Det Àr hög tid för Ordfront att ta sig en funderare pÄ vilken vÀg de vill vandra, om de gÄng pÄ gÄng vill falla ner i det brunröda trÀsket med historierevisionism och lögner eller om de vill framstÄ som en seriös organisation och tidning.
HÀromÄret sÄ publicerade de folkmordsförnekelseartikeln Resa i Ljugoslavien. Turerna kring den artikeln ledde till en av Ordfronts största kriser och en in i helskotta massa turer, med mÀrkliga Ärsmöten, byte av chefredaktörer osv.
Men inte fasen lÀrde de sig nÄgot av det. Den senaste idiotin Àr minst lika stor. Det handlar givetvis om artikeln Israels regim styr svenska medier.
Och Äterigen sÄ visar Ordfront hur de saknar insikt i faktagranskande och kritiskt tÀnkande sÄ fort det kommer en artikel som pÄ nÄgot sÀtt stÀmmer överens med deras vÀrldsbild. Och Äterigen tvingas en chefredaktör att krypa till korset och erkÀnna att de Àr korkade. Idag gÄr IgÄr gick nÀmligen chefredaktören Johan Berggren ut med en offentlig ursÀkt:
Artikelns resonemang vilar pĂ„ Löfgrens och SchĂŒllerqvists uttalanden. Dess trovĂ€rdighet bygger pĂ„ deras trovĂ€rdighet som erfarna utrikeskorrespondenter. Inga bandupptagningar eller liknande bevis pĂ„ vad som faktiskt sagts vid intervjutillfĂ€llena finns. De tvĂ„ har heller inte lĂ€st och godkĂ€nt materialet. Jag beklagar dessa misstag i den journalistiska metoden.
Med deras avstÄndstagande förlorar artikeln sin trovÀrdighet. I skenet av detta kan jag nu som chefredaktör och ansvarig utgivare inte stÄ för artikeln och ber de som i den citeras inkorrekt och/eller tillskrivs Äsikter de inte har, om ursÀkt.
Det Àr vÀl i och för sig bra, Àven om man kan tycka att en seriös tidning inte ska behöva gÄ sÄ lÄngt att de mÄste gÄ ut med ursÀkter pÄ det hÀr sÀttet. Första gÄngen kan man vÀl skylla pÄ misstag, men nÀr det hÀnder igen sÄ början man onekligen undra. De borde ju ha lÀrt sig nÄgot kan man tycka.
Slutet pÄ Berggrens ursÀkt Àr intressant:
Det handlar inte heller om att jag viker ner mig för pÄtryckningar  Àven om en rad personer med ilsken ton och föga sakargument har hört av sig.
Det handlar om att hÄlla sig till den goda publicistiska sed som strÀvar efter högsta möjliga grad av sanning.
Den första meningen dĂ€r Ă€r ganska intressant. Det Ă€r möjligt att han inte viker ner sig för pĂ„tryckningar, men det Ă€r samtidigt anmĂ€rkningsvĂ€rt att ursĂ€kten kommer samma dag i samma veva som nĂ€r en av de “intervjuade” journalisterna, Peter Löfgren, skriver en debattartikel med titeln SĂ„ blev jag lurad av Ordfronts reporter. LĂ€s den, den Ă€r intressant och viktig!
NĂ€r det gĂ€ller sista meningen sĂ„ kan man ju undra om de inte borde tĂ€nkt pĂ„ det lite tidigare om man sĂ€ger sĂ„. Om man strĂ€var efter “högsta möjliga grad av sanning” sĂ„ ska man nog vara extremt noga nĂ€r det gĂ€ller vilka artiklar man tar in i sin tidning – speciellt nĂ€r det rör sig om kĂ€nsliga eller kontroversiella Ă€mnen.
Men anledningen till att tidningar som Ordfront kan vara sÄ okritiska till den typen av artiklar kanske man kan hitta i en krönika av Per Bjurman. Nu handlar den visserligen inte alls om Ordfront, utan om en diskussion mellan David Letterman och Bill OŽReilly. Bjurman skriver om den amerikanska vÀnstern, som hyllar Letterman trots att han var usel:
Men sÄ envisas den sortens mÀnniskor ocksÄ med att se varje bekrÀftelse av den egna vÀrldsbilden som uttryck för intelligens och godhet.
