Okej. Jag ska inte ge löften. Jag kan inte hålla löften. Fan, som sagt var – jag borde kanske bli politiker trots allt. Jag hoppas att folk glömmer fort, som att jag i ett ambitiöst nyårslöfte i december förra året lovade:
Ett av mina stora projekt jag kommer att dra igång efter årsskiftet är en granskning av unga liberala politiker. Min förhoppning är att försöka ge någon slags vägledning över riksdagskandidater som är relativt unga (under 30-35 år är en bra vägledning) och som kallar sig liberala av någon sort (socialliberaler, nyliberaler whatever) oavsett vilket parti de representerar.
Som ni säkert har märkt så blev det inget av det. Jag är expert på att skjuta saker på framtiden och det är mer än en gång jag tänkt att “nu så ska jag dra igång” för att skjuta på det ytterligare en vecka. Och, vips!, så har vi varit mitt i valrörelsestressen och så är valet slut. Men ibland (eller, ja, rätt ofta…) blir saker inte riktigt som man vill.
Jag vill inte skylla i från mig, men det har funnits perioder under det senaste året då jag inte direkt har kännt något bloggsug överhuvudtaget beroende på olika saker – och då försöka dra igång ett så stort projekt…ja ni fattar säkert. Motivationen/lusten/kalla-det-vad-ni-vill har inte riktigt varit på topp periodvis, med låååånga pauser från skrivandet som följd.
Ibland finns det saker som helt enkelt har känts viktigare än att skriva, som t.ex. att hålla sig flytande rent mentalt – och då har jag prioriterat det före att hålla ett löfte till det fåtalet som kan tänkas bry sig.
På senare tid har dock lusten att skriva kommit tillbaka, sakta men säkert – och det nya politiska landskapet är onekligen spännande att följa. I och med att jag för första gången sen jag blev myndig har fått en regering som jag har varit med om att rösta fram så tänker jag inte stå stillatigande och se på. Jag ser redan fram mot att dissa deras nya ministrar och galna förslag som kommer att läggas!
Kom alltid ihåg: The lesser of two evils is still evil!
(Eller varför inte Damn! why is everyone who agrees with me so full of shit?)
PS! På tal om ingenting – jag är kanske lite speciell, men jag ser det som ett hälsotecken att “bara” 53% av väljarna säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för våra politiker. Trots att vissa proffsbedömmare tycker det är oroväckande. Om det är någon som undrar hur jag kan tycka det så är det bara att fråga… DS!
Trevligt. Du skriver bäst när du skriver ofta, jag tycker att kvaliteten på dina inlägg sjönk under din period av mer sporadiskt skrivande.
Det behövs fler socialliberala bloggare i detta hav av libertarianer!
Tänk även på att vi kommer få in fler skogstokiga MPare och kommunister samt flera oslipade ministrar som säkerligen kommer orsaka flera spaltmetrar av idioti…
Underbart, tycker jag…
Känner igen det där: Man ska aldrig, inte ens för sig själv, lova att skriva, eller i alla fall blogga, om något. I värsta fall kan man få skrivkramp bara av att komma på en bra idé, så fort man börjar tänka att man MÅSTE skriva om den. Lustprincipen regerar.