Hockeyblogg.

Jag brukar inte blogga om sport (ok…har hänt nån enstaka gång). Men jag bara kände att jag var tvungen att citera Mattias Ek i dagens Expressen:

När årets HV tar i finns det inget lag som orkar att stå emot.
HV 71 har…
…fyra raka vinster mot Frölunda – den största guldkonkurrenten.
…skaffat sig ett grepp om Linköping och har faktiskt plus på alla elva lag i elitserien.
…som enda elitserielag två OS-spelare.
…bästa backarna i Per Gustafsson och Olausson. Tråkigt för dem att inte ens finnas med i VM-snacket, men Mårts är nog glad att de höjer medelåldern – och stämningen – på träningarna i stället.
…Stefan Liv är tillräckligt bra för att vinna ett nytt SM-guld.
…Mika Hannula som ser ut att ha fått energin tillbaka. Och farten som gav honom en OS-plats.
…Poängkungen Andreas Karlsson och lagkaptenen Johan Davidsson som var två i mängden när HV 71 gjorde 6-3 mot Djurgården.

Och så måste jag passa på att hälsa Andreas Jämtin tillbaka till Vätterbygdens Stolthet!

Löfteskarusellen igång.

Igår var det exakt sju månader kvar till höstens val. Idag kan man säga att valrörelsen började – det var nämligen dags för partiledardebatt i riksdagen. Nu valde jag dock att gå till jobbet istället för att sitta bänkad vid TVn – men om jag har lust (troligen inte…) så kan jag ju se debatten på webb-TV. Så jag vet alltså inte mer än vad som har refererats i media under dagen – och ska man utgå från det så är sossarnas taktik, som vanligt kan man säga, att ge de flesta grupperna i samhället lite mer bidrag. Idag var det fokuserat på pensionärer och studenter.

En gissning är att under årets gång kommer även vi andra utlovas höjda bidrag i nån form. Tanken är väl att man inte biter den hand som föder en.

Dock verkar socialdemokraterna ha missat att det viktigaste trots allt inte är att dela ut bidrag som om det vore nåt som växer på träd – utan att man måste få in folk i arbete (riktigt arbete alltså – inte trAMS-åtgärder och gardinupphägning). Nåt som Fredrik Reinfeldt också påpekade:

Trygghet är nu helt isolerad till bidragsförsörjning. För mig är trygghet att veta att jag duger på arbetsmarknaden och kan få ett jobb

Reinfeldt angrep Persson för att sossarna inte sa nånting om hur de nya jobben skapas. Nu har jag som sagt var inte sett debatten, men jag har inte riktigt fått grepp på om borgarna lyckades föra ut det budskapet heller. Det är faktiskt borgerlighetens största dilemma inför valet – hur når man ut med att deras politik faktiskt skapar jobb?

Speciellt eftersom politiker inte kan skapa jobb (om man inte delar vänsterpartiets syn där man tror att det bara är att anställa dem i offentlig sektor) – utan bara skapa förutsättningar för jobb. Men eftersom detta är ganska abstrakt och teoretiskt så är det svårt att nå ut med detta på ett begripligt sätt till väljarna.

Risken är därför stor att borgerligheten ger upp. Ju närmare valet vi kommer desto större risk är det att moderaterna återigen börja tugga skatteteser – och att folkpartiet kör än hårdare på sin ”att ställa krav på alla som inte är vit medelklass i storstäder är att bry sig”-retorik.

Sen ska vi heller inte underskatta risken för en borgerlig överbudspolitik och löfteskarusell – där även de utlovar bidrag vitt och brett. If you can´t beat them – join them.

Göran Persson hoppas på en ”en uppfriskande och hård ideologisk debatt om Sveriges vägval”. Men tyvärr kommer det inte att inträffa. Det finns ingen egentlig ideologisk debatt i Sverige – inte på det partipolitiska riksplanet.

När hörde man till exempel senast en partiledardebatt där det på allvar diskuterades om vad som egentligen är statens/det offentligas huvudsakliga uppgift? Individens frihet och ansvar kontra statens kontroll? Och så vidare.

Det finns ibland tendenser – men det blommar aldrig ut fullt. Borgerliga politiker pratar gärna om privatiseringar och avregleringar men väldigt sällan om det ur ett moraliskt, ideologiskt eller t.o.m filosofiskt perspektiv. Bara ett exempel i mängden.

Nu är det nog visserligen så, som en del bedömmare menar, att val vinns på mitten – men samtidigt så gör ju det det politiska klimatet ack så grått och tråkigt. Det behövs blåslampor i röven från flankerna för att undvika att det blir en alltför smetig mittensoppa. Jag har visserligen hånat vänstern och Ohly för deras vandring mot de socialistiska träskmarkerna. Men samtidigt så kanske det är helt rätt egentligen.

Hade de fortsatt att vandra i de Schymanska spåren så kunde de likaväl uppgått i Socialdemokraterna så småningom. Nu kanske de kan bli den där blåslampan i röven på sossarna. De kan faktiskt dra socialdemokraterna lite mer åt vänster för att undvika att bli alltför beroende av ett nykommunistiskt parti.

Nu är det visserligen rena spekulationer från min sida – som ett – av många – tänkbart scenario.

Men inom borgerligheten finns inget sånt parti. Inget parti som tar ideologin på blodigt allvar. Men det kanske skulle behövas.