KÀnns det inte som att det citatet gÄr till viss del att applicera Àven pÄ Ordfront, eller för den delen den svenska vÀnstern i stort? Eller kanske hela det politiska spektrat?
Ordfrontarnas generella uppfattning Ă€r att USA och Israel Ă€r roten till allt ont och dĂ€rför anser de att det Ă€r viktigt att ta in USA- och Israelkritiska artiklar – oavsett om de bygger pĂ„ sanning eller ej.
Det Àr tyvÀrr alltför vanligt förekommande inom politisk debatt att kÀllkritik blir lidande sÄ fort nÄn kommer med Äsikter som pÄ nÄgot sÀtt stÀmmer överens med ens egna. Och nÀr detta intrÀffar inom den stora, offentliga debatten i exempelvis media sÄ blir problemet sÄ mycket större.
Jag vet till exempel inte hur mĂ„nga inom svenska vĂ€nstern som satt och nickade sjĂ€lvbelĂ„tet nĂ€r de lĂ€ste Johannes Wahlströms artikel som en bekrĂ€ftelse för nĂ„t “de alltid vetat”, men jag kan tĂ€nka mig att det inte Ă€r ett obetydligt antal.
VÀnsterbloggaren Jinge t.ex skriver om den, och citerar stora delar, i texten Den judiska medialobbyn och dess nÀtvarianter, och bland kommentarerna sÄ Àr det idel ryggdunkningar om hur viktig och bra artikeln var. En artikel vars primÀra stÄndpunkt alltsÄ bygger pÄ rena lögner, fria tolkningar och felciterande.
NĂ€r det gĂ€ller bloggar, sĂ„ kan det vara vĂ€rt att notera att det var bloggen Utkast som först avslöjade Ordfront-artikelns brist pĂ„ saklighet genom att helt enkelt mejla en av de “intervjuade” journalisterna, Lotta SchĂŒllerqvist, och frĂ„ga vad hon egentligen sa.
Trots “ursĂ€kten” sĂ„ Ă€r jag glad att jag inte lĂ€ngre Ă€r medlem i Ordfront. En gĂ„ng i tiden gick jag nĂ€mligen med i föreningen, och blev sĂ„lunda prenumerant tidningen. Den största anledningen var att man pĂ„ bokmĂ€ssan fick köpa en massa böcker till bra pris om man samtidigt blev medlem. Och eftersom Ordfront slĂ€ppt flera alldeles utmĂ€rkta böcker om typografi och grafisk form sĂ„ slog jag till. Sen kĂ€nde jag ocksĂ„ att det kunde vara intressant att lĂ€sa en s.k. bred vĂ€nstertidning och hĂ€nga med lite i den seriösa vĂ€nsterdebatten.
Alltid kan man lĂ€ra sig nĂ„got, tĂ€nkte jag. Mina politiska stĂ€llningstaganden följer nĂ€mligen inte nĂ„n förutbestĂ€md mall, och Ă€r i mĂ„nga fall svĂ„ra att placera in pĂ„ en traditionell höger-vĂ€nsterskala. Jag utesluter liksom inte automatiskt Ă„sikter bara för att de rĂ„kar vara “vĂ€nster”. Dogmatism Ă€r meningslöst.
Och jag hade bĂ„de rĂ€tt och fel. Alltid lĂ€rde man sig nĂ„t. NĂ€mligen att Ordfront inte alls stod för vare sig en bred eller seriös vĂ€nsterdebatt. Arvet frĂ„n 68-rörelsen och den gamla maoismen lever allt för tungt kvar. Det Ă€r samma gamla vĂ€rldsbild om USA (och dess allierade) som roten till allt ont som har greppet. (ja, kombinerat med en stor dos krĂ€marmentalitet – vissa delar av det kapitalistiska samhĂ€llet Ă€r tydligen okej…).
Jag mÄste dock ge Ordfront cred för en sak. PÄ sidan med ursÀkten sÄ lÀnkar de vidare till andra inlÀgg i debatten. Det Àr bra. Men tyvÀrr, det Àr nog redan för sent. I min bok har de tappat all trovÀrdighet. Det krÀvs mycket, mycket mer innan de fÄr den Äter.
