Studieavgifter: svaret på mina frågor.

Tidigare idag så skrev jag om Studieavgiftsutredningen som skulle presenteras. Nu har den presenterats och efter att ha kollat på webbutsändingen av pressträffen så fick jag svaret på de tre frågorna jag ställde:

1. Vad kommer siffran 80 000 kronor ifrån? Är detta en absolut siffra, eller bara en rekommendation? Har högskolor rätt att bestämma avgiften själv – eller ska det planekonomiskt bestämmas av statsmakterna?

Siffran 80 000 kronor/läsår är en rent hypotetisk uträkning av en tänkbar studieavgift. Man har tagit snittkostnaden som staten ger varje student, samt lagt på 15% för tillkommande kostnader. Det är inte alls en fast siffra eller en rekomendation, enbart ett exempel. Det är helt upp till högskolorna att bestämma avgiften själva – baserat på främst två grundprinciper:
– avgiften måste vara kostnadstäckande för vad utbildningen kostar, samt kostnader för stöd och service till utbildningen etc.
– avgiften får inte vara höre än de faktiska kostnaderna. Detta innebär att den inte får ”gå med vinst”, och ge medel till andra enheter inom lärosätet. Man får alltså inte ta ut högre avgifter för att på så sätt ge ökade resurser till skolan. Avgiften är enbart till för att frigöra resurser.

2. Kommer avgifter att vara tvingande? Eller är det upp till högskolorna själva att bestämma om de ska ta avgifter eller ej?
Ja, det kommer att bli tvingande. Alla högskolor måste ta ut avgifter från utomeuropeiska studenter. Men däremot så finns det inget som tvingar dem att ta emot studenterna. Utbytesprogram berörs naturligtvis inte av avgiftsreformen.

3. Varför vill utredningen “införa regler som säkerställer att högskolestudier förblir avgiftsfria för europeiska studenter”? Borde inte detta också vara upp till lärosätena själva?
Studenter inom EES-området (EU, Norge, Island samt Schweiz) har rätt till utbildning i Sverige på samma villkor som svenska studenter. Därför är det inte möjligt att ta avgifter från dessa – enligt EES-regler.
(Note to self: ta reda på om exempelvis Nederländerna och Storbritannien följer detta)

På pressträffen fick jag en del annan information som kan vara intressant att känna till. Till exempel ansåg man det nödvändigt att ha en samlad strategi, med ett flertal punkter, om man ska inför avgifter. Till dessa punkter hör bl.a:

· Fortsatt utveckling av utbildningar som är attraktiva för utländska studenter.
· Ökade medel till stipendier för att motverka de negativa effekterna av införandet av avgifter och minska privatekonomins betydelse för rekrytering av studenter.
· Ökade insatser för att marknadsföra enskilda utbildningar och den svenska högskolan.
· Göra det lättare för utländska studenter som läser här att även få jobba i Sverige efter studierna.

När det gäller stipendier så var det lite oklart. Men om jag förstod det rätt så ska högskolorna inte ha rätt att dela ut egna stipendier, utan dessa ska skötas nationellt. En högskola får alltså inte anta en student som de vill ha och säga att han/hon får stipendium på hela, eller delar, av avgiften. Högskolorna själva får alltså inte på detta sätt subventionera vissa studenter. Däremot kan man ju inte hindra privata donationer som gäller stipendier på en viss skola.

Ett annat förslag när det gäller stipendier är att utredningen ansåg att man kan ta t.ex delar av biståndsbudgeten och dela ut som stipendier till studenter från länder som idag får svenskt bistånd. Ett förslag som jag inte alls är främmande för, jag har själv funderat i de tankebanorna innan.

Utredningen kan även tänka sig en övergångsperiod där subventioner till utomeuropeiska studenter fasas ut successivt, för att underlätta övergången för högskolorna.

Förslaget kan tidigast klubbas i höst, och införas fr.o.m höstterminen 2008.

Tidigare idag angav jag att jag var ”skeptiskt positiv”, nu är jag mera försiktigt positiv.

