Går Expressen protektionisternas ärende?

I en serie artiklar har Expressen uppmärksammat – och varnat för – vad de kallar för ”det nya köttet”. Visst låter mycket av det de skriver om vidrigt – jag skulle själv aldrig äta köttfärs som kommer från slaktavfall. Bra köttfärs ska vara gjort av bra kött. Enkelt.

Men när man läser om vad Expressen t.ex skriver om vakuumförpackat kött så får man intrycket av att artikelserien är gjord i samarbete med protektionistiska svenska köttproducenter som har i åratal försökt lura i svenskarna att svenskt kött skulle vara bäst i världen. De fokuserar på hur hemskt det är med kött som håller i tre månader, hur mycket bakterier det innehåller (när det har förvarats fel) och så vidare. Men nämner inte med ett ord vilken kvalitet köttet håller. De har tydligen lyckats med sin skräckpropaganda, då 75% av de som har röstat på Expressens webb svarar att de inte vågar köpa ”vakuumpackat importkött”.

Den svenska köttindustrin gnuggar nog nävarna av förjusning.

Men hur är det egentligen då?

De har visserligen rätt i att det blir farligt om det förvaras felaktigt. det kräver en temperatur på under fyra grader, vilket de mycket riktigt skriver. Men det är ju liksom ingen nyhet. ALLT kött, oavsett om det är fryst, färskt, vakuumpackat etc. kräver ju en noggrann hantering och förvaring.

Att det är mycket slarv i livsmedelshanteringen, både i butik och hemma, som de skriver stämmer visserligen. Men återigen – det är knappast nåt som gäller enbart det importerade köttet, som de mellan raderna försöker få till nån slags lågkvalitativ skräpprodukt, utan all livsmedelshantering.

Om det importerade vakuumköttet, från främst Sydamerika, bara hanteras rätt även i Sverige (i produktionsländerna och under transporterna är det mycket god hantering) så får du ett kött som på i princip alla sätt överstiger det rätt mediokra köttet som säljs under flaggen ”Svenskt Kött!”.

I Sverige är i princip all nötköttsproduktion en biprodukt av mejerinäringen. I stor del utslaktade mjölkkor. Medans köttet från Sydamerika, främst Argentina, Uruguay och Brasilien är ”köttraser”. Bara det borde vara bevis för att det rör sig om högre kvalitet.

Att hanteringen av djuren i Sydamerika oftast har det betydligt bättre än deras svenska kusiner är en annan viktig del. Naturkött*, som nämns i Expressen, säljer t.ex enbart kött från djur som går ute året runt – i princip hela livet – på öppna betesmarker. T.ex så äter de enbart det som naturen på naturligt (!) sätt kan erbjuda. De lever alltså ett för djuren fritt liv som svenska kossor inte kommer i närheten av.

Förutom det så finns det en massa andra regler, för medicinering, slakt, paketering etc. för att garantera goda produkter.

Och trots transporterna så är det ett miljvänligare alternativ – tack vare att djuren strövar fritt och äter det naturen kan erbjuda. Det är mycket mer energikrävande att producera foder, värma upp stallar etc. än att transportera köttet.

Men – visst – vill folk äta kött som egentligen är en relativt smaklös biprodukt från djur som spenderar majoriteten av sitt liv inomhus och i onaturlig miljö så är det okej för mig. De kan fortsätta gå på kampanjer om hur förträffligt svenskt nötkött är. Men jag själv föredrar nog det sydamerikanska kvalitetsköttet från djur som lever i naturliga miljöer.

Om det har förvarats rätt vill säga.

fotnot*: Nej, jag har inget med företaget Naturkött att göra. Förutom att jag har jobbat på restauranger som har varit nöjda kunder där.

Ett skolexempel.

Ur Tiina Rosenbergs debattartikel i dagens DN:

Inte helt oväntat fann jag i måndags en försändelse från Timbro. Jag fick då ta emot en thriller med ett följande följebrev: ”Hej Tiina! Det här är en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.” Detta hot har jag nu polisanmält. Utan att vara någon större anhängare av maffiafilmer känner jag igen Gudfadern när han talar.

