Det är onekligen intressant att se vilken approach våra två stora kvällstidningar har till valet av årets Nobelpristagare i litteratur, Harold Pinter.
Aftonbladets kultursidor – som bl.a regelbundet publicerar artiklar från riksrevisionisterna Linderborg och Wijk och den gamla Pol Pot-kramaren Jan Myrdal – hyllar Pinters politiska engagemenag i flera artiklar. Bland annat publicerar man en lång hyllningsartikel skriven av John Pilger, där Pinter får rollen som tankeväckande provokatör och hyllas som mannen som nästan på egen hand lyckades “återinföra ordet imperialism i den politiska vokabulären”.
Aftonbladet väljer också att publicera en tre år gammal anti-amerikansk artikel av Pinter, som för att visa på dramatikerns politiska briljans.
I Aftonbladet har jag inte hittat en stavelse som yttrar nån slags kritik mot Pinters politiska engagemang. Inte förvånande dock, då det ligger helt i fas med kultursidornas egna politiska linje.
Den andra kvällstidningen, Expressen, är dock inte lika imponerade av Harold Pinters politiska analysförmåga. Per Svensson skriver bl.a:
Tar man sig en titt på Harold Pinters politiska utspel de senaste åren hittar man få frågor, ännu färre svar, egentligen bara ett enda: USA.
USA är roten till allt ont, varför det måste finnas något gott, eller åtminstone något värt att försvara, i och hos alla, och allt, som ogillas av USA och dess vasaller (föraktligast bland dessa Tony Blair).
Så ser av allt att döma Harold Pinters världsbild ut. Den äger en komplexitet som får rollerna i en ordinär amerikansk såpa att framstå som närmast outhärdligt nyanserade och sammansatta.
Det är förklaringen till att Pinter för några år sedan lät sig enrolleras av The International Committee to Defend Slobodan Milosevic. Milosevic var/är USA:s fiende, och måste därför försvaras. Att Milosevic också var belägrade, fördrivna, slaktade bosnienmuslimers fiende betydde av allt att döma mindre, ja nästan inget alls.[...]
Framstående konstnärer är inte alltid subtila politiska tänkare. Faktum är att motsatsen är vanligare. Kraftfull konst skapas inte sällan ur extremistiska temperament. Poesin är granne med den politiska prilligheten.
Att Harold Pinter tycks tro att Jugoslavien föll sönder i krig och slakt därför att USA och småimperialisterna England och Tyskland ville åt olja vid Kaspiska havet minskar inte suggestionskraften i hans dramatik, men däremot gör det mig mindre intresserad av hans omvärldsanalyser.
Och att Pinter inte tycks vilja känna igen en fascistoid folkfördrivare när han ser honom minskar trots allt något den respekt man gärna vill känna inför en Nobelpristagare i litteratur.
Expressens kritik slutar dock inte där. Idag kan man läsa en debattartikel av en svensk exilkuban som inte heller är speciellt förtjust i vilka mr Pinter hoppar i säng med:
Jag är bedrövad över hur personer som ständigt ställer sig på förtryckarnas sida så ofta belönas på olika sätt i den fria världen.
Harold Pinter är en stark anhängare av Kubas diktator Fidel Castro. Men min familj lämnade Fidel Castros Kuba. Vi sökte frihet och upprättelse, och det var smärtsamt – men nödvändigt – att lämna vårt hemland.[...]
Pinter anser att Kuba är “en väl fungerande demokrati”. Jag blir förskräckt, upprörd och ledsen.[...]
Pinter är medlem i den brittiska motsvarigheten till Svensk-kubanska föreningen – en antidemokratisk sekt som endast har till uppgift att fungera som Fidel Castros propagandamaskin i Västvärlden eftersom de kubanska diplomaterna måste hålla masken. [...]
Nobelpristagaren har hånat kosovoalbaner i TV-sändningar och han är i dag vice ordförande i en förening som ger sitt helhjärtade stöd till Milosevic och de serbiska ultranationalisterna och beskriver Haagtribunalen som en stor bluff.[...]
En person som har sina sympatier hos Fidel Castro och Slobodan Milosevic är inte trovärdig i rollen som förmedlare av samhällskritik. Vart tog solidariteten med alla dessa miljoner människor från Bosnien, Kosovo och Kuba vägen?[...]
Den här mannen titulerar sig aktivist för mänskliga rättigheter, men han är så blind av hat gentemot USA att han i stället blivit tyrannernas försvarare.[...]
Nobelpristagaren må skriva utmärkta pjäser, kanske är han en stor litterär man. Men på det moraliska planet är han en dvärg, han har sålt den själ en författare ska vårda till despoter och demagoger.