Jag har t.o.m under dagen ändrat mig på en punkt. Då skrev jag:

Jag anser att det ska vara självklart att svenska högskolor och universitet ska ha rätt att ta ut studieavgifter från utländska studenter – men det är givetvis något de ska besluta om själva. Precis som de själva ska få besluta storleken på den eventuella avgiften. Om en skola vill ta 20 000 eller 120 000 kronor per läsår borde givetvis vara upp till dem själva.

Men när jag tänker efter så är det bra att beslutet om avgifter gäller alla – och bra att avgifterna givetvis måste vara kostnadsbärande. Eftersom högskolorna till allra största delen är statligt finansierade så vore det givetvis orimligt att de konkurrerar med skattepengar och subventioner på den internationella marknaden.

Samtidigt är jag dock skeptisk till att utredningen indirekt föreslår att man sätter ett ”tak”. Jag tycker det ska finnas en möjlighet för skolorna att själva bestämma om de vill att utländska studenter ska kunna bidra till annan finansiering på skolan eller ej. Många lärosäten ser studieavgifter som en möjlighet att även på grundnivå få in externa resurser och minska det statliga beroendet något. Jag tror inte de blir helt nöjda med detta ”nollsummespel”.

Om förslaget nu klubbas igenom så återstår dock det allra svåraste – få den svenska utbildningen att bli så bra att studenter är beredda att betala stora pengar för att studera här.

Erixon skjuter sig i sank.

13 september 2004:

PER BILL VAR INTE BERUSAD. Det är skönt att se att så mycket av det Per Bill sagt nu bekräftas på flera sätt. Han är en riktigt duglig politiker.

29 januari 2006:

SSU OCH SVERIGES MAKTELIT. SSU-basen Anna Sjödin i fyllecell efter att ha hoppat på krogvakter och varit omöjlig att förhöra i polisbil. Sådan ser vår socialdemokratiska maktelit ut. Har inte svenska folket fått nog???

Vid båda tillfällena har Dick Erixon enbart förlitat sig på medias – och ena sidans – uppgifter. Därmed blir det en intressant studie i hur hans värdering fungerar. Om en moderat politiker anklagas för fylledumheter så är han troligen oskyldig och ”en duglig politiker”. När en sosse råkar ut för samma sak så är det ett bevis på hur ”Sveriges maktelit” beter sig.

Pinsamt.

(Via Haja)

Studieavgiftsutredningen presenteras.

Idag kommer den s.k Studieavgiftsutredningen att presenteras på Utbildnings- och kulturdepartementet.

Enligt DN så kommer förslaget bl.a att innebära att utomeuropeiska* studenter ska betala ca. 80 000 kronor per läsår i avgift för att studera på svenska högskolor och universitet.

Enligt vad som står i media så är jag skeptiskt positiv till förslaget. Jag är positiv till att det ska ges möjlighet att ta betalt från utländska studenter – men eftersom jag inte sett det slutgiltiga förslaget ännu så måste jag förhålla mig till det med en sund skepticism. Jag har nämligen några frågetecken som jag vill ha svar på innan. De främsta frågorna är:

1. Vad kommer siffran 80 000 kronor ifrån? Är detta en absolut siffra, eller bara en rekommendation? Har högskolor rätt att bestämma avgiften själv – eller ska det planekonomiskt bestämmas av statsmakterna?

2. Kommer avgifter att vara tvingande? Eller är det upp till högskolorna själva att bestämma om de ska ta avgifter eller ej?

3. Varför vill utredningen ”införa regler som säkerställer att högskolestudier förblir avgiftsfria för europeiska studenter”? Borde inte detta också vara upp till lärosätena själva?

Som ni förstår så efterlyser jag alltså en så liten statlig styrning som möjligt i frågan – och så stor frihet för högskolorna själva. Jag anser att det ska vara självklart att svenska högskolor och universitet ska ha rätt att ta ut studieavgifter från utländska studenter – men det är givetvis något de ska besluta om själva. Precis som de själva ska få besluta storleken på den eventuella avgiften. Om en skola vill ta 20 000 eller 120 000 kronor per läsår borde givetvis vara upp till dem själva.