Timbros ”hot”:

Hej Tiina!

Det här är en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra att hoppar av och försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.

Ur Nationalencyklopedin:

rättshaveri, rätthaveri, onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin rätt i stort och smått. Ordet kan också avse en tendens att pedantiskt anlägga rättsliga synpunkter på allt, även de obetydligaste småsaker.

I rest my case.

Tänder inte på Esbatis tankar.

Idag skriver Esbati om Sveriges misslyckade tandvårdspolitik under rubriken ” Tandvården visar vägen – till det borgerliga avregleringshelvetet”. Enligt honom så är det den nuvarande tandvårdspolitiken typexempel på borgerlig politik (trots att ”tandvårdsreformen” var ett verk av sossarna…):

Det som hänt med tandvården är samtidigt också av intresse för hela välfärdssystemet. Att det skulle bli just så här med en modell där prisregleringarna är släppta och där tandvårdsförsäkringen i princip inte är allmän (utom för dem över 65, sedan 2002), kunde vem som helst (utom möjligen ortodoxa nationalekonomer) räkna ut i förväg. Vi har därmed fått en ”förnyelse” av tandvårdssystemet som gör att man nu, och framför allt om något decennium om inte åtgärder vidtas, kommer att se på människors tänder vilken samhällsställning de har.[…]
Med den tandvårdsfinansieringsmodell som vi idag har – och det som i ännu högre utsträckning väntar för hela välfärden med större inslag av marknadslösningar, som etablissemanget tycks se som nödvändigt – fördjupas klyftorna och vi får samtidigt en samhälleligt irrationell produktion av vård: för lite och för dyrt.

Med de styckena i åtanke, i kombination med rubrikens ”det borgerliga avregleringshelvetet” så får man givetvis bilden av en borgerlighet som vill a) behålla den nuvarande modellen i tandvården b) se till att all vård styr av ”marknadslösningar” utan någon tillgång till allmäna försäkringar. Då undrar man givetvis hur verkligheten ser ut.

Om tandvården skriver Folkpartiet bl.a:

Folkpartiet vill stödja tandvård mot en fast årsavgift, abonnemangstandvård. Sådana system finns inom flera landsting och har prövats ett antal år.[…]
Det ekonomiska stödet till vårdgivaren är baserat på antalet individer som har abonnemang, inte på utförda vårdåtgärder. Det verkar inte bara förebyggande, utan blir också billigare både för patienterna och det allmänna.

För dem som föredrar att få tandvården enligt en åtgärdsbaserad taxa, vilket är det vanligaste i dag, föreslår vi ett bättre högkostnadsskydd. Självrisken borde på sikt sänkas till i storleksordningen på 3 500 kronor per år, inklusive kostnaden för billigaste godtagbara material.

Om övrig vård skriver de bl.a:

Öppna upp för alternativa driftsformer – men fortsatt gemensam finansiering[…]
Folkpartiet vill:
• Öppna upp för fler driftsformer: privata och kooperativa alternativ, avknoppningar och fristående vårdgivare mm.
• Personer med privata försäkringar ska inte ges förtur till vård framför landstingens patienter.
• Den skattebetalda sjukvården ska vara så bra att privata försäkringslösningar blir irrelevanta.
• Inför en vårdgaranti: rätt behandling inom tre månader.

Då går vi till nästa parti på listan. Hos Centerpartiet kan man läsa följande om tandvården:

Av allt att döma behöver Sverige en ny tandvårdspolitik som sätter konsumentintressen och patientbehov framför godtyckliga åldersgränser och byråkrati. Därför lägger Centerpartiet fram en kommittémotion för ett bättre tandvårdssystem, ”Tandplus” i stället för ”65+”.

Förslagen är som följer.

§ Det offentliga stödet till tandvård ska ges efter behov och inkomst, inte efter ålder. Fri tandvård kvarstår för barn och ungdomar upp till och med 19 år.
§ Tandvårdslagen ska ställa samma krav på kostnadseffektivitet och kontroll som hälso- och sjukvårdslagen.
* Individens makt och möjligheter att påverka sina tandvårdskostnader ska stärkas.

