Ödmjuk i nederlagets stund.

Det är glädjande att se att vå Avgående Landsfader visar en sådan stor ödmjukhet i nederlagets svåra stund:

– Med tanke på hur illa förberedda de borgerliga tycks vara bör en ny socialdemokratisk partiledning vara beredd på att inträda i regeringsställning redan före valet 2010, sade Göran Persson efter socialdemokraternas riksdagsgruppsmöte på tisdagen. […]
– Den har en knapp majoritet i riksdagen, det är fyra partier, varav två gått tillbaka kraftigt i valet.

Japp. En knapp majoritet. Till skillnad från de senaste socialdemokratiska regeringarna som i stället har valt att vara i minoritet.

Men ödmjukhet har ju alltid varit vår älskade Avgående Landsfaders största egenskap.

Domedagen är här.

Mycket kan man säga om söndagens valresultat, men mest nyanserad som vanligt är Ali Esbati. Eftersom han är en man av visdom, en domedagsvänsterns främst profet – så när han mer eller mindre talar om en ny istid, en dystopisk framtid, bara för att vi har fått en borgerlig regering så måste det givetvis stämma:

Japp. Det är sant idag också. Sverige har fått en grotthögerregering som nu skrider till verket för att genomföra såväl utlovade men förskönade som massor, massor av surprise-betonade, och under alla omständigheter svårreparerade angrepp på svensk välfärd – frukterna av decenniers arbetarrörelsekamp. Jag önskar verkligen att jag just överdrivit. Men sorry. Det är illa, illa. Hur illa? Skitilla, usch usch usch.

Till en början kan jag säga att jag har lika svårt att förstå begreppet ”grotthöger” som jag har att förstå ”höger om Djingis khan”. Är det höger att leva i grottor eller what? Trodde snarare det var jävligt mycket vänster – eftersom just tanken att leva i grottor snarare känns bekant från urkommunismen som profeten Marx talade om. Men vad vet jag? Jag antar att jag tillhör de som vill piska arbetare och äta små barn i fyra år nu?

Men givetvis har Ali rätt. Folket har fel. Vi är alla lurade. Trots att fler sade sig vara ”höger” än ”vänster” i SVTs ValU så är vi alla lurade. Snart så kommer moderaternas verkliga ansikte visa sig (vad är det förresten för jävla idioter som gjort det klippet – det stavas statsminister för helvete, inte stadsminister!). Eh.

Men det är ju klart att profeten Esbati och hans församling, förlåt parti, har rätt. Att de fick ungefär sisådär 2 351 026 röster färre än den borgerliga alliansen kan vi lämna därhän. Och jag förstår att Esbati är bitter, eller som han själv skriver ”I detta läge är det därför politiskt viktigt att kunna vara bitter”. För med tanke på att enbart 1395 personer valt att rösta på honom i Stockholms kommun och län – med sina 1 397 634 röstberättigade (dvs nästan exakt en promille) – trots att han vet att han har rätt, och egentligen folket bakom sig och sitt parti så måste man bli bitter.

Och givetvis så måste det olyckliga valresultatet bero på antingen valfusk (ja, eller för lite av den varan…) eller att den vinnande alliansen helt enkelt har vilselett väljarna. De har visat upp en fasad där de påstår en sak, men i realiteten väntar skärselden – fyra år av plågor, tills de goda krafterna kan komma tillbaka och rädda oss.

Esbati avslutar med en uppmaning:

Visst. Sörj inte – organisera! Men var i alla fall jävligt bitter en liten stund. Jag förtjänar det. Du förtjänar det. Sen ger vi högern fingret. Varje dag. Så länge det behövs.

Då är det ju skönt att se att deras överstepräst redan har påbörjat det viktiga politiska arbetet att ge högern fingret. Det är givetvis en politisk strategi på högsta intellektuella nivå.

Heliga Gud i Riksdagen.

