Ordfront i träskmarkerna.

Det är hög tid för Ordfront att ta sig en funderare på vilken väg de vill vandra, om de gång på gång vill falla ner i det brunröda träsket med historierevisionism och lögner eller om de vill framstå som en seriös organisation och tidning.

Häromåret så publicerade de folkmordsförnekelseartikeln Resa i Ljugoslavien. Turerna kring den artikeln ledde till en av Ordfronts största kriser och en in i helskotta massa turer, med märkliga årsmöten, byte av chefredaktörer osv.

Men inte fasen lärde de sig något av det. Den senaste idiotin är minst lika stor. Det handlar givetvis om artikeln Israels regim styr svenska medier.

Och återigen så visar Ordfront hur de saknar insikt i faktagranskande och kritiskt tänkande så fort det kommer en artikel som på något sätt stämmer överens med deras världsbild. Och återigen tvingas en chefredaktör att krypa till korset och erkänna att de är korkade. Idag går Igår gick nämligen chefredaktören Johan Berggren ut med en offentlig ursäkt:

Artikelns resonemang vilar på Löfgrens och Schüllerqvists uttalanden. Dess trovärdighet bygger på deras trovärdighet som erfarna utrikeskorrespondenter. Inga bandupptagningar eller liknande bevis på vad som faktiskt sagts vid intervjutillfällena finns. De två har heller inte läst och godkänt materialet. Jag beklagar dessa misstag i den journalistiska metoden.

Med deras avståndstagande förlorar artikeln sin trovärdighet. I skenet av detta kan jag nu som chefredaktör och ansvarig utgivare inte stå för artikeln och ber de som i den citeras inkorrekt och/eller tillskrivs åsikter de inte har, om ursäkt.

Det är väl i och för sig bra, även om man kan tycka att en seriös tidning inte ska behöva gå så långt att de måste gå ut med ursäkter på det här sättet. Första gången kan man väl skylla på misstag, men när det händer igen så början man onekligen undra. De borde ju ha lärt sig något kan man tycka.

Slutet på Berggrens ursäkt är intressant:

Det handlar inte heller om att jag viker ner mig för påtryckningar – även om en rad personer med ilsken ton och föga sakargument har hört av sig.

Det handlar om att hålla sig till den goda publicistiska sed som strävar efter högsta möjliga grad av sanning.

Den första meningen där är ganska intressant. Det är möjligt att han inte viker ner sig för påtryckningar, men det är samtidigt anmärkningsvärt att ursäkten kommer samma dag i samma veva som när en av de ”intervjuade” journalisterna, Peter Löfgren, skriver en debattartikel med titeln Så blev jag lurad av Ordfronts reporter. Läs den, den är intressant och viktig!

När det gäller sista meningen så kan man ju undra om de inte borde tänkt på det lite tidigare om man säger så. Om man strävar efter ”högsta möjliga grad av sanning” så ska man nog vara extremt noga när det gäller vilka artiklar man tar in i sin tidning – speciellt när det rör sig om känsliga eller kontroversiella ämnen.

Men anledningen till att tidningar som Ordfront kan vara så okritiska till den typen av artiklar kanske man kan hitta i en krönika av Per Bjurman. Nu handlar den visserligen inte alls om Ordfront, utan om en diskussion mellan David Letterman och Bill O´Reilly. Bjurman skriver om den amerikanska vänstern, som hyllar Letterman trots att han var usel:

Men så envisas den sortens människor också med att se varje bekräftelse av den egna världsbilden som uttryck för intelligens och godhet.

Känns det inte som att det citatet går till viss del att applicera även på Ordfront, eller för den delen den svenska vänstern i stort? Eller kanske hela det politiska spektrat?

Ordfrontarnas generella uppfattning är att USA och Israel är roten till allt ont och därför anser de att det är viktigt att ta in USA- och Israelkritiska artiklar – oavsett om de bygger på sanning eller ej.

Det är tyvärr alltför vanligt förekommande inom politisk debatt att källkritik blir lidande så fort nån kommer med åsikter som på något sätt stämmer överens med ens egna. Och när detta inträffar inom den stora, offentliga debatten i exempelvis media så blir problemet så mycket större.

Jag vet till exempel inte hur många inom svenska vänstern som satt och nickade självbelåtet när de läste Johannes Wahlströms artikel som en bekräftelse för nåt ”de alltid vetat”, men jag kan tänka mig att det inte är ett obetydligt antal.

Vänsterbloggaren Jinge t.ex skriver om den, och citerar stora delar, i texten Den judiska medialobbyn och dess nätvarianter, och bland kommentarerna så är det idel ryggdunkningar om hur viktig och bra artikeln var. En artikel vars primära ståndpunkt alltså bygger på rena lögner, fria tolkningar och felciterande.

När det gäller bloggar, så kan det vara värt att notera att det var bloggen Utkast som först avslöjade Ordfront-artikelns brist på saklighet genom att helt enkelt mejla en av de ”intervjuade” journalisterna, Lotta Schüllerqvist, och fråga vad hon egentligen sa.