Om övrig vård skriver de:

Vården ska finansieras gemensamt och solidariskt – via skatter.

Ett gott samhälle förutsätter tillgång till god vård, som är lika för alla och utgår från den enskildes behov. Vård och omsorg ska fördelas efter behov och det förutsätter en gemensam finansiering. Ingen vet med säkerhet om och när man drabbas av sjukdom. Därför ska samhället garantera alla människor vård och omsorg på lika villkor. Det är enklast att finansiera det gemensamt via skattsedeln.

Sen i min lilla redogörelse kommer Kristdemokraterna:

Kristdemokraternas utgångspunkt i tandvårdsfrågor är att tänderna är en del av kroppen. Ett mål med förändringar av tandvårdsförsäkringen bör, enkelt uttryckt, vara att det inte ska kosta mer att gå till tandläkaren än till läkaren.

Ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv måste tandvårdsstödet vara konstruerat så att tandvårdsbehoven minskar. Dessutom ska detta kombineras med rimliga kostnader för samhället och patienterna. En bra tandvårdsförsäkring ska alltså uppfylla det dubbla kravet att dels skydda den enskilde patienten från alltför stora vårdkostnader, dels stimulera till att motverka uppkomsten av stora vårdbehov genom förebyggande insatser.

Om vård i allmänhet skriver de:

Kristdemokraterna anser att hälso- och sjukvården ska utgå från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Den ska kännetecknas av värdighet, kvalitet och tillgänglighet. Vården och omsorgen måste ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. För att skapa och upprätthålla hälsa och livskvalitet måste alla dessa behov tillgodoses.

När det gäller Moderaterna har jag inte hittat något om tandvården (om nån vet hur det ligger till – upplys mig). Men om hälso- och sjukvård skriver de:

Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Våra reformer kommer först och främst att innebära att människor får bättre vård och mindre väntan. Väntan innebär mycket lidande och oro. Det är heller inte så att man sparar pengar genom att låta människor stå i kö. Tvärtom är köer ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått.

Här finns alltså ingenting om avvecklande av allmäna sjukförsäkringar och en total avreglering av hälso- och sjukvården. Tvärtom, sås slår alla borgerliga partier fast (till en dels förtret) att den ska fortsätta att betalas gemensamt – eller ”solidariskt”. Däremot så är de alla öppna för privata alternativ inom vårdsektorn (antar att det är det som är ”avregleringshelvetet”). I borgerlig politik skiljer man nämligen mellan vem som driver och vem som betalar. Bara för att man är för ett system med en allmän och god sjukförsäkring för alla, så betyder det givetvis inte att man per automatik ser stat/landsting/kommun som den bästa leverantören av själva vården. Det är inte hugget i sten att allt som är offentligt finansierat samtidigt måste drivas av det offentliga. Eller att det offentliga skulle vara bättre på detta än det privata – det kanske rentav är tvärtom?

Men det är klart, om man som Esbati och hans kommunist-kamrater förespråkar en politik som går ut på att Staten i princip ska styra över all vår konsumtion så får de givetvis utslag av ord som ”privata initiativ”.

När granskarna är korkade.

Det är givetvis bra att media har börjat granska Junilistan. Men när granskaren bevisligen inte kan läsa innantill så blir det krigsrubriker som:

Partiets krav: Nej till abort

Dennis, som har läst JLs Oktobermanifest, förklarar här varför Aftonbladets ”granskning” är djupt korkad:

Detta är alltså exempel på frågor som kandidaterna kan ta ställning till. Det står inget om vad kandidaterna ska tycka, hur man kan komma fram till den tolkningen är obegripligt. Att det ändå står “nej till abort” och “stamcellsforskning förbjudas” beror förstås på att både abort och stamcellsforskning är tillåten idag. Att driva en politik för ett ja i de frågorna ter sig mycket lustigt, som att någon idag skulle gå runt och argumentera för att bygga ölandsbron.

Vem fan går på detta?

Idag kan man läsa i Expressen om ett bedrägeriförsök mot Nordeas kunder:

Strax före klockan tio i går kväll skickade bedragarna ut mejl via Nordeas egen adress till flera kunder.
Där stod det att de av säkerhetsskäl genast skulle logga in med sina kontonummer och koder på en hemsida.
Hemsidan ser ut som Nordeas, den har samma logga och samma typsnitt – men den är falsk.

