Dagens märkligaste.

I dagens Jönköpings-Posten var det en intervju med hiphoparna i Looptroop. Det var några småsaker som jag reagerade på, inte för att jag ska dra några större växlar på dem – men de framstod nästan som lite komiska.

Looptroop har ofta stämplats som ett vänsterband eftersom de är emot kapitalism och för vegetarism. En av bandmedlemmarna, Promoe, var dessutom med och drog igång SUF (Syndikalistiska Ungdomsförbundet) i hemstaden Västerås.

Märkligt. Undrar vad det vänsterryktet kommer ifrån? (F.ö intressant att notera att reportern verkar sätta likhetstecken mellan vegetarism och vänster…)

Men givetvis måste reportern ställa frågan:

Hur ser ni på vänsterstämpeln?
Jag tror att det är journalister som ser oss så. Och jag vet inte om journalister representerar vad folket tycker.

Hmm… SUF och antikapitalister. Det är nog inte bara journalister som drar den slutsatsen om man säger så.

Men de förtydligar som tur är:

Men om man ska sätta oss på en politisk skala så står vi definitivt inte på högerskalan.

NÄHÄ!!?!

Följande är också lite kul:

Jag tror ändå att vi kan vara ett soundtrack till många typer av engagemang. Det kan handla om att starta ett företag eller en förening. [min fetning]

Antikapitalister var det visst…

Men jag måste ändå säga att bandet har mognat en hel del sen våldsamma anarkistdängan ”Jag sköt Palme”. Nu är det dialog som gäller:

Vi vill bjuda in till diskussion. Det är det bästa sättet. En öppen famn är bättre än en knuten näve.

Sympatisk inställning må jag säga. Dags att föra ut det budskapet till de mer våldsamma falangerna av vänstern.

Nu fick du väl hjärnsläpp. Hägg?

I gårdagens Debatt på SVT diskuterade man bl.a. nobelpristagaren Harold Pinter och han inte alltför intelligenta politiska sinne. På ena sidan stod kulturskribenten Liljana Dufgran, som inte var helt förtjust i valet av Pinter (av hennes brytning att döma så kommer hon från en del av Europa som har råkat illa ut p.g.a Pinters politiska fränder…). På den andra sidan var litteraturvetaren och författaren Göran Hägg, som inte enbart tycker Pinter rent kvalitetsmässigt håller nobelprisklass utan verkar även till stort sympatisera med dennes politiska grumligheter.

När det gäller de litterära kvaliteerna bryr jag mig inte – och jag anser att en persons politiska tillhörighet är ganska ointressant när det gäller om denne är värdig att få ett litteraturpris eller ej. Men däremot reagerade jag på Göran Häggs svar i just de politiska frågorna.

Den första frågan som Hägg fick var om huruvida Pinter är en diktaturkramare eller ej. Häggs svar löd:

Det här är ju larvigt. De åsikter som nu är så fruktansvärt utmanande hos Harold Pinter, dom hade hela det svenska kulturlivet tills för en 15-20 år sen

Vänta här. Bara för att åsikterna var okej hos den stolliga svenska kultureliten för 15-20 år sen så ska man inte få kritisera dem idag? Som tur är så har kulturkoftorna på senare år lugnat ner sig något. Det är inte längre lika legitimt att krama varenda diktator som säger sig ha en anti-amerikansk agenda. Pol-Pot till exempel får man inte längre gilla idag – eller erkänna att man gjorde när det begav sig.

Ett ganska uselt försvar för Pinter med andra ord.

Om Pinters försvar för krigsförbrytaren och exdiktatorn Slobodan Milosevic säger Hägg:

I Sverige finns det bara en godkänd åsikt om Jugoslavien, eller det före detta Jugoslavien. Han råkar ha en annan åsikt.

Nja, det är ju inte riktigt sant. Finns faktiskt en och annan vänstergök även i Sverige som i sin iver att ge USA skulden för allt ont i världen gärna försvarar Milosevic. Glöm t.ex inte bort Ordfronts artikel om ”Ljugoslavien”. Nu fick den visserligen massiv kritik även från vänsterhåll. Men det var knappast någon enad vänsterrörelse. Det fanns även en stor del, både internt inom Ordfront och utanför, som gav sitt stöd till artikeln och dess teser.

På frågan om det går att hylla en diktator och ändå få nobelpriset i litteratur svarar Hägg:

Det beror ju på vilken diktator det är och hur det är. Hade man… eh…alltså en person som talar om att han beundrar Hitler postumt då är det ju orimligt. Jag menar eh…

Well. Kanske har Hägg gåt på myten om ”relativt välvilliga diktatorer”? Och jag undrar om Hitler är mer orimligt än exempelvis Stalin? Till exempel så har ju bl.a förra årets pristagare, Elfriede Jelinek, anklagats för att vara nån slags stalinist. Nu var visserligen Hägg tydlig med att han ogillar Jelinek, men intrycket han gav var att det inte hade något med hennes luddiga politiska bakgrund att göra. Pinter själv har visserligen jämförts med Stalin, men huruvida han vurmar för densamma vet jag inte.

Hägg kommer även in på Pinters favoritdiktator, Fidel Castro:

Med Hitler är ju hela idén att göra människor illa, att utrota en viss ras och sånt. Castro är en person som ser sig som kämpande mot USA, som de fattigas företrädare och så vidare. Det läskigaste som händer på Kuba idag händer ju inte hos Castro utan det händer ju i Guantanamo inte sant?

