig folkölspunkare ska beskriva borgare. De framställs som nekrofiler, barnamördare, nazister och allmänt onda.

Eva Edgren Vikmång, från SSU Östergötland försöker sig på att försvara skiten:

Det är politisk satir. Syftet är att väcka tankar och debatt.

Ja, det är sant – politisk satir, i alla fall smart sådann, är tänkt för att väcka tankar och debatt. Men vilka tankar väcker man egentligen genom att framställa sina motståndare som ondskan självt? Det är inte smart eller ens roligt. Bara smaklöst (och att jag kallar det ”smaklöst” är inte ett infall av moralpanik, så försök inte ens ge er in i den diskussionen. Folk har all rätt att vara både smaklösa OCH idioter).
Men Edgren Vikmång fortsätter:

Men författaren får stå för texten, det är inget som vi står bakom.

Då undrar jag stillsamt – VARFÖR I HELVETE DELAR NI UT DET DÅ OM DET INTE ÄR NÅT NI STÅR BAKOM?

Jag blir så trött. Skönt att valet är över snart, så att alla idioter kan återgå till att vara det i sin egen kammare istället för i offentlighetens ljus.

Uppdatering:
Jag vill inte falla i ”Godwins lag”-fällan, men den här serien har en satirisk verkshöjd som inte är helt olik en viss tysk tidning.

Brett ideologiskt spektrum?

På vägen hem ikväll så gick jag förbi något som heter Jönköpings läns folkrörelsearkiv – som har sina lokaler mitt i stan. Av händelse noterade jag att det i skyltfönstrena fanns ”reklam” – i det ena var det för Hyresgästföreningen och i det andra för Socialdemokraterna/LO – med namn och bild på två riksdagskandidater. Jag tänkte inte så mycket mer på det än att det är väl en sosseorganisation helt enkelt. Men gjorde ändå en note-to-self om att kolla det när jag kom hem. Nyfiken som man är.

Väl hemma gick jag in på deras webbplats för att kolla upp dem. Där kan man bl.a läsa:

Arkivet är en ideell förening, vars medlemmar består av läns- och distriktsorganisationer samt länets kulturnämnder. Även enskilda föreningar utan distriktsorganisation kan ansluta sig. Medlemmarna representerar ett brett ideologiskt spektrum, förenade av ett intresse att bevara kunskapen om historiska händelser.

Det breda ideologiska spektrat ser man bl.a när man kollar vilka som är medlemmar, där bl.a. alla större politiska partier från vänster till höger finns representerade. Så det stämmer onekligen. Även om organisationer med anknytning till facket och sossarna är något överrepresenterade (inte så konstigt med tanke på deras folkrörelsehistorik). De flesta medlemsorganisationer är dock idrottsföreningar, handikapporganisationer och annat vars primära syfte inte är politik.

Men det kan även vara intressant att kolla finansieringen. Och där står det:

Verksamheten finansieras genom statliga anslag, bidrag från Landstinget i Jönköpings län och länets kommuner samt av medlemsavgifter.

Okej. Vi har alltså en organisation som representerar ett ”brett ideologiskt spektrum” och som till stora delar är finansierad av våra skattepengar som upplåter plats i sitt skyltfönster åt ETT av våra politiska partier (under en valrörelse till råga på allt), samt två av deras stödorganisationer. Det vore onekligen intressant att veta hur det har gått till? Är det ”reklamplats” som alterneras mellan medlemsorganisationerna eller är det godtyckligt beslut från personal eller andra med inflytande i organisationen? Eller betalar de för att synas?

Utsatt för telefonterror.

I lite drygt ett halvår (sen jag bytte mobil i mars) har jag varit utsatt för systematisk och daglig telefonterror. De som ringer min mobil och terroriserar mig har samtliga nån slags anknytning till Strömstad Kommun, det ringer från kommunen, kommunala bolag, skolor och liknande. Minst en 3-4 samtal om dagen.

Anledningen då? Vad har jag gjort för ont för att reta upp Strömstadborna?

Jo, jag har samma mobilnummer som en av kommunens fastighetsskötare/vaktmästare hade fram t.o.m. september förra året. Ett helt jävla år! Hur fungerar egentligen internkommunikationen kan man fråga sig?

Jag ringde kommunen före semestern och påpekade problemet varpå de lovade att sprida ut det i organisationen. Jag tog även det nya numret, det som gäller nu, och ett tag var jag snäll och svarade på alla samtal och hänvisade till det nya numret. Men efter ett par sånna samtal om dagen orkar jag inte längre.

Jag vet att jag borde svara och bara säga att de har ringt fel nummer, men det verkar inte hjälpa. Så nu skiter jag helt enkelt i det, låter det ringa. Det är fan inte mitt problem att kommunens interna kommunikation inte fungerar.

Dags att ta sonen i örat.