Jag fick själv det där mailet igår kväll, utan att jag ens har Nordea. Rubriken på det var ”InternetBank NORDEA sakerhetssystem”. Som avsändare stod nordea@nordea.se, men inom inom parentes stod en helt annan mailadress, nämligen vmabraham@madhuri.com. Detta kan man tycka skrämmer bort folk. Men tydligen inte. Sen läser jag mailet:

Lägg märke till!

Extraförnyelse av elektronbetalingars säkerhetssystem!!

Ärade kunder av InternetBank NORDEA. Vi låtar komma Ers kännedom de senaste nyheter om vår bankens säkerhetssystem.

Den förnyade teknologi och den nya server tillåtar att gå ut på den annan säkerhets nivå av era online-betalingarna.

Banken Nordea insisterar på det bindande förfarande att genomgå den upprepade autentifisering, för att få er personalinformation överfört så fort som möjligt på den nya, mera säker server av vår banken.

För att få ert kontots normal funktions fortgång, behövar ni ingå i ert konto på den nya server, som är skyddad, med utnyttjande av era diskontdata; i motsatt fall skall ert Internet konto blockeras provisoriskt under 24 timmar för er säkerhet för tillgångarsbortförande, för att undgå ”Phishing” ‘s attackers stora antal, som stiger ständigt.

Ni har infört den felaktiga TAN kod (engångskod) var så snäll att pröva en gång till.

http://www.nordea-bank.net

Jag kan faktiskt inte begripa hur någon kan gå på detta. Om man inte tror att en av Sveriges största banker låter en nyinvandrad praktikant skriva sina viktiga kundmail vill säga.

Men när det kommer till internet så är väldigt många lovligt naiva. Det finns ju faktiskt de som går på ”nigeriabrev” eller tror att de har vunnit 20 miljoner på ett lotteri de inte ens deltagit i, och som inte reagerar att de måste betala ett par tusen för att få ut vinsten.

Människor! För Guds skull! TÄNK TILL LITE NÄSTA GÅNG NI FÅR KONSTIGA MAIL.

PS! Intressant f.ö att det i Expressen står:

Bedragarna har på något vis kunnat se vilka som loggat in på vår internetbank tidigare under dagen och mejlat dem. Vi har stängt internetbanken tills vidare för att inte riskera att fler drabbas, säger Boo Ehlin.

Jag tror faktiskt de har överskattat de kära bedragarnas förmåga, eftersom även jag som aldrig har använt Nordea fått mailet. Men eftersom det är en stor bank, och mailen går ut till väldigt många så är ju sannolikheten stor att flera som har loggat in samma dag faktiskt även får mailet. DS!

Uppdatering:
Expressen har en lista över hur man skyddar sig på nätet:
# ”Vi ber aldrig kunder lämna ut kontonummer eller pin-koder. Såna mejl är alltid bedrägeri. Kontakta oss direkt om du får ett sånt mejl”, säger Boo Ehlin.
# Om du lämnat ut dina kontonummer och koder, spärra kortet direkt.
# Polisanmäl och spara e-postmeddelandet som bevis.
Kontrollera dina kontoutdrag regelbundet och kontakta banken om du hittar köp du inte gjort.
# Använd inte länkar till webbsidor som är angivna i mejl om du misstänker att den kan vara falsk.
Om du betalar över nätet se till att sidan är säker, då brukar det stå https först i adressen.

Men det kanske vore på sin plats att skriva att man ska ignorera alla mail som skriver ”autentifisering”. Och om din bank verkligen skrev så – BYT BANK!

Och Aftonbladet skriver om hur ”avancerat” bedrägeriförsöket är:

I Nordea-kuppen var speglingen av Nordeas hemsida mycket avancerad. Länkarna fungerade och utseendet var identiskt. Däremot var mejlet som uppmanade användarna att gå in och lämna kontoinformation skriven på stapplande svenska.

