Chadie på Kulturbloggen har utmanat ett antal politiska bloggare att säga något positivt om politiska motståndare. Nu har jag visserligen inte blivit utmanad själv, men jag tycker det ändå är en intressant fråga att fundera på.

Den första frÃ¥gan jag mÃ¥ste ställa mig är dock vilka som egentligen är mina politiska motstÃ¥ndare. Jag är inte aktiv politiskt och jag är heller inte längre medlem i nÃ¥gon politisk organisation. SÃ¥ som stÃ¥ende utanför det politiska livet sÃ¥ blir ju motstÃ¥ndarna desto fler. Som liberal sÃ¥ ser jag att motstÃ¥ndet mot liberala idéer finns inom alla partier – även inom de som kallar sig för liberala.

Men för att förenkla det så är det väl så här:
Som liberal får jag väl acceptera att jag räknas in i det borgerliga lägret. Och som påstått borgerlig så borde det bli Socialdemokraterna och dess stödpartier som är mina huvudsakliga motståndare. Även om konservativa idéer på högerkanten går minst lika illa ihop med liberalismens idéer som socialismen gör.

Och var ska jag börja egentligen?

Det är väl naturligast att börja med Socialdemokraterna – och här kommer jag nog att reta upp en hel del liberaler och borgare.

Hur man än vrider och vänder pÃ¥ det sÃ¥ är Sverige ett relativt sätt bra land att leva i. Det gÃ¥r inte att komma ifrÃ¥n. Och med tanke pÃ¥ socialdemokraternas politiska dominans de senaste 70 Ã¥ren sÃ¥ mÃ¥ste de faktiskt ha gjort nÃ¥t rätt. Det är faktiskt ganska skönt att veta att man lever i nÃ¥n slags välfärdsstat – i ett land där jag exempelvis inte behöver vara rädd för att hamna pÃ¥ ruinens brant om jag blir sjuk eller där jag kan fÃ¥ sparken frÃ¥n jobbet pÃ¥ direkten utan anledning.

Nu finns det visserligen mycket man kan kritisera välfärdsstaten och dess kontrollbehov för, men nu skulle vi vara snälla.

En annan sak som man nog mÃ¥ste ge sossarna är att de genom historien inte varit teknikfientliga. Det är i alla fall nÃ¥t som jag har en känsla av. Socialdemokraternas tankar om folkhemmet var inte bara en vision om en välfärdsstat, det var även en teknikvänlig och framtidsoptimistisk dito. Bilen var en minst lika viktig frihetssymbol som barnbidraget – if you get my point.

Man mÃ¥ste även beundra – eller berömma – socialdemokraternas och arbetarrörelsens folkrörelsetradition. Att sÃ¥ länge och i sÃ¥n omfattning kunna samla massorna i exempelvis föreningsliv och studiecirklar är inget man bör fnysa Ã¥t. Studieförbund, folkparker, idrottsföreningar och sÃ¥ vidare har spelat en stor roll i demokratiseringen av Sverige.

Jag gillar ocksÃ¥ den gamla socialdemokratiska arbetarstoltheten, där arbetare har setts som det finaste man kan vara. Det finns nÃ¥t djupt sympatiskt i den tanken – att stÃ¥ pÃ¥ den lilla människans sida mot stat och överhet liksom.

Det var några exempel på positiva omdömen om Socialdemokraterna.

När det gäller deras allierade inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet sÃ¥ har jag faktiskt svÃ¥rare att hitta positiva omdömen. Men jag har ju lovat sÃ¥…

Jag tror aldrig jag har berömt Vänsterpartiet förr, men jag fÃ¥r väl ge det ett försök. Inom vänstern finns det ett genuint och äkta engagemang och patos för fattiga och utslagna – bÃ¥de nationellt och internationellt. LikasÃ¥ finns det mÃ¥nga som är genuint engagerade i exempelvis fredsrörelsen, amnesty och liknande – och inte bara när det är USA som är skurken.

Vänsterpartiets konsekventa hållning i flyktingfrågor måste också nämnas.

Miljöpartiet har jag faktiskt dÃ¥lig koll pÃ¥ mÃ¥ste jag erkänna. Men det första man kommer att tänka pÃ¥ ser man ju redan i namnet – miljöfrÃ¥gorna. Jag är lÃ¥ngt ifrÃ¥n överens om miljöpartiet i alla deras lösningar pÃ¥ miljöproblemen. Men jag är övertygad om att deras relativa valframgÃ¥ngar faktiskt har varit en blÃ¥slampa i röven pÃ¥ de andra partierna – att ta miljöfrÃ¥gorna pÃ¥ allvar. Sen fÃ¥r vi heller inte glömma engagemanget för djurrättsfrÃ¥gor som ocksÃ¥ är sympatiskt.

Det finns säkert fler bra saker att komma på om ovannämnda partier, men nu har jag varit snäll nog för idag.