Jag hoppas att dagens presentation kommer att ge svar på dessa frågor. Frihet eller styrning – i eftermiddag vet jag förhoppningsvis.

Det kan även vara intressant att notera att förra SFS-ordföranden (Sveriges Förenade Studentkårer), Tobias Smedberg, har varit knuten till utredningen i form av ”expert” är skeptisk till förslaget:

Vi ser tecken på en helt ny politik. Utbildning betraktas inte längre som något som är till nytta för hela samhället, utan som en individuell angelägenhet. Därmed börjar man också ifrågasätta att högskoleutbildning ska betalas med skattemedel.

Det jag undrar är om Smedberg uttalar sig i egenskap av studenternas företrädare eller som den ständiga socialist han påstår sig vara

Personligen så anser jag att så länge vi har odemokratisk tvångsanslutning till studentkårer, och extremt lågt valdeltagande till kårernas beslutande organ (runt 5-15% är snarare regel än undantag) så ska man ta allt som ”studentrepresentanter” säger med en stor näve salt. De företräder Sveriges studenter obetydligt mer än vad jag företräder Sveriges bloggare.

På SVT Texttv så berör dock Smedbergs kritik ett annat ämne:

Studentföreträdaren Tobias Smedberg är rädd att avgifter skrämmer bort studenter. Bara Chalmers, Tekniska högskolan och Handels kommer att lyckas locka några utomeuropéer.

Det kanske ligger något i det. Det är möjligt att svensk högre utbildning helt enkelt är för dålig för att stå sig i den internationella konkurrensen, men då måste vi ju ge skolorna en möjlighet att göra något åt det. Att ge skolorna möjlighet att konkurrera på en marknad ökar onekligen incitamenten för högre kvalitet i utbildningen. Om en annan tjänst eller vara inte är tillräckligt bra för att konkurrera med så skänker man ju inte bort den – man förbättrar den.

Jag ser ju alltså mycket hellre att svenska lärosäten säljer en bra produkt än att de skänker bort en undermålig dito. Idag är det väl knappast någon utländsk student som kommer till Sverige för vår höga kvalitets skull? Nej, de kommer troligen hit främst för att de slipper betala studieavgifter. Och är det rätt väg att gå om man vill ge en bild av ”kunskapssamhället” Sverige?

Men samtidigt så är det en risk för att det uppstår ett slags moment 22-liknande läge här.

Vi kan inte börja ta betalt för utbildningar om de ser ut (läs: är lika dåliga) som idag – men samtidigt så kanske vi behöver de här studieavgifterna och den här konkurrensen för att öka kvalitén.

Det rimligaste är alltså att påbörja kvalitétsökningen innan vi börjar ta betalt av utländska studenter. Och ett första steg är att svenska högskolor och universitet på allvar anpassar sig efter den s.k. Bolognadeklarationen, vilket kortfattat innebär en harmonisering av den högre utbildningen inom de europeiska länderna. För svensk del skulle det bl.a innebära en tydligare skillnad mellan kandidat- (bachelor) och magister- (master) nivå. Som det är idag så räknas både svenska kandidat- och magisterutbildningar som undergraduate-level på den internationella ”marknaden”. Medan en master-utbildning enligt allmän internationell standard ses som graduate-level.

Svenska magisterutbildningar är alltså för dåliga och för korta idag (undantag finns) för att stå sig i den internationella konkurrensen. Att i Sverige idag och läsa en fyraårig magisterutbildning rankas sålunda, när man kommer utomlands, obetydligt högre än att ha läst en treårig kandidatutbildning.

Så en anpassning till Bolognaprocessen är sålunda en absolut nödvändighet om vi vill öka kvalitén och ta emot betalande utländska studenter.


Fotnot*:
Med utomeuropeiska studenter menas här studenter utanför EU, Norge och Island.

