Wille Faler skriver pÄ sin utmÀrkta blogg om olika definitioner av ordet liberal och vad han sjÀlv kallar sig i olika situationer och lÀnder.
Jag har sjĂ€lv funderat i dessa banor, vilken etikett jag ska sĂ€tta pĂ„ mig sjĂ€lv – om man nu mĂ„ste göra det vill sĂ€ga. Jag brukar oftast enbart kalla mig “liberal”, men ibland kanske man mĂ„ste förtydliga sig. Och ska jag dĂ„ definiera vilken sorts liberal jag Ă€r sĂ„ ligger socialliberal nĂ€ra till hands, dock med betoning pĂ„ liberal.
En del nyliberaler vill gĂ€rna fĂ„ socialliberaler till nĂ„n slags socialister eller socialdemokrater, enbart för att vi föresprĂ„kar vissa delar av vĂ€lfĂ€rdsstaten, som t.ex socialt skyddsnĂ€t, avgiftsfri skola eller gemensamt finansierad sjukvĂ„rd. Allt beror pĂ„ vad man lĂ€gger i begreppet socialism. För en del Ă€r det socialism sĂ„ fort man har en stat som Ă€r större Ă€n nyliberalernas nattvĂ€ktarstat, eller nĂ€r man överhuvudtaget, via tvĂ„ng, tar ut skatt frĂ„n medborgarna. Men med den definitionen sĂ„ blir ju i princip alla stater socialistiska, allt frĂ„n Nordkorea till USA. Och en “högerideologi” som konservatismen bli Ă€ven den socialistisk. Ăven om den Ă€r en motstĂ„ndsideologi till liberalismen sĂ„ Ă€r den absolut inte socialistisk.
Att jag Ă€r för en gemensam vĂ€lfĂ€rd betyder inte att jag per automatik delar den rĂ„dande socialdemokratiska synen pĂ„ vĂ€lfĂ€rd (eller “folkhemmet) eller tror att det behövs ett högskattesamhĂ€lle för att finansiera den. Det sociala skyddsnĂ€tet ska vara utformat sĂ„ att det tar hand om de som verkligen behöver hjĂ€lp, men den ska lika mycket bygga pĂ„ att hjĂ€lpa dem att ta hand om sig sjĂ€lva. Man fĂ„r absolut inte ha ett system som passiviserar folk och gör dem bidragsbereonde.
Det Àr, vÀldigt kortfattat, det som Àr prefixet social- i min socialliberalism.
Men att tycka det Ă€r okej med en stat som har fler uppgifter Ă€n nattvĂ€ktarstaten och att jag tycker det Ă€r okej att betala en del av min lön i skatt – sĂ„ lĂ€nge det gĂ„r till vettiga saker Ă€r givetvis upprörande för mĂ„nga.
Men Àven i synen pÄ marknaden sÄ har jag vÀl nÄgra Äsikter som gör en del nyliberaler högröda i ansiktet.
Jag Ă€r helt klart en föresprĂ„kare av marknadsekonomi och privat nĂ€ringsliv och frihandel, dvs kapitalism – och mot subventioner och liknande planekonomiska tilltag för att hĂ„lla döende industrier vid liv (vilket Ă€r en ganska stor skillnad frĂ„n socialisternas syn). Jag gillar liksom tanken pĂ„ att alla mĂ€nniskor ska ha rĂ€tt att starta företag, och att det finns bĂ„de Fanta och Jaffa i butikerna. Och att priser bestĂ€ms utifrĂ„n Utbud och EfterfrĂ„gan istĂ€llet för utifrĂ„n en statlig priskommitĂ©.
Men samtidigt sĂ„ kan jag tycka att vissa regleringar av marknad och företag Ă€r nödvĂ€ndiga, för att t.ex bibehĂ„lla konkurrensen och motverka kartellbildningar som Ă€r skadliga för oss konsumenter. Eller straffskatt pĂ„ t.ex miljöfarliga industrier. Jag kan t.o.m tycka det Ă€r okej att det krĂ€vs licenser för att sĂ€lja vissa typer av varor som t.ex vapen, alkohol eller lĂ€kemedel. Ăven om jag motsĂ€tter mig monopolen pĂ„ exempelvis de tvĂ„ sistnĂ€mnda.
Och – hemska tanke – jag Ă€r inte helt negativ till fackföreningar. SĂ„ lĂ€nge de Ă€r obundna och frivilliga – och inte straffar de som inte vĂ€ljer att gĂ„ med vill sĂ€ga. Men att vara liberal för mig betyder inte att man per automatik alltid tar företagens parti, som en del tyvĂ€rr tenderar att göra. Men Ă€ven företag, liksom stater, kan vara förtryckande och agera pĂ„ ett sĂ€tt som strider mot den enskildas intresse (individens rĂ€ttigheter Ă€r ju liksom kĂ€rnan i all form av liberalism, oavsett vad man kallar sig). Men jag vill inte, som mĂ„nga socialister gör, automatiskt stĂ€lla mig pĂ„ fackens (”arbetarnas”) sida i alla konflikter heller. För det Ă€r faktiskt inte alltid de har rĂ€tt. Vilket vi har mĂ€rkt rĂ€tt ofta senaste Ă„ren.
Liberalismen (eller socialliberalismen) Àr för mig varken kollektivet Företagarnas eller kollektivet Arbetarnas ideologi.