Det är med andra ord inte så konstigt om Pinter av en svensk “kulturelit” ses som en förebild, hanf för ju fram exakt samma tankegångar som de själva – hade han bott i Sverige hade han utan tvekat tillhört Ordfrontsvänstern. Pratar fint om demokrati och mänskliga rättigheter, men blundar gärna om brott mot dem så fort förbrytarna är anti-amerikaner. Inget nytt under solen alltså.
Ligger en hel del i det där med att konstnärer inte sällan är “prilliga” när det kommer till politiken.
Några exempel: Gabriele D’Annunzio, Maksim Gorkij. Den ene fascist, den andre kommunist. Lysande författare båda två…
Håller fullständigt med Per Svessons artikel, hur har en man som stödjer krigsförbrytare vinna Nobel priset? Det är absurt och jag mår illa av tanken. Jag kommer från Bosnien och jag vet vad Milosevic är ansvarig för, jag skulle skicka Pinter till Srebrenica för att få en inblick i helvetet som jag och mina landsmän gått igenom!
Myten om att Pinter hyllar Milosevic cirkulerar fortfarande trots att The Guardian själva förklarat sin medialögn!
Corrections and clarifications
Guardian Tuesday August 7, 2001
A caption beneath a picture of Harold Pinter, illustrating an item in Henry Porter’s column, page 7, G2, August 1, said “‘Milosevic is innocent’… Pinter” thus attributing to Mr Pinter something that he has never said. It was also totally unjustified by the accompanying text, nowhere in which was such an assertion made. In other words, Henry Porter did not say he had said it. It led to an understandable protest by Mr Pinter in the form of a short letter, assuming that Mr Porter was responsible for the remark. Mr Porter then had to deny that he had attributed any such remark to Mr Pinter. In fact, the sub-editor who made up the page was responsible for the caption. It is against the policy of the Guardian to enclose in quotation marks something that is not a faithful account of the words quoted. An abbreviated version in a headline or caption must be justified by the quoted source. This was not. There was no source. We apologise particularly to Harold Pinter but also to Henry Porter.
Se länk:
http://www.haroldpinter.org/politics/politics_representation.shtml
Svenska debattörer som P J Anders Linder & Per Svensson har härmed visat sig strunta i väsentlig “research” för att underbygga sina resonemang med fakta och de framstår därför som oseriösa, historieförfalskare och myt-spridare.
Vad jag har förstått är Pinter kritisk mot att inte alla behandlas lika. Clinton bomborder borde ha prövats i samma anda som balkanmilitärernas kommenderingar. Ifall bägge resulterar i X tusen civila dödsoffer, alltså. Observera att jag här antar att NATO orsakade en del lidande, vilket jag är säker på kommer att förnekas av andra här på bloggen.
Hans slutsats att om inte båda sidor ställs inför Haag så borde ingen ställas inför den, är, förutsatt resonemanget ovan, inte bara logisk utan också befriande fri från hyckleri.
Sedan, det som aldrig är hållbart är att rättfärdiga vissa aktioner som resulterar i lidande med argument som: “dom var onda”, “dom tänkte…”, “krig mot terrorister” osv. Jag behöver nog bara nämna Ryssland och Tjetjenien för att visa på att sånt öppnar för cyniskt och propagandistiskt politiserande.
För att ge extra tyngd åt det Tvivlaren skriver bifogar jag dessa två läsvärda artiklar om Pinter, Liberalerna hycklar om Pinter och Kulturhökarna och Pinter.
Dessutom är Mae Liz Orrego Rodriguez som skrev artikeln i Expressen inte helt oväntat politiskt aktiv i Liberala ungdomsförbundet. Kanske inte den mest objektive personen! Det hade varit mer rakryggat av dig om du uppgivit det då du citerade det hon skrivit i Expressen istället för att bara benämna henne som “en svensk exilkuban”.
Det är så typiskt dum argumentation, om man är liberal så kan man inte vara objektiv. Störtlöjligt. Snarare är det så att dom flesta människor jag känner som försöker hålla objektiva till världshändelser är just liberaler.
Sedan är det klart att folk som Pinter, som stödjer Milosevic (för jo, om man vill släppa brottslingar fria då stödjer man dom. Faktiskt) och Castro, sticker extra starkt i ögonen på en exil-kuban. Men att ha personlig kunskap om diktatur är knappast något som minskar trovärdigheten hos en demokratikämpe, eller hur?
Vänsterns undanflykter för sitt stöd av Pinter når inte några direkt svindlande höjder.
“Pinter stödjer Milosevic”
“Nähä!?”
“Jo, han vill ju att han skall släppas fri! Då Stödjer han ju honom!”
“Ja, jo, men det är för att Pinter har en så högstående moral, ser du!”
Nej, det ser jag verkligen inte.