Jag bör även påpeka att jag arbetar på en högskola som inte bara är drivande i bolognaprocessen utan även när det gäller rätten att ta betalt av utländska studenter. De har dock inget med min personliga övertygelse att göra, även om det är intressant och nyttigt att se det hela från insidan.

Fyra små rätter.

Så har fyra små rätter-frågorna även nått mig, via Globaljuggler.

Four jobs IÂ’ve had in my life
Butiksbiträde
Servitör
Originalare
Webbansvarig

Four movies I can watch over and over
Shaun of the dead
Blade Runner
Pleasantville
Ghost World

Four places I have lived
Gränna
Linköping
Stockholm
Jönköping

Four TV shows I love to watch
The Simpsons
Family Guy
West Wing
Antikrundan

Four places I have been on vacation
Azorerna
London
Berlin
Paris

Four websites I visit daily
Subjektiv
DN
SR Jönköping
Ankdamm

Four of my favorite foods
Mezza LunaÅtta Glas
Tagliatelle al PolloTwin City
Biff GretaAnna-Gretas
BurgareBonkan

Four places I would rather be right now
Azorerna
London
Berlin
Paris

Four bloggers I am tagging
Återkommer i ämnet.

Grattis till Riksteatern.

Kulturnyheterna:

För första gången gör Riksteatern en turné utan att det kostar skattebetalarna en enda krona. Med enbart sponsorpengar ska pjäsen Geten eller Vem är Sylvia? visas runt om i landet, skriver Svenska Dagbladet.

Riksteatern har köpt uppsättningen med Michael Nyqvist och Suzanne Reuter som dragplåster och en hotellkedja står för kostnaderna.

Skönt att se en representant för den fina kulturen som vågar testa nya vägar som inte innebär att kultur per automatik ska vara finansierade av skattepengar.

Batongvandringen fortsätter.

I sin iver att fylla upp tomrummet efter ett rejält högerparti lanserar nu Folkpartiet ett förslag om att återinför betyg i ordning och uppförande.

Nog råder det något av en värdekonservativ våg i Sverige, men att det enda partiet som har benämningen liberalerna i namnet ska vandra längs den vägen känns minst sagt olustigt.

Jag vågar inte svara på om det är stökigt eller ej i skolan. Det är 13 år sen jag tog studenten och jag har – mig veterligen – inga barn i skolåldern. Det sägs att det är de som själva inte går i skolan eller har barn i skolan som samtidigt är mest negativa. Jag vet inte om det stämmer – men jag tänker inte fastna i det diket och diskutera nåt jag faktiskt inte vet mer om än det som media och politiker säger.

Men om vi säger att det är sant – att skolorna är stökigare än när jag gick där – är det då inte vettigt att göra något åt det? Jo, givetvis – men ett nygammalt förslag som ordningsbetyg lär knappast hjälpa. Folkpartiet säger:

Vi vill inte återgå till en gammal disciplin – det handlar snarare om att skydda de svaga, i dag är det de bråkiga som hörs mest och tar tid från andra

Hmm. På vilket sätt skyddar ett sånt betyg de svaga?

Har de bråkiga eleverna höga betyg? Nej, oftast inte. Bryr sig då de bråkiga eleverna sig om om de får underkänt i ordning och uppförande? Nej, troligen inte. Om de skiter i hur de klarar engelskan varför skulle de då bry sig om ordningsbetyget – som inte ens ska vara med i slutbetyget.

Det finns t.o.m en risk för att det får motsatt effekt – att det blir nån slags status att ha anmärkningar och lågt betyg i ordning och uppförande. Det sägs att när man i England försökte stävja dåligt uppträdande av fotbollsfans genom att införa ett slags betygssystem för supportrar så fick det omvänd effekt. Det blev istället en tävlan om vilka som kunde vara värst (nån som kan mer om detta – upplys mig. Anders E?). Huruvida det är sant eller ej låter jag alltså vara osagt – men det är inte osannolikt. Alltså är det heller inte osannolikt att liknande kan inträffa på svenska skolor – om Folkpartiet får bestämma.

