Liberal definition.

Wille Faler skriver på sin utmärkta blogg om olika definitioner av ordet liberal och vad han själv kallar sig i olika situationer och länder.

Jag har själv funderat i dessa banor, vilken etikett jag ska sätta på mig själv – om man nu måste göra det vill säga. Jag brukar oftast enbart kalla mig ”liberal”, men ibland kanske man måste förtydliga sig. Och ska jag då definiera vilken sorts liberal jag är så ligger socialliberal nära till hands, dock med betoning på liberal.

En del nyliberaler vill gärna få socialliberaler till nån slags socialister eller socialdemokrater, enbart för att vi förespråkar vissa delar av välfärdsstaten, som t.ex socialt skyddsnät, avgiftsfri skola eller gemensamt finansierad sjukvård. Allt beror på vad man lägger i begreppet socialism. För en del är det socialism så fort man har en stat som är större än nyliberalernas nattväktarstat, eller när man överhuvudtaget, via tvång, tar ut skatt från medborgarna. Men med den definitionen så blir ju i princip alla stater socialistiska, allt från Nordkorea till USA. Och en ”högerideologi” som konservatismen bli även den socialistisk. Även om den är en motståndsideologi till liberalismen så är den absolut inte socialistisk.

Att jag är för en gemensam välfärd betyder inte att jag per automatik delar den rådande socialdemokratiska synen på välfärd (eller ”folkhemmet) eller tror att det behövs ett högskattesamhälle för att finansiera den. Det sociala skyddsnätet ska vara utformat så att det tar hand om de som verkligen behöver hjälp, men den ska lika mycket bygga på att hjälpa dem att ta hand om sig själva. Man får absolut inte ha ett system som passiviserar folk och gör dem bidragsbereonde.

Det är, väldigt kortfattat, det som är prefixet social- i min socialliberalism.

Men att tycka det är okej med en stat som har fler uppgifter än nattväktarstaten och att jag tycker det är okej att betala en del av min lön i skatt – så länge det går till vettiga saker är givetvis upprörande för många.

Men även i synen på marknaden så har jag väl några åsikter som gör en del nyliberaler högröda i ansiktet.

Jag är helt klart en förespråkare av marknadsekonomi och privat näringsliv och frihandel, dvs kapitalism – och mot subventioner och liknande planekonomiska tilltag för att hålla döende industrier vid liv (vilket är en ganska stor skillnad från socialisternas syn). Jag gillar liksom tanken på att alla människor ska ha rätt att starta företag, och att det finns både Fanta och Jaffa i butikerna. Och att priser bestäms utifrån Utbud och Efterfrågan istället för utifrån en statlig priskommité.

Men samtidigt så kan jag tycka att vissa regleringar av marknad och företag är nödvändiga, för att t.ex bibehålla konkurrensen och motverka kartellbildningar som är skadliga för oss konsumenter. Eller straffskatt på t.ex miljöfarliga industrier. Jag kan t.o.m tycka det är okej att det krävs licenser för att sälja vissa typer av varor som t.ex vapen, alkohol eller läkemedel. Även om jag motsätter mig monopolen på exempelvis de två sistnämnda.

Och – hemska tanke – jag är inte helt negativ till fackföreningar. Så länge de är obundna och frivilliga – och inte straffar de som inte väljer att gå med vill säga. Men att vara liberal för mig betyder inte att man per automatik alltid tar företagens parti, som en del tyvärr tenderar att göra. Men även företag, liksom stater, kan vara förtryckande och agera på ett sätt som strider mot den enskildas intresse (individens rättigheter är ju liksom kärnan i all form av liberalism, oavsett vad man kallar sig). Men jag vill inte, som många socialister gör, automatiskt ställa mig på fackens (”arbetarnas”) sida i alla konflikter heller. För det är faktiskt inte alltid de har rätt. Vilket vi har märkt rätt ofta senaste åren.

Liberalismen (eller socialliberalismen) är för mig varken kollektivet Företagarnas eller kollektivet Arbetarnas ideologi.

När det gäller det som brukar kallas ”livstilsliberalism” (vilket för mig var den viktigaste punkten när jag tog ideologisk ställning) så står jag väldigt nära de som brukar kalla sig nyliberaler eller libertarianer. I ett test jag gjorde för ett knappt år sen så fick jag bl.a omdömet

Smoking pot, homosexuality, and gambling are all okay in your book.

vilket ganska bra visar min ståndpunkt i dessa frågor. Men även här så är jag delvis liberal inkonsekvent. Jag tycker t.ex inte det är okej att legalisera tyngre droger eller låta vem som helst köpa vapen hur som helst (tyvärr, Skånsk Redneck. Mig har du inte vunnit över).

Men grundtanken är ändå ”lev ditt liv som du vill – så länge du inte skadar någon annan”.