Och då menar jag inte att det behövs nåt rasse-parti eller ett knökkonservativt högerkristet (som får KD att verka hedniska) dito. Utan helt enkelt ett renodlat ”tokliberalt”/libertarianskt parti som kan agera motvalls kärring och blåslampa inom den utsmetade borgerligheten. Ett parti med en liknande agenda som Liberala Partiet – men med en storlek motsvarande t.ex Vänsterpartiet (enligt min mening är det större chans att Christer Fuglesang får göra rymdpromenader än att Liberala Partiet får mandat i riksdagen).

Jag personligen kanske inte sympatiserar till fullo med dem, eller ens skulle kunna tänka mig att rösta på dem – men de skulle onekligen behövas.

Nåväl.

Nu är i alla fall den första fasen av valrörelsen igång – även om det riktigt roliga inte börjar förrän mot slutet av sommaren.

PS! Eftersom det är mitt första valår som bloggare så vore det intressant att åka och blogga på årets Almedalsvecka. Så om nån kan sponsra mig med logi och en bärbar dator så sticker jag… 🙂 DS!

Ge fan i snuset, kalmarpolitiker!

I morgon kommer troligen landstingsfullmäktige i Kalmar att rösta för ett totalt snusförbud inom landstingets lokaler:

Förbudet som landstingstyrelsens beredning ska ta ställning till handlar om ett totalt snusförbud i landstingets lokaler, för såväl personal som besökare.
– Vi kan inte påverka vilka val människor gör, men vi kan påverka det som händer inom våra lokalet.

Och återigen lägger sig klåfingriga politiker i saker de inte har med att göra.

Är snus lagligt? Ja.
Stör snus andra personer, så som exempelvis tobaksrökning gör? Nej.
Är det därför upp till individen själv att avgöra? Givetvis.

Moderata (!) landstingsrådet Malin Petersson säger:

Att införa ett snusförbud är inte helt enkelt, det handlar ju om den enskilde personens frihet att välja vad han eller hon vill göra, snus påverkar ju inte tredje person.
Samtdidigt arbetar vi för att lansera vårt landsting och län som ett hälsolän. Då finns det ett värde i att visa att vi är ett tobaksfritt landsting, snus är ju bevisligen skadligt

Vad egentligen är det som inte är helt enkelt undrar jag? Hon säger det ju själv – den enskilde individens frihet att välja vad han eller hon vill göra. Det är ju hur enkelt som helst.

Att en representant för ett parti som påstår sig värna om den enskilde individen ser detta som ett val som inte är enkelt är fan-i-mig beklämmande.

Men det är ju den där förbannade prestigen som spökar. Några rubrikkåta politiker har bestämt sig för att Kalmar ska vara ett hälsolän – och då får principer ge vika. (Varenda län och kommun i det här landet ska tydligen ha nån jävla floskelprofil nu för tiden.)

Men då borde man ju även – i konsekvensens namn – förbjuda en massa andra saker inom landstingets väggar. Till exempel smör, kaffe, onyttiga luncher (”apapap…köpte du en pizza då får du äta den utanför!”), kakor, tårtor (”grattis på 60-årsdagen Britta. Till morgonfikat bjuder vi på vatten och skivade morötter!”), socker etc. You get the point.

Landstinget i Kalmar är borgerligt styrt – men det är plågsamt uppenbart att politisk klåfingrighet inte har något med partifärg att göra. Det är djupt rotat i den svenska politikersjälen.

LUF och kon(s)pirationen.

I Söndags så skickade LUF utan ett pressmeddelande angående SVTs nya program Toppkandidaterna. Där skriver de bl.a:

Igår avslöjade SVT vilka som är deltagarna i deras nya såpasatsning Toppkandidaterna, inte helt oväntat har den socialdemokratiska partiapparaten lyckats nästla in två egna kandidater.

– Ett av SVTs hårdaste krav var att ingen av dem som sökte skulle ha några kopplingar till något politiskt parti. Något som verkar ha gällt alla partier utom Socialdemokraterna. Det tråkiga är att det här inte ens förvånar längre, SVTs förtroende som oberoende är nu kört i botten, säger Frida Johansson Metso, 2:e vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet.

-Socialdemokraterna och SSU representeras i såpan av ”toppkandidaterna” Mikael Johansson samt Teysir Subhi. Mikael Johansson har inte bara varit medlem i SSU, under 2005 var han distriktsordförande för SSU Västernorrland och ombudsman för SSU Kronoberg. Att han nu påstår att han har lämnat SSU är ju komiskt, eftersom vi alla vet att det inte går att lämna SSU, säger Frida Johansson Metso.

Det är några saker jag reagerar på. För det första så är det formuleringen ”den socialdemokratiska partiapparaten lyckats nästla in två egna kandidater” som fullkomligen osar konspirationsteori lång väg. Eftersom LUF inte på något sätt bevisar hur den ”innästling” gått till så känns det inte som nåt man direkt ska ta på för stort allvar. Nog för att man kan ha åsikter om både sossar och SVT – men att de kommit med p.g.a av nåt slags icke-schysstspel mellan Partiet och SVT tror jag faktiskt inte på. Sorry LUF.

Och om nu sossarna har lyckats ”nästla in” sitt folk – varför väljer de då Mikael och Teysir? Mikael har visserligen varit ordförande för SSU Västernorrland – men fått, enligt LUF, avgå p.g.a fiffel. Låter det som en kandidat man vill ha med?