Well. Alla som klarar av Copy-Paste och vet hur man lägger upp sidor på en server skulle nog klara av det. Det är inte speciellt avancerat. Jag tror att en majoritet av alla 13-åringar i Sverige skulle fixa att göra en ”spegling” av en förstasida.

Eftersom den falska förstasidan var en exakt kopia av Nordeas riktiga så står det även på den:

Nordea frågar aldrig efter känslig information via e-post.

Och ändå finns det folk som blir lurade. Snart dags att kräva nåt slags datorkörkort för internet innan man får hantera svårare saker än att surfa porr.

Liberal definition.

Wille Faler skriver på sin utmärkta blogg om olika definitioner av ordet liberal och vad han själv kallar sig i olika situationer och länder.

Jag har själv funderat i dessa banor, vilken etikett jag ska sätta på mig själv – om man nu måste göra det vill säga. Jag brukar oftast enbart kalla mig ”liberal”, men ibland kanske man måste förtydliga sig. Och ska jag då definiera vilken sorts liberal jag är så ligger socialliberal nära till hands, dock med betoning på liberal.

En del nyliberaler vill gärna få socialliberaler till nån slags socialister eller socialdemokrater, enbart för att vi förespråkar vissa delar av välfärdsstaten, som t.ex socialt skyddsnät, avgiftsfri skola eller gemensamt finansierad sjukvård. Allt beror på vad man lägger i begreppet socialism. För en del är det socialism så fort man har en stat som är större än nyliberalernas nattväktarstat, eller när man överhuvudtaget, via tvång, tar ut skatt från medborgarna. Men med den definitionen så blir ju i princip alla stater socialistiska, allt från Nordkorea till USA. Och en ”högerideologi” som konservatismen bli även den socialistisk. Även om den är en motståndsideologi till liberalismen så är den absolut inte socialistisk.

Att jag är för en gemensam välfärd betyder inte att jag per automatik delar den rådande socialdemokratiska synen på välfärd (eller ”folkhemmet) eller tror att det behövs ett högskattesamhälle för att finansiera den. Det sociala skyddsnätet ska vara utformat så att det tar hand om de som verkligen behöver hjälp, men den ska lika mycket bygga på att hjälpa dem att ta hand om sig själva. Man får absolut inte ha ett system som passiviserar folk och gör dem bidragsbereonde.

Det är, väldigt kortfattat, det som är prefixet social- i min socialliberalism.

Men att tycka det är okej med en stat som har fler uppgifter än nattväktarstaten och att jag tycker det är okej att betala en del av min lön i skatt – så länge det går till vettiga saker är givetvis upprörande för många.

Men även i synen på marknaden så har jag väl några åsikter som gör en del nyliberaler högröda i ansiktet.

Jag är helt klart en förespråkare av marknadsekonomi och privat näringsliv och frihandel, dvs kapitalism – och mot subventioner och liknande planekonomiska tilltag för att hålla döende industrier vid liv (vilket är en ganska stor skillnad från socialisternas syn). Jag gillar liksom tanken på att alla människor ska ha rätt att starta företag, och att det finns både Fanta och Jaffa i butikerna. Och att priser bestäms utifrån Utbud och Efterfrågan istället för utifrån en statlig priskommité.

Men samtidigt så kan jag tycka att vissa regleringar av marknad och företag är nödvändiga, för att t.ex bibehålla konkurrensen och motverka kartellbildningar som är skadliga för oss konsumenter. Eller straffskatt på t.ex miljöfarliga industrier. Jag kan t.o.m tycka det är okej att det krävs licenser för att sälja vissa typer av varor som t.ex vapen, alkohol eller läkemedel. Även om jag motsätter mig monopolen på exempelvis de två sistnämnda.

Och – hemska tanke – jag är inte helt negativ till fackföreningar. Så länge de är obundna och frivilliga – och inte straffar de som inte väljer att gå med vill säga. Men att vara liberal för mig betyder inte att man per automatik alltid tar företagens parti, som en del tyvärr tenderar att göra. Men även företag, liksom stater, kan vara förtryckande och agera på ett sätt som strider mot den enskildas intresse (individens rättigheter är ju liksom kärnan i all form av liberalism, oavsett vad man kallar sig). Men jag vill inte, som många socialister gör, automatiskt ställa mig på fackens (”arbetarnas”) sida i alla konflikter heller. För det är faktiskt inte alltid de har rätt. Vilket vi har märkt rätt ofta senaste åren.

