I gårdagens Debatt på SVT diskuterade man bl.a. nobelpristagaren Harold Pinter och han inte alltför intelligenta politiska sinne. På ena sidan stod kulturskribenten Liljana Dufgran, som inte var helt förtjust i valet av Pinter (av hennes brytning att döma så kommer hon från en del av Europa som har råkat illa ut p.g.a Pinters politiska fränder…). På den andra sidan var litteraturvetaren och författaren Göran Hägg, som inte enbart tycker Pinter rent kvalitetsmässigt håller nobelprisklass utan verkar även till stort sympatisera med dennes politiska grumligheter.
När det gäller de litterära kvaliteerna bryr jag mig inte – och jag anser att en persons politiska tillhörighet är ganska ointressant när det gäller om denne är värdig att få ett litteraturpris eller ej. Men däremot reagerade jag på Göran Häggs svar i just de politiska frågorna.
Den första frågan som Hägg fick var om huruvida Pinter är en diktaturkramare eller ej. Häggs svar löd:
Det här är ju larvigt. De åsikter som nu är så fruktansvärt utmanande hos Harold Pinter, dom hade hela det svenska kulturlivet tills för en 15-20 år sen
Vänta här. Bara för att åsikterna var okej hos den stolliga svenska kultureliten för 15-20 år sen så ska man inte få kritisera dem idag? Som tur är så har kulturkoftorna på senare år lugnat ner sig något. Det är inte längre lika legitimt att krama varenda diktator som säger sig ha en anti-amerikansk agenda. Pol-Pot till exempel får man inte längre gilla idag – eller erkänna att man gjorde när det begav sig.
Ett ganska uselt försvar för Pinter med andra ord.
Om Pinters försvar för krigsförbrytaren och exdiktatorn Slobodan Milosevic säger Hägg:
I Sverige finns det bara en godkänd åsikt om Jugoslavien, eller det före detta Jugoslavien. Han råkar ha en annan åsikt.
Nja, det är ju inte riktigt sant. Finns faktiskt en och annan vänstergök även i Sverige som i sin iver att ge USA skulden för allt ont i världen gärna försvarar Milosevic. Glöm t.ex inte bort Ordfronts artikel om “Ljugoslavien“. Nu fick den visserligen massiv kritik även från vänsterhåll. Men det var knappast någon enad vänsterrörelse. Det fanns även en stor del, både internt inom Ordfront och utanför, som gav sitt stöd till artikeln och dess teser.
På frågan om det går att hylla en diktator och ändå få nobelpriset i litteratur svarar Hägg:
Det beror ju på vilken diktator det är och hur det är. Hade man… eh…alltså en person som talar om att han beundrar Hitler postumt då är det ju orimligt. Jag menar eh…
Well. Kanske har Hägg gåt på myten om “relativt välvilliga diktatorer“? Och jag undrar om Hitler är mer orimligt än exempelvis Stalin? Till exempel så har ju bl.a förra årets pristagare, Elfriede Jelinek, anklagats för att vara nån slags stalinist. Nu var visserligen Hägg tydlig med att han ogillar Jelinek, men intrycket han gav var att det inte hade något med hennes luddiga politiska bakgrund att göra. Pinter själv har visserligen jämförts med Stalin, men huruvida han vurmar för densamma vet jag inte.
Hägg kommer även in på Pinters favoritdiktator, Fidel Castro:
Med Hitler är ju hela idén att göra människor illa, att utrota en viss ras och sånt. Castro är en person som ser sig som kämpande mot USA, som de fattigas företrädare och så vidare. Det läskigaste som händer på Kuba idag händer ju inte hos Castro utan det händer ju i Guantanamo inte sant?
Aha. Okej. Så bara för att Castro ser sig som kämpande mot USA eller – kanske mer relevant – som de fattigas företrädare så är han också det? Eller vad försöker Hägg säga? Antar att det är därför Castro räknas som en av världens rikaste statschefer samtidigt som folket på Kuba lever i misär. Sen är det visserligen läskigt att USA håller terrorister som fångar på Kuba och som inte har någon som helst rättslig status – men hur man än vrider och vänder på det så anser jag att det är läskigare att Castro har förtryckt sin egen befolkning i 45 år, där folk som bara vill ha yttrandefrihet och rätten att rösta på andra än kommunisternas lakejer fängslas enligt grumliga anklagelser om spioneri och annat. Ett förtryck som bl.a gjort att var sjätte kuban idag lever i exil!
Jag håller däremot med om att man inte kan göra en rättvis jämförelse mellan Hitler och Castro. Hur man än vrider och vänder så är Hitler givetvis sju resor värre, även om de som är utsatta för förtrycket säkert tycker det är illa nog om man säger så. Fast det kan vara värt att nämna att man även, om man vill, kan “försvara” nazismen och Hitler som att han såg sig som en företrädare för alla tyskar och kämpande mot Sovjet. Ja, you get the point.
Avslutningsvis vill jag citera från ett par delar av Göran Häggs egna debattskola i Aftonbladet. Det första handlar om bluffmakarens vanligaste knep:
Man framställer sig själv eller sin sjuka sak som en del av någon mycket stor, god och allmänt accepterad princip eller rörelse.
Det andra handlar om jämförelser:
Jämförelser är ett av de viktigaste debattvapnen och odlas i många former. Många av dem innebär att man trollar med proportionerna. Vanligast är jämförelser med något större.