Till Dagens Nyheter säger han

Jag vikarierade som ombudsman tre månader förra året, säger Michael. Men jag är inte socialdemokrat längre. Jag har varit medlem i Luf (Liberala ungdomsförbundet) också. Jag har gjort en lång resa vänsterut.

Hmm. Låter snarare som en person som är ambivalent när det gäller politik än en planterad kandidat från den socialdemokratiska partiapparaten. Men LUFarna är väl putta över att han slutade hos dem?

Då kommer jag osökt in på meningen ”att han nu påstår att han har lämnat SSU är ju komiskt, eftersom vi alla vet att det inte går att lämna SSU”. Det är – enligt min mening – inget annat än tomt raljerande. Nog för att SSU har haft synnerligen svårt att ta bort gamla medlemmar ur register – men det är ju snarare ett problem för förbundet om man säger så. De enskilda medlemmarna – eller före detta medlemmarna – kan ju knappast lastas för om de råkar finnas kvar i rullorna.

Nåväl.

Då tar vi den andra ”sossekandidaten”, Teysir då. Henne nämner LUF bara med namn – men ingenting om hennes eventuella aktivitet hos SSU. Helt enkelt för att det inte finns någon! Efter lite googling så är den enda connection jag hittar mellan henne och SSU är att hon blivit intervjuad av förbundets tidning Frihet – i egenskap av engagerad i föreningen Streetbasketball League.

Nu säger hon visserligen till DN att hon varit medlem i SSU men att hon inte längre är det och betalade aldrig någon medlemsavgift. Hon räcker heller inte upp handen på frågan om vilka av ”toppkandidaterna” som ser sig som vänster.

Okej. Vi har alltså här en 18-årig engagerad tjej som har gått med i ett politiskt ungdomsförbund men uppenbart ångrat sig och skitit i att betala medlemsavgiften. Hur många ungdomar har inte gjort det? Jag har exempelvis gjort det. Jag har gått med i just LUF, ångrat mig och inte betalat. Skit samma liksom.

Och bara för att det i det här fallet råkade vara just SSU så ska man tydligen bli stämplad som nån slags innästlad lakej till makten. Pinsamt.

Nu kanske jag har tokfel. Det kanske är så att LUF har rätt. Sossarna och SVT har tillsammans konspirerat för att få in två unga sossar i programmet. Och för att dölja det hela så har man valt dessa två som har det gemensamma att de inte längre ser sig som sossar! Briljant må jag säga! Fast i ärlighetens namn så tror jag det är LUF som, återigen, överreagerar – och ägnar kraft åt De Verkligt Viktiga Frågorna.

Riktigt pinsamt blir det dock i sista meningen i LUFs pressmeddelande:

Programmet Toppkandidaterna kommer även att anmälas till granskningsnämnden eftersom kravet på opartiskhet redan innan programmet sänts är förbrukat, avslutar Frida Johansson Metso.

Det är knappt jag har några kommentarer. Jag blir i det närmaste stum. Okej. Kanske inte. Men men. Vad ska man säga liksom? Det skulle vara väldigt intressant att se hur anmälan ser ut – speciellt med tanke på att ingen hitills sett programmet. Använder sig LUF av nåt slags ”evig skuld”-begrepp när det gäller alla som har haft anknytning till SSU – eller vad är det frågan om? ”En gång sosse – alltid sosse”. Och – återigen – HUR I HELVETE VET MAN ATT DET ÄR OPARTISKT INNAN MAN ENS SETT EN SEKUND?

Kom igen när ni har sett det. Om det är så att de två utpekade kandidaterna favoriseras av producenterna och står och rabblar SSUs program utantill – ja, då kan vi diskutera frågan ytterligare. Nu känns det bara smått skrattretande.

Till sist ett litet ord på vägen till LUF:

rättshaveri, rätthaveri, onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin rätt i stort och smått. Ordet kan också avse en tendens att pedantiskt anlägga rättsliga synpunkter på allt, även de obetydligaste småsaker.

Det lär oss historien.

Tor hos Liberala Studenter i Linköping skriver:

När Esbati minns den gripande låten Strange Fruit och ser bilder från de fruktansvärda raslynchningarna bryter tårarna fram hos honom. Hedervärt. Den öppna och från samhället godkända rasism som frodades i USA på den tiden var vidrig.

I kommentarerna uppstod en debatt om att de som faktiskt kämpat hårdast mot rasism och slaveri är det republikanska partiet och då speciellt presidenten Abraham Lincoln. Alla de kommentarerna har nu Ali Esbati censurerat. Min kommentar som tydligen var så upprörande att den inte fick stå kvar löd

Att Abraham Lincoln är en av de största frihetshjältarna någonsin inser även kommunister då friheten ska försvaras. Länk Friend of the Abraham Lincoln battalion

Och jag håller med dig Ali Esbati, raslagarna då var en stor skam för USA och speciellt för demokraterna (dixiecrats) som försvarade dem.