Aha. Okej. Så bara för att Castro ser sig som kämpande mot USA eller – kanske mer relevant – som de fattigas företrädareär han också det? Eller vad försöker Hägg säga? Antar att det är därför Castro räknas som en av världens rikaste statschefer samtidigt som folket på Kuba lever i misär. Sen är det visserligen läskigt att USA håller terrorister som fångar på Kuba och som inte har någon som helst rättslig status – men hur man än vrider och vänder på det så anser jag att det är läskigare att Castro har förtryckt sin egen befolkning i 45 år, där folk som bara vill ha yttrandefrihet och rätten att rösta på andra än kommunisternas lakejer fängslas enligt grumliga anklagelser om spioneri och annat. Ett förtryck som bl.a gjort att var sjätte kuban idag lever i exil!

Jag håller däremot med om att man inte kan göra en rättvis jämförelse mellan Hitler och Castro. Hur man än vrider och vänder så är Hitler givetvis sju resor värre, även om de som är utsatta för förtrycket säkert tycker det är illa nog om man säger så. Fast det kan vara värt att nämna att man även, om man vill, kan ”försvara” nazismen och Hitler som att han såg sig som en företrädare för alla tyskar och kämpande mot Sovjet. Ja, you get the point.

Avslutningsvis vill jag citera från ett par delar av Göran Häggs egna debattskola i Aftonbladet. Det första handlar om bluffmakarens vanligaste knep:

Man framställer sig själv eller sin sjuka sak som en del av någon mycket stor, god och allmänt accepterad princip eller rörelse.

Det andra handlar om jämförelser:

Jämförelser är ett av de viktigaste debattvapnen och odlas i många former. Många av dem innebär att man trollar med proportionerna. Vanligast är jämförelser med något större.

Intressant debattartikel.

I dagens Expressen skriver journalisten och författaren Kurdo Baksi en debattartikel om hur kurderna blivit svikna av vänstern. Några utdrag:

I sin iver att smutskasta kurderna har vänstermedier kommit med de mest bisarra beskyllningar, som att de kurdiska soldaterna (peshmergas) fysiskt stått för den största delen av den irakiska arméns brutala frammarsch mot det sunnimuslimska upproret. Kurderna anklagades också för att ha spelat huvudrollen i striderna i Falluja samt för att ligga bakom gripandet av Saddam. […]

I dag sympatiserar samma vänster med den så kallade motståndsrörelsen i Irak. Det är den rörelsen som i sitt blinda uppror redan har bragt 32 000 människor om livet. Av dessa är ”endast” 2 000 amerikanska soldater. De övriga 30 000 offren för motståndsrörelsen är civila irakier. […]

Kurdernas proamerikanska realpolitik i Irak under de senaste åren parallellt med den positiva EU-attityd som kurderna hyser i Turkiet har ställt oss utanför vänsterns fokus. Den kurdiska frågan som en gång ansågs vara en vänsterfråga har successivt blivit en högerfråga.
På kurdernas nyår ser vi numera fler liberaler än vänstersympatisörer. […]

Kurdfrågan är snarare en humanistisk fråga som behöver allas stöd alla goda krafter såväl på höger- som på vänstersidan är välkomna att stödja kurdernas kamp för självbestämmande i Iran, Irak, Turkiet och Syrien.

Jag väntar ivrigt på att någon representant i från den svenska vänstern besvarar Kurdo Baksis artikel. Kan bli intressant att se om de kommer att gräva ner sig än djupare i sin svart/vita världsbild eller om det faktiskt finns de som anser att Baksi trots allt kan ha en poäng.

Satirens svåra konst.

Det senaste man ska reagera på om man ska tro på kommunisterna hos Esbatis Folkbildningsinstitut (EFBI) är det s.k Postkodlotteriet. Det senaste inlägget är nämligen ett foto av lotteriets reklamkampanj – ”Vi vinner alltid!”. Bilden har av EFBI begåvats med ett försök att vara ironisk. EFBI skriver nämligen:

Bilden föreställer såvitt jag känner till inte företagsledningen.

Men om man nu ska försöka sig på den svåra konsten ironi, eller möjligen satir så kan det vara bra att veta vad man angriper. Som exempel kan man ju ta reda på att Postkodlotteriet faktiskt inte har någon företagsledning utan drivs av en ideel förening kallad Svenska PostKodföreningen som grundades av Rädda Barnen, Barncancerfonden, Världsnaturfonden och Svenska Postkodsstiftelsen. Allt överskott går till dessa organisationer.

Nu är det antagligen så att EFBI, även om det inte sägs rakt ut, är allergisk mot a) privat välgörenhet och b) möjligheten för vanliga knegare att vinna en miljon på lotteri.

Men är det då inte bättre att säga det rakt ut istället för att låtsas som man är rolig?

För övrigt så förväntar jag mig att någon av de stora spelfirmorna tar upp möjligheten att ”oddsa” på vad EFBI ska hitta på härnäst. Till exempel kan det ge 3000 gånger pengarna på att Ali fördömer dagens självmordsattack på civila i ett köpcentrum i Israel. Medans det knappt ger pengarna tillbaka om han skriver något om att rasistiska terrorstaten Israel mer eller mindre får skylla sig själv att civila som shoppar slits i stycken. Och ingen spelfirma kommer att anta vadslagning på att EFBI i kommande inlägg den här veckan kommer att bunta ihop den samlade svenska borgerligheten med den amerikanska kristna högern och ge dem epitetet ”brunblåhögerfascister” – eller nåt i den stilen. Den sannolikheten är nämligen ungefär lika stor som att solen går upp även i morgon (platser norr om polcirkeln undantagna).

Egentligen borde jag sluta läsa texterna hos EFBI, men jag kan inte låta bli. Det är så… underhållande på nåt galet sätt.

Sen kan man ju faktiskt inte komma ifrån att Ali Esbati av någon outgrundlig anledning är en av de mer inflytelserika vänsterbloggarna där ute, som hyllas av skribenter som har fötterna betydligt stadigare på jorden.