"Vi gillar yttrandefrihet, men…"

Meningen i rubriken är tyärr väldigt förekommande i debatten, och väldigt farlig.

Vi hörde den i debatten om Muhammed-bilderna, vi hörde den i debatten om pucko Green, vi hör den när brevbärare vägrar dela ut vissa partiers material osv. Nu senast används den som motivering till varför en skola i Kungälv funderar på att ge studenter med rasistiska och/eller nazistiska böjelser underkänt i Samhällskunskap:

Vi har yttrandefrihet och vi är noga med den. Men vi är väldigt noga med att man inte kränker andra.

Och det är då det blir farligt. När man använder det lilla ordet ”men” för att försvara inskränkningar i yttrandefriheten eller andra demokratiska rättigheter så är vi ute på djupt vatten. Ska det vara så svårt att förstå att yttrandefriheten är en fundamental byggsten i det öppna och demokratiska samhället? Ska det vara så svårt att förstå att yttrandefriheten tillåter oss även att yttra idiotiska ståndpunkter – eller tankar som bryter mot det politiskt korrekta? Tydligen så är det det för vissa.

Och rektorn på Ytterbyskolan i Kungälv är verkligen farligt ute. Om elever som inte har rätt politiska värderingar riskerar underkänt betyg så kan vi verkligen prata om åsiktsförtryck. Om fler skolor skulle anamma samma tankesätt så närmar vi oss med rask takt ett otrevligt samhälle. Och var går gränsen egentligen? Skolan motiverar sig med att elever måste ”kunna tillämpa grundläggande demokratiska värden i samhället”. Men borde man inte även personer som bekänner sig till s.k autonoma grupper på vänsterkanten också ligga pyrt till? Personer som förkastar vårt parlamentariska system och använder sig av våld och civil olydnad? Det är ju liksom inte bara nazzar och rassar som ligger pyrt till, om ni förstår vad jag menar.

Nu kommer troligen den här skolan få ta tillbaka sitt förslag, speciellt med tanke på vad Skolverkets jurist säger:

Om läraren har undervisat i demokrati och demokratins principer och eleven visar att man förstår det, men ändå säger ”att jag tycker att diktatur skulle vara ett bättre styrelseskick”, då kan det ju vara så att eleven har faktiska kunskaper i demokratins principer, men har en annan åsikt. Då är det kunskapen som ska beaktas vid betygssättningen

Men att skolan överhuvudtaget kommit på tanken ger mig rysningar.

Snart tillbaka.

Som ni säkert har märkt så har det postats dåligt här några veckor. Det är lite olika skäl som ligger bakom att jag inte har haft tid/ork att ägna åt bloggen.

Trots att det har hänt mycket som kanske har varit värt att kommentera.

Jag har t.ex inte sagt ett ord om Laila ”Jag har inte gjort fel, det är journalisterna som är dumma” Freivalds avgång, folkpartiets fortsatta batongvandring med major Björklund i spetsen (”Rösta på folkpartiet – vi vill ha en skola för 1800-talet”), korkade SOK som inte fattar hur man bäst vårdar ett varumärke (troligen inte genom att stämma pizzabagare), Djurskyddsmyndighetens tramserier om levande bete (med den logiken borde allt fiske med krok förbjudas), brevbärare som anser sig bestämma vilken post vi ska få (Nationaldemokraterna må vara idioter, men det är inte upp till vare sig posten eller brevbärarna att bestämma det) eller att Jan Eliasson blir ny utrikesminister (med tanke på att hans FN-tjänst slutar 11 september så får han jobba som utrikesminister på heltid en vecka…fast om borgarna vinner valet så kanske de skulle ha kvar honom? För i ärlighetens namn – säg en enda borgerlig politiker som passar som utrikesminister. Lars Leijonborg? Yikes! Carl Bildt möjligen. Men Eliasson är faktiskt en person som har stor respekt både till vänster och höger.).

Men nu kommer jag snart tillbaka. Promise. Om jag har några läsare kvar vill säga.

The last of the gang to bingolotto.

Expressen.se:

Nu bekräftar Morrisseys skivbolag det som Expressen kunde avslöja redan förra veckan: den mytomspunne sångaren kommer att uppträda i ”Bingolotto”. Den 9 april framför han sin nya singel ”You have killed me”. Morrissey har framhållit att han vill marknadsföra sin kommande skiva i så ”ostiga” sammanhang som möjligt. Han ska också ha uttryckt specifika önskemål om att få spela just i ”Bingolotto”.

I wish I could laugh but that joke isn’t funny anymore…

Att berömma sina motståndare.

Chadie på Kulturbloggen har utmanat ett antal politiska bloggare att säga något positivt om politiska motståndare. Nu har jag visserligen inte blivit utmanad själv, men jag tycker det ändå är en intressant fråga att fundera på.

Den första frågan jag måste ställa mig är dock vilka som egentligen är mina politiska motståndare. Jag är inte aktiv politiskt och jag är heller inte längre medlem i någon politisk organisation. Så som stående utanför det politiska livet så blir ju motståndarna desto fler. Som liberal så ser jag att motståndet mot liberala idéer finns inom alla partier – även inom de som kallar sig för liberala.

