Jag och Jan G tycker lika!

Det är inte ofta jag och Jan Guillou delar uppfattning – men nu har det hänt. I dagens Expressen så finns det en artikel om Sveriges Författarfond, men även några kloka uttalanden från Jan Guillou:

– Man delar ut pengar till ”goda författare” så att de kan hålla sig flytande. Och goda författare är naturligtvis enligt socialdemokratisk logik sådana författare som motverkar de kommersiella krafterna. Det vill säga socialdemokratiska författare, säger Jan Guillou.
– Men hur mycket de än håller på med skatter, stipendier och bibliotekspengar så återstår till slut ett avgörande moment de inte kan reglera, nämligen vad som sker i huvudet på den medborgare som stiger in i en bokhandel. Där räcker inte statens tentakler in. Så dom jävlarna går då in och köper ”fel” böcker lik förbannat.[…]
– Alla författare som har låga upplagor säger att de egentligen är mycket bättre än vad jag är. De som gör svårbegriplig litteratur – som folk inte läser frivilligt – är ”de riktiga författarna” och de ska understödjas.

Klockrent. Jag kan inte annat än hålla med. Själv har jag aldrig förstått mig på varför ”kulturarbetare” ska ha nån slags särställning som gör att de ska ha rätt att bli försörjda av det allmänna. Om man inte kan försörja sig på sin ”konst” så får man väl göra som miljoner andra människor – se det som en hobby. Och för att bekosta en hobby krävs det att man jobbar vid sidan av. Det gäller frimärkssamlare, brädspelare, knypplare och whatever. Och borde givetvis även gälla alla konstnärer och författare också, som inte kan leva på sitt skapande.

Sen är det kanske olyckligt att folk i allmänhet har tämligen usel smak när det kommer till kulturkonsumtion (till Jan G:s stora lycka…), men det är en annan diskussion.

13 reaktioner till “Jag och Jan G tycker lika!”

  1. Jag tror ändå på stöd till konsten men det ska komma från privata stiftelser eller enskilda gynnare (vars bidrag är avdragsgilla ‘charitable contributions’) Staten ska inte lägga sig i kulturverksamhet överhuvudtaget.

  2. Avdragsgill kulturverksamhet är lika med fiffel, båg och ännu en subventionering av kultur… Särskilda avdrag designas av medelklassen, för medelklassen.

    Om man nu skall hålla på med subvention av kultur, så borde det vara att göra den momsfri – det är en snedvidring och särskiljning – men det är inget som privatpersoner behöver pula med iaf.

  3. Därför att kulturen anses ha en avgörande effekt på hur människorna tänker. Alltså måste de makthavande kontrollera den. Platons ”Staten” har många intressanta resonemang, som sedermera plockats upp av kreti och pleti.

  4. ”Avdragsgill kulturverksamhet är lika med fiffel, båg och ännu en subventionering av kulturÂ… Särskilda avdrag designas av medelklassen, för medelklassen.”

    Jag ser din poäng men jag menar inte att det ska vara ett speciellt avdrag just för kulturen, utan att det ska vara en del av ett allmänt avdrag för gåvor till välgörande ändamål i största allmänhet. Då kan arbetarintressen göra likadant.

    I praktiken betyder det att man registrerar en verksamhet (som en privat stiftelse) som ‘non-profit organisation’ och/eller -registered charity, och gåvor blir sedan avdragsgilla. Dessa kan syssla med kultur eller annan välgörenhet. Det kommer alltid finnas risk för favoritism, men det är bättre med ett stort utbud privata stiftelser än med centralstyrde tankepoliser som bestämmer vem som får pengar.

    Poängen är att uppmuntra privata lösningar för sådant som staten lägger sig i alltför mycket idag.

  5. Cred till Janne!

    Kan det här ha med att göra att Jan kände sig motararbetad inom författarevärlden och startade Piratförlaget?

    Sen var det ett vädjandebrev som jag hoppade till på

    Snälla ge honom pengarna! Han bara slår mig när han har ont om pengar. Hälsningar flickvännen
    Lukas Moodyssons flickvän i Lukas stipendieansökan 1991. Avslag.

    Är det sant eller bara ett utslag av dålig humor från Lukas själv?

    Helt plötsligt hamnar Lilja4ever i ett helt annat perspektiv…

  6. Jag önskar jag fortfarande kunde tro på kraften i fria medier och fri kultur – men det gör jag inte längre. Staten eller mecenater måste gå in och subventionera den goda kulturen av de enkla anledningarna att den behövs och den inte klarar sig i konkurrensen. Fin kultur är som nyttig mat – det tar tid och kraft att lära sig njuta av det, men det är å andra sidan ett egenvärde att människor ges och tar möjligheten att ta de stegen i livet.

    Sedan är jag beredd att se över formerna för det statliga kulturstödet, eller för den delen hur man kan öka mecenatskap med hjälp av avdrag eller ökade privata förmögenheter. Men en kost på bara reklamradio, Hamiltonböcker och McDonalds hoppas jag att vi människor slipper.