Liberalismen (eller socialliberalismen) är för mig varken kollektivet Företagarnas eller kollektivet Arbetarnas ideologi.

När det gäller det som brukar kallas ”livstilsliberalism” (vilket för mig var den viktigaste punkten när jag tog ideologisk ställning) så står jag väldigt nära de som brukar kalla sig nyliberaler eller libertarianer. I ett test jag gjorde för ett knappt år sen så fick jag bl.a omdömet

Smoking pot, homosexuality, and gambling are all okay in your book.

vilket ganska bra visar min ståndpunkt i dessa frågor. Men även här så är jag delvis liberal inkonsekvent. Jag tycker t.ex inte det är okej att legalisera tyngre droger eller låta vem som helst köpa vapen hur som helst (tyvärr, Skånsk Redneck. Mig har du inte vunnit över).

Men grundtanken är ändå ”lev ditt liv som du vill – så länge du inte skadar någon annan”.

Så för att inte göra alla ”riktiga liberaler” där ute arga i fortsättningen så är det väl bäst att jag kallar mig socialliberal även offentligt. Jag har visserligen börjat nånstans bland nyliberalerna, en gång i tiden ägde jag en t-shirt med trycket ”Skatt är Stöld!”, men med åren har jag letat mig in mot mitten när jag har upptäckt att både samhället och människorna är ganska komplicerade. Det är liksom ingen idé att vara alltför ideologiskt teoretisk utopisk. Man kan säga att det är pragmatiska skäl som har gjort att jag har förflyttats.

Däremot så håller jag med Wille när han menar att det är märkligt att Folkapartiets tolkning av socialliberalismen blivit synonym med att vara Liberal i Sverige. Men det beror nog på att det är det enda större partiet som faktiskt har talat om sig själva som ett liberalt parti.

Sen måste jag också säga att många som kallar sig socialliberaler, eller kallas för det, snarare är nån slags socialmoralister. Jag tror ni förstår vad jag menar utan att jag behöver förklara det. Men det finns gott om dem i exempelvis Folkpartiet.

När det gäller vad jag ska kalla mig om jag t.ex besöker USA så vet jag inte riktigt. Även om liberal i USA har kommit att stå för en socialliberalism som står mig hyfsat nära så har det mycket riktigt förvridits ytterligare åt vänster. Eller snarare blivit ett skällsord från den mer konservativa högern om allt som inte är republikanskt. När Michael Moore kallas liberal så vet man att det är illa.

Men om man kollar hur den numera avsomnade sajten Turn Left definierar sin liberalism så är det många punkter jag kan skriva under på. Några exempel:

Civil rights
All people are equal under the law. Any type of discrimination based on race, ethnicity, religion, disability, sexual orientation, or gender is not only inconsistent with a free and civil society, but is immoral as well.

Tolerance of Differences
Because we are all unique beings, with different skills, needs, and wants, we must respect the life choices of others as long as their life choices do not infringe on the rights enjoyed by other citizens.

A Social Safety Net
Recognizing that circumstances beyond mortal control play a part in all our lives, a basic social safety net shall be avaliable to all who need it, not as a permanent lifestyle, but rather as a helping hand to get back on one’s feet.

Responsibility
With rights come responsibilities. Exercising our rights means taking responsibility for our actions, and their effects on others.

Free Enterprise
The capitalist economic system is the most efficient solution to providing for peoples’ wants and needs. Government’s role is that of a regulator, not a controller of industry, and any regulation must only be for the good of society as a whole, and not for the benefit of any one entity.