Det får mig att tänka på de svenska raslagarna som fanns ända till femtiotalet. En del av det ”fina” folkhemmet. Jag kallar det för ”Det andra Sverige”

Ali motiverar censuren i det aktuella inlägget med

Jag tänker inte presentera någon policy för detta, eller publicera några motiveringar, utan man får räkna med att ett fåtal kommentarer tas bort. Ibland kan man själv uppleva det som onödigt eller felaktigt. Men skulle jag inleda en diskussion om detta skulle jag arbeta heltid med enbart det. Då och då gör jag också försök att stävja metadebatter – alltså debatter om debatten. Så kan det till exempel vara nu.

Ali har visserligen den fulla rätten att ta bort vilka inlägg han själv vill på sin egen blogg. Men när han faktiskt tar bort inlägg som är relevant för ämnet kan man börja fundera. Om man skriver om den öppna rasismen som har funnits i USA så kan det vara intressant att diskutera det även ur ett amerikanskt partipolitiskt perspektiv. Men jag blev själv censurerad för att jag svarade på en fråga och förklarade att republikanska partiet bildades som ett slaverifientligt parti under 1800-talets mitt.

Att det skulle handla om en s.k. metadebatt, och motivera bortagningen p.g.a det är inte riktigt rätt väg att gå. Visst är det intressant, och viktigt, att diskutera den amerikanska rasismens historia – men att inte tillåta en debatt som handlar om dess motstånd – även från ”höger” – leder ju knappast nånstans alls. Bara en bekräftelse av den egna världsbilden.

Ali fortsätter i sin ”brasklapp”:

Kommentarfälten har från början blivit dominerade av obehagliga högerdemagoger med sociala problem, som ägnar en icke obetydligt del av sin tid åt att hänga här. Jag har några gånger återkommit till varför jag ändå låter dem hållas. Det har visst underhållnings- och pedagogiskt värde.

Visst har det underhållningsvärde, precis som de obehagliga vänsterdemagoger med sociala problem som också frodas på bloggen (”mupp” är väl det vanligaste skällsordet från dessa demagoger – vänder sig till alla som står till höger om Lenin…) – men jag misstänker tyvärr att det finns ett annat skäl. Genom att vara snabb med delete-knappen när det kommer till seriösa inlägg från pålästa ”höger”-debattörer och lämna kvar knäppskallarna så framstår motståndarna som ohyggligt mycket värre än vad de någonsin är eller har varit.

Då kan man undra varför de värsta knäppgökarna även från vänstern står kvar? Kanske för att det ideologiska filtret inte ser hur knäppa de egentligen är? Man kan bara spekulera.

Men av någon anledning så återkommer jag till ett Per Bjurman-citat som jag använde häromdagen:

Men så envisas den sortens människor också med att se varje bekräftelse av den egna världsbilden som uttryck för intelligens och godhet.

Tänk på barnen!

Jag brukar ofta använda mig av Nationalencyklopedins internettjänst för att ta reda på fakta i olika frågor. Jag brukar tycka den är bra, och ger oftast en hyfsat objektiv syn på det man letar efter.

NE har även avdelning som heter Junior, som vänder sig till barn och ungdomar, där texterna är skrivna för att passa yngre läsare bättre. Jag brukar sällan klicka på de resultat som presenteras i Junior, jag känner att jag är gammal nog att faktiskt ta till mig det som är skrivet för vuxna – men igår skulle jag söka på republikanerna, för att få lite bakgrundsinfo, och den enda träffen jag fick var just en junior-träff. Den informationen som jag då fick upp fick mig onekligen att fundera lite på vad det egentligen är de vill lära ut till de unga egentligen:

republikanerna, Republikanska partiet, är ett av de två politiska partier som dominerar i USA (det andra partiet är demokraterna). När det gäller politiska åsikter skiljer sig de två partierna ganska litet från varandra. Republikanerna står litet till höger om demokraterna och liknar mera ett konservativt (nyliberalt) parti.

Jag förstår att man inte kan ha alltför uttömmande politiska analyser när man vänder sig till yngre läsare – men man behöver ju inte komma med rena felaktigheter kryddat med lite hederliga svenska fördomar.

Till exempel så är det den gamla vanliga felaktigheten att USAs två stora partier står så nära varandra. Det förutsätter att det amerikanska partiväsendet är liknande det europeiska, vilket det inte är – partierna är mer av paraplyorganisationer än regelrätta partier. De politiska åsikterna kan inom partierna skilja betydligt mer än vad de i Sverige kan göra mellan partier.

Men jag lämnar det för nu, det är lite för komplicerat för att beskriva här. Men det är onekligen en förenkling att påstå att det skiljer lite mellan partierna.

Det jag ändå finner mest intressant i beskrivningen är beskrivningen att republikanerna ”liknar mera ett konservativt (nyliberalt) parti”. Här begår man alltså samma misstag som den svenska vänstern i allmänhet gör – nämligen att likställa konservatism med nyliberalism. Man buntar liksom ihop allt som är ”höger” till konservatism och nyliberalism. Men den som är lite mer ideologiskt bevandrad vet att nyliberaler och konservativa i mångt och mycket är varandras motpoler.

Men under rubriken Liberal så förklarar NE Junior snällt för oss vad nyliberal egentligen är

Ordet nyliberal har i regel inte med de liberala partierna att göra. Nyliberalismen är snarare namnet på de konservativa partiernas ideologi numera.

