Idag skriver Esbati om Sveriges misslyckade tandvÃ¥rdspolitik under rubriken ” TandvÃ¥rden visar vägen – till det borgerliga avregleringshelvetet”. Enligt honom sÃ¥ är det den nuvarande tandvÃ¥rdspolitiken typexempel pÃ¥ borgerlig politik (trots att “tandvÃ¥rdsreformen” var ett verk av sossarna…):

Det som hänt med tandvården är samtidigt också av intresse för hela välfärdssystemet. Att det skulle bli just så här med en modell där prisregleringarna är släppta och där tandvårdsförsäkringen i princip inte är allmän (utom för dem över 65, sedan 2002), kunde vem som helst (utom möjligen ortodoxa nationalekonomer) räkna ut i förväg. Vi har därmed fått en ”förnyelse” av tandvårdssystemet som gör att man nu, och framför allt om något decennium om inte åtgärder vidtas, kommer att se på människors tänder vilken samhällsställning de har.[...]
Med den tandvårdsfinansieringsmodell som vi idag har – och det som i ännu högre utsträckning väntar för hela välfärden med större inslag av marknadslösningar, som etablissemanget tycks se som nödvändigt – fördjupas klyftorna och vi får samtidigt en samhälleligt irrationell produktion av vård: för lite och för dyrt.

Med de styckena i Ã¥tanke, i kombination med rubrikens “det borgerliga avregleringshelvetet” sÃ¥ fÃ¥r man givetvis bilden av en borgerlighet som vill a) behÃ¥lla den nuvarande modellen i tandvÃ¥rden b) se till att all vÃ¥rd styr av “marknadslösningar” utan nÃ¥gon tillgÃ¥ng till allmäna försäkringar. DÃ¥ undrar man givetvis hur verkligheten ser ut.

Om tandvården skriver Folkpartiet bl.a:

Folkpartiet vill stödja tandvård mot en fast årsavgift, abonnemangstandvård. Sådana system finns inom flera landsting och har prövats ett antal år.[...]
Det ekonomiska stödet till vårdgivaren är baserat på antalet individer som har abonnemang, inte på utförda vårdåtgärder. Det verkar inte bara förebyggande, utan blir också billigare både för patienterna och det allmänna.

För dem som föredrar att få tandvården enligt en åtgärdsbaserad taxa, vilket är det vanligaste i dag, föreslår vi ett bättre högkostnadsskydd. Självrisken borde på sikt sänkas till i storleksordningen på 3 500 kronor per år, inklusive kostnaden för billigaste godtagbara material.

Om övrig vård skriver de bl.a:

Öppna upp för alternativa driftsformer – men fortsatt gemensam finansiering[...]
Folkpartiet vill:
• Öppna upp för fler driftsformer: privata och kooperativa alternativ, avknoppningar och fristående vårdgivare mm.
• Personer med privata försäkringar ska inte ges förtur till vård framför landstingens patienter.
• Den skattebetalda sjukvården ska vara så bra att privata försäkringslösningar blir irrelevanta.
• Inför en vårdgaranti: rätt behandling inom tre månader.

Då går vi till nästa parti på listan. Hos Centerpartiet kan man läsa följande om tandvården:

Av allt att döma behöver Sverige en ny tandvÃ¥rdspolitik som sätter konsumentintressen och patientbehov framför godtyckliga Ã¥ldersgränser och byrÃ¥krati. Därför lägger Centerpartiet fram en kommittémotion för ett bättre tandvÃ¥rdssystem, “Tandplus” i stället för “65+”.

Förslagen är som följer.

§ Det offentliga stödet till tandvård ska ges efter behov och inkomst, inte efter ålder. Fri tandvård kvarstår för barn och ungdomar upp till och med 19 år.
§ Tandvårdslagen ska ställa samma krav på kostnadseffektivitet och kontroll som hälso- och sjukvårdslagen.
* Individens makt och möjligheter att påverka sina tandvårdskostnader ska stärkas.

Om övrig vård skriver de:

VÃ¥rden ska finansieras gemensamt och solidariskt – via skatter.

Ett gott samhälle förutsätter tillgång till god vård, som är lika för alla och utgår från den enskildes behov. Vård och omsorg ska fördelas efter behov och det förutsätter en gemensam finansiering. Ingen vet med säkerhet om och när man drabbas av sjukdom. Därför ska samhället garantera alla människor vård och omsorg på lika villkor. Det är enklast att finansiera det gemensamt via skattsedeln.

Sen i min lilla redogörelse kommer Kristdemokraterna:

Kristdemokraternas utgångspunkt i tandvårdsfrågor är att tänderna är en del av kroppen. Ett mål med förändringar av tandvårdsförsäkringen bör, enkelt uttryckt, vara att det inte ska kosta mer att gå till tandläkaren än till läkaren.

Ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv måste tandvårdsstödet vara konstruerat så att tandvårdsbehoven minskar. Dessutom ska detta kombineras med rimliga kostnader för samhället och patienterna. En bra tandvårdsförsäkring ska alltså uppfylla det dubbla kravet att dels skydda den enskilde patienten från alltför stora vårdkostnader, dels stimulera till att motverka uppkomsten av stora vårdbehov genom förebyggande insatser.

Om vård i allmänhet skriver de:

Kristdemokraterna anser att hälso- och sjukvården ska utgå från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Den ska kännetecknas av värdighet, kvalitet och tillgänglighet. Vården och omsorgen måste ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. För att skapa och upprätthålla hälsa och livskvalitet måste alla dessa behov tillgodoses.

När det gäller Moderaterna har jag inte hittat nÃ¥got om tandvÃ¥rden (om nÃ¥n vet hur det ligger till – upplys mig). Men om hälso- och sjukvÃ¥rd skriver de:

Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Våra reformer kommer först och främst att innebära att människor får bättre vård och mindre väntan. Väntan innebär mycket lidande och oro. Det är heller inte så att man sparar pengar genom att låta människor stå i kö. Tvärtom är köer ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått.

Här finns alltsÃ¥ ingenting om avvecklande av allmäna sjukförsäkringar och en total avreglering av hälso- och sjukvÃ¥rden. Tvärtom, sÃ¥s slÃ¥r alla borgerliga partier fast (till en dels förtret) att den ska fortsätta att betalas gemensamt – eller “solidariskt”. Däremot sÃ¥ är de alla öppna för privata alternativ inom vÃ¥rdsektorn (antar att det är det som är “avregleringshelvetet”). I borgerlig politik skiljer man nämligen mellan vem som driver och vem som betalar. Bara för att man är för ett system med en allmän och god sjukförsäkring för alla, sÃ¥ betyder det givetvis inte att man per automatik ser stat/landsting/kommun som den bästa leverantören av själva vÃ¥rden. Det är inte hugget i sten att allt som är offentligt finansierat samtidigt mÃ¥ste drivas av det offentliga. Eller att det offentliga skulle vara bättre pÃ¥ detta än det privata – det kanske rentav är tvärtom?

Men det är klart, om man som Esbati och hans kommunist-kamrater föresprÃ¥kar en politik som gÃ¥r ut pÃ¥ att Staten i princip ska styra över all vÃ¥r konsumtion sÃ¥ fÃ¥r de givetvis utslag av ord som “privata initiativ”.