Studieavgiftsutredningen presenteras.

Idag kommer den s.k Studieavgiftsutredningen att presenteras på Utbildnings- och kulturdepartementet.

Enligt DN så kommer förslaget bl.a att innebära att utomeuropeiska* studenter ska betala ca. 80 000 kronor per läsår i avgift för att studera på svenska högskolor och universitet.

Enligt vad som står i media så är jag skeptiskt positiv till förslaget. Jag är positiv till att det ska ges möjlighet att ta betalt från utländska studenter – men eftersom jag inte sett det slutgiltiga förslaget ännu så måste jag förhålla mig till det med en sund skepticism. Jag har nämligen några frågetecken som jag vill ha svar på innan. De främsta frågorna är:

1. Vad kommer siffran 80 000 kronor ifrån? Är detta en absolut siffra, eller bara en rekommendation? Har högskolor rätt att bestämma avgiften själv – eller ska det planekonomiskt bestämmas av statsmakterna?

2. Kommer avgifter att vara tvingande? Eller är det upp till högskolorna själva att bestämma om de ska ta avgifter eller ej?

3. Varför vill utredningen ”införa regler som säkerställer att högskolestudier förblir avgiftsfria för europeiska studenter”? Borde inte detta också vara upp till lärosätena själva?

Som ni förstår så efterlyser jag alltså en så liten statlig styrning som möjligt i frågan – och så stor frihet för högskolorna själva. Jag anser att det ska vara självklart att svenska högskolor och universitet ska ha rätt att ta ut studieavgifter från utländska studenter – men det är givetvis något de ska besluta om själva. Precis som de själva ska få besluta storleken på den eventuella avgiften. Om en skola vill ta 20 000 eller 120 000 kronor per läsår borde givetvis vara upp till dem själva.

Jag hoppas att dagens presentation kommer att ge svar på dessa frågor. Frihet eller styrning – i eftermiddag vet jag förhoppningsvis.

Det kan även vara intressant att notera att förra SFS-ordföranden (Sveriges Förenade Studentkårer), Tobias Smedberg, har varit knuten till utredningen i form av ”expert” är skeptisk till förslaget:

Vi ser tecken på en helt ny politik. Utbildning betraktas inte längre som något som är till nytta för hela samhället, utan som en individuell angelägenhet. Därmed börjar man också ifrågasätta att högskoleutbildning ska betalas med skattemedel.

Det jag undrar är om Smedberg uttalar sig i egenskap av studenternas företrädare eller som den ständiga socialist han påstår sig vara

Personligen så anser jag att så länge vi har odemokratisk tvångsanslutning till studentkårer, och extremt lågt valdeltagande till kårernas beslutande organ (runt 5-15% är snarare regel än undantag) så ska man ta allt som ”studentrepresentanter” säger med en stor näve salt. De företräder Sveriges studenter obetydligt mer än vad jag företräder Sveriges bloggare.

På SVT Texttv så berör dock Smedbergs kritik ett annat ämne:

Studentföreträdaren Tobias Smedberg är rädd att avgifter skrämmer bort studenter. Bara Chalmers, Tekniska högskolan och Handels kommer att lyckas locka några utomeuropéer.

Det kanske ligger något i det. Det är möjligt att svensk högre utbildning helt enkelt är för dålig för att stå sig i den internationella konkurrensen, men då måste vi ju ge skolorna en möjlighet att göra något åt det. Att ge skolorna möjlighet att konkurrera på en marknad ökar onekligen incitamenten för högre kvalitet i utbildningen. Om en annan tjänst eller vara inte är tillräckligt bra för att konkurrera med så skänker man ju inte bort den – man förbättrar den.

Jag ser ju alltså mycket hellre att svenska lärosäten säljer en bra produkt än att de skänker bort en undermålig dito. Idag är det väl knappast någon utländsk student som kommer till Sverige för vår höga kvalitets skull? Nej, de kommer troligen hit främst för att de slipper betala studieavgifter. Och är det rätt väg att gå om man vill ge en bild av ”kunskapssamhället” Sverige?

Men samtidigt så är det en risk för att det uppstår ett slags moment 22-liknande läge här.

Vi kan inte börja ta betalt för utbildningar om de ser ut (läs: är lika dåliga) som idag – men samtidigt så kanske vi behöver de här studieavgifterna och den här konkurrensen för att öka kvalitén.

Det rimligaste är alltså att påbörja kvalitétsökningen innan vi börjar ta betalt av utländska studenter. Och ett första steg är att svenska högskolor och universitet på allvar anpassar sig efter den s.k. Bolognadeklarationen, vilket kortfattat innebär en harmonisering av den högre utbildningen inom de europeiska länderna. För svensk del skulle det bl.a innebära en tydligare skillnad mellan kandidat- (bachelor) och magister- (master) nivå. Som det är idag så räknas både svenska kandidat- och magisterutbildningar som undergraduate-level på den internationella ”marknaden”. Medan en master-utbildning enligt allmän internationell standard ses som graduate-level.

Svenska magisterutbildningar är alltså för dåliga och för korta idag (undantag finns) för att stå sig i den internationella konkurrensen. Att i Sverige idag och läsa en fyraårig magisterutbildning rankas sålunda, när man kommer utomlands, obetydligt högre än att ha läst en treårig kandidatutbildning.

Så en anpassning till Bolognaprocessen är sålunda en absolut nödvändighet om vi vill öka kvalitén och ta emot betalande utländska studenter.


Fotnot*:
Med utomeuropeiska studenter menas här studenter utanför EU, Norge och Island.

Jag bör även påpeka att jag arbetar på en högskola som inte bara är drivande i bolognaprocessen utan även när det gäller rätten att ta betalt av utländska studenter. De har dock inget med min personliga övertygelse att göra, även om det är intressant och nyttigt att se det hela från insidan.