Uppdatering:
Ordfronts ursÀkt publicerades tydligen igÄr. Jag noterade det dock först nÀr jag sÄg en text hos SvD som Àr publicerad idag. Jag ber ödmjukast om ursÀkt för att jag hade fel om vilken dag den kom. Hoppas att ni i era hjÀrtan kan finna plats att förlÄta mig för detta oacceptabla misstag.
TyvÀrr, din trovÀrdighet Àr numera körd i botten. Misstaget att inte faktagranska artiklar kan vem som helst göra, men att fÄ fel pÄ datum Àr oacceptabelt.
Hej!
Jag vill tipsa om boken Bad news from Israel vilken Ă€r skriven av medieprofessorn Greg Philo, vid Glasgows universitest mediaenhet, och Mike Berry. Den handlar om hur medierna – företrĂ€desvis media i Storbritanien och USA – behandlar Israel-Palestina konflikten och hur det kommer sig att Israels röst dominerar i media. Utdrag ur boken finns pĂ„ universitetse hemsida.
http://www.gla.ac.uk/departments/sociology/units/media/israel.htm
Den kan ocksÄ bestÀllas pÄ exempelvis bokus.se.
För att ta ett svenskt exempel pĂ„ pro-israeliska pĂ„tryckningar blev tidningen Metros chefredaktör Sakari PitkĂ€nen mejlbombad efter en krönika dĂ€r Lina Makboul berĂ€ttade hur palestinierna lever i missĂ€r p.g.a. Israels ockupation. NĂ€r Metro senare censurerade en annan krönika av Lina Makboul, som handlade om Jimmy Carter, skrev Sakari PitkĂ€nen “Dina fiender kommer att Ă€ta mig och Metro levande om jag publicerar krönikan” i ett mejl till Lina Makboul.
Likartat agerande förekommer Àven i Storbritanien och USA för att citera ur BNFI.
“The Observer also noted the organised nature of letter writing campaigns: For many years, pro-Israel organisations have organised letter-writing campaigns to protest against articles and programmes they dislike. With the development of email, this activity has grown enormously. Websites…target individual journalists and provide ready-written letters of complaint for subscribers to send out.” (The Observer, 17 juni 2001)
“Journalists spoke to us of the personal criticism and ‘flak’ which they had received. Lindsey Hilsum from Channel Four News commented on ‘the number of emails that I receive saying that I’m anti-Semitic because I’ve written something they don’t like about Israel” (in Focus Group: Middle-class females, London)
Dessutom har Israel till skillnad mot Palestinierna starka lobbygrupper. I Sverige har vi Svensk Israel Information och Samfundet Sverige-Israel. I USA finns The American Israel Public Affairs Committee som Àr en av USAs mest inflytelserika pÄtryckningsgrupper enligt tidskriften Fortune, vilket följande citat ur BNFI berÀttar om.
“AIPAC’s power has become the stuff of Washington legend. Fortune magazine consistently puts it in the top five special interest groups. No other foreign policy based lobby group gets into the top twenty-five.” (BBC Radio Four, 7 maj 2002)
Om detta mÄ ni berÀtta.
mvh
Magnus Berg
Magnus: jag betvivlar inte för ett ögonblick att Israel har starka lobbyister eller PR-folk. Det har alla lÀnder mer eller mindre.
Dock sÄ kvartsÄr fortfarande fakumet nÀr det gÀller Ordfronts artikel, att den byggde till stor del pÄ lögner o förvanskningar. I stort sett varenda person som har lÄtit sig intervjuas till den har pÄpekat allvarliga brister efterÄt.
SÄ bara för att vissa delar Àr rÀtt, eller pÄ rÀtt vÀg sÄ kan man inte ha överseende med de grova felaktigheterna.
PĂ tal om lobbygrupper… du skriver att vi i Sverige har Svensk Israel Information och Samfundet Sverige-Israel, men du glömmer (?) samtidigt att nĂ€mna att palestinierna bl.a har palestinagrupperna samt ett stort antal andra organisationer och partier pĂ„ sin sida. Den israeliska lobbyn har gjort ett ganska dĂ„ligt jobb i Sverige mĂ„ste man sĂ€ga nĂ€r man ser pĂ„ medias rapporter frĂ„n konflikten…