En sak är i alla fall säker: liberalismen är – som så många andra – en mångfacetterad ideologi. Det finns många som har försökt sig på att definiera ”riktig liberalism”. Företrädare för de olika inriktningarna försöker alltid, ganska övertygande, sälja in just sin gren som den mest ”riktiga”. Själv ger jag mig inte in i den debatten, utan väljer snarare att se liberalismen som ett paraply, som många olika varianter samsas under, med några viktiga gemensamma nämnare som exempelvis tron på individuella fri – och rättigheter, privat företagande och fria marknader. Även om vi kanske har olika syn på en hel del saker så tror jag ändå att de flesta som kallar sig liberaler av något slag ändå känner släktskap med varandra på nåt sätt. Ett släktskap som går tillbaka sisådär 220 år i tiden, till några omvälvande händelser i Amerika och Frankrike.

Två viktiga debattartiklar.

Folkpartiets Cecilia Wikström skriver i DN om ”Antirasistisk pöbel nytt hot mot judarna i Sverige”:

Det är djupt tragiskt att konstatera att det nästan var tredje dag anmäls ett antisemitiskt inspirerat brott till polisen. Både företrädare för judiska institutioner och enskilda beskriver hur hotbilden under den senaste tiden tilltagit. Hot, trakasserier, skadegörelse och våld är den skrämmande verklighet som förgiftar många judars liv i Sverige.[…]

Inte heller Sverige går fritt från allvarliga angrepp på den judiska minoriteten eller dess institutioner. Både forskningsrapporter och enskilda judar vittnar om att antisemitismen nu ändrat skepnad. Förövarna är inte längre enbart högerextrema grupper. Väns-terradikala och islamistiska organisationer sprider antisemitisk propaganda och deltar i våldsaktioner riktade mot judar. […]

Våren 2002 var det första gången på 150 år som en pöbel i Sverige angrep judar. Då misshandlades ett antal personer på Norrmalmstorg i Stockholm under slagordet ”Död åt judarna,” av så kallade antirasister.

Claes Nordmark, från S-studenter, skriver i Expressen om att ”Krigsmotståndet är meningslöst”:

USA gick emot folkrätten och trotsade FN när de startade kriget. Förmodligen är det därför så många svenskar och européer anser att USA på egen hand ska få städa upp efter sitt eget misstag. Sådant kostar ju som bekant en hel del pengar. Även om det var förkastligt av USA att gå in i Irak utan omvärldens godkännande, är det en väldigt cynisk hållning att låta det irakiska folket vänta och lida onödigt länge.[…]

Det är dags att sluta diskutera om det var rätt eller fel av USA att invadera Irak – det onda har ju redan skett. Medmänsklighet måste till slut komma före alla spetsfundiga diskussioner om ansvar och skuld.[…]

Det verkar som om de hårdaste krigsmotståndarna skyggar för en folkstyrd utveckling av landet. Man vill till varje pris bevisa att krig alltid är fel. Men vem blir lidande till följd av denna inställning? Skulden är tveklöst USA:s – men ansvaret är trots allt också vårt.

Subjektivs framtidsprofetia:

Hög sannolikhet:
Wikström kommer att anklagas för att vara rasist och islamofob, kombinerat med en lång onyanserad harrang om hur Israel beter sig mot palestinierna. Nordmark kommer – trots sin S-märkning – möjligen att kallas för både fascist och bombhöger, troligen kombinerad med en lång onyanserad harrang om hur fel USA hade som invaderade Irak.

Låg sannolikhet:
Esbati, Olydig, Krigskrönikan eller nån annan ur vänster-vänstern kommer att erkänna att både Wikström och Nordmark har mycket viktiga poänger i sina respektiva debattartiklar.

Junilistan till Riksdagen.

Idag har gubbklubben Junilistan bestämt sig för att kandidera till Riksdagen. Hur det går vågar jag inte sia om – jag trodde till exempel inte det skulle gå så bra i valet till Europa-parlamentet som det gjorde. Men var det onekligen enklare att gå till val på sin EU-kritik, som ett enfrågeparti, en det förhoppningsvis lär vara till Riksdagsvalet. Den typen av ”missnöjespartier” brukar sällan lyckas i längden och brukar sällan behålla en stabil väljarbas så vi får se hur det går.