Samtidigt som jag är glad över att Annie kom in i riksdagen – så är det en del personkryssade som jag bekymras över. Till exempel så läser jag att Lennart Sacrédeus har kryssats in för Kristdemokraterna. Sacrédeus tillhör KDs mer värdekonservativa, högerkristna falang och har bl.a i tidigare val stötts av abortmotståndarna i Ja Till Livet, uttalat sig mot homosexuellas rättigheter och velat se söndagsstängt i affärer – och varit en allmänt obekväm person i kristdemokraternas ögon. Ett parti som gått mer och mer mot mitten och tonat ner det religiösa arvet. Nu kommer åtminstonde en av deras ledamöter företräda en linje som vi förknippar med en mer hardcore kristen höger.

Det är även intressant att han faktiskt heter Heliga Gud i efternamn. Redan där börjar mina varningsklockor att ringa.

Det är även trist att se att den sympatiska liberala folkpartisten Erik Ullenhag har förlorat sin plats till Cecilia ”litteraturkanon” Wikström.

Mer glädjande är dock att det ser ut som om det inte gått något vidare för Per Nuder och Bagdad Bob Ulvskog. Så solen kan nog skina idag också.

Vad tycker Djingis khan om alliansen?

Expressen skriver idag om att Lars Ohly i direktsändning har gett krönikören Marie Söderqvist fingret, lite fånigt kan en del tycka. Rycka på axlarna åt säger jag. Det intressanta är Lars Ohlys kommentar till det hela:

Jag har läst hennes krönikor. Min beskrivning av hennes uppfattning är att hon ligger något till höger om Djingis Khan. Hon är en extrem och oseriös moralfundamentalist. Så skulle jag bemött henne i tv också, inte genom att inte peka finger, det är bara barnsligt.

Det där är ganska intressant. Att från vänsterhåll beskriva sina motståndare som ”höger om Djingis khan” är något som förekommer till och från hyfsat ofta i debatten. Och jag har inte riktigt fått koll på vad som menas med det där. Kollar man på Söderqvists krönikor så är de i en första anblick ganska harmlösa, lite om att Per Nuders frus friår, valfrihet för föräldrar, litteratur, UDs skyldigheter, sossarna och staten. Ja, lite vanligt allmänborgerligt tugg. Liberalkonservativt sådär. Lite moderat, lite kristdemokrat. Väldigt lite av det som var ett av Djingis khans slagord:

The greatest happiness is to scatter your enemy, to drive him before you, to see his cities reduced to ashes, to see those who love him shrouded in tears, and to gather into your bosom his wives and daughters.

(Jag antar att Djingis själv inte sa detta på engelska. Men mina kunskaper om 1200-talets mongoler är lite knapphändiga så säker kan jag givetvis inte vara)

I övrigt vet jag väldigt lite om Djingis khans politiska ställningstagande. Jag gissar att han var rojalist. Och jag har läst nånstans att han införde religionsfrihet och sänkte skatterna. Så om man bortser från att han gillade att skrämma skiten ur sina fiender och erövra grannländer (vilket i ärlighetens namn är svårt att placera in på en höger-vänsterskala, såvida inte exempelvis Sovjet var höger…) så kanske han hamnar nånstans i det konservativa fältet. Jag har iofs lite svårt att tänka mig att han var speciellt mycket för representativ demokrati, vilket troligen skulle ogillas av de nya Moderaterna. Och jag vet föga om hans ekonomiska politik. Vad tyckte t.ex Djingis om friskolereformen eller a-kassenivån? Här utelämnar historikerna mycket fakta som borde vara intressant för oss att veta.

Men en gissning är att, med tanke på hur många borgerliga debattörer som fått just epitetet ”till höger om Djingis khan” så borde han väl hamna nånstans i borgerlighetens mittfåra. Och med samma logik borde Lars Ohly befinna sig något till vänster om Stalin.