Men för att förenkla det så är det väl så här:
Som liberal får jag väl acceptera att jag räknas in i det borgerliga lägret. Och som påstått borgerlig så borde det bli Socialdemokraterna och dess stödpartier som är mina huvudsakliga motståndare. Även om konservativa idéer på högerkanten går minst lika illa ihop med liberalismens idéer som socialismen gör.

Och var ska jag börja egentligen?

Det är väl naturligast att börja med Socialdemokraterna – och här kommer jag nog att reta upp en hel del liberaler och borgare.

Hur man än vrider och vänder på det så är Sverige ett relativt sätt bra land att leva i. Det går inte att komma ifrån. Och med tanke på socialdemokraternas politiska dominans de senaste 70 åren så måste de faktiskt ha gjort nåt rätt. Det är faktiskt ganska skönt att veta att man lever i nån slags välfärdsstat – i ett land där jag exempelvis inte behöver vara rädd för att hamna på ruinens brant om jag blir sjuk eller där jag kan få sparken från jobbet på direkten utan anledning.

Nu finns det visserligen mycket man kan kritisera välfärdsstaten och dess kontrollbehov för, men nu skulle vi vara snälla.

En annan sak som man nog måste ge sossarna är att de genom historien inte varit teknikfientliga. Det är i alla fall nåt som jag har en känsla av. Socialdemokraternas tankar om folkhemmet var inte bara en vision om en välfärdsstat, det var även en teknikvänlig och framtidsoptimistisk dito. Bilen var en minst lika viktig frihetssymbol som barnbidraget – if you get my point.

Man måste även beundra – eller berömma – socialdemokraternas och arbetarrörelsens folkrörelsetradition. Att så länge och i sån omfattning kunna samla massorna i exempelvis föreningsliv och studiecirklar är inget man bör fnysa åt. Studieförbund, folkparker, idrottsföreningar och så vidare har spelat en stor roll i demokratiseringen av Sverige.

Jag gillar också den gamla socialdemokratiska arbetarstoltheten, där arbetare har setts som det finaste man kan vara. Det finns nåt djupt sympatiskt i den tanken – att stå på den lilla människans sida mot stat och överhet liksom.

Det var några exempel på positiva omdömen om Socialdemokraterna.

När det gäller deras allierade inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet så har jag faktiskt svårare att hitta positiva omdömen. Men jag har ju lovat så…

Jag tror aldrig jag har berömt Vänsterpartiet förr, men jag får väl ge det ett försök. Inom vänstern finns det ett genuint och äkta engagemang och patos för fattiga och utslagna – både nationellt och internationellt. Likaså finns det många som är genuint engagerade i exempelvis fredsrörelsen, amnesty och liknande – och inte bara när det är USA som är skurken.

Vänsterpartiets konsekventa hållning i flyktingfrågor måste också nämnas.

Miljöpartiet har jag faktiskt dålig koll på måste jag erkänna. Men det första man kommer att tänka på ser man ju redan i namnet – miljöfrågorna. Jag är långt ifrån överens om miljöpartiet i alla deras lösningar på miljöproblemen. Men jag är övertygad om att deras relativa valframgångar faktiskt har varit en blåslampa i röven på de andra partierna – att ta miljöfrågorna på allvar. Sen får vi heller inte glömma engagemanget för djurrättsfrågor som också är sympatiskt.

Det finns säkert fler bra saker att komma på om ovannämnda partier, men nu har jag varit snäll nog för idag.

Världen är full av idioter…

…vilket märks extra tydligt när man läser kommentarerna till Maries text om flopprogrammet Toppkandidaterna.

Den enda förklaringen till pöbelkommentarer som

Era skattepengar i våra organisationer och era kulor i våra gevär!! HAHAHAHAHAHAHAHA!!!!

är att ett litet gäng från träskvänstern har skaffat internetuppkoppling.

Till ungsyndikalisterna, som verkar ha mobiliserat sina anhängare att rösta, och som får 100 000 av vinnaren Petter kan jag meddela att för de pengarna får ni nånstans i storleksordningen 100 ton gatsten – eller 700 rånarluvor. Så om ni är lite smarta så kan ni köpa sisådär 50 ton gatsten och 350 luvor. Drygt 140 kilo prima gatsten per skalle alltså. Det kan bli ett sjuhelsikes party.

Fantalastiskt.

Smaka på det här stycket:

Den ryska arbetslagstiftning som genomdrevs för några år sedan markerade en startpunkt för återupptagande av nyliberalt inspirerade reformer i Ryssland. Lagarna har i flera avseenden en antifacklig prägel. En korporatistisk anda, med samverkan mellan stat, arbetsgivare och fack framhålls medvetet.

(Mina fetningar)

Nån mer än jag som ser motsägelsen…

Så JÄVLA tröttsamt!