I valet till EU-parlamentet blev de nåt slags ”folkligt” alternativ, trots den höga andelen högutbildade män i storstäder i partiet. Och många av de som röstade på dem trodde säkerligen att det var ett parti för EU-motståndare, när de i själva verket är EU-kritiska EU-förespråkare. En ganska stor skillnad. Jag skrev om detta för ett drygt år sen:

Enligt SVTs vallokalsundersökning vill de flesta av listans väljare – LÄMNA EU – trots att partiet egentligen är för medlemskap. Men tydligen har väljarna tolkat deras EU-kritik som att de vill lämna unionen.

Nu säger de sig komma med ”det första tvärpolitiska programmet i svensk riksdag” (Är det inte det F! försökt med också?) men har ännu inte lyckats presentera något som kan liknas vid ett partiprogram.

Jag hoppas att granskningen av partiet blir tuff, så att väljarna verkligen vet vad de röstar på. Till exempel så är det läge att se hur deras MEP-are har röstat i olika frågor i Europaparlamentet. Men det är även läga att granska tendenserna till elitisk herrklubb som åtminstone i förra valet fanns inom partiet. Till exempel så sa ju Lars Wohlin då:

Vi har medvetet valt bort yngre människor. Vi vill ha folk med stor internationell vana och stor erfarenhet. [Â…]
Vi tror inte på att ha vanliga människor med. Du kan kalla oss elitiska om du vill. [Â…]
Det där är den socialdemokratiska politiken. Jag gillar inte den. Då blir de som styr lika dumma som allmänheten [min fetning].

Kommer de med lika reaktionära uttalanden inför nästa val så kommer granskningen förhoppningsvis att bli hård. Bland annat så får inte media göra om misstaget från EP-valet, då Junlistan inte var med i utfrågningarna och debatterna i TV. Det är bättre att släppa in dem där än att de kan hävda att de blir motarbetade. Samma sak gäller givetvis för dess raka motsats, den elitiska damklubben F!.

Men valrörelsen 2006 ser i alla fall ut att bli väldigt intressant.

Salongssocialister och skatt.

Författaren och salongssocialisten Jan Guillou skryter gärna om hur mycket han betalar i skatt:

Att betala mycket skatt är inget som besvärar succéförfattaren – han är i stället mycket förtjust i att bli av med nästan hälften av sin inkomst. Det förklarar han med att han är socialist.

Så sent som häromdagen så sa han i en TV-intervju att han ägnar sig åt nån slags negativ skatteplanering, och vill betala så mycket skatt som möjligt. Det är absolut inget fel i det. Om han vill lätta sitt socialistiska samvete med att betala hög skatt så har jag inga problem med det. Och med tanke på att han har kvar i runda slängar fem miljoner efter skatt så behöver han inte gråta på vägen till banken. Det är ju trots allt lättare att vara högskattesocialist när man har extremt höga inkomster. Även om Janne betalade 3/4 av sin inkomst i skatt skulle han ju ha skyhögt mycket mer att leva för än den genomsnittlige knegaren. Så även med hög skatt har Janne råd att köpa dyra viner.

Och jag ser inget fel i det som sagt var. Varken att han tjänar mycket pengar eller vill betala mycket i skatt.

Jan Guillous goda vän salongssocialisten Henning Mankell verkar inte lika förtjust i att betala skatt. Visst har han också sagt

Tjänar man mycket pengar är det också logiskt att man betalar mycket skatt

Men hos Mankell finns det ändå gränser. Till exempel har han, som så många andra ur pop- och kulturvänstern ägnat sig åt skatteplanering genom egna bolag. Närmare sju miljoner kronor som har undanhållits förmögenhetsskatt men som nu skattemyndigheten har beslutat tillhör författarens privata förmögenhet – och ska skattas som det.

Jag ser heller inget fel i detta försök till skatteplanering. Han vill inte spara pengarna till sin pension – då de ändå kommer att skattas för som inkomst. Fullt naturligt beteende. Även om det kanske rimmar illa med hans annars så höga skattemoral. Men det handlar trots allt ändå om relativ blygsam skatteplanering i jämförelse med andra, mer hycklande, kamrater i kultutvänstern.

Det intressanta är dock att i styrelsen för Mankells bolag sitter ingen mindre än Jan Guillou. Det är tydligen inga problem att skryta om att man själv inte skatteplanerar, samtidigt som man hjälper sina polare att göra just det…