NĂ€r det gĂ€ller det som brukar kallas “livstilsliberalism” (vilket för mig var den viktigaste punkten nĂ€r jag tog ideologisk stĂ€llning) sĂ„ stĂ„r jag vĂ€ldigt nĂ€ra de som brukar kalla sig nyliberaler eller libertarianer. I ett test jag gjorde för ett knappt Ă„r sen sĂ„ fick jag bl.a omdömet
Smoking pot, homosexuality, and gambling are all okay in your book.
vilket ganska bra visar min stÄndpunkt i dessa frÄgor. Men Àven hÀr sÄ Àr jag delvis liberal inkonsekvent. Jag tycker t.ex inte det Àr okej att legalisera tyngre droger eller lÄta vem som helst köpa vapen hur som helst (tyvÀrr, SkÄnsk Redneck. Mig har du inte vunnit över).
Men grundtanken Ă€r Ă€ndĂ„ “lev ditt liv som du vill – sĂ„ lĂ€nge du inte skadar nĂ„gon annan”.
SĂ„ för att inte göra alla “riktiga liberaler” dĂ€r ute arga i fortsĂ€ttningen sĂ„ Ă€r det vĂ€l bĂ€st att jag kallar mig socialliberal Ă€ven offentligt. Jag har visserligen börjat nĂ„nstans bland nyliberalerna, en gĂ„ng i tiden Ă€gde jag en t-shirt med trycket “Skatt Ă€r Stöld!”, men med Ă„ren har jag letat mig in mot mitten nĂ€r jag har upptĂ€ckt att bĂ„de samhĂ€llet och mĂ€nniskorna Ă€r ganska komplicerade. Det Ă€r liksom ingen idĂ© att vara alltför ideologiskt teoretisk utopisk. Man kan sĂ€ga att det Ă€r pragmatiska skĂ€l som har gjort att jag har förflyttats.
DÀremot sÄ hÄller jag med Wille nÀr han menar att det Àr mÀrkligt att Folkapartiets tolkning av socialliberalismen blivit synonym med att vara Liberal i Sverige. Men det beror nog pÄ att det Àr det enda större partiet som faktiskt har talat om sig sjÀlva som ett liberalt parti.
Sen mÄste jag ocksÄ sÀga att mÄnga som kallar sig socialliberaler, eller kallas för det, snarare Àr nÄn slags socialmoralister. Jag tror ni förstÄr vad jag menar utan att jag behöver förklara det. Men det finns gott om dem i exempelvis Folkpartiet.
NĂ€r det gĂ€ller vad jag ska kalla mig om jag t.ex besöker USA sĂ„ vet jag inte riktigt. Ăven om liberal i USA har kommit att stĂ„ för en socialliberalism som stĂ„r mig hyfsat nĂ€ra sĂ„ har det mycket riktigt förvridits ytterligare Ă„t vĂ€nster. Eller snarare blivit ett skĂ€llsord frĂ„n den mer konservativa högern om allt som inte Ă€r republikanskt. NĂ€r Michael Moore kallas liberal sĂ„ vet man att det Ă€r illa.
Men om man kollar hur den numera avsomnade sajten Turn Left definierar sin liberalism sÄ Àr det mÄnga punkter jag kan skriva under pÄ. NÄgra exempel:
Civil rights
All people are equal under the law. Any type of discrimination based on race, ethnicity, religion, disability, sexual orientation, or gender is not only inconsistent with a free and civil society, but is immoral as well.
Tolerance of Differences
Because we are all unique beings, with different skills, needs, and wants, we must respect the life choices of others as long as their life choices do not infringe on the rights enjoyed by other citizens.
A Social Safety Net
Recognizing that circumstances beyond mortal control play a part in all our lives, a basic social safety net shall be avaliable to all who need it, not as a permanent lifestyle, but rather as a helping hand to get back on one’s feet.
Responsibility
With rights come responsibilities. Exercising our rights means taking responsibility for our actions, and their effects on others.
Free Enterprise
The capitalist economic system is the most efficient solution to providing for peoples’ wants and needs. Government’s role is that of a regulator, not a controller of industry, and any regulation must only be for the good of society as a whole, and not for the benefit of any one entity.
En sak Ă€r i alla fall sĂ€ker: liberalismen Ă€r – som sĂ„ mĂ„nga andra – en mĂ„ngfacetterad ideologi. Det finns mĂ„nga som har försökt sig pĂ„ att definiera “riktig liberalism”. FöretrĂ€dare för de olika inriktningarna försöker alltid, ganska övertygande, sĂ€lja in just sin gren som den mest “riktiga”. SjĂ€lv ger jag mig inte in i den debatten, utan vĂ€ljer snarare att se liberalismen som ett paraply, som mĂ„nga olika varianter samsas under, med nĂ„gra viktiga gemensamma nĂ€mnare som exempelvis tron pĂ„ individuella fri – och rĂ€ttigheter, privat företagande och fria marknader. Ăven om vi kanske har olika syn pĂ„ en hel del saker sĂ„ tror jag Ă€ndĂ„ att de flesta som kallar sig liberaler av nĂ„got slag Ă€ndĂ„ kĂ€nner slĂ€ktskap med varandra pĂ„ nĂ„t sĂ€tt. Ett slĂ€ktskap som gĂ„r tillbaka sisĂ„dĂ€r 220 Ă„r i tiden, till nĂ„gra omvĂ€lvande hĂ€ndelser i Amerika och Frankrike.
