Vad det gäller andra stycket får jag däremot säga emot med en gång. Det mesta av företags marknadsföring och övriga informationsspridning syftar till att styra individernas hanlingar. När sådana budskap sprids av tillräckligt starka parter på ett tillräckligt laborerande sätt innebär det i förlängningen inskränkningar av vår frihet.

Något som alltså inte med nödvändighet måste motarbetas med förbuds- eller tvångslagstiftning. Kunskap på individplanet kan vara ett nog så effektivt medel tillsammans med kanaler för fri åsikts- och kunskapsspridning.

Utan privilegieutdelande politiker skulle hotet från “ansiktslös kapitalism” bara vara ett hjärnspöke.

Det går med andra ord inte att luta sig för tungt mot Bentham och Mill om man vill vara liberal idag. Vi vet helt enkelt för mycket om vilka andra företeelser – exempelvis marknadskrafter och könskonventioner – som styr människans val för att tro att statsmakten är den enda makt som skall bekämpas om man månar om individens frihet.

När det gäller visionen om “välfärdssamhället” så avviker deras syn som parti knappt från Socialdemokraternas alls, och rent socialt börjar de framstå mer och mer som konservativa än liberala.
I mina ögon är fp i ett internationellt perspektiv “Socialdemokrater”, i Sverige sosse-light.

Att det sedan finns ett antal äkta liberaler hos det enda mainstreampartiet som kallar sig “liberaler” är dock inte speciellt oväntat.

Sen förstår jag din kritik av Fp, även om jag inte ser dem som socialistiska, utan snarare socialmoralistiska som jag skriver ovan. De blandar lite av varje, lite marknadsliberalism med lite socialdemokrati och många, alltför många, inom fp saknar det jag kallar för “livstilsliberalism” och kör där nån slags moralism. (”grafitti i all form måste förbjudas”, “rave är dumt” osv). Saknar man “livstilsliberalismen” så kan man inte enligt min mening definieras som liberal.
Men det finns givetvis goda liberaler även inom folkapartiet (speciellt inom LUF), men det frisinnade, moralistiska arvet väger tungt.

Jöns: Michael Moore är ju även anti-kapitalist och har mer eller mindre föreslagit förstatliganden av storföretag.
Fast hans tydligaste profil är ju mycket riktigt inom utrikespolitikens område.
Och när det gäller utrikespolitik har jag i mångt och mycket svårt att förstå den vänster- högerindelning som finns där. Det känns som om den vilar mer på traditioner från kalla kriget än verkliga ideologiska ställningstaganden.

Erik: det kanske är en riktig definition. Själv anser jag att staten, som det ser ut idag har alldeles för mycket makt, men jag anser också att det behövs mer än en ren nattväktarstat.

Själv håller jag också på och drar mig åt mitten. Verkligheten var inte roligare än så…