Så för att inte göra alla ”riktiga liberaler” där ute arga i fortsättningen så är det väl bäst att jag kallar mig socialliberal även offentligt. Jag har visserligen börjat nånstans bland nyliberalerna, en gång i tiden ägde jag en t-shirt med trycket ”Skatt är Stöld!”, men med åren har jag letat mig in mot mitten när jag har upptäckt att både samhället och människorna är ganska komplicerade. Det är liksom ingen idé att vara alltför ideologiskt teoretisk utopisk. Man kan säga att det är pragmatiska skäl som har gjort att jag har förflyttats.

Däremot så håller jag med Wille när han menar att det är märkligt att Folkapartiets tolkning av socialliberalismen blivit synonym med att vara Liberal i Sverige. Men det beror nog på att det är det enda större partiet som faktiskt har talat om sig själva som ett liberalt parti.

Sen måste jag också säga att många som kallar sig socialliberaler, eller kallas för det, snarare är nån slags socialmoralister. Jag tror ni förstår vad jag menar utan att jag behöver förklara det. Men det finns gott om dem i exempelvis Folkpartiet.

När det gäller vad jag ska kalla mig om jag t.ex besöker USA så vet jag inte riktigt. Även om liberal i USA har kommit att stå för en socialliberalism som står mig hyfsat nära så har det mycket riktigt förvridits ytterligare åt vänster. Eller snarare blivit ett skällsord från den mer konservativa högern om allt som inte är republikanskt. När Michael Moore kallas liberal så vet man att det är illa.

Men om man kollar hur den numera avsomnade sajten Turn Left definierar sin liberalism så är det många punkter jag kan skriva under på. Några exempel:

Civil rights
All people are equal under the law. Any type of discrimination based on race, ethnicity, religion, disability, sexual orientation, or gender is not only inconsistent with a free and civil society, but is immoral as well.

Tolerance of Differences
Because we are all unique beings, with different skills, needs, and wants, we must respect the life choices of others as long as their life choices do not infringe on the rights enjoyed by other citizens.

A Social Safety Net
Recognizing that circumstances beyond mortal control play a part in all our lives, a basic social safety net shall be avaliable to all who need it, not as a permanent lifestyle, but rather as a helping hand to get back on one’s feet.

Responsibility
With rights come responsibilities. Exercising our rights means taking responsibility for our actions, and their effects on others.

Free Enterprise
The capitalist economic system is the most efficient solution to providing for peoples’ wants and needs. Government’s role is that of a regulator, not a controller of industry, and any regulation must only be for the good of society as a whole, and not for the benefit of any one entity.

En sak är i alla fall säker: liberalismen är – som så många andra – en mångfacetterad ideologi. Det finns många som har försökt sig på att definiera ”riktig liberalism”. Företrädare för de olika inriktningarna försöker alltid, ganska övertygande, sälja in just sin gren som den mest ”riktiga”. Själv ger jag mig inte in i den debatten, utan väljer snarare att se liberalismen som ett paraply, som många olika varianter samsas under, med några viktiga gemensamma nämnare som exempelvis tron på individuella fri – och rättigheter, privat företagande och fria marknader. Även om vi kanske har olika syn på en hel del saker så tror jag ändå att de flesta som kallar sig liberaler av något slag ändå känner släktskap med varandra på nåt sätt. Ett släktskap som går tillbaka sisådär 220 år i tiden, till några omvälvande händelser i Amerika och Frankrike.

12 reaktioner till “Liberal definition.”

  1. Jag tillhör nog inte ”hard-core” liberalerna som anser att all statligt finansierad verksamhet är socialism. Inte heller att socialliberalism inte skulle vara liberalism, om den är måttfull.
    Däremot vidhåller jag att fps socialliberalism enligt alla definitionsmått närmast är en populistisk sörja som främst är socialism: de står till vänster om t ex storbritanniens Liberal Democrats, som enligt alla konstens regler får betecknas som Socialdemokrater (de står till vänster om de brittiska socialdemokraterna!).

    Jag kan rätt långt leva med din definition av socialliberalism som liberalism, det jag däremot ställer mig tveksam till är de frikostiga bidragssystem som existerar (som skulle kunna skötas via försäkringar), samt att den statligt finansierade verksamheten även måste drivas statligt.

    Kan de inte bara finansiera dem och låta vårdgivare tävla om vem som är bäst och effektivast på att ge vård?

    Vården är kanske ett dåligt exempel, skolan är dock ett bättre: att ge politiker makten att forma våra barns samhällssyn är en farlig sak. Nu ska jag inte vara konspirationsteoretisk och påstå att det är indoktrination, men att _kunna_ utnyttja det i det syftet vore inte svårt (kolla upp vad Socialdemokratins chefsideologer, paret Myrdal hade att säga om vad de ville använda skolan till…).