Trots ”ursäkten” så är jag glad att jag inte längre är medlem i Ordfront. En gång i tiden gick jag nämligen med i föreningen, och blev sålunda prenumerant tidningen. Den största anledningen var att man på bokmässan fick köpa en massa böcker till bra pris om man samtidigt blev medlem. Och eftersom Ordfront släppt flera alldeles utmärkta böcker om typografi och grafisk form så slog jag till. Sen kände jag också att det kunde vara intressant att läsa en s.k. bred vänstertidning och hänga med lite i den seriösa vänsterdebatten.

Alltid kan man lära sig något, tänkte jag. Mina politiska ställningstaganden följer nämligen inte nån förutbestämd mall, och är i många fall svåra att placera in på en traditionell höger-vänsterskala. Jag utesluter liksom inte automatiskt åsikter bara för att de råkar vara ”vänster”. Dogmatism är meningslöst.

Och jag hade både rätt och fel. Alltid lärde man sig nåt. Nämligen att Ordfront inte alls stod för vare sig en bred eller seriös vänsterdebatt. Arvet från 68-rörelsen och den gamla maoismen lever allt för tungt kvar. Det är samma gamla världsbild om USA (och dess allierade) som roten till allt ont som har greppet. (ja, kombinerat med en stor dos krämarmentalitet – vissa delar av det kapitalistiska samhället är tydligen okej…).

Jag måste dock ge Ordfront cred för en sak. På sidan med ursäkten så länkar de vidare till andra inlägg i debatten. Det är bra. Men tyvärr, det är nog redan för sent. I min bok har de tappat all trovärdighet. Det krävs mycket, mycket mer innan de får den åter.

Uppdatering:
Ordfronts ursäkt publicerades tydligen igår. Jag noterade det dock först när jag såg en text hos SvD som är publicerad idag. Jag ber ödmjukast om ursäkt för att jag hade fel om vilken dag den kom. Hoppas att ni i era hjärtan kan finna plats att förlåta mig för detta oacceptabla misstag.

3 reaktioner till “Ordfront i träskmarkerna.”

  1. Tyvärr, din trovärdighet är numera körd i botten. Misstaget att inte faktagranska artiklar kan vem som helst göra, men att få fel på datum är oacceptabelt.

  2. Hej!
    Jag vill tipsa om boken Bad news from Israel vilken är skriven av medieprofessorn Greg Philo, vid Glasgows universitest mediaenhet, och Mike Berry. Den handlar om hur medierna – företrädesvis media i Storbritanien och USA – behandlar Israel-Palestina konflikten och hur det kommer sig att Israels röst dominerar i media. Utdrag ur boken finns på universitetse hemsida.
    http://www.gla.ac.uk/departments/sociology/units/media/israel.htm
    Den kan också beställas på exempelvis bokus.se.
    För att ta ett svenskt exempel på pro-israeliska påtryckningar blev tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen mejlbombad efter en krönika där Lina Makboul berättade hur palestinierna lever i missär p.g.a. Israels ockupation. När Metro senare censurerade en annan krönika av Lina Makboul, som handlade om Jimmy Carter, skrev Sakari Pitkänen ”Dina fiender kommer att äta mig och Metro levande om jag publicerar krönikan” i ett mejl till Lina Makboul.
    Likartat agerande förekommer även i Storbritanien och USA för att citera ur BNFI.
    ”The Observer also noted the organised nature of letter writing campaigns: For many years, pro-Israel organisations have organised letter-writing campaigns to protest against articles and programmes they dislike. With the development of email, this activity has grown enormously. Websites…target individual journalists and provide ready-written letters of complaint for subscribers to send out.” (The Observer, 17 juni 2001)
    ”Journalists spoke to us of the personal criticism and ‘flak’ which they had received. Lindsey Hilsum from Channel Four News commented on ’the number of emails that I receive saying that I’m anti-Semitic because I’ve written something they don’t like about Israel” (in Focus Group: Middle-class females, London)
    Dessutom har Israel till skillnad mot Palestinierna starka lobbygrupper. I Sverige har vi Svensk Israel Information och Samfundet Sverige-Israel. I USA finns The American Israel Public Affairs Committee som är en av USAs mest inflytelserika påtryckningsgrupper enligt tidskriften Fortune, vilket följande citat ur BNFI berättar om.
    ”AIPAC’s power has become the stuff of Washington legend. Fortune magazine consistently puts it in the top five special interest groups. No other foreign policy based lobby group gets into the top twenty-five.” (BBC Radio Four, 7 maj 2002)
    Om detta må ni berätta. 😉
    mvh
    Magnus Berg

  3. Magnus: jag betvivlar inte för ett ögonblick att Israel har starka lobbyister eller PR-folk. Det har alla länder mer eller mindre.
    Dock så kvartsår fortfarande fakumet när det gäller Ordfronts artikel, att den byggde till stor del på lögner o förvanskningar. I stort sett varenda person som har låtit sig intervjuas till den har påpekat allvarliga brister efteråt.
    Så bara för att vissa delar är rätt, eller på rätt väg så kan man inte ha överseende med de grova felaktigheterna.

    PÅ tal om lobbygrupper… du skriver att vi i Sverige har Svensk Israel Information och Samfundet Sverige-Israel, men du glömmer (?) samtidigt att nämna att palestinierna bl.a har palestinagrupperna samt ett stort antal andra organisationer och partier på sin sida. Den israeliska lobbyn har gjort ett ganska dåligt jobb i Sverige måste man säga när man ser på medias rapporter från konflikten…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.