Hoppas ingen kommer ihåg…

Okej. Jag ska inte ge löften. Jag kan inte hålla löften. Fan, som sagt var – jag borde kanske bli politiker trots allt. Jag hoppas att folk glömmer fort, som att jag i ett ambitiöst nyårslöfte i december förra året lovade:

Ett av mina stora projekt jag kommer att dra igång efter årsskiftet är en granskning av unga liberala politiker. Min förhoppning är att försöka ge någon slags vägledning över riksdagskandidater som är relativt unga (under 30-35 år är en bra vägledning) och som kallar sig liberala av någon sort (socialliberaler, nyliberaler whatever) oavsett vilket parti de representerar.

Som ni säkert har märkt så blev det inget av det. Jag är expert på att skjuta saker på framtiden och det är mer än en gång jag tänkt att ”nu så ska jag dra igång” för att skjuta på det ytterligare en vecka. Och, vips!, så har vi varit mitt i valrörelsestressen och så är valet slut. Men ibland (eller, ja, rätt ofta…) blir saker inte riktigt som man vill.

Jag vill inte skylla i från mig, men det har funnits perioder under det senaste året då jag inte direkt har kännt något bloggsug överhuvudtaget beroende på olika saker – och då försöka dra igång ett så stort projekt…ja ni fattar säkert. Motivationen/lusten/kalla-det-vad-ni-vill har inte riktigt varit på topp periodvis, med låååånga pauser från skrivandet som följd.

Ibland finns det saker som helt enkelt har känts viktigare än att skriva, som t.ex. att hålla sig flytande rent mentalt – och då har jag prioriterat det före att hålla ett löfte till det fåtalet som kan tänkas bry sig.

På senare tid har dock lusten att skriva kommit tillbaka, sakta men säkert – och det nya politiska landskapet är onekligen spännande att följa. I och med att jag för första gången sen jag blev myndig har fått en regering som jag har varit med om att rösta fram så tänker jag inte stå stillatigande och se på. Jag ser redan fram mot att dissa deras nya ministrar och galna förslag som kommer att läggas!

Kom alltid ihåg: The lesser of two evils is still evil!

(Eller varför inte Damn! why is everyone who agrees with me so full of shit?)

PS! På tal om ingenting – jag är kanske lite speciell, men jag ser det som ett hälsotecken att ”bara” 53% av väljarna säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för våra politiker. Trots att vissa proffsbedömmare tycker det är oroväckande. Om det är någon som undrar hur jag kan tycka det så är det bara att fråga… DS!

Ulvskogs raka motsats.

Om Ulvskog tillhör kategorin sossar utan självinsikt så blir jag desto gladare när jag läser Jonas Morian:

Å ena sidan får man gratulera borgerligheten till att ha vunnit på egna meriter, om än med åtminstone delvis lånta fjädrar. Å andra sidan är den socialdemokratiska valförlusten uppenbart i hög grad självförvållad.

Vi socialdemokrater underskattade den borgerliga enigheten och i vilken hög grad man satte regeringsskifte framför partiernas hjärtefrågor. Vidare överskattade vi vår trovärdighet i regeringsfrågan, och misslyckades kapitalt med att presentera en trovärdig politik för jobb. Därmed inte sagt att den socialdemokratiska politiken på det området var felaktig, men vi lyckades inte vinna trovärdighet för den.

När partier gör dåliga val säger man ofta att man inte nådde ut med sin politik. Men den förklaringen håller knappast för socialdemokraterna den här gången. Budskapet nådde ut, men det lockade inte. Detta måste vi ta intryck av och allvarligt fundera över.

"There are no American infidels in Bagdad, never"

Vi har inte förlorat, alltså. Vi har starkt stöd i stora delar av landet.

Bagdad Bob Ulvskog i Gomorron Sverige idag.

Allt är ju relativt. Att göra sitt sämsta val sedan 1924, samt förlora regeringsmakten skulle nog de allra flesta kalla en förlust. Men men – Marita är ju partisekreterare och som sådan är hon ju van vid att snacka skit.

Min gissning är att även Ulvskog ryker i samband med att partiet byter partiledare, och att de hittar en ny med självinsikt.