  2. Du är alltså liberal både i Sverige och USA. Jag tycker nog inte den kan rubriceras som extrem vänster på något sätt, Michael Moore är ju trots allt vänster i utrikespolitisk mening, vilket jag anser beror på något annat.

    Själv håller jag också på och drar mig åt mitten. Verkligheten var inte roligare än så… 🙂

  3. Wille: ”…samt att den statligt finansierade verksamheten även måste drivas statligt.”
    Det har du rätt i, jag glömde skriva det, fast tänkte på det. Det är en viktig skiljelinje mellan vad jag ser som socialliberalism och socialdemokrati.

    Sen förstår jag din kritik av Fp, även om jag inte ser dem som socialistiska, utan snarare socialmoralistiska som jag skriver ovan. De blandar lite av varje, lite marknadsliberalism med lite socialdemokrati och många, alltför många, inom fp saknar det jag kallar för ”livstilsliberalism” och kör där nån slags moralism. (”grafitti i all form måste förbjudas”, ”rave är dumt” osv). Saknar man ”livstilsliberalismen” så kan man inte enligt min mening definieras som liberal.
    Men det finns givetvis goda liberaler även inom folkapartiet (speciellt inom LUF), men det frisinnade, moralistiska arvet väger tungt.

    Jöns: Michael Moore är ju även anti-kapitalist och har mer eller mindre föreslagit förstatliganden av storföretag.
    Fast hans tydligaste profil är ju mycket riktigt inom utrikespolitikens område.
    Och när det gäller utrikespolitik har jag i mångt och mycket svårt att förstå den vänster- högerindelning som finns där. Det känns som om den vilar mer på traditioner från kalla kriget än verkliga ideologiska ställningstaganden.

    Erik: det kanske är en riktig definition. Själv anser jag att staten, som det ser ut idag har alldeles för mycket makt, men jag anser också att det behövs mer än en ren nattväktarstat.

  4. Visst finns det ”goda liberaler” inom fp, men som parti anser jag nog att de är föga liberal.

    När det gäller visionen om ”välfärdssamhället” så avviker deras syn som parti knappt från Socialdemokraternas alls, och rent socialt börjar de framstå mer och mer som konservativa än liberala.
    I mina ögon är fp i ett internationellt perspektiv ”Socialdemokrater”, i Sverige sosse-light.

    Att det sedan finns ett antal äkta liberaler hos det enda mainstreampartiet som kallar sig ”liberaler” är dock inte speciellt oväntat.

  5. Min uppfattning är att det idag finns två stora hot mot människornas frihet – ansiktslös kapitalism och makthungriga stater/politiker. Om man inte tassar fram rätt försiktigt i sina avvägningar så tenderar man att stärka den ena parten så fort man försöker minska den andra partens makt. Och hela tiden är det den lilla människan som hamnar i kläm.

    Det går med andra ord inte att luta sig för tungt mot Bentham och Mill om man vill vara liberal idag. Vi vet helt enkelt för mycket om vilka andra företeelser – exempelvis marknadskrafter och könskonventioner – som styr människans val för att tro att statsmakten är den enda makt som skall bekämpas om man månar om individens frihet.

  6. Min uppfattning är att det idag finns två stora hot mot människornas frihet – ansiktslös kapitalism och makthungriga stater/politiker.
    Det största problemet är ju att just dessa två parter går i säng med varandra titt som tätt för att cementera varandras makt genom privilegieutdelande:
    Socialdemokratin och Wallenberg-sfären i Sverige, Bush och ”Big Business” i USA.

    Utan privilegieutdelande politiker skulle hotet från ”ansiktslös kapitalism” bara vara ett hjärnspöke.

  7. Wille –
    Mycket intressant vinkling i första stycket. Jag ska absolut fundera vidare på det och återkomma…

    Vad det gäller andra stycket får jag däremot säga emot med en gång. Det mesta av företags marknadsföring och övriga informationsspridning syftar till att styra individernas hanlingar. När sådana budskap sprids av tillräckligt starka parter på ett tillräckligt laborerande sätt innebär det i förlängningen inskränkningar av vår frihet.

    Något som alltså inte med nödvändighet måste motarbetas med förbuds- eller tvångslagstiftning. Kunskap på individplanet kan vara ett nog så effektivt medel tillsammans med kanaler för fri åsikts- och kunskapsspridning.

  8. Simon: där tycker jag du pekar på en viktig skillnad mellan liberaler och socialister/sossar.
    Båda kan vara kritiska till hur vissa företag agerar, eller till vissa avarter i ett kapitalistiskt system. Men när socialisten ser detta som en anledning för att begränsa, kontrollera och reglera kapitalismen med lagstiftning så tror liberalerna mer på människors egna förmåga på nåt sätt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.