  7. Egentligen helt off topic, men Ola: jag är en stor beundrare av din kombination av raljanta texter och bisarra bildkombinationer. Skulle själv försöka göra något liknande om jag kunde… 🙂

    Buddha bless America!

  8. Simon: Helt klart Ja till mecenater som sponsrar kultur. Men Nej tack till staten. Staten ska inte bestämma vad som är ”god kultur”. Och är egentligen kultur som ingen är intresserad av speciellt ”god”.

    Du målar upp en lite för pessimistisk syn tycker jag. När det gäller kultur så går det alldeles utmärkt för små skivbolag, artister, bokförlag och författare att klara sig utan statens hjälp – mycket tack vare den tekniska utvecklingen. Men det är ingen mänsklig rättighet för kulturarbetare att kunna leva på sin konst, eller särbehandlas i jämförelse med andra yrkesgrupper.

    Och när det gäller mat så tycker jag att ”hotet” från McDonald är klart överdrivet. Jag kan se på min egen hemstad. Här finns tre McDonalds, men även två libanesiska krogar, ett par thailändska, indiska, ett par sushiställen, grekisk mat, italiensk. osv.

    Bara för att McDonalds finns över nästan hela världen så betyder det inte att det inte finns alternativ. Mångfalden på matområdet ökar överallt.

  9. Missförstå mig inte – jag äter gärna på Donken. Ibland! Och det är väl just där vi är eniga – mångfald är bra. Däremot är jag övertygad om att en del av den mångfald vi har i t.ex. restaurang- och kulturbrancherna klarar sig trots de politiskt givna spelreglerna, inte tack vare att de följs. Den svarta sektorns del av restaurangbranschen är väl känd och även om inte alla går så långt är det nog många lågavlönade timmar av familjemedlemmar som håller ihop verksamheten. Jag tror inte heller att A-kassans och socialbidragens betydlese för små kulturproducenter ska underskattas.

    När det gäller statens inblandning i ”den goda kulturen” är jag mer posistiv än du. Bidrag för att se till att tunga klassiker översätts och ges ut kan vara bra på samma sätt som att operabiljetter utan subvention blir mer än vad de flesta mäktar med. I en långt driven förändring av samhället åt liberalt håll tror jag på dina och Jans teser, men på kort sikt i ett samhälle liknande vårt så behövs subventionerna. Annars drunknar den ”goda”/smala/dyra konsten i det breda utbudet.

  10. Givetvis spelar A-kassa och Soc roll för små ”kulturpoducenter”. Det var ju ett avsnitt om faktum som handlade om hur musiker mer eller mindre fuskar med a-kassan för att slippa jobba.
    Nu tror jag visserligen att vi hade haft minst lika bra ”småkultur” även utan generösa bidrag, men producenterna hade inte varit lika lata/arbetsskygga.

    Det som jag ser som problemet är ju att många kulturarbetare ser det som en rättighet att de på andras bekostnad ska få utöva sin konst utan att någon vill köpa den.

    Och skulle de inte få möjligheten att snylta på a-kassan/doc så vill de ha speciella avdrag eller statliga löner för ”kulturarbetare” – och i min värld så är de inte viktigare än andra yrkesgrupper. (även om det är viktigt med kultur).

    Anledningen till att jag inte anser att staten ska syssla med kultur är helt enkelt att jag inte anser att de ska ta sig rätten att vara smakdomare eller definiera vad som är ”god kultur”. Det är upp till kulturkonsumenterna att avgöra. Och jag tror det skulle gå alldels utmärkt för ”smal” kultur utan vidlyftiga statliga bidrag. Det finns massa små skivbloag som släpper konstigheter som staten aldrig skulle definiera som ”god kultur” som klarar sig bra på en liten kundkrets.

    Sen finns det även ett förakt från stat och kulturelits sida mot allt som anses vara folkkultur eller populärkultur.

    Fördelen med en marknadsekonomi är att även de minsta kan klara sig så länge det finns folk som är intresserade av det de gör. Att hålla liv i dyra projekt som ingen är intresserad av, bara p.g.a nostalgiska eller kulturpolitiska skäl är slöseri med medborgarnas pengar.

    Tar vi Operan som exempel så har de i dagsläget sju sponsorer (förutom staten). Vad hindrar dem t.ex från att helt skippa staten som ”sponsor”? Tror de skulle överleva ändå.

  11. Fast du har ju en poäng i att subventioner kanske behövs idag, så som samhället ser ut. Jag tror inte man kan gå från ett genomsubventionerat kultursamhälle till ett fritt över en natt.

    Även om min kulturpolitik går ut på att kultur, liksom övrigt näringsliv, ska bära sina egna kostnader, och vara fri från statlig inblandning (som egentligen känns som en nationalistisk konservativ kvarleva) så innebär det inte att det är gemförbart vare sig idag eller i morgon.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.