Well. Säg det till Frihetsfronten så får vi se vad de tycker…

Men för att återgå till amerikansk politik. Om demokraterna skriver NE Junior bl.a

När det gäller politiska åsikter skiljer sig de två partierna ganska litet från varandra. Demokraterna står inte lika mycket till höger som republikanerna. Därför röstar ofta amerikanska arbetare och även de etniska minoriteterna, särskilt de svarta i USA, på demokraterna.

Men det är inte bara när det kommer till amerikanska partier som NE Junior kommer med …ehm… intressanta påståenden. Om kapitalism kan man bl.a läsa

kapitalism betyder att fabriker och andra företag ägs av enskilda människor eller företag som i sin tur ägs av enskilda människor (och inte av staten eller av människor tillsammans).

Men om kapitalism inte tillåter att företag ägs av människor tillsammans då borde ju inte aktiebolag, familjeföretag, kooperativ etc. finnas i ett kapitalistiskt system.

Om höger skriver de:

höger är ett ord i politiken. Det brukar användas om åsikter som särskilt stöder de som redan har makten i ett samhälle. Ordet syftar på lite olika saker i olika samhällen. Det kan syfta på de partier som stöder dem som äger de stora företagen i ett land, eller de partier som stöder gamla religiösa makthavare. Ett ord med liknande betydelse är konservativ.

Inte konstigt att höger har dålig klang bland unga när Sveriges största uppslagsverk pekar ut dem som om de ”stöder de som redan har makten i ett samhälle”. Nog för att man kunde säga det om den tidiga, historiska högern – men det är knappast applicerbart år 2005.

Om vänster skriver man

vänster är ett ord i politiken. Det brukar användas om dem som vill förändra samhället i grunden med politiska medel, i regel så att tillgångarna i ett samhälle ska omfördelas mer jämlikt mellan människorna. Andra ord med liknande betydelse är progressiv, radikal och även röd efter vänsterpartiernas färgsymboler.

Från början i Sverige använde man ordet ”vänster” både om liberaler och om socialdemokrater. Även liberalerna var då en omstörtande kraft i samhället.

Är sossarna fortfaranade en omstörtande kraft då?

Nåväl. You get the point. Jag ska inte trötta ut er med fler citat. Poängen är heller inte att försöka påvisa att det pågår nån slags idelogisk faktaproduktion i NE Juniors redaktion, bara att det är anmärkningsvärt hur det kan se ut när man förenklar lite för mycket – och är väldigt färgade av traditionella svenska ”värderingar”.

Många andra av Junior-artiklarna, även politiska, är mycket bra – så man kunde ju önska att de kunde hålla samma hyggliga nivå över hela linjen.

Uppdatering:
Jag hittade mer om de amerikanska partierna under rubriken USA:

USA har två stora partier, demokraterna och republikanerna. Båda är konservativa med europeiska mått, men demokraterna är lite mer för statlig styrning på olika områden.

Well. Att kalla båda för ”konservativa” är – inte ens enligt europeiska mått mätt – inte bara en förenkling, det är tokfel. Även om det finns konservativa även inom Demokraterna, så är ändå merparten av dem snarare att klassificera som liberaler eller socialliberaler.

En annan lite märklig sak jag hittade i Junior-versionen var följande beskrivning av judar:

De flesta judar skiljer sig knappast märkbart från andra invånare i de länder de bor. De lever och arbetar som alla andra. [Min fetning] Den enda skillnaden är att många av dem, men inte alla, iakttar vissa speciella seder och bruk.

Jag tror säkerligen det är ett gott syfte att påpeka att judar minsann (nästan) är som vanligt folk, alla andra, men det ser onekligen lite märkligt ut när de beskrevs så.

Ordfront i träskmarkerna.

Det är hög tid för Ordfront att ta sig en funderare på vilken väg de vill vandra, om de gång på gång vill falla ner i det brunröda träsket med historierevisionism och lögner eller om de vill framstå som en seriös organisation och tidning.

Häromåret så publicerade de folkmordsförnekelseartikeln Resa i Ljugoslavien. Turerna kring den artikeln ledde till en av Ordfronts största kriser och en in i helskotta massa turer, med märkliga årsmöten, byte av chefredaktörer osv.

Men inte fasen lärde de sig något av det. Den senaste idiotin är minst lika stor. Det handlar givetvis om artikeln Israels regim styr svenska medier.

Och återigen så visar Ordfront hur de saknar insikt i faktagranskande och kritiskt tänkande så fort det kommer en artikel som på något sätt stämmer överens med deras världsbild. Och återigen tvingas en chefredaktör att krypa till korset och erkänna att de är korkade. Idag går Igår gick nämligen chefredaktören Johan Berggren ut med en offentlig ursäkt:

Artikelns resonemang vilar på Löfgrens och Schüllerqvists uttalanden. Dess trovärdighet bygger på deras trovärdighet som erfarna utrikeskorrespondenter. Inga bandupptagningar eller liknande bevis på vad som faktiskt sagts vid intervjutillfällena finns. De två har heller inte läst och godkänt materialet. Jag beklagar dessa misstag i den journalistiska metoden.

Med deras avståndstagande förlorar artikeln sin trovärdighet. I skenet av detta kan jag nu som chefredaktör och ansvarig utgivare inte stå för artikeln och ber de som i den citeras inkorrekt och/eller tillskrivs åsikter de inte har, om ursäkt.

Det är väl i och för sig bra, även om man kan tycka att en seriös tidning inte ska behöva gå så långt att de måste gå ut med ursäkter på det här sättet. Första gången kan man väl skylla på misstag, men när det händer igen så början man onekligen undra. De borde ju ha lärt sig något kan man tycka.