Visst är det viktigt att stävja en bråkig skolmiljö, och jag har inte i ärlighetens namn några bra förslag på hur. Jag bara känner att det inte är rätt väg att plocka upp – och damma av – förslag ur den reaktionära gottepåsen.

Jag vill ju egentligen tycka om Folkpartiet. Redan i skolvalet 1988 röstade jag på dem – och de har sen dess haft en speciell plats hos mig (förutom några år av mörkblå vandring). De har alltid framstått som ett sympatiskt socialliberalt mittenparti, även om det sociala ofta har varit starkare än det liberala. Men ändå. De har alltid varit ett alternativ. Nu vet jag inte längre.

Ända sedan språktestförslaget 2002 har de vandrat åt ett håll som jag inte känner mig hemma i. Med utspel som har fått mig att himla med ögonen och sucka djupt. Ofta har det dock funnits förslag – eller delar av förslag bakom utspelen som har varit vettiga. Men retoriken och batongimagen utåt har gjort att jag för varje år som går sneglar mer och mer åt andra håll. Det är frustrerande.

Nånstans inom mig hoppas jag att det ska bli annorlunda inför årets val. Men det är djupt tveksamt. De verkar ha lärt sig att röstmaximera är viktigare än ideologi. Det verkar kvitta varifrån väljarna kommer. Men jag kan inte rösta på ett parti – trots att de har mängder av vettiga politiker – som plockar väljare som gillar tankar om språktesta invandrare, ordnungsbetyg och SÄPO-tomtar i skolorna, batongpoliser i förorter, kasta ut de som ”missbrukar gästfriheten” och så vidare. Populism med andra ord.

Många bäckar små…

Sveriges kanske roligaste politiska skribent, Johan Hakelius på Aftonbladet, har sammanställt en lista över statliga engagemang som han vill dra sig ur:

Här är en liten lista – inte fullständig, bara ett smakprov – på statliga engagemang som jag, av samvetsskäl, vill utträda ur.
(Beloppet efter är vad de kostar oss per år.)
Delegationen för jämställdhet i förskolan: 2,5 miljoner, Nämnden för hemslöjdsfrågor: 2 miljoner, Statens folkhälsoinstitut: 130 miljoner, bidrag Riksförbundet Goodgame 340 000, presstöd: 507 miljoner, partistöd: 170 miljoner, sametinget: 21 miljoner, trängselskattförsök: 1, 4 miljarder, bidrag Sveriges schackförbund: 1,5 miljoner, Medlingsinstitutet: 50 miljoner, Myndigheten för skolutveckling: 96 miljoner, bidrag Sveriges förenade gaystudenter: 300000, Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap: 18 miljoner, Jämställdhetsombudsmannen: 28 miljoner, maxtaxa i förskoleverksamheten mm: 3,7 miljarder, Nationellt centrum för flexibelt lärande: 100 miljoner, Centrala studiestödsnämnden: 393 miljoner, Lotteriinspektionen: 43 miljoner, Statens biografbyrå: 10 miljoner, Försöksverksamhet med ändrad regional fördelning av kulturpolitiska medel: 151 miljoner, Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön: 40 miljoner, Främjande av hemslöjden: 21 miljoner, Ungdomsstyrelsen: 19 miljoner, bidrag för kvinnors organisering: 29 miljoner, Ungdomsbostadssamordnare: 2,5 miljoner, Allmänna regionalpolitiska åtgärder: 1,4 miljarder, Glesbygdsverket: 26 miljoner, Ersättning för vissa kostnader vid avveckling av Barsebäcksverket: 313 miljoner, Främjande av rennäringen: 47 miljoner, Gårdsstöd och djurbidrag: 6 miljarder.

Well. Om nu någon undrar varför vi har höga skatter så är det här en del av svaret.

Staten och Kapitalet.

Googleidioterna går diktaturens ärenden för att ”stärka sin position”:

Google lanserar en censurerad söktjänst för den kinesiska marknaden. Kina har tidigare blockerat Google eller gjort sökmotorn långsam.

