Chadie på Kulturbloggen har utmanat ett antal politiska bloggare att säga något positivt om politiska motståndare. Nu har jag visserligen inte blivit utmanad själv, men jag tycker det ändå är en intressant fråga att fundera på.
Den första frågan jag måste ställa mig är dock vilka som egentligen är mina politiska motståndare. Jag är inte aktiv politiskt och jag är heller inte längre medlem i någon politisk organisation. Så som stående utanför det politiska livet så blir ju motståndarna desto fler. Som liberal så ser jag att motståndet mot liberala idéer finns inom alla partier – även inom de som kallar sig för liberala.
Men för att förenkla det så är det väl så här:
Som liberal får jag väl acceptera att jag räknas in i det borgerliga lägret. Och som påstått borgerlig så borde det bli Socialdemokraterna och dess stödpartier som är mina huvudsakliga motståndare. Även om konservativa idéer på högerkanten går minst lika illa ihop med liberalismens idéer som socialismen gör.
Och var ska jag börja egentligen?
Det är väl naturligast att börja med Socialdemokraterna – och här kommer jag nog att reta upp en hel del liberaler och borgare.
Hur man än vrider och vänder på det så är Sverige ett relativt sätt bra land att leva i. Det går inte att komma ifrån. Och med tanke på socialdemokraternas politiska dominans de senaste 70 åren så måste de faktiskt ha gjort nåt rätt. Det är faktiskt ganska skönt att veta att man lever i nån slags välfärdsstat – i ett land där jag exempelvis inte behöver vara rädd för att hamna på ruinens brant om jag blir sjuk eller där jag kan få sparken från jobbet på direkten utan anledning.
Nu finns det visserligen mycket man kan kritisera välfärdsstaten och dess kontrollbehov för, men nu skulle vi vara snälla.
En annan sak som man nog måste ge sossarna är att de genom historien inte varit teknikfientliga. Det är i alla fall nåt som jag har en känsla av. Socialdemokraternas tankar om folkhemmet var inte bara en vision om en välfärdsstat, det var även en teknikvänlig och framtidsoptimistisk dito. Bilen var en minst lika viktig frihetssymbol som barnbidraget – if you get my point.
Man måste även beundra – eller berömma – socialdemokraternas och arbetarrörelsens folkrörelsetradition. Att så länge och i sån omfattning kunna samla massorna i exempelvis föreningsliv och studiecirklar är inget man bör fnysa åt. Studieförbund, folkparker, idrottsföreningar och så vidare har spelat en stor roll i demokratiseringen av Sverige.
Jag gillar också den gamla socialdemokratiska arbetarstoltheten, där arbetare har setts som det finaste man kan vara. Det finns nåt djupt sympatiskt i den tanken – att stå på den lilla människans sida mot stat och överhet liksom.
Det var några exempel på positiva omdömen om Socialdemokraterna.
När det gäller deras allierade inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet så har jag faktiskt svårare att hitta positiva omdömen. Men jag har ju lovat så…
Jag tror aldrig jag har berömt Vänsterpartiet förr, men jag får väl ge det ett försök. Inom vänstern finns det ett genuint och äkta engagemang och patos för fattiga och utslagna – både nationellt och internationellt. Likaså finns det många som är genuint engagerade i exempelvis fredsrörelsen, amnesty och liknande – och inte bara när det är USA som är skurken.
Vänsterpartiets konsekventa hållning i flyktingfrågor måste också nämnas.
Miljöpartiet har jag faktiskt dålig koll på måste jag erkänna. Men det första man kommer att tänka på ser man ju redan i namnet – miljöfrågorna. Jag är långt ifrån överens om miljöpartiet i alla deras lösningar på miljöproblemen. Men jag är övertygad om att deras relativa valframgångar faktiskt har varit en blåslampa i röven på de andra partierna – att ta miljöfrågorna på allvar. Sen får vi heller inte glömma engagemanget för djurrättsfrågor som också är sympatiskt.
Det finns säkert fler bra saker att komma på om ovannämnda partier, men nu har jag varit snäll nog för idag.
Intressant. Lämna länken hit i en kommentar så tar jag med inlägget när jag gör en lista över de som svarat.
var det inte personer som skulle nämnas?
Olof: nä, så tolkade inte jag det i alla fall
kort…hur tycker du man ska lösa miljöproblemen?
Jag måste hålla med. Det är skönt att veta att man inte måste gå från hus och hem när man förlorar jobbet. Det hade dock varit roligare att ha ett jobb att gå till.