Slutet på Berggrens ursäkt är intressant:

Det handlar inte heller om att jag viker ner mig för påtryckningar – även om en rad personer med ilsken ton och föga sakargument har hört av sig.

Det handlar om att hålla sig till den goda publicistiska sed som strävar efter högsta möjliga grad av sanning.

Den första meningen där är ganska intressant. Det är möjligt att han inte viker ner sig för påtryckningar, men det är samtidigt anmärkningsvärt att ursäkten kommer samma dag i samma veva som när en av de ”intervjuade” journalisterna, Peter Löfgren, skriver en debattartikel med titeln Så blev jag lurad av Ordfronts reporter. Läs den, den är intressant och viktig!

När det gäller sista meningen så kan man ju undra om de inte borde tänkt på det lite tidigare om man säger så. Om man strävar efter ”högsta möjliga grad av sanning” så ska man nog vara extremt noga när det gäller vilka artiklar man tar in i sin tidning – speciellt när det rör sig om känsliga eller kontroversiella ämnen.

Men anledningen till att tidningar som Ordfront kan vara så okritiska till den typen av artiklar kanske man kan hitta i en krönika av Per Bjurman. Nu handlar den visserligen inte alls om Ordfront, utan om en diskussion mellan David Letterman och Bill O´Reilly. Bjurman skriver om den amerikanska vänstern, som hyllar Letterman trots att han var usel:

Men så envisas den sortens människor också med att se varje bekräftelse av den egna världsbilden som uttryck för intelligens och godhet.

Känns det inte som att det citatet går till viss del att applicera även på Ordfront, eller för den delen den svenska vänstern i stort? Eller kanske hela det politiska spektrat?

Ordfrontarnas generella uppfattning är att USA och Israel är roten till allt ont och därför anser de att det är viktigt att ta in USA- och Israelkritiska artiklar – oavsett om de bygger på sanning eller ej.

Det är tyvärr alltför vanligt förekommande inom politisk debatt att källkritik blir lidande så fort nån kommer med åsikter som på något sätt stämmer överens med ens egna. Och när detta inträffar inom den stora, offentliga debatten i exempelvis media så blir problemet så mycket större.

Jag vet till exempel inte hur många inom svenska vänstern som satt och nickade självbelåtet när de läste Johannes Wahlströms artikel som en bekräftelse för nåt ”de alltid vetat”, men jag kan tänka mig att det inte är ett obetydligt antal.

Vänsterbloggaren Jinge t.ex skriver om den, och citerar stora delar, i texten Den judiska medialobbyn och dess nätvarianter, och bland kommentarerna så är det idel ryggdunkningar om hur viktig och bra artikeln var. En artikel vars primära ståndpunkt alltså bygger på rena lögner, fria tolkningar och felciterande.

När det gäller bloggar, så kan det vara värt att notera att det var bloggen Utkast som först avslöjade Ordfront-artikelns brist på saklighet genom att helt enkelt mejla en av de ”intervjuade” journalisterna, Lotta Schüllerqvist, och fråga vad hon egentligen sa.

Trots ”ursäkten” så är jag glad att jag inte längre är medlem i Ordfront. En gång i tiden gick jag nämligen med i föreningen, och blev sålunda prenumerant tidningen. Den största anledningen var att man på bokmässan fick köpa en massa böcker till bra pris om man samtidigt blev medlem. Och eftersom Ordfront släppt flera alldeles utmärkta böcker om typografi och grafisk form så slog jag till. Sen kände jag också att det kunde vara intressant att läsa en s.k. bred vänstertidning och hänga med lite i den seriösa vänsterdebatten.

Alltid kan man lära sig något, tänkte jag. Mina politiska ställningstaganden följer nämligen inte nån förutbestämd mall, och är i många fall svåra att placera in på en traditionell höger-vänsterskala. Jag utesluter liksom inte automatiskt åsikter bara för att de råkar vara ”vänster”. Dogmatism är meningslöst.

Och jag hade både rätt och fel. Alltid lärde man sig nåt. Nämligen att Ordfront inte alls stod för vare sig en bred eller seriös vänsterdebatt. Arvet från 68-rörelsen och den gamla maoismen lever allt för tungt kvar. Det är samma gamla världsbild om USA (och dess allierade) som roten till allt ont som har greppet. (ja, kombinerat med en stor dos krämarmentalitet – vissa delar av det kapitalistiska samhället är tydligen okej…).

Jag måste dock ge Ordfront cred för en sak. På sidan med ursäkten så länkar de vidare till andra inlägg i debatten. Det är bra. Men tyvärr, det är nog redan för sent. I min bok har de tappat all trovärdighet. Det krävs mycket, mycket mer innan de får den åter.

Uppdatering:
Ordfronts ursäkt publicerades tydligen igår. Jag noterade det dock först när jag såg en text hos SvD som är publicerad idag. Jag ber ödmjukast om ursäkt för att jag hade fel om vilken dag den kom. Hoppas att ni i era hjärtan kan finna plats att förlåta mig för detta oacceptabla misstag.

Subjektiv fyller två år!

Idag är det faktiskt så att den här bloggen fyller två år. Fasen vad tiden går fort när man har roligt – som det heter.