Idag kan man läsa i Helsingborgs Dagblad om ett socialdemokratiskt kommunalråd som borde lära sig mer om datorsäkerhet – och ta med sonen på kursen:

Kommunstyrelsens ordförande Tomas Nordströms (s) privata hårddisk går att ladda hem via internet. Toppolitikern utesluter inte att det kan finnas partimaterial bland de nedladdningsbara dokumenten. […]

Det här är en dator som jag har haft i flera år, säger Tomas Nordström. Själv använder jag den mest till att betala räkningar och hantera digitala bilder med, men jag tror att det skulle kunna finnas artiklar och anteckningar om partiet i den också. Om inte min son har tagit bort dem.
Enligt Tomas Nordström är det först och främst hans 20-åriga son som använder datorn som finns i politikerns hem. Om sonen laddar hem olaglig musik och film via fildelningsprogram på internet eller ej kan Tomas Nordström inte med säkerhet svara på.
— Om han gör det är det naturligtvis helt fel. Olaglig verksamhet ska man inte syssla med.

Jag är inte 100% säker på hur det har gått till, men en ytterst kvalificerad gissning är att sonen har installerat DC++ i förhoppning om att hitta lite schysst musik och film på nätet, men har dålig koll på hur det funkar.

Det är inte direkt någon nyhet att det finns de som inte borde hålla på med fildelning, för sin egen skull. Nämligen de som inte fattar att det inte direkt är nån lysande idé att dela ut t.ex hela hårddisken eller hela Mina Dokument. Och sen så blir de förvånade över att deras privata bilder läckt ut på nätet. Jävla amatörer.

Gulligt. Korkat.

Via Dennis hittar jag ett upprop som den fackligt sponsrade tragikomiska ”rörelsen” Alliansfritt Sverige har gjort. Uppropet är undertecknad av en bunt kulturvänsterfolk, en del kända – de flesta tragiskt okända. Några gamla r-are samsas med vänsterpartister och annat löst folk. Och några som har plågat etern allt för länge med usel musik. The usual suspects liksom. Fast i urvattnad form. Och ytterligare ett bevis på att man kan få kändisar och wannabees att skriva på i princip vad som helst utan att begära att de ska ha koll på innehållet.

Två av kärnpunkterna i uppropet är bistånds- och kulturpolitiken. De skriver:

Vi tycker att det är upprörande att sänka biståndet till de allra fattigaste i världen för att kunna sänka skatterna för de rika här hemma. Vi tycker dessutom att det är obegripligt att de tycker sig ha formulerat ett politiskt alternativ, som inte med ett ord berör livsavgörande och livsviktiga frågor som kultur.

Ooookej. Vi tar det här långsamt, så även gamla pundare från kultursvängen har en chans att kanske hänga med. Vi börjar med biståndet. Alliansen skriver bl.a:

Allians för Sverige vill lyfta fram ett antal prioriteringar som vi bedömer som särskilt viktiga för att bekämpa fattigdomen och miljöproblemen, samt för att uppnå en säkrare värld […]
1. Arbeta för en Global Marshallplan
2. Ökat fokus på fattigdom och demokrati
3. Höj kvalitén på utvecklingssamarbetet och biståndet
4. Höj biståndet […]

(Min fetning)

Ooops.

Då tar vi den ”livsavgörande” (*fniss*) kulturen som Alliansen tydligen inte berör med ett ord:

Sverige behöver en regering som tar kulturfrågorna på stort allvar. Så är icke fallet idag. Vi fyra partier i Allians för Sverige är beredda att ta detta ansvar. Under de senaste två åren har vi enats om en lång rad gemensamma förslag inom kulturpolitikens område […]
Vid en kulturkonferens den 1 juni visade vi bland annat på resultatet av detta arbete och presenterade de olika förslagen. Konferensen var en fortsättning på de gemensamma möten vi haft med kulturskapare över hela landet.

Ooops igen.

Jag vet att det är mycket begärt att få nerrökta och försupna kulturarbetare att faktiskt kolla upp vad de skriver under egentligen. Men lite egen tankeförmåga kan man väl begära?

Men vad ska man säga liksom? Gulligt. Korkat.

En riktig bomb!

Idag spärrades delar av centrala Malmö av p.g.a att man hittat en misstänkt bomb – vid en folkpartistisk valstuga. Enligt polisen rör det sig om en riktig brandbomb:

– Det är en brandbomb med detonator, säger ett befäl på platsen till Sydsvenskan.
Bombexperten plockade isär flaskorna och fann en timer på dem. Det fanns inget meddelande på bomben. Timern var ställd för att bomben skulle smälla någonn gång under natten.

Fy fan. Det är så man mår illa.

Oavsett om det är politiska skithögar på extremistkanterna eller nåt enskilt knäppjobb så blir man fan bestört över att det finns människor som är beredd att ta till den här typen av metoder. Men man får ändå hoppas att det handlar om en lone gunman – och inte nån störd politisk gruppering.