Den nya Googlevarianten begränsar tillgången till e-post, chattsidor och bloggar, tjänster som enligt kinesiska myndigheter kan användas för politiska och sociala protester.

En inbyggd självcensur tar också bort möjligheten att nå tusentals ämnen och hemsidor. Känsliga områden kan vara exempelvis frågor om Taiwans eller Tibets självständighet eller den förbjudna Falungong-rörelsen.

Fy fan.

Synd bara att Google är den överlägset bästa sökmotorn, och att konkurrenterna Microsoft och Yahoo också har censurerade kina-versioner. Men det är en mörk dag för yttrande- och åsiktsfriheten.

Trams och socialism.

Den rätt märkliga bloggen Vetenskap och Socialism skriver om sig själv:

Jag startade denna så kallade blogg för att i första rummet skriva om socialism och vetenskap, hur de två kan och bör korsbefrukta varandra, och hur marxismens filosofi påverkar vilka anspråk vi kan ha på vetenskapen et cetera. Nu är dock fallet som sådant att det har blivit mer leninologi och en del dagspolitik.

Jag tror att det är en inriktning som kommer att bestå, dock inte utan inslag av den filosofiska sidan av myntet, eller den vetenskapliga (som ni märker behöver vi ett mynt med mer än två sidor).

Och den lever verkligen upp till sin programförklaring…

Det senaste inlägget är ett bissart påhopp på ”glamourbloggaren” Karolina Lassbo:

Hela Lassbo känns som en stererotyp av borgerlig ideologi, men jag antar att SvDs artikel om ”glamourprinssessan” och Lassbos egna blogg inte ger hela bilden. Lassbo kommer från en mellanskiktsfamilj (mamma läkarsekreterare, pappa sektionschef på socialbyrån) och har troligen varit besmittad med borgerlighetens ideologi, i viss utsträckning, redan innan hon kom till Uppsala. Dock så har jag svårt att tro att någon, som är uppväxt på en gård utanför Falun, pysslat med kaninhoppning och började plugga till psykolog var så indoktrinerad från början. Men osvuret är bäst.

Att Lassbo kommer från mellanskiktsförhållanden tror jag är viktigt, för vad man uppfattar både i artikeln och på Lassbos blogg är en stark vilja att BLI, inte en mer blaserad känsla av att VARA.

Vetenskap och socialism kan inte annat än önska att Lassbo inte kan förverkliga sina drömmar om att bli överklass, då glamouren lever av merprodukten.

Ja, jisses. Vad ska man säga liksom? Personligen får jag allvarliga stalker-vibbar av VoS – men samtidigt så måste man ju ändå garva åt bloggens märkliga påhopp. Det förstärker liksom sterotypen av skogstokiga kommunister i rutiga flanellskjortor som kliar sig i skägget – och det gillar vi. Och den vetenskapliga approachen då, som bloggaren skryter om? Ja, det måste ju vara användandet av orden mellanskiktsförhållanden och merprodukten.

I bloggens kommentarer ger en annan ur tokvänstern sin syn på glamour kontra revolution:

Vi får väl se hur det går efter revolutionen, jag tror inte det är särskilt många som anser att handgjorda praliner är något det ska slösas arbetskraft på (ja, eller då får man väl lära sig att tillverka sådana själv om man nu vill ha det).

Och där har vi själva kärnan till varför folket aldrig skulle vilja ha en socialistisk revolution. Det handlar inte om chokladpraliner specifikt (förutom att jag kommer att beväpna mig om nån skäggtomte vill sno dem från mig) – det handlar om att vi medborgare inte gärna ser att Staten (eller nån annan centralistisk organisation) bestämmer åt oss vad det ska ”slösas arbetskraft på”.

Jaja. Han lägger in en brasklapp senare:

Naturligtvis betyder kommunismen även för mig handgjorda chokladpraliner, lamatröjor och vackra böcker åt alla.

I fablernas värld…

Nåväl. Det kan inte vara lätt att vara socialist.

Men de ger i alla fall upphov till mycken glädje – även om det är högst ofrivilligt.