Det har varit två spännande, roliga och intressanta år.

Resan började i liten skala och jag hade ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå, hur länge jag skulle orka skriva eller egentligen om vad jag skulle skriva.

Från början var bloggen en ganska allmän blogg. Lite politik, lite musik, lite personligt osv. Men den har under tiden formats till att bli en mer utpräglad politisk blogg (även om jag ibland går utanför de ramarna). Något som kanske inte var tanken från början. Men i takt med att läsarna stadigt har ökat så har det blivit så. Kanske tror jag att folk vill läsa just mina politiska inlägg? Kanske är det även så att ju fler läsare man har desto mer restriktiv blir man till att vara allt för personlig?

Jag har kanske inte varit den mest flitiga bloggaren i Sverige. I snitt har det blivit lite drygt ett inlägg varannan dag. De flitiga skriver ibland ett tiotal om dagen. Men jag tror det handlar mycket om hur jag skriver. Jag gillar att skriva långa inlägg som tar en stund att göra – och då är det naturligt att det inte blir så flitigt. Jag skulle visserligen kunna fylla ut med massa smånotiser och länktips där i mellan (jag gör det ibland – mest för att det inte ska bli för stora luckor i skrivandet) men det är det så många andra som är mycket bättre på än jag. När jag hittar nåt kul att bara länka till brukar oftast en massa andra redan hunnit före.

Jag skulle kunna säga att jag föredrar kvalitet före kvantitet – men det vore att sätta mig själv på en allt för hög häst. Samtidigt som det vore nedvärderande till alla utmärkta bloggare som ger mig stort nöje med korta notiser och länkar.

Men men. Det har som sagt var varit två fantastiska bloggår. Det är lika fascinerande varje gång man inser att folk faktiskt läser det man skriver. Och att det är fler än ett tiotal närmast sörjande. Jag blir nästan rörd varje gång jag ser att nån valt att länka till min lilla blogg på sina favoritlistor. Jag skulle gärna länka tillbaka till er alla – men tyvärr, då skulle min egna länklista bli allt för lång (om man ska skryta lite).

Jag inser också att Subjektiv med sina två år faktiskt är en av de äldre nu levande svenska bloggarna, vilket onekligen känns lite konstigt. Känns lite skönt att jag startade upp innan den stora bloggexplosionen! När jag startade fanns det ett par hundra svenska bloggar (hur många som lever vet jag inte – men majoriteten överlever inte första året) – idag är det kanske tiotusentals. En fantastisk utveckling, men samtidigt stressande eftersom det stora utbudet gör att man missar en massa bra bloggar.

Och jag har inga som helst planer på att lägga av. Jag ser redan fram mot att fira treårs-jubileum 2007! Men ni ska nog inte räkna med att jag blir flitigare på att skriva. Kanske har min relativa oproduktivitet, kombinerat med några välbehövda pauser, gjort att jag har kunnat hålla liv i Subjektiv utan att tröttna? Ja, tillsammans med all positiv respons, alla debatter och alla kontakter som har knutits vill säga.

Som en liten bonus har jag här nedan samlat ihop länkar till några av mina inlägg som jag skrivit under åren och som kan vara kul/intressanta att läsa. En del för att jag är väldigt nöjd med dem eller för att de har nåt viktigt att säga, en del för att de har gett upphov till intressanta diskussioner och en del p.g.a kombinationen!

Texter:
Vad driver en liberal?
Tankar om EU
Historien enligt Linderborg
Skarpsinta analyser från vänster
Hur tolerant ska man vara?
Glöm aldrig Auschwitz
Grand Theft Auto – vår tids Stålmannen!
Orback – persona non grata?
SVT – rättvisa och balanserade?
Sverigedemokraterna och rasismen
Kommunismen och diktatur
Amerikansk politik för dummies
Popvänstern – en slags recension
Populismens nio budord
Den idotiska skolidrotten
Liberal definition
Living in a digital world
Rapport från Smålands Jerusalem

FN och demokratin.

Idag skriver Mathias Sundin på ett befriande sätt hur förbannad han är på FN-kramare som anser att det är rätt att även diktaturer har rösträtt i FN.

Jag förstår hans upprördhet, men en fråga bland kommentarerna får mig onekligen att fundera på en sak:

Vem ska avgöra om ett land är tillräckligt ”demokratiskt” för att få vara med i ett eventuellt framtida ”demokratiernas förbund”?

Vilka kriterier ska vara uppfyllda och vem ska avgöra om de är det?

Det kanske låter som en enkel fråga egentligen, men samtidigt inte. När jag själv kollade på SVT Debatt igår om FN så tänkte jag på exakt samma frågeställningar. Var drar man gränsen och vilka ska bestämma?

Det beror på vem man frågar. Det finns personer som tycker att Israel och USA är diktaturer, eller åtminstonde beter sig som diktaurer, samtidigt som det anses att Kuba är en väl fungerande (revolutionär) demokrati. Här kan man ju t.ex ta i beaktande att USA i och med ”kriget mot terrorismen” har infört lagar som de fakto ökar övervakningen av sina egna medborgare och inskränkningar i både den personliga intergriteten och yttrande- och åsiktfrihet. Sen icke att förglömma att man fängslar folk på obestämd tid utan rättegång. Detta motiveras med att det finns ett yttre hot i form av terrorism.