Grr…jag blir så trött på alla jävla fördomar och religiösa referenser om min hemstad Jönköping. Nu är det, för er som har missat det, kvartsfinaler i hockey. Där spelar laget i mitt hjärta HV71, mot de importerade dalmasarna i Mora. Och som vanligt när HV vinner så måste man slänga in lite j***a passningar om Smålands Jerusalem.

DN gör det, fast ganska snällt ändå, med rubriken:

Petterssons hattrick frälste HV

Men värst som vanligt är Aftonskiten med meningen:

Stefan Pettersson är het som Bibeln i Jönköping.

Ååå…vad jag nu (kl 23.57 en söndagkväll efter en lång dag) hatar dom. Jag skulle vilja ta deras jävla stockholmsreportrar och sticka upp Bibeln i arslet på dom (ja, kanske inte Bibeln, det är inte rätt läge att irritera religiösa nu). Det är egentligen för dumt för att ens kommentera, men fölåt mig . ty jag kan icke låta bli. Jag har skrivit om det tidigare – men det är värt att nämna igen: även om man räknar verkligen tokhögt så är 75 % av Jönköpings 120 000 invånare inte (aktivt) religiösa (mer än folk i allmänhet vill säga). Frikyrkorna lockar till sig knappt 10% av invånarna – visst det är relativt sett högre än riket i allmänhet. Men speciellt het skulle jag inte påstå att Bibeln är… HVs öde engagerar betydligt fler än vad kyrkorna gör om man säger så. Vad som annars också är betydligt hetare är en stor expansion, bra arbetsmarknad, framtidstro och och en massa byggande. Till exempel.

Men, nä, journalistkråkorna tycker det är så jävla kul att sitta på sina feta arslen och göra sig lustiga över saker de inte vet nåt om.

Gaaa. Nu blev jag återigen Kalle Anka-arg över skitsaker som skitpressen skriver. Men nu ska jag sova.

Fotnot:
Undrar varför man aldrig ser några religiösa liknelser när det skrivs om Ö-vikslaget MoDo? Ö-vik är ju trots allt kännt bland alla norr om dalälven som Norrlands Jersualem. Och eftersom hälften av alla ”stockholmare” kommer norrifrån så kan de inte ha missat det? Fast nu tillhör det ju god sed att förneka sitt ursprung och antaga en fejkad ståkkholmska när man flytt till fjollträsk, så det är väl inget de låtsas om att de känner till.

Religion – en privatsak.

Igår meddelades det att poliser framöver får bära turban, huvudduk eller judisk kippa i tjänsten, vilket givetvis är über-PK. Personligen är jag tveksam till det. Visserligen anser jag att folk får klä sig, och tro på vad de vill. Fine with me om nån har religiös klädsel eller religiösa symboler på stan. Men en polis är en uniformerad myndighetsperson med våldsrätt – och i det läget tycker jag inte religion hör hemma.

För min del har det alltså inget med vilken religion de tillhör, eller vilket etniskt ursprung personen må vara. Det har enbart med religionen – i allmänhet – att göra. En polis ska vara polis i första hand. Men har de rätt att bära religiösa klädesplagg så är risken stor att han eller hon blir t.ex jude eller muslim i första hand. Att det religiösa tar över. Och på så sätt försvårar en naturlig kontakt med medborgarna. (Nu tror jag visserligen inte det kommer att bli någon större andel som bär dessa plagg.)

Av samma anledning bör ju t.ex inte poliser tillåtas bära andra typer av religiösa symboler som syns, som exempelvis ett kors hängade utanför skjortan. Eller för den delen andra typer av ”kontroversiella” symboler, som t.ex partisymboler.

En del säger säkert emot mig här eftersom förslaget primärt är till för att öka mångfalden inom poliskåren. Jag kan förstå intentionerna, och de är goda. Poliskåren måste i sin etniska – och könsmässiga – sammansättning spegla samhället i stort, för att på så sätt skapa största möjliga förtroende. Men nu handlar det just om religiösa klädesplagg. Plagg som illustrerar att man är troende, och vilken religion man tillhör. Och religion har inget med etnicitet att göra egentligen.

Religion är och ska förbli en privatsak. Det kan visserligen vara okej med religiösa symboler på andra arbetsplatser (jag skiter t.ex i om busschaffisen har turban eller kors runt halsen), men eftersom polisen är så speciell i sin myndighetsutövning så anser jag inte att det hör hemma där.

Politisk humor när den är som bäst.

I kölvattnet efter diskussionerna om Muhammed-karikatyrer, Reinfeldt-diton och annat som handlar om var gränsen mellan satir och påhopp går så vill jag passa på och tipsa om ett lysande exempel på politisk humor när den är som allra bäst.

TV-serien Family Guy har nämligen på ett ohyggligt roligt sätt kängat till Federal Communications Commission, FCC. Peter Griffin och hans vänner framför en kuplett av gammalt hederligt snitt (eh…) som är så rolig och elak att ni bara måste se den. Den finns att beskåda här.

Uppdatering:
Även Eric Idle, från Monty Python, har varit förbannad och spelat in en liten visa om FCC i synnerhet och amerikansk politik i allmänhet – The FCC Song (även känd som Fuck you very much). Den kan ni njuta av här.