Sista chansen, Alliansen.

Som säkerligen ingen har missat så presenterade den s.k. Alliansen sitt första gemensamma valmanifest i veckan. Även om det var tunt och viktiga delar saknas så går det inte att vara annat än imponerad (om det är rätt ord?) över att vi för första valet i historien har en så pass enad borgerlighet, eller enat block överhuvudtaget.

Motståndarna gör visserligen sitt bästa för att hitta alla skillnader som finns mellan allians-partierna för att påvisa att de minsann inte är eniga. Ett drag som väljarna troligen genomskådar – jag antar att svenskarna i gemen är ganska medvetna om att det faktiskt fortfarande rör sig om fyra olika partier. Men att regeringskoalitionen försöker hitta olikheter är ju givetvis fullt naturligt, det blir ett sätt att försöka dölja det faktumet att det inom deras egna rätt skakiga samarbete egentligen inte finns någon enighet som ens kommer i närheten. Det är nästan så jag skulle kunna kosta på mig en gissning att oenigheten inom enbart det socialdemokratiska partiet är minst lika stort som inom Alliansen.

Vi har alltså på ena sidan ett hyfsat färdigt regeringsunderlag och på andra sidan tre käbblande partier, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet gör sitt bästa att låta som oppositionspartier trots att de stödjer den sittande regeringen – och vill ingå i en framtida. Och vi har ett maktkåt socialdemokratiskt parti som envist vägrar släppa in sitt stöd i en regering, trots att de själva bara lockar en dryg tredjedel av valmanskåren.

Så långt är allt klart för de flesta. Inga direkta nyheter, om man säger så. Men jag hade tänkt försöka mig på en liten analys – eller ett framtidsscenario kanske är mer rätt formulering.

Jag tror att höstens val är sista chansen för allians-partierna att ta över regeringsmakten. Lyckas de inte med det nu så är det kört för mycket lång framtid. Jag är t.o.m. nästan övertygad om att valet är direkt avgörande för blockpolitikens framtid – men även för partiernas.

Om det inte blir regeringsskifte så kommer vi till nästa val om fyra år se ett delvis nytt politiskt landskap i Sverige. Om inte borgerligheten lyckas vinna trots den största enigheten mellan partierna någonsin så finns det liksom inte så mycket kvar att göra. Då är det kört – då kommer de inte att försöka igen, i alla fall inte på samma sätt som nu.

För det första kommer det inte längre att finnas fyra borgerliga partier. Vi kommer att få se partisammanslagningar. Troligen inte till ett enda stort borgerligt parti – det tror jag inte deras väljare och medlemmar är speciellt intresserade av. För trots allians-enigheten så finns det ganska stora ideologiska skillnader inom borgerligheten – som i alla fall är tillräckligt stora för att inte rymmas under en partiflagga. Nu har ju visserligen socialdemokraterna lyckats hyfsat att samla allt från rena socialister till socialliberaler i sitt parti – men så finns det ganska stora splittringar också.

Jag tror på att dagens borgerlighet kommer att bli två partier – ett mer (social)liberalt mittenparti som hämtar sin bas från främst Centern och Folkpartiet och ett mer liberalkonservativt högerparti med basen från moderater och kristdemokrater. Även om Reinfeldt har i sin retorik och politik gått mot mitten så tror jag ändå att moderaternas kärnväljare inte har förändrats nämnvärt.

I och med detta så tror jag att blockpolitiken som den ser ut också kommer att förändras. Vi kommer kanske inte längre ha två block, ett ”vänster” och ett ”höger” som det ser ut idag – blocken kommer att ha spelat ut sin roll. Det nya socialliberala mittenpartiet kommer snarare att vända sig mot socialdemokratin än mot högern. Något som säkerligen sossarna inte kommer att ha något emot.

Jag tror att Göran Persson et consortes i dagsläget är besvikna på den borgerliga alliansens nuvarande enighet av mer än ett skäl. Det första är givetvis det officiella – att de inte vill se en borgerlig regering. Det andra är att jag tror att utan Alliansen hade vi redan i årets val sett en socialdemokrati som hade sträckt ut en öppen hand mot Centern och/eller Folkpartiet för något slags samarbete.

Det finns tydliga indikationer på detta – och det är väl ingen direkt hemlighet att många sossar är ganska irriterade på att de behöver stöd från Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet. Och som säkerligen hellre ser, återigen, samarbete med ”den borgerliga vänstern”.

Detta scenario kan givetvis vara aktuellt utan att partistrukturen bland borgerligheten förändras. Vinner inte Alliansen årets val så splittras den så sakteliga upp och ett eller ett par av de borgerliga partierna kommer att försiktigt närma sig sossarna. Och tvärtom. Och fred sluts i leden.

Men det beror givetvis på hur en eventuell sosseregering sköter sig de kommande fyra åren. Kommer de att gå ännu mer mot mitten eller kommer de att dras åt vänster och återigen börja med en mer socialistiskt färgad retorik? Blir det det sistnämnda så tror jag det finns ett ganska stort motstånd från borgerliga mittenväljare mot ett samarbete. Och jag tror heller inte att de kommer att acceptera att stå vid sidan av – utan faktiskt kräva att ingå i en framtida regering i så fall. Och om socialdemokraterna fortsätter att tappa mark så kommer de faktiskt vara så illa tvungna att ingå i en koalitionsregering – oavsett åt vilket håll de vänder sig.

Detta är min gissning om framtiden om Alliansen inte vinner årets val. Och jag är i stort sett beredd att skriva under på samma scenarion även vid ett eventuellt regeringsskifte. Bara att då kommer förändringarna att ske långsammare. Men eftersom de allra flesta svenska väljarna står hyfsat nära mitten i allmänhet, så är en mittenregering kanske det enda realistiska framtidsalternativet. Oavsett vad regeringsmedlemmarna har för partisymboler på jackan.

1 reaktion till “Sista chansen, Alliansen.”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.