Problemet här är att exempelvis Kuba – och dess apologeter – motiverar sina brott mot mänskliga rättigheter på ungefär samma sätt. De inskränkningar som sker gör så för att skydda Kuba och det kubanska folket mot ett yttre hot (i form av USA).

Det hjälper heller inte att kolla på hur konstitutionerna ser ut. Både Kuba och USA har konstitutioner som har fria val och personliga fri- och rättigheter inskrivna. Helt enkelt vad vi förknippar med demokratier.

Men i praktiken då? Ja, även där går det att – om man nu vill – försvara det Kubanska systemet. Visst, Castro anses vara en diktator och har suttit som president sedan 1976. Men han är ändå vald i vad som kallas ”demokratiska val”. Sen att han vinner valet med sjukt höga tal – vilket borde få vilken demokrat som helst att reagera – men det är ju knappast nåt man kan använda som argument. Vi kan ju inte påstå att ett land där typ 90% röstar på presidenten är odemokratisk, även om vi givetvis reagerar. Han kanske helt enkelt är omtyckt…

Men brotten mot de mänskliga rättigheterna då? Jo, det är sant, Kuba bryter ju mot mänskliga rättigheter konsekvent (med motiveringen att de måste ”skydda sig”, som jag skriver ovan). Människorättsorganisationer som Amnesty fördömer ju med rätta Kuba. Men även USA får ju ständig kritik.

Nu drar jag visserligen saken till sin spets här. Jag vill inte påstå att Kuba är en demokrati eller att USA är en diktatur. Men you get the point. Grejen är att det inte är så enkelt som man kan tro att bara enas om att det och det landet får inte vara med, men det är helt okej.

USA vill ju säkert, som FNs största finansiär (när de betalar sina avgifter vill säga), ha mycket att säga till om när det gäller att bestämma vilka länder som anses vara fullgoda demokratier värdiga ett medlemsskap i Demokratiernas Förbund. Men är det inte hycklande att ställa krav på demokratiska värderingar samtidigt som man har allierade som är allt annat än just demokratiska, som t.ex det totalitära Saudiarabien?

Och hur gör man med ett land som exempelvis Venzuela? Även om Hugo Chavez tenderar till att förvandla landet till nån slags semi-dikatur, i socialismens namn, så kan det nog ändå (än så länge) räknas till de demokratiska staterna. Men samtidigt så finns det inte en chans i helvete att de i ett Demokratisk Förbund skulle rösta för förslag som stöds av USA. Redan idag så röstar de konsekvent med mindre trevliga stater som exempelvis Kuba och Iran. Så bara för att man har ett förbund med ”demokratier” så innebär det inte att diktaturerna inte får någon röst. Däremot blir de klart försvagade.

Eftersom det även finns en risk att fattigare, men demokratiska länder, kanske hellre röstar för förslag som stödjer andra fattiga, men inte så demokratiska länder, så blir inte det s.k nord-syddilemmat mindre. Men samtidigt så kan man ju inte utesluta dessa länder på grund av risken för att de stödjer diktaturer, för då får vi ytterligare en rikemansklubb där fattiga länder saknar inflytande. Och vill vi verkligen ha det?

Min poäng är att även om jag också avskyr tanken att vidriga diktaturer ska ha lika mycket att säga till om i FN som demokratier (att Libyen blev ordförande för kommissionen för mänskliga rättigheter är ju ytterst besvärande) så kan jag inte i dagsläget se något reelt fungerande alternativ.

Däremot så anser jag att det är livsviktigt att reformera FN så att demokratier får mer inflytande på diktaturernas bekostnad. Men hur det skulle gå till har jag faktiskt inte en aning om. Det känns som ett låst läge.

Däremot vet jag var man ska börja. Ta bort veto-rätten för de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Det är fullkomligt bissart att fem länder ska ha sån makt (inklusive världens största diktatur, Kina) enbart för att de ”vann” andra världskriget.

Börja där. Sen kan man fortsätta att diskutera resten.

Debatten har i alla fall börjat, även i Sverige, vilket är skönt att se. Det känns nämligen som om just i Sverige har FN suttit på en oantastlig tron, höjda över varje misstanke. Jag minns hur man under sin skoltid (främst grundskolan) blev fullständigt indoktrinerade om FNs förträfflighet – och aldrig hörde man något negativt. FN var det vackraste som fanns – en garant för fred och välstånd. En mysig diskussionsklubb för all världens folk – fattig som rik. På FN-dagen varje år viftades det med flaggor och det ordnades temadagar.

Men nu börjar glorian hamna på sned, de börjar glida ner från tronen och man kan även i Sverige kritisera FN för att vara en ineffektiv, byråkratisk organisation.

Det är i alla fall en utveckling som jag välkomnar. Ja, att man kan diskutera problemen alltså – inte problemen i sig.

Brott mot mänskligheten.

Med tanke på att vår fria marknad och vår yttrandefrihet ger oss detta så är det fan i mig snart dags att byta sida.

Jag tror på fullt allvar att jag måste döda någon.

Uppdatering:
Undrar om Piratpartiet som vill ”avskaffa upphovsrätten – på riktigt” inser att vinnarna med deras hippiepolitik är alla tyskar och annat löst folk som kan släppa vidriga coverplattor i all evighet – och tjäna multum på det? Tänk på det om ni vill lägga en röst på dem bara för att kunna få tanka hem musik…